SÖNDAG 16 juni 2013. 

Det viktigaste avslöjande på mycket lång tid gjordes i veckan av tidningen The Guardian och Washington Post.
Källan Edward Snowden trädde fram och plötsligt hade vi inte bara en tekniskt komplex story, utan ett mänskligt drama.
Han lämnade kvinnan han älskar, ett välbetalt jobb och ett liv på Hawaii där vi får reda på att han har ett mysigt hus. En bild där han kramar sin livskamrat i en paradisisk sjö framför ett vattenfall dyker också upp i rapporteringen.
Allt detta lämnade han för att tjäna mänskligheten, för att berätta om att vår värld är på väg mot en plats där inget privatliv existerar gentemot amerikansk underrättelsetjänst.

Det är så filmiskt att en känsla av att någon regisserar här inte lämnar mig. Jag har ingen annan grund för den känslan än en min egna ganska lågt utvecklade förmåga till konspiratoriskt tänkande. Men ändå…

Hur som helst är detta ostridigt ett mycket viktigt avslöjande och människor som Edward Snowden är säkert ett problem för rikens säkerhet och samtidigt ohyggligt viktiga för demokratin.
Ändå berättar detta avslöjande något som alla som tänkt på saken rimligen redan begripit. Vi lever i dag i ett övervakningssamhälle som får George Orwells dystopi 1984 att likna en grov skiss.
Med en väsentlig skillnad. Orwell beskriver inte bara en makt som är besatt av att övervaka medborgarna. Han beskriver också en makt som bygger ett djupt skrämmande system av angiveri mellan människor. En skuggvärld och en riktig värld, en stat i staten. Såsom de forna kommuniststaterna byggdes.

I den fria världen är det där med angiveri ingen business. Det sköter vi individer så bra och effektivt själva. Dessutom gratis.

Vi anger dagligen oss själva med så många datapunkter att en stasiagent från den gamla världen hade blivit yr i mössan och inte haft en chans att strukturera och rapportera sådana mängder information. Hela datamängden i de beryktade stasiarkiven ryms i dag i en enklare dator. Bara Facebooks nya serverhall i Luleå är 27 000 kvadratmeter och ska hantera en daglig ström av data från 618 miljoner människor.

Vi lever i algoritmens tid. System som kan hantera, strukturera och analysera oändliga mängder data. Betydelsen av det är komplex och svårgripbar för de allra flesta. Men att vi inte begriper hindrar oss inte från att fortsätta vårt maniska egna angivande av information om oss själva.
Här ryms en magnifik naivitet, i vart fall när vi i nästa stund med emfas kräver rätten till våra delade data och säger att det är en fråga om integritet. Upprördheten röjer kanske i en del fall en syn på internet som något slags globalt postkontor, eller så är det en kvarleva från den tid då internet var något experimentellt och nytt. En plats för drömmar om en ny världsordning, ett klondike för nya entreprenörer i en ny ekonomi och en plats för en ideologi om alltings frihet och losskoppling från de tröga gamla strukturerna, plikterna och ansvaren i den analoga världen. I någon utsträckning finns den känslan kvar. Men det är en känsla. I verkligheten är det nyktrare att konstatera att här råder samma världsordning av big business och politik, men med effektivare verktyg och andra krav på kompetens för att nå framgång.

There is no such thing as a free lunch, sade man förr. Det betyder att om någon bjuder dig på något så kan du vara säker på att denna någon vill någonting som gynnar hens intressen.
Det kan tyckas vara en cynisk syn på tillvaron. Men problemet med cyniker är inte att de inte ser klart. Problemet med cyniker är att de är viljelösa och inte vill bidra till att göra saker bättre.

I dag kan vi säga att där is no such thing as a free update. Facebook och Google bjuder dig på bra tjänster för att de tjänar miljarder på vad du berättar för dem om dig själv.

Ditt beteende och ditt angivande av data analyseras, paketeras och säljs vidare. I gengäld får du bättre produkter och bättre reklam.
Och om du menar att det är en sak, men en helt annan sak att informationen också går till amerikansk underrättelsetjänst som säger att de vill bekämpa terrorism, så har du naturligtvis rätt.
Det är skillnad på att ge och ta. Och din världsbild är i sanning naiv och aktningsvärd.

Så länge stater ägnar sig åt underrättelseverksamhet och det förekommer sådana extrema mängder information som i de databaser miljarder människor på jorden nu bygger åt internetjättar, så länge det fortgår kommer underrättelsetjänster att vara inne i dessa databaser, på det ena eller andra sättet.  Var så säker.
Debattera och protestera gärna. Och kom ihåg att glädjas åt att du lever i ett samhälle där du i vart fall slipper misstänka din vän eller syster för att jobba åt storebror.

 SÖNDAG 9 juni 2013.

Vi kan inte påstå att Annie Lööf ljuger, men vi kan konstatera att hon inte lyckades tala sanning under två försök inför konstitutionsutskottet, KU.
Näringsdepartementets försök till krishantering går att raljera över, men viktigare är att formulera allvaret bakom KU:s kritik av näringsminister Annie Lööf och hennes departement.

Det kritiskt granskande uppdraget, liksom politiken får inte förvandlas till ett enda spel mellan makt och media. Annie Lööfs och Näringsdepartementets agerande röjer en syn på öppenhet och maktutövning som är direkt förkastlig.

Men låt oss spara på invektiven om en uppenbart undermålig minister och istället gå igenom historien. Den illustrerar ett mycket väl genomfört journalistiskt arbete och maktens arrogans.
Allt börjar med förre Aftonbladetmedarbetaren Mattias Carlssons granskning av Tillväxtverkets representationsvanor i Dagens Nyheter. Generaldirektören Christina Lugnet kritiseras hårt av näringsminister Annie Lööf och avgår.
Aftonbladets reporter Richard Aschberg, som tidigare bildat radarpar med Mattias Carlsson, tänker kreativt kring hur Aftonbladet ska komma in i storyn och kommer upp med den relevanta och briljanta idén att granska näringsministerns och hennes departements representation. Relevant av uppenbara skäl och briljant i denna stund eftersom hon satt sig på så höga hästar i sin kritik av Tillväxtverket.

Under förmiddagen den 1 augusti 2012 beställer Richard Aschberg alla handlingar kring internrepresentation på Näringsdepartementet från september 2011 och framåt.
På eftermiddagen dagen därpå skickar vikarierande expeditionschefen Jenny Forkman över listor på alla transaktioner rörande internrepresentation till Richard Aschberg.
Ur de listorna går att se vilka dokument som finns att tillgå. Aschberg granskar listorna och begär samtidigt ut uppgifter från alla övriga departement om internrepresentation. Han tänker sammanställa de uppgifterna för att kunna sätta Näringsdepartementets representation i ett sammanhang.
Det tar ett några dagar och den 6 augusti begär Richard Aschberg ut 11 fakturor som han funnit särskilt intressanta. De är bland annat från en tillställning på van der Nootska palatset och från en fest på Villa Bonnier.

Sent dagen efter får Richard Aschberg fakturorna översända. Det är bingo för Aschberg, men det börjar nu osa katt på departementet.

Fakturan från van der Nootska kommer med en notering om att den efterfakturerats till Centerpartiet och kring notan från Villa Bonnier får Aschberg uppgifter om att det skett löneavdrag för sprit.
En mindre noggrann reporter hade möjligen skrivit storyn och publicerat här. Men det hade lämnat viktiga frågor obesvarade. Till exempel när efterfaktureringen skett och vem löneavdragen gällt.
Richard Aschberg fortsätter därför granskningen och begär ut underlagen för efterfaktureringen och löneavdragen. Loggen över mailtrafiken visar att klockan nu är 17:49 den 7 augusti. Inget av de begärda dokumenten kommer till Richard Aschberg den dagen.

Istället sker följande:
På förmiddagen dagen efter kontaktar Annie Lööfs pressekreterare Kenneth Hultgren plötsligt reportern Erik Ridderstolpe på Dagens Eko. Han bjuder Ridderstolpe på en bra nyhet.
Näringsdepartementet har de senaste dagarna på eget initiativ gått igenom sin internrepresentation, vet Hultgren nu att berätta. Och ja, de har faktiskt hittat två tveksamheter; en vid en tillställning på van der Nootska palatset och en vid en fest på Villa Bonnier. Saken är nu åtgärdad genom en efterfakturering till centerpartiet och ett löneavdrag gällande statssekreteraren Håkan Ekengren.

Att Aftonbladet inlett en granskning och begärt ut handlingar om detta nämns självklart inte med ett ord.

Efter detta tips till Dagens Eko mailar Jenny Forkman underlagen om löneavdrag och efterfakturering till Richard Aschberg. Klockan är nu 11:23 den 8 augusti.
Aschberg sitter nu på ett avslöjande. Det framgår nämligen att åtgärderna är vidtagna dagen före, den 7 augusti, alltså bara några dagar efter att Aftonbladet först begärt ut uppgifterna.
Richard Aschberg tror givetvis att han har dokumenten själv och planerar publicering nästa dag så att han hinner gå igenom materialet och skriva. Han väntar också ännu på att få in uppgifterna av övriga departements internrepresentation.

Han är i detta ögonblick blåst.

En timme senare, i lunchekot, kan Dagens eko publicera nyheten att Näringsdepartementet granskat sig självt och åtgärdat felaktigheterna. Statssekreteraren Håkan Ekengren intervjuas och berättar bland annat att man också jämfört Näringsdepartementets internrepresentation med alla andra departement. Att uppgifterna tagits fram efter beställning av Aftonbladet nämns självklart inte. De uppgifterna lämnas dessutom till Aftonbladet först nästa dag, den förseningen står i direkt strid med grundlagen.

Du ska nu som konsument av nyheter fås att tro att Näringsdepartementet gjort denna granskning helt på eget initiativ.
Du ska tro att Kenneth Hultgren inte ljuger. Du ska senare, när saken hamnar i KU, till och med tro att han inte ens pratat med sin chef Annie Lööf om saken. Annars skulle det kunna uppfattas som om hon ljugit inför KU.

Vi kan som sagt inte slå fast lögner. Allt kan ju vara en gudomlig slump, eller resultatet av arbetet från tjänstemän och minister som inte pratar med varandra och därtill är i komplett avsaknad av minnesförmåga.
Vi kan bara konstatera att Annie Lööfs och Näringsdepartementets förklaring inte bär sannolikhetens prägel.

Vad som skett är självklart ett försök att desarmera Aftonbladets avslöjande genom att strunta i offentlighetsprincipen. Det gjordes dock så oskickligt att saken hamnade i Konstitutionsutskottet och såväl ministern som departementet blev där prickade.

Dagens Eko visade med kraft i denna process att de inte är en redaktion som tänker agera nyttiga idioter åt Näringsdepartementet. De ledde granskningen av efterspelet och gjorde två avslöjanden som tydligt klädde av Näringsdepartementets fulspel med Aftonbladet och visade att Annie Lööf inte lyckades hålla sig till sanningen i vare sig det första eller det andra KU förhöret.

Dagens Ekos trovärdighet är således helt intakt. Näringsdepartementet och Annie Lööfs trovärdighet befinner sig i djup kris.
Och Aftonbladet behövs – om sanningen ska fram.

/Jan Helin

Nedan hittar du ett PM som Aftonbladets informationschef Fredrik Lindén upprättat tillsammans med Richard Aschberg över alla turer i affären Lööf, KU och Aftonbladet.

PM.
LÖÖF, KU & AFTONBLADET

 

Bakgrund:

Näringsminister Annie Lööf kritiseras (”prickas”) den 4 juni 2013 av riksdagens konstitutionsutskott (KU) för hur offentliga handlingar rörande Näringsdepartementets kostnader för representation hanterats. Lööf kritiseras dels för hur själva ärendet hanterats efter att Aftonbladet begärt ut handlingarna, dels för att ha lämnat felaktiga uppgifter till KU i utfrågningarna. 

Aftonbladet hade begärt ut handlingar om kostnader för representation, som sedan först lämnades till andra medier, Ekot och TT. Där agerade departementet fel, enligt KU: ”det går inte att utesluta att departementet agerade för att få ut sin version först och det skedde på ett sätt som missgynnade den journalist som hade begärt ut handlingen – - – Det kan starkt ifrågasättas om en myndighet under pågående beredning på eget initiativ lämnar ut en begärd handling, eller uppgifter ur den, till andra än den som har begärt ut den.”

– Näringsministern har lämnat felaktiga uppgifter och inte heller JO har fått fullständiga uppgifter. Det är mycket allvarligt, det undergräver den konstitutionella granskningen. Det undergräver också allmänhetens förtroende, säger KU:s ordförande Peter Eriksson.

Lööf pekas ut som ytterst ansvarig för hur ärendet hanterades, men även statsministern anses ha ett övergripande ansvar.

Regeringspartierna har reserverat sig i KU:s rapport.

• 1 aug – 13 augusti 2012
Baserat på Richard Aschbergs anmälan till JO.

Intentionen med JO-anmälan. Richard Aschberg skriver:
”Jag anser att en eller flera tjänstemän på Näringsdepartementet har brutit mot Tryckfrihetsförordningen och dess intentioner. En rad handlingar har, trots att de har tagits fram och kopierats, lämnats ut först långt i efterhand.

Fördröjningen beror av allt att döma på att näringsminister Annie Lööfs stab kräver att ta del av och på olika sätt hantera handlingarna innan de lämnas ut. Detta moment har ingenting med normal sekretessprövning att göra utan är tillsynes enbart styrt av politiska intressen.

Dessutom är handlingarna gällande internrepresentation typiskt sätt av den arten att sekretess aldrig förekommer.
Jag ifrågasätter också att inte fakturor från personalfester och andra nöjen har lämnats ut när jag har begärt transaktionslistor över all internrepresentationen på departementet.”

• 1 augusti – kl. 10.46.

Richard Aschberg (RA) beställer all internrepresentation på näringsdepartementet sedan september 2011 och framåt. Beställningen gick till vikarierande expeditionschef Jenny Forkman.

• 2 augusti – kl. 16.05

Jenny Forkman skickar transaktionslistor över internrepresentationen.

• 6 augusti

RA begär ut 11 fakturor för internrepresentation från transaktionslistan – bland annat en nota från van der Nootska Palatset och en nota från Villa Bonnier.

RA begär också ut sammanställningar över hur mycket alla övriga departement har gjort av med på internrepresentation sedan september 2011 och framåt.

• 7 augusti – kl. 16.46

Jenny Forkman skickar de 11 fakturorna som beställdes den 6 augusti och skriver att fakturan från van der Nootska Palatset har efterfakturerats till Centerpartiet. Klockan 17:49 samma dag kontaktar jag Jenny Forkman för att få underlaget kring fakturan som har efterfakturerats Centerpartiet och löneavdraget som gjordes för spriten.

• 8 augusti – kl. 11.23

Jenny Forkman mejlar kopior på statsekreterare Håkan Ekengrens löneavdrag som har gjorts för spriten på Villa Bonnier och efterfaktureringen av notan från van der Nootska Palatset till Centerpartiet.

Löneavdraget och efterfaktureringen är daterade den 7 augusti 2012.

• 8 augusti – kl. 12.43

Dagens Eko publicerar nyheten om spritavdraget och efterfaktureringen till Centerpartiet efter att Annie Lööfs pressekreterare Kenneth Hultgren lämnat hela nyheten på förmiddagen till reportern Erik Ridderstolpe. Statssekreterare Håkan Ekengren intervjuas av Ekot och berättar då bland annat hur Näringsdepartementet ligger till när det gäller internrepresentation jämfört med andra departement – uppgifter som tagits fram på uppdrag av Aftonbladet men vid denna tidpunkt ännu inte utlämnade.

• 9 augusti – kl.11.29
Aftonbladet får handlingen. RA får handlingen med hur mycket respektive departement har lagt ut på internrepresentation som Aftonbladet begärde ut den 6 augusti . Handlingen har då legat hos Annie Lööfs stab åtminstone ett dygn.

• 13 augusti
Näringsdepartementet lägger ut uppgifter om sin julfest på hemsidan. Trots att Aftonbladet begärt ut all interrepresentation har vi inte fått ta del av denna. Julfesten har varit bokförd som seminarieverksamhet. Så har också en delfinshow, ett vinpaket och nöjen bokförts.

• Leif Pagrotsky (s) och Kent Persson (v) anmäler näringsdepartementet till KU.

2013

• 27 mars 2013.

JO kritiserar Näringsdepartementet.

JO kritiserar näringsdepartementet för att det tagit tre dagar att lämna ut begärda handlingar till Aftonbladet. JO anser att departementet därigenom brutit mot grundlagens krav på att skyndsamt lämna ut allmänna handlingar.

JO slår också fast att ”i den mån myndighetens företrädare informerade andra medier om de uppgifter anmälaren begärt ut innan denne fick del av dem kan lämpligheten i detta enligt min mening ifrågasättas”.

JO kritiserar också departementet för att ha skickat runt ett ”utkast” till vad som skulle nå offentligheten inom regeringskansliet.

• 16 april: Utfrågning i KU

KU frågar ut Annie Lööf till följd av anmälningar om regeringskansliets tillämpning av offentlighetsprincipen och senfärdigheten i att lämna ut handlingar. På frågan om varför handlingarna först lämnades till Ekot och TT trots att det var Aftonbladet som begärt ut dem, svarar Lööf att handlingarna aldrig lämnats ut.

• 19 april: Ekots avslöjande

Ekot avslöjar att Annie Lööfs påstående inte var sant. Ekot uppger att man fått handlingarna av en av Annie Lööfs medarbetare i samband med att Aftonbladet begärt ut dem.

– Det är mycket allvarligt, en minister ska inte ljuga, säger Peter Eriksson till Ekot.

– Jag har gått på det underlag som mina medarbetare tagit fram, säger Annie Lööf.

• 22 april: Lööfs brev till KU

I ett brev till KU ber Annie Lööf om ursäkt för att hon farit med osanning när hon frågades ut av KU den 16 april. Hon skriver också att hon beklagar det inträffade och att handlingen borde ha lämnats till Aftonbladet som begärt ut den, innan den lämnades till någon annan.

• 25 april: Andra KU-förhöret

När Annie Lööf för andra gången på nio dagar förhörs av KU ber hon om ursäkt – elva gånger:  – Jag är uppriktigt ledsen för att konstitutionsutskottet fick felaktiga uppgifter senast jag var här. Jag tar fullt ansvar för detta, säger Annie Lööf.

Hon hävdar att hon inte varit insatt i detaljer och att hon inte fått information om att hennes medarbetare lämnat ut handlingar till andra medier före Aftonbladet. Efteråt är Peter Eriksson, KU:s ordförande, mycket kritisk.

– Det är mycket allvarligt att ett departement lämnar felaktiga uppgifter både till KU och till JO. Det sätter hela det parlamentariska kontrollsystemet i gungning, säger han.

• 2 maj: Fredrik Reinfeldt i KU

FR duckar alla frågor om ärendet med festnotor på näringsdepartementet med hänvisning till att han inte känt till ärendet.

• 3 juni: Nytt avslöjande av Ekot

Nu visar en granskning som gjorts av Ekot att Annie Lööf också i det andra KU-förhöret gett felaktiga uppgifter.

Hon har hävdat att det var i näringsdepartementets egen granskning, som hon själv tagit initiativ till, som man upptäckt att fakturor felaktigt ställts till departementet. Hon har använt en notering  – ”OK?” – på en faktura som stöd för detta påstående.

Men Ekots granskning visar att noteringen hade gjorts ett par månader tidigare än hon angett, i juni och inte dagen innan Aftonbladet begärde ut handlingen i början av augusti. Detta har bekräftats av expeditionschefen på departementet. Det innebär i sin tur att man på departementet under lång tid misstänkt eller känt till att de aktuella fakturorna borde betalats av Centerpartiet och inte av näringsdepartementet, men inte gjort något åt det. Inga fel hade rättats innan Aftonbladet i början av augusti 2012 begärt ut handlingarna om departementsfesten.

- Jag tycker att det är väldigt allvarligt. Jag har aldrig varit med om tidigare att man kan beslå en minister i en utfrågning i Konstitutionsutskottet med så uppenbara felaktigheter. Och nu är det flera stycken tycks det också, säger han till Ekot.

• 4 juni: KU kritiserar Lööf

KU kritiserar Annie Lööf och näringsdepartementet för att ha brutit mot den lagstadgade offentlighetsprincipen när man inte skyndsamt lämnat ut de begärda handlingarna till Aftonbladet utan istället lämnat ut dem till andra medier.

Man delar också ut kritik för att Annie Lööf vid bägge förhören i KU lämnat felaktiga uppgifter om vad som hänt.

- Det är mycket allvarligt och undergräver den parlamentariska kontrollen och allmänhetens förtroende för regeringen och det politiska systemet, säger Peter Eriksson, KU:s ordförande.

Också statsministern, som den högste ansvarige för regeringskansliet, får kritik. KU uttalar att regeringskansliet ”inte är anpassat till de krav som följer av offentlighetsprincipen” och åläggs att se över organisation och rutiner.

 SÖNDAG 2 juni 2013.

Hur mycket tycker du att bolag ska få veta om dig för att du använder din dator?
Mängden information som samlas in om oss så snart vi slår på datorn och ger oss ut på nätet är i dag lika lätt att föreställa sig som den plats där universum tar slut.
Vad du söker efter, vad du läser, vilka tjänster du använder, vad du delar, vilka bilder du lägger ut, vad du fyller i om dig själv på olika ställen, vad du handlar, vilka du gör till dina vänner, var du befinner dig när du söker efter något.
Allt blir till datapunkter. De samlas, klustras och analyseras av amerikanska bolag som Google, Facebook och en uppsjö nya bolag som gör affär på att paketera informationen. Övriga gör så gott de kan för att hänga med. De flesta liknar glada amatörer i jämförelse. Några undantag finns. ICA i Sverige är till exempel skickliga. Det är därför de skickar hem rabatt på färdiglagade köttullar, dina favoritchips och din jyckes favoritkäk direkt till dig. Antalet datapunkter du lämnar efter dig i kassan är ingenstans i närheten av lika många som när du använder din dator. Men ICA är skickliga på att förstå hur de ska använda datapunkterna du lämnar ifrån dig när du dragit ditt kort och betalat dina varor.

Å ena sidan är det ju bra. Reklamen som skickas blir mer relevant. Sajterna du använder visar innehåll de vet att du gillar. Googles magiska träffsäkerhet när du söker är ingen slump. Det är en algoritm som förstår dig allt bättre för varje gång du söker.
Å andra sidan, hur väl vill du bli känd? Hur lugn är du med att stora amerikanska bolag samlar in och säljer information om dig?

Vår inställning till den typen av integritet varierar extremt. En del förstår knappt frågan, andra blir upprörda vid blotta tanken på ett IP-nummer. Okunskapen är gemensam.

Det finns idag bolag som specialiserar sig på att sälja reklam på Facebook som bygger på analys av datapunkter som visar att du den senaste veckan läst sport på en viss sajt, därefter läst om Audi på flera sajter och sedan sökt på begagnade bilar på nätet. Exakt dig vill bilhandlaren nå i din Facebook och betalar bra mycket bättre för just den kontakten jämfört med en vanlig annons.
Det är en stor utmaning för de nyhetsmedier som är underutvecklade digitalt. Sådana medier har redan problem eftersom vi allt snabbare byter läsvanor från analoga medier till digitala. När annonsmarknaden nu snabbt disponerar om sina budgetar från papperstidning och snart också linjär tv är det en kraft som de närmsta åren kommer att rita om medielandskapet i grunden.

Aftonbladet ligger långt fram i den utvecklingen, även om vi har långt kvar till de amerikanska bolagens förmåga att hantera stora datamängder om läsarna.
Det är ett gap. Ett annat gap är vår medvetenhet om datahanteringen.
När jag i dag läser om, och lyssnar på föredrag om vikten av att kunna hantera ”big data” för alla bolag som vill ha en affär online brukar jag tänka på de arga unga som gick ut på gatorna och demonstrerade mot FRA för något år sedan.
De var rasande över hur gränsens för deras integritet bröts av några gamla signalspanare på Försvarets Radio Anstalt på Ekerö som scannade mailtrafik efter ord som kunde kopplas till terrorism.

Naiviteten i de demonstrationerna var magnifik. Samma personer gick sannolikt hem samma kväll, slog på sin dator och bokstavligen vräkte iväg information om sig själva och sina beteenden till en rad amerikanska bolag som får FRA att lika radioamatörer.

I detta gap mellan verkligheten och vår förståelse av världen opererar i dag världens mest framgångsrika bolag. Som en vän med mycket god inblick i ett par av dem sa till mig om hur exakt data i dag analyseras från vårt maniska delande av våra liv på nätet:
– Om folk bara visste…
Fast egentligen vet vi väl. Eller?

SÖNDAG 26 maj 2013.

De som bränner bilar säger att det beror på polisen.
De som bor i Husby säger att det beror på utanförskap och arbetslöshet.
Regeringen säger att det finns för få poliser.
Oppositionen säger att det beror på regeringens politik.
Sverigedemokraterna säger att det beror på mångkulturen.
SVT-journalisten Joakim Lamotte säger att det är kvällstidningarnas fel.

När alla nu fått ur sig sin skit och låtit sina egna agendor lysas upp av bilbränderna och upploppen i Stockholm kanske det är dags att försöka tänka nytt.

Den bästa beskrivningen och tänkbar startpunkt för fortsatt journalistik om upploppen i Stockholm tycker jag utgår från ett citat som kulturskribenten Andres Lokko i Svenska Dagbladet använder i en kolumn om upploppen.
Han citerar där en fras ur ett av Martin Luther Kings stora tal.
”Ett upplopp är språket för de som aldrig blivit lyssnade på.”
(”A riot is the language of the unheard.”)

Citatet är ur talet The other America och hölls i Grosse pointe high school i en förort till Detroit den 14 mars 1968, bara tre veckor före King sköts till döds.
Läs det. Jag menar det verkligen. Läs det. Och läs sedan Gellert Tamas 20 år gamla text från Husby som vi återpublicerade i veckan. Googla fram nyhetsrapporteringen från upploppen i Paris och London och du kommer att se ett mönster.
En gnista i form av polisvåld, bilbränder för att locka tillbaka polisen ut och upplopp.
I Stockholm 2013 var det polisens dödsskjutning av en 68-årig man i Husby. I Paris 2005 var det Bouna Traorés och Zyed Bennas flykt från polisen som slutade med döden i en transformatorstation i Clichy-sous-Bois. I London 2011 var det polisens dödsskjutning av Mark Duggan i Tottenham.

Samma mönster. Samma historia. Arbetslöshet, hopplöshet, händelselöshet, gnista och sedan eld och upplopp.

Om någon till äventyrs fortfarande trodde att Sverige inte är ett land som innehåller den typen av sociala spänningar som kan utlösa upplopp så är nog i vart fall den bilden korrigerad efter denna vecka.
Utomlands har många ännu haft bilden av ett Sverige från förr. Det har orsakat en hel del rapportering och debatt i internationell media med undertexten att Sverige nu vaknar upp till verkligheten. Med all respekt för utländska kollegor, men jag tror att de flesta inte behöver upplopp och bränder i städer för att fatta att det inte heller i Sverige är 1900-tal längre.

Jag tror att en intressant fortsättning är att börja med den fråga som Martin Luther King formulerar efter sitt klassiska citat om upplopp:
What is it America has failed to hear?
(Vi kan översätta det här med: Vad är det Sverige har misslyckats med att höra?)

Försök har inte saknats. Ytterstadsborgarrådet Joakim Larsson (m) ska kanske inte jämföras med Martin Luther King, men han framhöll i veckan Järvadialogen inom ramen för bostadsprojektet Järvalyftet där 15 000 boendes i Akalla, Hjulsta, Husby, Kista, Rinkeby och Tensta haft någon form av dialog med de styrande om bostadssituationen.
Kanske finns något att lyssna till där. Om inte är det hög tid att skapa forum för de ohörda att höras. Sociala medier förefaller inte nå igenom i denna fråga. Politiska partier, liksom medier med redaktioner har säkert en del att fundera kring om vad som på riktigt gjorts.

Det är kanske en naturlig reaktion, men den kraft som nu läggs i debatten på att tro sig veta vad de ohörda har att säga kommer inte att ta oss vidare. Jag tror också en massa saker om det. Men vad jag tror om vad de ohörda har att säga är jag nu tämligen övertygad om att du kan sätta upp på din topplista över saker du kan strunta i.

En möjlighet att lyssna ska vara Aftonbladet Debatt i kommande vecka. Vår debattchef Karin Lindblom kommer att öppna avdelningen för alla som anser sig ohörda om orsakerna till upploppen.

Vi försöker så, med lite tilltro. Och minns, du behöver inte kunna se hela trappan för att ta första steget.

Låt mig vara tydlig:
Aftonbladet betalar självklart inte ungdomar för att sätta eld på bilar. Det är en absurd anklagelse som just nu får spridning i sociala medier.
Vi jobbar med bevakningen av upploppen i Stockholm, som med all annan nyhetsrapportering. Vi hanterar tips och uppgifter från en stor mängd olika källor. Vi efterlyser uppgifter hos allmänheten via vår tjänst Tipsa. Det är en bra journalistisk arbetsmetod.
Vi ersätter i detta fall, som i alla andra, upphovsmän till tips och bilder som vi använder. Att ur detta dra slutsatsen att vi uppmanar ungdomar att bränna bilar är i bästa fall okunnigt, i värsta fall avsiktligt lögnaktigt.
Vi är medvetna om komplikationerna och jobbar noga med att verifiera källan. Om vi efter det arbetet misstänker att upphovsmannen till en bild också är gärningsman avstår vi självklart från att publicera.

Det är en viktig del i journalistikens uppdrag att dokumentera och rapportera från händelser som de som nu sker i Stockholm.
Och självklart förekommer det inte att vi uppmanar till brott för att få en bild.

Vi har varit mycket restriktiva med allmänhetens bilder från upploppen. Den absoluta majoriteten av bilder vi publicerat har Aftonbladets egna medarbetare tagit. Vi har lagt stor kraft och resurs på att bevaka händelserna.
Ett mycket litet fåtal bilder av alla vi publicerat kommer från tips från allmänhet efter att vi så noga som möjligt verifierat källan. Detta ur ett bildflöde som uppgår till tusentals bilder varje dygn.
Vi har också publicerat ett par filmsekvenser som inte kommer från professionella fotografer. Den ena visar hur en polisman blir attackerad, den andra är av mer allmän karaktär.
Diskussionen om huruvida den stora mediebevakningen triggar upploppsmakarna är en viktig och svår diskussion. Men den bör föras baserad på fakta, inte på ogrundade anklagelser som nu sker.
Det är inte ovanligt att konspirationer och falska uppgifter sprids i så upphettade nyhetslägen vi dessa dagar upplever i Stockholm.
Det är anmärkningsvärt att en professionell journalist på AP och en på SVT Debatt sprider sådana här uppgifter okritiskt i sociala medier utan att prata med dem de anklagar.

SÖNDAG 19 maj 2013.

Ibland slår en tankar när man tar del av nyhetsrapproteringen som liksom inte lämnar. Jag ska denna söndag ägna mig åt en tanke om ett gap. Ingen ny tanke, men en omständighet som om vi på riktigt tog in hur det faktiskt förhåller sig möjligen skulle leda till krav på förändring av världsordningen. Tror jag.

Vi är i dag så vana vid tanken att en blus, eller en tröja ska kunna kosta 149 kronor. Den kan förvisso kosta 2 000 kronor också. Men lågpriset anses hos oss som någon slags mänsklig rättighet. Vi vet egentligen hur det är möjligt.
Vi vet att förutsättningen för 149 kronor är att extremt fattiga människor, jobbar extremt långa dagar för mycket liten lön, mycket långt hemifrån med mycket få rättigheter och inte sällan boendes i fabriksanläggningen.

Då och då, men mycket sällan numer, kan vi ta del av känsloladdade reportage där det kallas slavarbete, eller sweatshops. Men det är av någon anledning inte tillräckligt för att vi ska reagera och kräva en ändring av världsordningen. Hemskt tänker vi och shoppar lågpris. Inte sällan med ett slags moraliskt patos om att det är slösaktigt och fult att betala för mycket.
Det kan bli lite upphetsat ett tag kring sådana reportage när någon informationschef från en internationell klädjätte säger att de minsann betalar lagstadgade minimilöner och därtill jobbar aktivt för att villkoren i fabrikerna ska bli bättre.

Vi pratar här om minimilöner på 250 kronor. I månaden.

H&M chefen Karl-Johan Persson meddelade i veckan vid ett möte med Bangladesh premiärminister Sheikh Hasina i Dhaka att H&M kräver att regeringen i Bangladesh höjer minimilönerna. Det skulle slå lika för alla klädföretag.
H&M köpte i fjol uppsydda plagg för cirka 10 miljarder kronor och är Europas största uppköpare av Bangladesh varor.

I en intervju med Financial Times säger Karl-Johan Persson att H&M är redo att betala högre löner, men inte förrän andra stora företag gör detsamma.
Affärslogik – ingen kan ta på sig ett moraliskt ansvar till kostnaden av sämre konkurrenskraft.

Det är alltid en balans mellan ”people, planet and profit” som Persson uttrycker det i intervjun.

Vänta nu med att kasta första stenen. Bangladesh behöver jobben och pengarna. Vi konsumenter säger att vi behöver lågpriset. Det är också en balans.
Fast i publikationer som Financial Times uttrycks det inte så. Här sägs balansen istället handla om att H&M inte kan höja lönerna ensidigt för att textilarbetarnas löner redan ligger över dem inom jordbruksarbetare och nära lärarlönerna. Om H&M skulle agera på egen hand skulle det skapa oro i andra fabriker.

”Oroligheterna är varken bra för H&M eller för Bangladesh” säger Persson.

Karl-Johan Perssons utspel sker mot bakgrund av en fasansfull olycka den 24 april där en fabrik bokstavligen rasade ihop i Bangladesh och krävde 1120 klädarbetares liv.
En nyhet som förvisso rapporterades av de flesta medier, men som inte lämnade några djupare spår i debatten. Vi  kunde bara ana gapet. Gör tankeexperimentet att fabrikskatastrofen inträffat i Borås istället och föreställ dig efterspelet. Nu ser du gapet.

Jag ser det igen fast på ett jobbigare sätt när jag går in i min dotters flickrum. En lycka via konsumtion som bygger på att ett antal mycket fattiga människor på andra sidan jorden lever odrägliga liv för att vår uppfattning om en rimlig tonårsgarderob ska vara möjlig.
Jag kan inte kräva att hon ska se gapet. Det är naturligtvis jag som gett henne uppfattningen om rimligheten vad avser garderoben.
Men det är uppenbart att det krävs en aktiv förträngning av detta gap människor emellan för att affären och vår livsföring ska vara möjlig.

 SÖNDAG 12 maj 2013.

Den vedervärdige mannen i Cleveland är utan tvekan veckans mest omtalade story.
För några år sedan hade en sådan nyhet behövt några dagar för att etablera sig som det stora samtalsämnet. I dag tar det ett par timmar. Skälet är för en gångs skull inte tekniskt.
Det handlar om människor som nyhetsvärderar. I dag värderas en vedervärdig mans handlingar gentemot tre kvinnor på andra sidan jorden omedelbart som en toppnyhet av samtliga svenska medier samtidigt.

Det finns säkert vissa omständigheter som bidrar till det. Att det inte var så länge sedan historien om Joseph Fritzls incestkällare dominerade media kan vara en faktor. Att händelsen i Cleveland dessbättre är extremt sällsynt och spektakulär kan vara en annan.
Men i en svensk kontext vill jag hävda att detta är en typisk historia där kvällstidningarna för några år sedan röjt vägen genom en kraftfull nyhetsbevakning. Tagit de etiska smällarna och gradvis lagt ribban på en nivå för detaljer vi står ut med i ett så vidrigt händelseförlopp. Därefter hade övriga medier gjort entré i en sådan här historia.

Vi kan göra en jämförelse med en av de hemskaste historierna jag har haft att hantera i ansvarig ställning. Det handlar om den fasansfulla historien om pojken Bobby år 2006 och den systematiska dödsmisshandel han blev utsatt för i ett öde hem i Malmbäck i Småland av sin mor och styvfar.
Rapporteringen om Bobby började mycket tydligt i kvällstidningarna och övriga medier följde till slut efter. Min känsla då var att väntan inte hade med en nyhetsvärdering att göra från andra medier. Det handlade snarare om att de ville invänta en tillvänjning vid alla hemskheter i historien hos publiken. Den fick kvällstidningarna stå för, innan de riskade sina varumärken genom att gå in i en så uppslitande historia.
Om det mönstret skulle ha följts i Cleveland skulle morgontidningar och radion kommit först till helgen med genomarbetade, mindre nyhetsdrivna, mer förklarande reportage.
I dag är alla på historien från minut ett. Själv hörde jag den först i Dagens Eko och konstaterade att Aftonbladet och Expressen redan var igång med rapporteringen, såväl Dagens Nyheter som Svenska Dagbladet toppade sina utgåvor med historien direkt.

Vad driver detta? Har den här typen av extrema våldshistorier plötsligt fått en sådan odiskutabel relevans att det är självklart att alla medier värderar dem lika?

Pressetiskt rör vi oss på ett minfält. Vad är relevant att berätta? Hur mycket detaljer krävs för att göra historien begriplig och var går gränsen för när rapporteringen övergår i autentiskt underhållningsvåld?
Den senare frågan verkar ha ungefär lika många svar som läsare. Uppfattningen om hur mycket läsare tycker är relevant att få veta varierar extremt i en sådan här historia. Jag har inte sett någon forskning på området, utan hänvisar till de många olika reaktioner som kommer i min mail.

En del läsare drivs av att förstå ett beteende i den absoluta ytterkanten av vad som kan kallas mänskligt liv. Andra har ett behov av att uttrycka medkänsla med offren, en känsla som till en viss gräns förstärks av att få veta detaljer.
De flesta vill dock veta hur något sådant här är möjligt. De vill förstå sammanhanget. Detaljerna är vad som kopplar, eller kopplar bort, en sådan här händelse till olika sammanhang.
Ett fåtal, men som brukar vara högljudda och välformulerade kritiker av media, vill inte bli berörda alls av sådana här nyheter. Det är en rationell typ av läsare som snabbt avskriver händelserna i Cleveland som ett enskilt elände utfört av en psykiskt sjuk spillra till man. Det finns inga intressanta samhällsanalyser att göra ur händelsen, den är alltför perifer. Rapportera den kort, sakligt och snabbt, med ett minimum av detaljer, så att vi kan gå vidare till väsentligheterna.

De pressetiska bedömningarna i ett fall som Cleveland underlättas väsentligt av att det sker i USA. Publicitetsskadan en svensk tidning kan orsaka de inblandade är nära noll i jämförelse med lokala, amerikanska medier.

Det var skälet till att Aftonbladet till exempel publicerade bilden på den sexåriga flickan Jocelyn, som fötts i fångenskapen. Bilden skickades ursprungligen ut av familjen själva och publicerades för första gången av den lokala tv kanalaen ”19 Action News” i Cleveland, Ohio.
Flera stora amerikanska medier publicerade därefter bilden såsom Huffington Post och USA Today. Dagens Nyheter i Sverige hade bilden på sin förstasida i onsdags.
Efter någon dag blev det känt i USA att familjen inte längre ville att den bilden skulle publiceras. Aftonbladet upphörde då omedelbart med publiceringen av den, även om skadan naturligtvis redan var skedd. Hur stor skadan nu är av att ett svenskt media publicerar en bild som redan är extremt spridd av amerikanska medier.
Om Cleveland historien ägt rum i Kramfors, så hade jag aldrig i ett så tidigt skede publicerat bilden på flickan utan att känna till familjens inställning.
Bilder är ett viktigt moment för begripligheten av sådana här historier.

Vissa detaljer från Bobby historien kan fortfarande förfölja mig och i stilla stunder kan jag undra vad som blir bättre av att jag känner till dem.
Slutsatsen av Bobby och Fritzl var densamma som kommer att bli fallet i Cleveland; detta var möjligt mitt ibland oss, utan att någon förstod vad som pågick, trots att några borde förstått.
Det, och insikten att det finns män som världen skulle vara bättre förutan.

 

I dag lanserar vi Aftonbladets nya mobilsajt i form av en app.
Det är en nylansering som innebär en rad förbättringar för såväl läsare som annonsörer. Dagens lansering är den första i en rad lanseringar som ska utveckla Aftonbladets snabbast växande utgåva just nu.

De omedelbara förbättringarna av Aftonbladets mobilutgåva är de här:
• Lättare att hitta med en ny tydlig navigering.
• Snabbare laddning och uppdatering.
• Lättare att dela artiklar på Facebook och twitter.
• Bättre överblick med en tydligare presentation.
• Ny, central placering av Aftonbladets tv-material.
• Skarpare bilder.

Trafikökningen i mobilen har överträffat alla prognoser och förväntningar. Det har gjort att Aftonbladet i dag är den överlägset största nyhetskällan i mobilen. Vi är i dag uppe på 2,7 miljoner unika användare per vecka, när trafiken är som högst och tangerar svindlande 60 miljoner sidvisningar per vecka.

Det är en ökning med cirka 50 procent bara det senaste året. De nya beteendena har gjort mobilen till en riktigt intressant annonsplattform för Aftonbladet och våra partners.
Tillväxten av annonsintäkter motsvarar en ökning på 166 procent under det första kvartalet jämfört med samma period i fjol. Det är en ökning av intäkterna med 21 miljoner kronor, enbart under årets tre första månader i mobilen för Aftonbladet.
Den nya plattformen ger oss möjligheter att ytterligare utveckla såväl nyhetsförmedlingen som annonsformaten.

Tekniskt innebär dagens lansering att appen, mobilsajten och webbsajten nu ligger på samma tekniska plattform. En utveckling som medför stora förenklingar för redaktionen och förbättringar för läsarna och våra annonsörer.
Utvecklingen har skett i nära dialog med våra läsare och partners i form av annonsörer och vi har fått in mängder med kloka synpunkter under arbetets gång.

Utvecklingen har letts av Aftonbladets redaktionella mobilchef Lena Widman tillsammans med Aftonbladets mobilchef Johan Åsén.
De presenterade nyheterna för medarbetare och branschpress på Aftonbladets centralredaktion i eftermiddags.
All utveckling är gjord och redo för både iPhone och Android. Designen är gjord av Adoreyou och teknikutvecklingen av ett team som besått av både interna och externa utvecklare.
Tack alla inblandade för ett jobb som verkligen tar Aftonbladet ett steg närmre mot vårt mål:
Att vara först till framtiden.

 SÖNDAG 5 maj 2013.

Vad händer med demokratin när politiskt inflytande blir till salu?
Det behöver i sig inte betyda slutet på världen för att politik påverkas av lobbyister, inte ens om den är betald. Det kan komma fram bra förslag för det.
Det är ungefär som med tipsare till tidningar. De har nästan alltid ett syfte som gynnar dem själva. Uppgifterna de lämnar kan vara av intresse ändå, om de går att verifiera. Det är en avvägning.
Denna avvägning underlättas avsevärt om utgivaren känner till i vems intresse som tipset lämnas. Bra redaktioner lägger stor kraft på att ta reda på det.
Annars riskerar journalisten att bli vad som med branschjargong kallas för en nyttig idiot. Alltså någon som springer någons ärende, utan att förstå att det är vad man gör. Eller ännu värre; man förstår mycket väl men struntar i det eftersom en story, är en story är en story

Problemet med pengar i politiken och lobbyister är att agendan blir dold. Det blir oklart i vems intresse frågor drivs. Riksdagsmän riskerar att förvandlas till nyttiga idioter som skriver motioner, driver frågor utan att förstå varför. Eller ännu värre; de förstår mycket väl, men struntar i det eftersom… tja, någon story får de ju inte, men kanske eftersom de äntligen finner något att säga.

Aftonbladets granskning ”Demokrati till salu” kartlade hur många förtroendevalda som efter sina uppdrag idag jobbar med samma frågor, men som lobbyister.
Reportrarna Richard Aschberg och Erik Wiman och fotografen Ola Axman tog också ett steg längre och använde den kontroversiella metoden som brukar kallas Wallraff. Under falska namn sökte de förre försvarsministern Sten Tolgfors för att de ville ha ny lagstiftning för de som driver flyktingförläggningar.

Att använda dolda kameror i journalistik bör ske med försiktighet och ett glasklart syfte måste kunna anges. I detta fall tycker jag inte det var svårt. Det är utan tvekan intressant hur det pratas mellan skål och vägg när politiskt inflytande ska köpas. Det finns ingen möjlighet att med öppna frågor och svar komma åt den informationen.

Richard Aschberg och Erik Wiman får till en mailkonversation och ett möte med förre detta försvarsministern Sten Tolgfors.
De kommer inte hela vägen till rubriken ”Här säljer Sten Tolgfors en lag”. Men att lyssna av mötet blir ändå intressant. När Richard Aschberg frågar om lagstiftning utesluter Tolgfors inte det, eller deklarerar att det kan de omöjligt lova. Istället svarar han att det är en möjlighet, certifiering en annan och så vidare. Mitt i mötet bryter Aschberg och Wiman och berättar att de är från Aftonbladet.

Sten Tolgfors arbetsgivare Rud Pedersens agerande när det blir uppenbart för dem att de är granskade säger en del om hur PR-byråer och lobbyister förvandlar relationen med medier till ett spel i dag.
Nervositeten hos Rud Pedersen blir så påtaglig att de ringer Aftonbladets nyhetsdesk upprepade gånger för att intyga att de inte försökt att sälja någon lag. Så långt inget konstigt. De vill göra sin inställning klar inför publicering.
Det är nu det blir konstigt:
Rud Pedersen går ut i branschmedia och på sin egen sajt och försöker städsla nyttiga idioter för att svartmåla Aftonbladet. De får ett par andra riksmedia att hänga på. De söker mig som ansvarig utgivare för att fråga om rimligheten i Aftonbladets metoder för vår granskning. De avstår dock från att publicera något när de blir klara över omständigheterna.

Det är ett problem med den här krishanteringen. Aftonbladet har i detta läge inte påstått någonting. Vi har inte publicerat någonting, bara ställt frågor och avslöjat för dem att vi gör en granskning. De dementerar alltså något som aldrig påståtts.

Möjligen med en förhoppning att få med sig de slentriansmässiga kvällstidningskritikerna för att misstänkliggöra en relevant granskning. Det ser ut som ett försök att starta ett drev åt andra hållet före skiten träffar fläkten, helt enkelt.
Jag kan inte bedöma hur lyckosam Rud Pedersens ”krishantering” är. Bara konstatera att det Aftonbladet ett par dagar senare kom att publicera är en relevant granskning som visar att 266 politiker och politiskt tillsatta tjänstemän som slutat sina jobb på regeringskansliet och riksdagen de senaste sex åren i dag återfinns som lobbyister där de tjänar bra pengar på sina forna politiska kontakter.

Själva nervositeten som Rud Pedersen och Sten Tolgfors ger uttryck för i efterhand är kanske granskningens bästa avslöjande.
Det visar på gränslandet som denna verksamhet rör sig i och som i Sverige är helt oreglerad.
Det är ovanligt. I vart fall i västerländska demokratier.
I såväl USA som flera europeiska länder omgärdas kontakter mellan lobbyister och politiker av ett regelverk som syftar till transparens.

Alla kontakter med politiker måste registreras och alla utgifter i samband med det redovisas så att det lätt ska gå att se hur lagstiftningen varit föremål för påverkan.

Transparens är en grund för demokratin och rättsstaten. Det är viktigt att veta vem som är föremål för rättstatens prövning, liksom på vilka grunder prövningen sker. På samma sätt är det viktigt att kunna få reda på vem lagstiftare träffar och vem som finansierar de frågor de driver.
Om PR-branschen vill slippa den här typen av regelbundet återkommande granskningar vore det en mycket bättre idé att verka för att ett sådant regelverk införs.
Nästa gång kanske vi helt enkelt kontaktar någon före detta journalist som i dag är lobbyist och betalar dem för att driva frågan… Det vore en fin ironi och skulle i längden åstadkomma en transparens som skulle gynna både journalistiken och demokratin.

SÖNDAG 28 april 2013. 

SAN FRANCISCO. En nyfunnen bekant, som tagit sin mediabusiness ut över världen från Sverige via Kalifornien, ställer en kväll en enkel fråga som inte lämnar mig:
– Kan du minnas att det någonsin tidigare i historien hänt att i stort sett varje vuxen svensk gjort amerikanska bolags produkter till en omistlig del av sitt vardagsliv?
–      Eh… Coca Cola, kanske Levis, försöker jag. Men en omistlig del av vardagsliv, nej, det kan jag inte minnas.
Vi pratar om the Big four. De stora fyra jättarna som förändrat, och fortsätter att bokstavligen förändra världen. Google, Facebook, Apple och Twitter. Bolaget Amazon, bäst i världen på näthandel, är egentligen med här också, men har ännu inte brytt sig om den svenska marknaden.

Lägger vi ihop de fyra så stämmer nog påståendet. Det är mycket få vuxna svenskar som kan säga att de varken använder Google, Facebook, Apple eller Twitter.

Det är unikt. De ändrar hur du lever ditt liv och hur affärer drivs. Frågan om vad det betyder är så stor att den knappt går att överblicka ännu. Låt mig därför här bara konstatera en sak det märkligt nog inte betyder.
Det betyder inte att svensk ekonomijournalistik regelbundet bevakar de fyra stora från det pulserande område de driver sina verksamheter ifrån.
Det gör Silicon Valley gravt underbevakat, jämfört med kraften som svenska medier lägger på att bevaka exempelvis amerikansk politik och börsen.
Bortsett från frilansaren Miriam Olsson Jefferys utmärkta blogg, som Svenska Dagbladet Näringsliv publicerar, finns här inte en enda svensk korrespondent. Trots att dessa bolag och denna del av Kalifornien bokstavligen kokar av nyheter. Dessutom ofta kontroversiella nyheter om hur de hanterar all data de har om dig eller också mer praktiskt användbara nyheter som direkt påverkar vad du har i fickan varje dag.
Det missas spännande storys härifrån.

Annars har det varit upplyftande att vara här som journalist. Så var inte fallet för bara några år sedan. Bortsett från fantastisk natur, högt utvecklad matkultur, pulserande storstad och entreprenörskap rådde då en ganska odräglig syn på redaktionell verksamhet. Den ansågs vara möjlig att ersätta med algoritmer. En datakod som bättre än en redaktör kan samla och presentera den information du är intresserad av på nätet.

Det tror ingen av de som är framgångsrika längre. Tvärtom ses redaktioner och redaktionell kompetens som en viktig investering för den som vill vara vinnare i framtidens medielandskap.

En kväll med David Nemetz blir det extremt tydligt. Han är en av fyra grundare av Bleacher report som i dag är USA:s tredje största sportsajt och har återuppfunnit en del av sportjournalistiken.
Han berättar hur han växte upp med sin lokaltidning San José Mercury News och med en växande frustration över hur trött nyhetsbevakningen av hans favoritlag var. Han började skriva själv, men framförallt byggde han och tre skolkompisar en teknisk plattform där likasinnade kunde chippa in länkar och egna nyheter.

Till slut var de 5 000 skribenter på plattformen. Det blev oöverskådligt. De började jobba med ett skickligt redaktionellt team som strukturerade sajten och satte upp ett program för de unga entusiastiska som skrev.
De lärde sig analysera data på allt. Vad deras läsare sökte mest, vad de delade mest, vilka skribenter som skrev mest och blev mest delade. De började med redaktionell analys och data som stöd, att stänga ner skribenter från plattformen.
De som inte skrev något som inte delades, eller inte hittade länkar till intressanta nyheter blev av med möjligheten att bidra med innehåll till sajten.
I dag har Bleacher report 160 medarbetare. Nästan samtliga rekryterade av de 5 000 som var med från början. Bortsett från ett teknikteam, en liten sälj- och markandsavdelning är de allra flesta journalister. De når 20 miljoner unika i veckan och är USA:s tredje största sportsajt.
Flera av deras profiler tar i dag plats i de stora sportkanalerna som ESPN som experter. Bleacher report startades 2007 och köptes av Time Warner, via Turner Broadcasting i fjol för 1,5 miljarder kronor.

David Nemetz har ännu inte fyllt 30, är ohemult rik och redan igång med en investering i nästa mediaprojekt. Han vill inte avslöja det ännu, men ni kan vara lugna för att den bygger på samma fundament som kommer att bygga framtidens journalistik. Förmågan att analysera data och bygga journalistik utifrån det.

Och insikten om att redaktören och algoritmen är hjälplösa utan varandra. I framtidens mediehus måste bokstäverna och datan dansa.
De som försöker bygga det ena utan det andra kommer inte vara med oss i framtiden.