Söndagskolumn #115. Om varför jag hoppas att Jimmie Åkesson blir frisk.

av Jan Helin

SÖNDAG 19 oktober 2014.

Låt mig till att börja med göra en sak klar:
Jag hoppas på Jimmie Åkessons snara tillfrisknande. Det är ingen hemlighet att Aftonbladet tagit avstånd från den värdegrund Sverigedemokraterna bygger sin politik på. Men det finns inget positivt med att Jimmie Åkesson nu inte förmår göra sitt jobb. Utbrändhet är en vedervärdig och tidstypisk åkomma.

Att vara en offentlig person så till den grad som en partiledare är har alltid varit en utsatt position. De moderna kraven på transparens och ständig närvaro i medier har ökat pressen. Till det har också kommit en ständigt närvarande underström av hot och hat som i dag har möjlighet att publiceras och spridas brett.
Den draksådd Sverigedemokraternas publicistiska verksamhet sprider i former som sajten Avpixlat och dess kommentarsfält får naturligtvis utväxter åt båda håll.
I sitt öppna brev reflekterar dock inte Jimmie Åkesson över den saken. Istället förklarar han sin sjukdom med bland annat ”mediernas många gånger vedervärdiga kampanjjournalistik”.

Politiker som avgår eller hamnar i andra problem vill ofta skylla på medierna.
Sven-Otto Littorin förklarade sin plötsliga avgång med att han inte längre ville utsätta sina barn för mediernas närgångna granskning av hans skilsmässa. Förklaringen gav han vid en presskonferens i Almedalen i juli månad. Aftonbladet hade vid det laget publicerat två, mycket strama artiklar om arbetsmarknadsministerns skilsmässa. En spalt och en sida. Den senaste artikeln var publicerad tre månader före hans avgång.
Den förklaringen till ministerns avgång skulle Aftonbladet i ett antal kontroversiella publiceringar senare visa på var mycket långt ifrån hela sanningen. Borde vi avstått från att berätta vad vi visste?

Håkan Juholt skyllde aldrig själv på media. Men många av hans anhängare gjorde det.
Hans talskrivare Daniel Suhonen, som i veckan kom med en mycket omtalad bok om Juholts fall, skyller mycket välskrivet på media. (Med reservation för att jag inte hunnit läsa hela boken ännu.)

Men blir det mer sant för det? Var verkligen media Håkan Juholts problem?

Mina minnesbilder av Juholt var att han konsekvent och ofta sade en sak och lite senare visade det sig att han egentligen menat en annan sak. Att granska och avslöja sådana avstånd mellan politikers ord och mening är en grunduppgift för journalistiken.
Därför blev hans korta tid fylld av tuffa granskningar. Jag minns några ännu:
Inbjudan till pensionsuppgörelsen i installationstalet. Libyenkrisen. Ersättningen för dubbelt boende. Morgan Johansson och provmedborgarskap. A-kassan i skuggbudgeten. Försvarsuppgörelsen och Sverigedemokraterna.
En del höll säkert mer tätt i vinklar och detaljer än andra, det bör medges. Men Juholts yviga retorik och hans möjligen sympatiska, men naiva inställning till makt, producerade hela tiden ny granskande journalistik. Den upplevdes säkert som elak.

Juholts avgång blev till slut en fråga om vad som var mänskligt rimligt. Det handlade trots allt bara om en människa som ville sitt parti gott och försökte göra ett jobb han inte var lämpad för. Journalistiken klädde obarmhärtigt av en man som gjorde sitt bästa, men fått ett uppdrag som han inte klarade av.

Det säger något tröstande om mänskligheten att journalister inte alltid blir populära när de utför detta arbete.

Så vad har varit ”vedervärdig kampanjjournalistik” om Sverigedemokraterna?
Är det Aftonbladets kampanj ”Vi gillar olika” som avses? En kampanj för att värna alla människors lika värde som ofta häcklas av Sverigedemokraternas anhängare.
Eller borde vi avstått från att publicera Aftonbladets avslöjanden om Avpixlats kopplingar till Sverigedemokraternas parti?
Borde Expressen avstått från att publicera videon med järnrören? Eller borde Expressen avstått från sina avslöjanden om partifunktionärer som skriver rasistiska hatinlägg anonymt?
Hade vi fått ett rimligare medieklimat om Dagens Eko avstått att publicera sitt avslöjande om Jimmie Åkessons vidlyftiga spelvanor?
I vanliga politiska fall brukar skyllandet på media jämställas med att skjuta budbäraren. En destruktiv slutsignal som säger att saken är förlorad.

Med Sverigedemokraterna är det annorlunda. Att skylla på medier, och till och med handfast reagera mot medier genom att stänga dem ute från valvakor, är en väsentlig del av partiets retorik som dess väljare förefaller uppskatta.

Det ställer allvarliga frågor om Sveriges tredje största partis syn på det fria ordet och mediers roll i en demokrati.
Jimmie Åkesson skriver i sitt öppna brev:

”Så försöker jag gå till botten med mig själv, städa upp mitt inre och hitta verktyg för att komma vidare.”

Jag önskar att Jimmie Åkesson lyckas i sitt sökande, så att journalistiken kan fortsätta sitt sökande efter hans svar.

Söndagskolumn #114. Om kvalitet, klick och analsex.

av Jan Helin

SÖNDAG 12 Oktober 2014. 

Detta är skrivet på 55 minuter på ett flygplan mellan Helsingfors och Stockholm i fredags. Texten fick ytterligare en halvtimmes redigering dagen efter. Ni kommer att förstå varför detta sammanhang är viktigt senare i texten.

Är det fult att skriva rubriker så att det klickas?
Många redaktörer är upptagna av tanken att det faktiskt är fult med rubriker som lockar många att klicka dessa dagar. Allt oftare, i vart fall i mediebranschen, hörs nedsättande ord som ”klickfiske” eller ”klickbete” om rubriker som lockar hundratusentals till läsning.

Det handlar förvisso ofta om en typ av läsning som kanske inte alldeles uppenbart för människosläktet framåt. Men det är ändå en smula lustig debatt. Rubriksättandet har länge kallats för journalistikens Formel 1. Förmågan att i sex eller sju ord formulera vinkeln på ett innehåll så att det lockar till läsning. Nu har den konstformen blivit extremt mätbar, inför det får vi redaktörer lite ångest.

I fredags befann jag mig i Helsingfors för att träffa kollegor på Hufvudstadsbladet och möta journaliststudenter. Också i vårt grannland lägger redaktörer pannan i klädsamt djupa veck och undrar vad som ska hända med kvalitetsjournalistiken om allt nu ska handla om att få människor att läsa. Fast de säger såklart inte så. De säger naturligtvis att de är oroliga över vad som ska hända med kvalitetsjournalistiken om allt nu ska handla om att få människor att klicka.

Steget mellan att läsa och att klicka är sannolikt mycket litet. Få klickar på något som de inte avser att läsa. Men klicka låter fult, läsa låter fint.

Diskussionen är i någon mening en parallell till den mångåriga och underhållande traditionen att inom kulturkretsar betrakta litteratur utifrån att den blir finare ju färre som läser den. Eller i vart mindre fin ju fler som läser den.
Varken litteraturen eller journalistiken behöver ha som syfte att nå ut brett. Alla författare och journalister vill naturligtvis bli lästa. Journalistiken drivs av en obändig vilja att nå ut. Viss litteratur förefaller ha ett mer avslappnat förhållande till den drivkraften.
Men oavsett verks höjd på text så intresserar vissa ämnen helt enkelt inte lika många människor som andra ämnen. Det är inte jättekonstigt och säger enligt mig inget om kvaliteten i varken det ena eller andra fallet. Bred journalistik kan rymma uppenbara kvaliteter, den kan också sakna dem. Detsamma gäller smal journalistik. En essä blir inte bra för att det är en essä publicerat under fint varumärke, en kulturartikel som idkar idékritik kan vara illa skriven.

En universell kvalitet i alla former av journalistik är att göra det oklara tydligt, det svåra begripligt och förmågan att sätta en händelse i ett sammanhang.
All journalistik mår bra av en paketering och rubrik som lockar till läsning.

Nyhetsjournalistikens krav på snabbhet kan ibland gå ut över de universella kvaliteterna. Kulturjournalistiken har inget krav på snabbhet utan har istället sin stora utmaning i kvaliteten att göra svåra frågor begripliga. Den lyckas inte alltid.
Begreppet kvalitet är inte helt lätt att definiera i diskussionen om journalistik. I många andra sammanhang skulle man säga att innehåll som få läser och ännu färre vill betala för saknar uppenbara kvaliteter. Så behöver det inte vara med journalistiken. Viss journalistik kan till exempel vara så pass kvalificerad att den är svår att ta till sig utan bildning eller kunskaper om ämnet. Den kommer inte att nå ut brett, men behöver inte sakna kvalitet för det.

I veckan fick diskussionen om klick, journalistik och kvalitet en oväntad och intressant förlängning när fenomenet debatterades och undersöktes inom kulturjournalistikens område.
Bakgrunden var mycket tråkig. Kvällstidningarna GT i Göteborg och Kvällsposten i Malmö meddelade att de lägger ner sina egna ledar- och kulturredaktioner. Sidorna ska finnas kvar, men inte ha egna redaktörer. Materialet kommer, såvitt jag förstår, i huvudsak att komma från Expressens ledar- och kulturredaktion, som äger GT och Kvällsposten.

Så långt hade det kunnat stanna vid en tråkig nyhet för mångfalden inom svenska medier. Men ett uttalande från GT:s chefredaktör Frida Boisen kom att göra att diskussionen om huruvida kulturjournalistik klickas eller inte hettade upp.

Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg genomförde ett kongenialiskt experiment. Kulturredaktionens mest klickade text genom tiderna är en liten perifer notis där ordet analsex ingår i rubriken. Linderborg satte därför två rubriker över artikeln som kritiserade nedläggningen av kulturredaktionerna GT och Kvällsposten.

Innehållet var exakt detsamma. Men den ena rubriken löd: ”Analsex tillför mervärde”. Den andra löd: ”Ministern – tillsätt en haverikommission”.
Båda rubriker uppfyller baskravet för rubriksättning. De har täckning i texten.

Metoden är vanlig i modern utveckling av medier och kallas för A/B test. Tanken är att låta kraften i datan istället för kraften i redaktörens tanke styra.

Resultatet av Linderborgs A/B-test är en smula nedslående för mänskligheten. På 24 timmar fördelade sig klicken så här:
Analsexrubriken: 172 088 klick. Haverkommissionsrubriken: 17 892 klick.

Vad ska vi dra för slutsatser av det?
Ja, du kära läsare… det är egentligen du som ska svara på det. Min slutsats är inte att du är mer intresserad av analsex än av ministrar och haverikommissioner. Människan är mer komplex än så. Men Åsa Linderborg gör en ruskigt effektiv illustration av något som en kvällstidningsmurvel vetat mycket länge:

Människor tenderar att säga att de läser en sak. De klickar i högre utsträckning på något annat och delar något tredje.

Därför är en kvällstidningsmix av högt och lågt, av klickvänliga rubriker och kvalificerade kulturartiklar viktigt att värna.
Bröd utan salt smakar inget.

Den här texten diskuterar inte skribentens behov av tid för att åstadkomma kvalitet. Men det är nog helt klart att den hade mått bra av ett par timmars omsorg till. Men tid är som bekant pengar. Och den här fick du ju gratis, så spara ditt gnäll.

Söndagskolumn #113. Om att åka hem för att förstå Sverigedemokraterna.

av Jan Helin

 SÖNDAG 5 oktober 2014.

Det finns många sätt att göra eftervalsanalys på.
Efter en vecka där Sverige nu fått en ny regering är det tid att journalistiskt granska den tydligaste frågan efter detta val:

Hur kom det sig att Sverigedemokraterna mer än fördubblade sitt valresultat?
Vad var det egentligen som drev 13 procent av väljarna att rösta på partiet?

I eftervalsdebatten hördes en tydlig oro, på gränsen till vädjan, att nu inte förenkla svaret och påstå att 13 procent av väljarna är rasister.
Aftonbladet kommer i nästa vecka att försöka ta sig an frågan på ett annorlunda och nytt sätt. Vi börjar med att vända en vanlig bild av oss journalister bak och fram. Inte sällan sägs att journalister lever i en skyddad verkstad där alla tänker likadant och har samma erfarenheter. Riksmedierna styrs och görs av en urban medelklass. Stadsdelen Södermalm brukar få utgöra sinnebilden. Det finns bärande delar av sanning i det. Men också det är en förenklad bild.
Mer sällan konstateras att de allra flesta journalister ursprungligen kommer från helt andra miljöer, oftast från samma typ av mindre städer där Sverigedemokraterna har starkare fästen än i storstad.

De stora medierna befolkas i mycket stor utsträckning av människor drivna av att få vara där det händer och leva ut en dröm om att få uttrycka sig i text, bild och ljud och komma ifrån den lilla hemstaden till storstaden. Mitt egna, helt ovetenskapliga intryck efter ett halvt yrkesliv i media, är att många journalister förenas av en kosmopolitisk ådra. Men det är bara ett intryck.
Vi började hur som helst med att skicka sex av våra mest profilerade skribenter tillbaka till sina hemorter.

Peter Kadhammar åkte tillbaka hem till Säffle, Natalia Kazmierska åkte hem till Kumla, Patrik Lundberg återvände till Sölvesborg, Hanna Olsson tillbaka till Rönningsberg, Ronnie Sandahl hem till Falköping och Kerstin Weigl återvände till sin barndoms förort Torslanda.
Tillsammans med fotografen Anna Tärnhuvud har de gjort reportageserien På min hemmaplan. Du kan smygtitta på en trailer för reportaget här. På onsdag börjar vi publicera.

Fanns det något på hemmaplan som varken politiker eller media såg? Något som mer nyanserat än rasism förklarar Sverigedemokraternas framgångar?

Kring det kommer reportagen att kretsa. Ni kommer att kunna läsa och ta del av reportagen i en ny form som vi lanserade i förra veckan med anledning av 20-årsdagen av Estonia. Formen blev mycket uppskattad av er läsare där vi kombinerade text, ljud, bildspel, rörlig bild och grafik.

Som avslutning på serien har vi också använt vår unika undersökningsmetod vi kallar för Sverige Tycker. Det är en opinionspanel ägd av Schibsted i samarbete med undersökningsföretaget Inizio som speglar det svenska folket i åldrarna 18 år och äldre. Mellan den 23 och 28 september har vi genomfört 2 767 intervjuer som grund för ett reportage som handlar om vilka Sverigedemokraternas väljare är och varför de röstade som de gjorde.
Så följ reportageserien På min hemmaplan nästa vecka.

Min egna hemmaplan är Nynäshamn. En småstad präglad av sjöfart, industrierna Televerket, senare Telia och Nynäs Petroleum när jag växte upp. Här fick Sverigedemokraterna 15 procent i årets val.
Den kosmopolitiska journalisten i mig må vara en främling i Sverigedemokraternas land, men detta land är ingen främling i mig.

Söndagskolumn #112. Om att minnas Estonia.

av Jan Helin

 SÖNDAG 28 september 2014

Jag vaknade till klockradion 05.00, finsk tid. Nyhetssändningen var overklig. Estonia var bekräftat förlist vid en position utanför Finska Utö. Jag befann mig i familjens sommarhus på Åland, på väg upp tidigt för att gå ner i viken på andjakt för att vara på pass före första ljuset.

Jag var reporter på den tiden och ringde omedelbart redaktionen istället. Niklas Silow var nyhetschef. Han tillhörde den stammen av tidningsmakare som sett och hört det mesta och därför i normala fall hade ett mycket begränsat känslouttryck inför omvälvande nyheter. Han var också nu professionellt samlad i telefon, men jag minns ännu det ändrade tonfallet och skärpan i rösten när han klargjorde att vidden av katastrofen ännu var okänd, men att allt talade för att den kommer att vara av en omfattning som vi aldrig tidigare upplevt.

Jag sa att jag var säker på att om det finns överlevande så kommer de att flygas till sjukhuset i Mariehamn på Åland. Vi beslöt att jag så snabbt som möjligt skulle ta mig dit.

Jag hade en fast monterad telefon i bilen och jag minns att jag ringde så att den blev alldeles het och började krångla. Den första rapporten lämnade jag till en extraupplaga och kunde bekräfta ett  par, tre namn som överlevande.

Efter ytterligare några timmar fick jag kontakt med en överlevande ung kvinna, via hennes pappa. Hon var förd utifrån havet till sjukhuset i Mariehamn och hette Sara Hedrenius.

Mötet med Sara kom för alltid att forma mig som journalist och min syn på yrkesetik och arbetsmetoder.
Hon var mycket lugn och samlad redan vid första mötet, men självklart mycket skör och märkt av den längsta natten i sitt liv. Historien kom i brottsstycken. Hur hon kom ur det kantrande fartyget och plötsligt befann sig på relingen bredvid en svensk man som introducerade sig som Kent. De kom överens om att hjälpas åt.

– Om vi klarar det här bjuder jag på middag i Stockholm, sa Kent.

Och så tog de varandras händer och hoppade rakt ut i det svarta helvete som var havet den natten. Historien om hur de överlevde kom att bli en liten strimma mänskligt ljus och värme i den sorg som grep djupt genom Sverige på ett sätt som den aldrig gjort i modern tid tidigare.

Jag blev besatt av att ta reda på allt som hänt dem och de fyra andra personer som överlevt på samma flotte. Jag minns deras personer och namn mycket tydligt ännu i dag. Sara Hedrenius, Kent Härstedt, engelsmannen Paul Barney, dansken Morten Boje, esterna Elmar Siegel och Paul Andersson. Jag reste och träffade samtliga, kollade och dubbelkollade uppgifter, ritade på sprängskisser av fartyget tills jag fick ihop hela händelseförloppet. Det blev till slut ett 16 sidor långt reportage om de sex överlevarna.

Lärdomarna blev för mig avgörande för mitt fortsatta yrkesliv. För mig handlade det om att på riktigt inse att det i känsliga nyhetslägen inte går att gömma sig bakom en yrkesroll. Journalisten har förvisso ett yrke att utföra också i svårast tänkbara läge, men överordnat är att förbli medmänniska. Flera år senare fick jag tillfälle att diskutera det med kollegor som rapporterat från Tsunamin och discoteksbranden i Göteborg som gjort samma reflektion.

Lärdomarna handlade också om mer handfasta saker som att intervjua handlar mycket mer om att lyssna än att fråga. Och det svårhanterliga faktum att vi journalister av nyhetsskäl är som mest intresserade av drabbade människors berättelser när de är som minst redo att prata. De flesta som varit med om något traumatiskt vill efter en tid berätta, intresset från nyhetsmedier har då avtagit drastiskt, trots att det ofta är först efter en tid som det går att utföra ett av journalistikens viktigaste uppdrag: att begripliggöra det ofattbara. Det är ett lika viktigt uppdrag som det kritiskt granskande.

I veckan publicerade vi Estonia historien på ett helt nytt sätt. Reportern Britt Peruzzi och projektledaren Maria Trägårdh har tillsammans med vårt utvecklingsteam utvecklat ett helt nytt format för digitalt historieberättande.

Dels gör vi historien om Estoinia som klassisk långläsning, som kan läsas fristående eller i sin helhet. Inredigerat i texten ligger bildspel, nya tv-intervjuer med huvudpersonerna, historiska tv-bilder, ljudfiler från fartyget och Sveriges Radio, en rörlig 3-D grafik över Estonias förlisning. Allt innehåll är vad vi kalla responsivt så att det anpassar sig till vilken skärm du föredrar just för stunden.

Vi hoppas att vi med berättelsen om Estonia 20 år senare börjat bygga en mycket mer komplett reportageupplevelse som om fattar text, tv, bilder, interaktiv grafik och fakta.

Söndagskolumn #111. Om att låta SD:s väljare tala.

av Jan Helin

SÖNDAG 21 september 2014.

Det var många debattörer som i veckan talade om vikten av att nu lyssna på Sverigedemokraternas väljare. Jag tror att de har rätt. Det är viktigt. Låt oss börja där, med ett av ett hundratal läsarmail från sympatisörer till SD som jag fått denna vecka:

”Är ni glada nu på Aftonbladet, när SD är valets stora segrare? Aftonbladet och andra medier plus partierna är de som kan ta åt sig ’äran!’ Efter åren med alla angrepp på svenskar som kallats rasister, främlingsfientliga och som skyllts för att förfölja judarna i Malmö till exempel, trots att vi vet att det är muslimerna som står för förföljelsen, och ni tiger nogsamt om sanningen, så är det inte alls konstigt att det gått på det här sättet.
Ni förnekar problemen som skapats av Alliansen och ert totala ointresse för hur de drabbade (svenska folket) har det på grund av sjukdom, arbetslöshet och andra plågor som är en extra pålaga.
Folk vill inte bli kallade rasister när de inte är det, vi är inte skyldiga till någonting av allt det vi skällts för!
Ni som lett inkvisitionen mot de som vill ha en pluralistisk debatt, mot de som kanske ser på verkligheten ur en annan vinkel än den ni har från ert elfenbenstorn, som sett avigsidorna, effekterna i sjukvård, äldrevård, skolan med mera av den förda politiken med öppna gränser är förfärande.”

Med mer slipade formuleringar än den mailande läsaren har flera yrkesverksamma skribenter i veckan i grunden sagt samma sak.

Det är nu farligt att peka finger åt de 13 procent som röstat på Sverigedemokraterna.
I synnerhet om pekfingrarna kommer från sådana som mig – medelålders vit medieman i rik förort.

Vårt engagemang mot rasism uppfattas bara som en provocerande pekpinne och är därför kontraproduktivt. Det producerar bara fler SD-väljare. Det är ett beskt piller att svälja, men det kanske är nyttigt.
Som förklaring vill jag säga att jag tycker det är viktigt att en bred och populär nyhetskälla som Aftonbladet i tider som dessa är tydlig med att vår publicistiska verksamhet utgår ifrån en grund om alla människors lika värde. Vi har därför till exempel kampanjat för mångfalden under devisen ”Vi gillar olika” och publicerat reportageserier som problematiserat integration som serien ”Välkommen”.

Motsatsen är regel i de flesta länder med partier av Sverigedemokraternas typ. Tabloiderna i Danmark och Storbritannien är exempel på hur de bredaste medierna sätter segel där det blåser medvind och spelar på människors rädsla för det främmande.

I Sverige har både Aftonbladet och Expressen tagit tydlig ställning emot den politiska ström som Sverigedemokraterna står för.

Morgontidningarna har varit mer timida och Public Service har kämpat med sin opartiskhet. Men det spelar för denna diskussion mindre roll. Den typen av medier flyttar sällan eller aldrig opinioner. De har i grunden ett tilltal som handlar om att bekräfta sin homogena medelklass publiks självbild och världsbild, aldrig utmana den. Det är i denna fråga mycket viktigare hur medier som Aftonbladet och Expressen agerar.

Andra är bättre skickade att göra den politiska analysen. Men jag kan konstatera att kommentarerna från högerkanten hittills varit lite mer trevande. Från vänsterkanten har flera kommentarer haft ett tydligt credo i analysen som säger att SD:s väljare inte kan avfärdas som rasister för att de röstat på ett rasistiskt parti. De har mer sannolikt röstat på SD för att de är arga på jobbskatteavdrag, a-kassa, Fas 3 och avsaknaden av tydlig höger/vänster konflikt.
Polska lastbilschaufförer som lönedumpar är ett populärt exempel till varför svenska lastbilschaufförer vill stänga gränser och därför röstat på Sverigedemokraterna.

Det är ett bekvämt exempel. Polska lastbilschaufförer har i ytterst begränsad omfattning invandrat till Sverige. Med all respekt tror jag att det är en perifer förklaring till Sverigedemokraternas framgång.

Men säkra svar i ett sådant här läge är dumt. Diskussion är viktigare. I den diskussionen måste också finnas rum för att det faktiskt kan vara så här:
En stor del av SD:s väljare har röstat på dem för att de inte gillar mångkultur och varken gillar generös eller human asylinvandring samt anser att muslimer som svenska medborgare är ett hot mot svenskheten.
Det är säkert fullt möjligt att vara Sverigedemokrat och tycka att de 700 000 som är födda utomlands och går till jobbet varje dag i Sverige är välkomna att stanna. Det är inte rasism i biologisk mening som är frågan. Det är en rädsla för att bli undanskuffad, rädsla för att det svenska systemet inte producerar tillräckligt med jobb. Det är bara flyktingarna som kommer, inte den ekonomiska tillväxt som krävs för att övriga politiska partiers positiva syn på invandring ska vara realistisk. Därför måste invandringen drastiskt minska.

Jag säger inte att det är så. Men mot bakgrund av de Sverigedemokrater jag lyssnat på är det inte osannolikt att en väsentlig del av de 13 procent som röstat på SD tycker så.

Söndagskolumn #110. Ett brev till förstagångsväljaren.

av Jan Helin

SÖNDAG 14 september 2014.

Kära förstagångsväljare,

Jag inbillar mig att jag minns hur det var. Livet var evigt, kärleken störst och politik handlade om ideologi. Mitt minne kan svika mig på någon punkt, det spelar mindre roll.
Jag vill egentligen bara skriva det här för att säga att jag är orolig och tycker att ni är så fantastiska som står ut.
Jag är orolig över hur psykisk ohälsa bland er ökar och imponerad av hur ni orkar i ett skolsystem som är besatt av att sortera er istället för att vara besatt av att lära er allt spännande som finns att lära.

Jag är rädd för att ohälsan och sorteringen hänger ihop och att det enda tydliga svar ni hör i kaoset är ett besked från vuxenvärlden om betyg i ordning och uppförande. Jag kan naturligtvis inte vara säker, men oron gnager att det är så här det hänger ihop.

Statistik från socialstyrelsen visar i vart fall att antalet inlagda unga för psykiska diagnoser ökat i 20 års tid, medan de minskat i alla andra åldersgrupper. Antalet inlagda 15 – 24-åringar har ökat med 30 procent, flera tusen individer, mellan åren 2006 och 2011.

Tonåren är en utsatt period i en människas liv. För de flesta en tröttande pendling mellan eufori och en intensiv upplevelse av livets meningslöshet och ångest inför valsituationer.
Det är en mycket lång resa till insikter av typen att lyckan bor i mellanmänskliga relationer och små ting i livet. Vissa av oss kommer aldrig riktigt fram dit. Tonåringen har slagit rot inombords och fortsätter att jaga en del av oss långt upp i åren, om än i mer kontrollerbar form och vi blir duktiga på att käckt kalla det drivkraft.

För många år sedan nu belade vetenskapen tonåringars vredesutbrott, smällande i dörrar och plötsliga gråtattacker som biologi. Ett forskarteam vid State University of New York publicerade 2007 en vetenskaplig studie som bekräftade det många empiriskt förstått. Tonårsångest är effekten av ett hormon, en stereoid, som fått det människofientliga namnet tetrahydropregnanalone, populärt förkortat THP.

Hormonet verkar i en vuxen människas kropp som lugnande medel, i en tonåring exakt tvärtom. Hjärnans receptorer reagerar i en ung människa som en felmonterad switch som kickar upp ångesten till nivåer som gör att den måste komma ut som gråt eller vredesutbrott.
Aha, tänkte vi i vuxenvärlden, som naturligtvis rationellt styr samhället utifrån vetenskap.

Aha, tänkte vi, i exakt den åldern måste det ju vara perfekt att skapa en skola som är byggd som en sorteringsmaskin och bygga in en oändlig mängd val.

Därtill en riktigt komplex sorteringsmaskin med sexgradig betygsskala där varje steg mäts i tre dimensioner och budskapet är att missar du en gång kan du aldrig reparera, komma igen och få högsta betyg. Du måste vara 100 procent rakt igenom hela gymnasiet, mätt i tre dimensioner för att klara sorteringen.
Skolan kommer att fokusera på din sämsta prestation i sorteringen av dig. Din sämsta prestation får mycket större konsekvenser för ditt betyg än en rad fina prestationer.
För att sköta detta extremt komplexa system har vi sett till att göra läraryrket riktigt oattraktivt. Låga löner, låg status. Om du lyckas mindre bra i skolan kan du alltid komma in på – hepp! – lärarhögskolan.
Lite THP på det där så blir det nog bra…

Allvarligt talat. Var är vuxenvärldens fokus? Var är visionen av en skola anpassad till den krångliga tid i livet som är tonåren?
Vi vet så mycket mer om det i dag, vi gör så lite åt det vad gäller att utveckla skolan.

Istället liknar diskussionen om skolan ett lågintensivt nationellt trauma. Å ena sidan pratas om den forna svenska skolan som en förlorad värld. En skola som en gång var avsedd att bygga landet genom att öka folkets bildning och ge alla samma chans.
Å andra sidan talas det om att vi måste komma ikapp Kina om vi ska ha en chans. De är ohotad etta i matte, naturvetenskap och läsförståelse i PISA-undersökningen som sorterar alla skolor internationellt. Jag kan inte det kinesiska skolsystemet tillräckligt bra. Men jag vet att ohälsotalen bland unga i Kina är minst lika alarmerande som här. Och jag påstår att Kina hittills inte har producerat någon samhällsmodell som ger oss anledning att tappa självförtroendet vad avser vår skandinaviska modell.

Skolan har förvisso debatterats och granskats omfattande i denna valrörelse. Men tämligen tekniskt.
Istället för ideologi och vision om skolan fick vi frågan om sortering i 4:e klass eller 6:e klass, betyg på ordning och uppförande, eller inte samt tekniska diskussioner om bolagsformer.

Kära förstagångsväljare, det är lätt att bli uppgiven eller rosenrasande.
Trösta dig med att båda tillstånden är övergående och gå och rösta i dag. Gör det utifrån din egna övertygelse om vårt gemensamma bästa.

Söndagskolumn #109. Om vem som betalar morgondagens medier.

av Jan Helin

 SÖNDAG 7 september 2014.

Dröjer mig ännu kvar vid en känsla och några minnesbilder från redaktionen den gångna veckan.
Först mitt i minglet efter Aftonbladet TV:s historiska partiledardebatt på Waterfront i Stockholm. Programledaren Karin Magnusson står avslappnat och har sparkat av sig skorna mitt i kaoset på scen medan andra medier flockas kring partiledarna. Malvina Britts och Natalia Kazmierska som jobbat på scenen med tittarnas engagemang via sociala medier och ja och nej frågor står intill, liksom Aftonbladets operativa tv-chef Jessica Linnman och producenten Lotta Folcker tillsammans med medarbetare från produktionsbolaget OTW.
Lena Mellin som gjort realtidsanalyser i sändningen är som vanligt redan på väg. Nu snabbt de 300 meter mellan Waterfront vid Klarabergsviadukten där debatten ägt rum till Aftonbladets centralredaktion vid Kungsbron för att delta i eftersnacket av debatten.
Hon tränger sig milt emellan Aftonbladet tv-cheferna Magnus Zaar och Jan Scherman. Den senare är utrustad med mikrofon och kamera för att dokumentera Aftonbladets historiska sändning från bakom kulisserna.

De bär alla de där härliga, lättade minerna när du känner att något gått bra. Riktigt, riktigt bra.

Efter en stund står jag mitt i flödet på Aftonbladets centralredaktion. Det är någon timme efter vår historiska sändning av Aftonbladet TV:s partiledardebatt, samsänd med Expressen TV, Youtube, Magine, flera tidningar inom Mittmedia och Svenska Dagbladet.
Höjdpunkterna från debatten klipps ut och publiceras med egna rubriker, tidningsartiklar med nyheter från debatten produceras, grafik över olika frågor produceras och ritas utifrån data från debatten och undersökningar hos läsarna/tittarna, analyser skrivs och publiceras, experter intervjuas, efterkommentarer från partiledarna redigeras, tidningssidor ritas och samtidigt från vår studio pågår efteranalysen av Aftonbladet TV:s debatt, ledd av Maria Bjaring.

Det är bara mina ögonblicksbilder inifrån Aftonbladet under måndagens dygn. Jag skriver dem i ett försök att illustrera små pusselbitar i en större bild av den snabba utvecklingen av medielandskapet just nu.
Jag började på Aftonbladet som reporter i början av 1990-talet. Utvecklingen sedan dess är svindlande, fascinerande och i huvudsak lustfylld. Det går inte att jämföra flödet över en nyhetsdesk i dag med då.
Vi är mitt i den största transformationen av medier och journalistik sedan tryckpressen uppfanns. Det är ett privilegium att få vara med om en sådan tid på en så spännande arbetsplats som Aftonbladet, startad av Lars Johan Hierta 1830.

Ibland kan jag tröttna på de trånga frågeställningarna om vad som ska hända med papperstidningen och vad som ska hända med den linjära tv-kanalen. Båda distributionsformer av journalistik krisar på grund av teknikutveckling och nya beteenden.

Men den intressanta frågan är vad som händer med journalistiken. Det är inte okomplicerat.

Å ena sidan är möjligheterna oändliga, å andra sidan är resurserna i accelererande grad begränsade. Senast i veckan kom nya besked om besparingar, denna gång handlade det om 70 tjänster på Expressen. Bara det senaste året har totalt 700 journalister förlorat jobbet i Sverige.
Många läsare som tänkt igenom sina medievanor i dag, är i stigande grad upptagna av frågan om på vems uppdrag journalister rapporterar.
I en idealisk värld borde det naturligtvis vara på ditt uppdrag – alltså på uppdrag av dig som läsare, lyssnare eller tittare. Vi lever förstås inte i en idealisk värld.
Inte ens SVT i Göteborg är en idealisk värld. Också där förefaller det finnas en tämligen tydlig överrepresentation av frågeställningar som rör vit medelklass i storstad, om vi ska förenkla ett klassiskt publicistiskt dåligt samvete. Det är nog min slutsats av det underhållande bråket i veckan – av SVT kallat gubbar i catfight – mellan Aftonbladets Fredrik Virtanen, SVT:s Janne Josefsson och Dagens Nyheters Johan Croneman.

Den renaste kopplingen till läsarnas uppdrag har faktiskt historiskt varit en betald relation. Allra tydligast i kvällstidningens gamla affärsmodell med lösnummer som förr i tiden stod för 70 procent av intäkterna. Morgontidningen har historiskt varit ganska precis tvärtom, till 70 procent finansierad av annonsintäkter

Public Service har i dag en hotad, men en intressant relation till lyssnare, läsare och tittare i form av en licens. Förvisso beslutad av riksdagen och ägd av staten, men den har skapat en betald relation mellan publik och journalist som hållit armlängds lucka till den statliga ägaren. Det är på väg att ändras sedan högsta förvaltningsdomstolen kom fram till att det saknas stöd i lagen att ta ut en licensavgift för mobiltelefoner och datorer. Det kan sluta i en lagändring som gör licens fortsatt möjlig, eller så slutar det i en särskild skatt och i så fall en mer direkt koppling till staten och risk för mer direkt politisk påverkan.

På den kommersiella sidan har den betalda relationen mellan läsare och journalistik försvagats betänkligt. Annonsörerna vill närmre och närmre innehållet. Inte med några onda avsikter gentemot journalistiken i sig, utan med avsikten att utveckla sin långsiktiga kommunikation. Så hur ska du som nyhetskonsument försäkra dig om att journalisterna jobbar på ditt uppdrag? Inte på statens uppdrag, eller på annonsörens uppdrag?

Rakast formulerade sig Sam Sundberg på Svenska Dagbladet kring den frågan i veckan när han skrev:

”Att betala för journalistik är en medborgerlig plikt, precis som att rösta och sopsortera.”

Det var kanske en avsiktligt komisk provokation. I verkligheten är det naturligtvis som på de flesta fria marknader – i längden får du vad du betalar för. Men Sam Sundbergs formulering är mycket tänkvärd.

I sådana funderingar är det skönt att kunna återvända till känslan och kraften på Aftonbladets redaktion i måndagskväll.
Framtiden är nu. Här skapas bokstavligen morgondagens medier. Idag.

 

Om en historisk tv-kväll

av Jan Helin

Det var ett fint litet steg för demokratin. Och ett gigantiskt kliv för Aftonbladet TV.
Det var kvällen då vi skulle bevisa för oss själva och medievärlden att vi som uppstickare kunde klara en av de svåraste grenarna inom tv-journalistiken:
En direktsänd partiledardebatt. Och inte vilken partiledardebatt som helst – den första någonsin i Sverige som producerats för online tv.

Det var en historisk kväll i medielandet Sverige. En kväll som manifesterade framväxten av ett nytt tv-landskap och nya spännande möjligheter för Aftonbladet, ett mediehus sprunget ur en tidning som startats år 1830.

Det kändes verkligen i luften när jag en liten stund före start gick runt på redaktionen och på kongresshallen Waterfronts gigantiska golv. Medarbetare pratade upprymt och fokuserat. Tusen och en detalj som ska fixas, strykas eller läggas till.
Chefen för Aftonbladet TV, förre TV4-chefen Jan Scherman, som gick runt med en mikrofon och en handhållen liten kamera för att dokumentera den tv-historiska händelsen underströk känslan av en ny tid för medier.

Samtidigt minglade över femhundra personer som kommit som publik och partiledarna anlände på röda mattan och fick ta sig genom ett medieuppbåd.
Så slocknade ljusen och partiledarna stod äntligen där.

Det som sedan händer fyller mig med sådan stolthet över alla medarbetarna som arbetat så hårt för att få detta att hända att jag inser att jag inte är den som ska recensera detta.
Bara lugnt konstatera att vår programledare Karin Magnusson lyckas med det hon uttalat som sitt mål för kvällen:

”En debatt med kvällstidningskänsla. Skärpt och med gott humör och humor.”

Hyllningarna rasar in via sociala medier under debatten från tittare, från kollegor på andra medier. I vår studio på redaktionen sitter våra profiler och analyserar och kommenterar debatten. Samtidigt skrivs analyser, tas fram bilder och redigeras en papperstidning.
Det är ett redaktionellt flöde som utvecklats något alldeles oerhört sedan jag var en ung reporter på Aftonbladet.

För att testa alla vägar i det nya framväxande tv-landskapet tog vi ett beslut om att alla som vill sända Aftonbladet TV:s debatt online får göra det.

På onsdag gör Expressen en partiledardebatt, vi har kommit överens om att sända varandras debatter. Det gör denna kväll att Expressen TV, Youtube, Svenska Dagbladet, den nya tv-tjänsten Magine och flera tidningar inom Mittmedia koncernen sänder Aftonbladet TV:s partiledardebatt.

Det beskriver sannerligen ett nytt medielandskap. Tillbaka på redaktionen sent på kvällen får vi samtal från ett antal äldre människor som är upprörda för att de inte kan se Aftonbladet TV. De har varken dator eller smartphone.
–      En sådan här bra grej, som Aftonbladets debatt verkar vara, borde SVT verkligen sända, säger en läsare.
En påminnelse om att alla ännu inte är med i den sköna nya medievärlden. Men vi går stärkta i tron om att de också vill dit efter kvällen då Aftonbladet TV på allvar tog steget mot att bli en ny tv-aktör.

Aftonbladet TV skriver historia ikväll

av Jan Helin

I kväll skrivs TV-historia.
Aftonbladet TV gör den första partiledardebatten för online TV i Sverige någonsin. Karin Magnusson är programledare och utfrågare.
Det markerar på flera sätt en ny tid för TV och hur vi tittar på rörlig bild. Det är viktigt att våga ta nya grepp.

I går kväll fick jag ett sms från Expressens chefredaktör Thomas Mattsson där han föreslog att Expressen TV skulle få sända Aftonbladets partiledardebatt mot att Aftonbladet sänder Expressen TV:s partiledardebatt på onsdag.
Det var ett intressant och bra förslag. Det ligger helt i linje med hur vi tänkt kring Aftonbladet TV:s partiledardebatt:

Distribuera debatten så brett det bara går. Alla som vill sända Aftonbladet TV:s debatt online ska få göra det.
Klart just nu är att Youtube, Expressen TV, Magine och Svenska Dagbladet kommer att lägga ut Aftonbladet TV:s partiledardebatt i kväll.

Vi har också erbjudit SVT och TV 4 att göra detsamma på sina sajter. (SVT kan få ett oöverstigligt problem här på grund av en del reklam i sändningen som vi tekniskt kanske inte lyckas koda bort. Det beror i så fall på Aftonbladet, inte på SVT.)
Och motsatt erbjuder vi på Aftonbladet TV att lägga ut övriga partiledardebatter på Aftonbladet för de som så vill.

Klart i skrivande stund är att vi är överens med Expressen om att lägga ut deras partiledardebatt på onsdag.

Vi hoppas med detta få nyttiga erfarenheter framåt för utvecklingen av TV. Och vinnare på dessa experiment kan såvitt jag kan bedöma bara vara du som tittare.
Och såklart – demokratin.
Vi syns i kväll!

Här kan du läsa mer om den historiska debatten samt alla hålltider under kvällen:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/valaret2014/article19457099.ab

 

Söndagskolumn #108. Om att snart vara där.

av Jan Helin

SÖNDAG 31 Augusti 2014.

Aftonbladet har lämnat sommaren springandes mot framtiden. Lite knasig formulering där kanske. Men den är ett försök till översättning av ett amerikanskt ordstäv jag hör allt oftare i olika sammanhang: ”hit the ground running”.
I tämligen snäva kretsar diskuteras varifrån begreppet kommer.
En del hävdar att det kommer från förra sekelskiftet då fripassagerare på tåg hoppade av i farten och var tvungna att ta mark springandes för att inte ramla.
Andra argumenterar för att uttrycket först myntades i samband med D-day när fallskärmstrupperna behövde ”hit the ground running” för att undvika att bli skjutna.

I modern tid använde president Obama uttrycket för att beskriva hur han tänkte inför att han svors in som president. Och idag hör jag det lite till höger och vänster i media sammanhang.

Kanske är det helt enkelt så många upplever samtiden just nu. Vi kommer från något vi måste lämna och måste ta mark springandes för att snabbt komma in i det nya.

Hur som helst fick jag den där känslan i veckan här på tidningen. I torsdags var det Rockbjörnen. En Aftonbladet klassiker som i år fyller 35.
De första artister som läsarna röstade fram var Ulf Lundell och albumet Ripp Rapp och dansbandet Wizex. Året var 1979.
På den tiden var Rockbjörnen en branschfest för skivbolag med tidningsartiklar till. I dag är Rockbjörnen live. Nära fansen, mitt i den samtida musikscenen. Det var så tydligt i torsdags på Gröna Lund. The Foooers vann pris som bästa fans tillsammans med sitt The Fooo som vann årets livegrupp. Bandet är en typ av fenomen som får rockgubbar att harkla sig lite förläget, skivbolagsdirektörer att intensivt känna att de måste ta mark springandes för att förstå hur ett band på mindre än ett år via sociala medier slår igenom som det största bland tonåringar just nu.
Nu stod artisterna och fansen och jublade tillsammans i ett myller av mobiltelefoner, Fooo-kepsar, Aftonbladet TV och Rockbjörn. Det var uppenbart gladare över gemenskapen än själva segern. Frida Söderlund på Nöjesbladet beskrev det där helt exakt:

”Hur mäter man musik, engagemang eller kärlek?
Genom att vara där.”

Över en miljon röster hade också utsett 16-åriga Zara Larsson som årets kvinnliga artist. Hon har ännu inte gett ut något album, men har en röst som går under huden på vem som helst och en stark närvaro i sociala medier med budskap om antirasism och feminism.
Och över allt svävade Kung Hellström. I torsdags fick han sin 14:e Rockbjörn. Flest av alla i björnens 35-åriga historia. Förklaringen tror jag är enkel att ge, hissnande svår att utföra i verkligheten.

Håkan Hellström kan röra vid hjärtan, oavsett om du är 14 eller 47, oavsett om det är live, streamat, radio, cd, vinyl, digitalt eller tv.

Jag står mitt i detta fantastiska myller och fumlar med min mobiltelefon, där jag samtidigt försöker följa Sportbladets sändning över Champions league lottningen när Håkan Hellström passerar två meter ifrån mig. Jag tänker att jag vill ta en selfie med Hellström. Har aldrig tagit en riktig sådan. Men modet sviker mig.
Är inte bekväm riktigt, tänker för mycket. Fattar inte vad jag ska med den till, eller vem som skulle vilja se den, eller vad Håkan Hellström ska tänka om det.
Känner att jag står kvar i det gamla här, inte riktigt redo att ta språnget till den nya marken springandes vad gäller selfies. Ångrar mig om selfien… för sent.

Men på måndag, kära läsare och tittare, på måndag skriver vi TV historia springandes mot framtiden med den första partiledardebatten för online TV.
Vi är snart där.

Sida 1 av 44
  • Tjänstgörande redaktör: Micke Andersson
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Lena Widman
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB