Mitt i de stora planerna vi hade i Marbella så slog blixten ned. Jag fick veta att mitt ryggont var återfall i cancer. Denna gång var spridningen stor, sju tumörer i skelettet och det hade även satt sig i benmärgen. Det finns inget botemedel och läkarna kan bara försöka förlänga mitt liv så länge det går med cellgifter.  Jag är döende.

De första två kritiska veckorna låg jag inlagd på Radiumhemmet och höll på att bli förlamad i benen. En av tumörerna satt i ländkotan, L3, och förstörde nerverna till lårmusklerna. Jag fick intensiv högdos strålning mot kotan i fem dagar och sedan var det många undersökningar för att se om cancern satt på andra ställen i kroppen. Jag hade väldigt ont och fick mycket morfin och kortison mot smärtorna. Tillslut kunde jag komma hem till mina barn och en helt ny verklighet. Jag har kanske ett år kvar att leva. Det var viktigt för mig att vara helt öppen och ärlig med mina barn om vad som hänt. Vi fick en helg för oss själva då jag berättade för dem att jag inte kommer leva så länge. Vi grät och kramades, de frågade och jag svarade. Självklart hoppas vi på ett mirakel eller att någon ska lösa cancergåtan och komma på ett botemedel för all cancer. Det är nära. Inom 70 år har forskarna sagt. Det är snart med tanke på att cancer funnits så länge människan funnits. Eller förresten, de har hittat tumörer på dinosaurier. Så vi kan väl säga att cancer alltid funnits! Skitsjukdom! 

Nu har det gått fem månader sen jag fick min diagnos. Jag har fortfarande ingen spridning någon annanstans i kroppen och min läkare professor Jonas Bergh är väldigt nöjd med hur jag mår. Han tycker att så länge den medicin jag får fungerar så ska vi fortsätta med den. När det händer något nytt i min kropp och det uppstår metastaser i levern eller lungorna så får vi testa andra cellgifter. 

Barnen och jag har haft en skön sommar tillsammans i vår lilla bubbla. Deras dygnsrytm har fått råda och vi har suttit i soffan med Netflix alla serier, sovit till två på dagarna och bara varit tillsammans. Nu när skolan börjat så har min äldsta flyttat hemifrån under skolveckorna. Hon går på filmgymnasiet på Lidingö och bor med sin bästis hos en underbar liten familj, en mamma och hennes tolvåriga dotter. Vi har redan efter ett par veckor en sån speciell och underbar relation att jag blir rörd till tårar hur livet kan bli. Mer om det längre fram kanske.. 
Min glamourösa, glittriga, fantastiska beautyblogg har nu blivit en blogg om den dödliga sjukdomen som drabbat mig igen. Cancer. En cancerblogg. Men jag kommer blogga om skönhetsprodukter ändå. För jag älskar det och om det är något  man ska ägna sig åt när man är döende så är det väl allt man älskar! Sina barn, sin familj, sina vänner, sånt som gör dig glad och får dig att må.. Well.. Bra.. Även om jag inte har en minut då jag mår riktigt bra så är allt relativt och jag mår ok. Då är ok ”bra”.