Söndagskolumn #145. Om podden Fallet och journalistikens kraft.

av Jan Helin

SÖNDAG 17 maj 2015. 

Grävpodden Fallet börjar nu närma sig upplösningen. Den är en succé. I helgen gick podden över en miljon nedladdningar totalt. Varje avsnitt har en lyssning på en bra bit över 100 000.
Det intressanta med formen är att lyssningen fortsätter att öka fast vi denna vecka kommit till avsnitt sju. I en linjär värld, som traditionella tv-kanalers serier, så minskar tittningen lyssningen alltid över tid. Fallet har blivit ett diskussionsämne under tiden den har pågått.
Fler och fler kommer till, vilket gör att vi nu har en ansenlig lyssnarskara som kommit till avsnitt tre eller fyra.

Projektet initierades av biträdande redaktionschefen Maria Trägårdh och nyhetsredaktören Hanna Olsson, inspirerade av den nyskapande amerikanska podden Serial. Maria Trägårdh samlade ett team på Aftonbladet som började ett idéarbete kring hur detta kunde göras med ett svenskt fall.

De gjorde snabbt en pilot som jag fick höra. Alla som hörde den blev fast direkt. Dels för att den omedelbart hittade en ton och en känsla skapad av vår podproducent Patrik Syk, dels för att storyn som vår kriminalreporter Anders Johansson tagit in i projektet omedelbart fångade intresset.
Själv satt jag förbluffad och lyssnade på piloten av delvis andra skäl. Att Maria Trägårdh tillhör branschens mest kreativa och kunniga redaktörer, att Patrik Syk är en skicklig podproducent och att Anders Johansson kan hitta stories – allt det där visste jag.
Ändå satt jag helt förvånad och glatt förbluffad över vad jag hörde. Det här var något helt nytt.

Podgenren har hittills handlat om att diskutera ett ämne, borra i relationer eller betraktelser av livet buret av formuleringsstarka profilers sätt att uttrycka sig.
Det finns flera fina exempel i den genren där Alex Schulman och Sigge Eklund har varit pionjärer och stilbildare. Fram till Fallet har journalistiken förhållit sig avvaktande till podden och i huvudsak sett det som en distributionsform för den klassiska radiodokumentären.

I mina lurar hörde jag nu istället engagerande journalistik i sin renaste form – undersökningen. Lyssnaren tas med in i journalistiken på en detaljnivå som i andra berättarformer aldrig syns.

Att hitta en skolkatalog från 1986 för att jämföra en bild och finna att skolan är nedlagd, men istället hitta den på statsarkivet. Eller hur de lyckas hitta allt bevismaterial i fallet som mot förmodan ännu fanns arkiverat med hjälp av en pensionerad kriminalare blir till en levande och spännande gestaltning av journalistikens metod.

Jag har jobbat med Anders och Maria så länge jag varit på Aftonbladet. Det är länge. Maria har under den tiden utvecklat sin närmast medfödda förmåga att hitta relevans i den skrivna journalistiken till att se och förstå hur den kan paketeras i ny digital form.
Anders har utvecklats till att bli djupt kunnig i journalistikens hantverk som att hantera källor och nått den där nivån av granskning av dokument att han kan se storyns nästa steg i det som myndigheten inte noterat.
Nu hörde jag Anders normalt nedtonade sätt att uttrycka sig i tal förvandlad till en suggestiv berättarröst, omöjlig att sluta lyssna på.

Maria kopplade in Ronnie Sandahl för att hjälpa med dramaturgin. Ronnie är tidigare reporter och nu mångårig kolumnist i Aftonbladet som för flera år sedan började söka nya uttryck för sitt berättande i filmen och nu lyckats med sin internationellt mångfaldigt prisade debut Svenskjävlar.
Och fram kom Fallet. Storyn är i sin ansats en genomlysning av ett 30 år gammalt mordfall där pusselbit efter pusselbit pekar mot att den som dömdes inte är gärningsmannen.

Men den lyckas också med det som bara riktigt bra kriminalhistorier lyckas med – det blir lika mycket ett socialreportage från en tillvaro främmande för de flesta.

Jag skrev i första meningen att Fallet nu närmar sig ”upplösningen”. En del belackare kommer att hänga upp sig på det. Att Fallet gör underhållning av ett allvarligt mordfall. De menar att journalistik har en skyldighet att berätta allt man vet på en gång, annars är det inte seriöst.

Det är en syn på journalistik som att den blott och bart handlar om information som bör struktureras systematiskt och sakligt. Det låter vederhäftigt, men det skulle ta död på journalistiken, alternativt ersätta journalisten med en robot. En del älskar tanken på hur det publicistiska credot skulle kunna rationaliseras bort.

Jag hävdar tvärtom att det bestående värdet i journalistiken är förmågan att berätta så att det berör och engagerar, väcker tanke, rör känslor och förmår göra en stringent analys.
Att strukturera undersökande journalistik som en följetång är inte konstigare än att en bok måste ha en början och ett slut och någon form av kapitelindelning däremellan. Varför skulle samma sak vara något fult om journalistiken kommer i talad form?

Jag tror det här är skälen till varför jag personligen är så glad för Fallet.
Den står som exempel på hur kreativa människor kommer att bevisa värdet av den journalistiska berättelsen i en ny tid. På det ena eller andra sättet.

Söndagskolumn #144. Om verklig censur och beslagtagna minneskort.

av Jan Helin

 SÖNDAG 10 maj 2015.

Fasaden på Säkerhetspolisens huvudkontor i Solna syns för allmänheten. Det är svårt att göra  något åt eftersom man valt att placera kontoret på Bolstomtavägen 2 i Solna. Det är ingen hemlighet.
Ändå hävdar nu kammaråklagaren Lucas Eriksson att utseendet på denna fasad är så hemligt att han driver ett åtal mot två Aftonbladetjournalister för att de fotograferat denna husfasad.

Det är ett myndighetsingripande som är både komiskt och allvarligt.

Komiken består i att du enkelt kunde gå in och se fasadbilder av detta hus på Google. Hur det  är nu är något oklart, men du hittar enkelt huset utmärkt på Google maps och någon bild finns ännu kvar för den som bildgooglar.
Såvitt känt drivs inget åtal mot Google för detta flagranta brott mot skyddslagen för att värna rikets säkerhet. Aftonbladets medarbetare hade googlat på adressen och sett bilderna innan de åkte till platsen.

Det allvarliga är att åklagaren beslagtagit redaktionellt arbetsmaterial som tillhör Aftonbladet i form av ett minneskort i en kamera.
Det är ett allvarligt ingrepp mot det dagliga arbetet med det fria ordet.

Det här är bakgrunden:
På kvällen fredagen den 27 februari åker en reporter och fotograf från Aftonbladets redaktion ut på ett rutinjobb. De ska ta klippbilder till ett tv-inslag som en annan kollega arbetar med hemma på redaktionen. De ska ta en exteriörbild på fasaden till Säkerhetspolisens huvudkontor och sedan vidare till Rinkeby.

Framme på Bolstomtavägen i Solna parkerar de bilen på parkeringen och tar fram en kamera och ett trebensstativ och tar bilder i tre, fyra olika vinklar.
Efter några minuter kommer en vakt ut från entrén och undrar vad de håller på med. Teamet presenterar sig korrekt med namn och att de är journalister på Aftonbladet.

Vakten säger att absolut inte får ta några bilder på huset på allmän plats eftersom det är ett skyddsobjekt. Reportern säger att de trodde att det handlade om insidan av huset och ber artigt om ursäkt och erbjuder sig att radera bilderna de just tagit. Så viktiga var de inte för reportaget.

Det räcker inte. Vakten tillkallar förstärkning i form av två uniformerade poliser och ytterligare en styrka som kommer i en van. Journalisterna informeras om att det är nationella insatsstyrkan.

Polisen kontaktar sitt befäl som beordrar dem att beslagta kameran. Poliserna gör så. Därefter tar de varsin av Aftonbladetjournalisterna åt sidan. De kräver legitimation, delger dem misstanke om brott mot skyddslagen och genomför två separata förhör. De tillfrågas om händelseförloppet, vad de var ute i för ärende, vad de har för årsinkomst och hur länge de varit anställda på Aftonbadet.

Aftonbladets policy är att respektera fotoförbud kring skyddsobjekt. Men i detta fall är det rimligt att ifrågasätta om en husfasad i Solna som dessutom låg synlig på internet verkligen ska vara förbjuden att fotografera för andra medier än Google. Men låt oss inte raljera vidare över rättsväsendets nattståndna förståelse av omvärlden utan gå vidare på den allvarliga delen av denna historia.

Polisen och åklagarmyndigheten är nu i besittning av ett minneskort som är Aftonbladets redaktionella arbetsmaterial.

På minneskortet kan teoretiskt ligga källskyddat känsligt material från jobb gjorda tidigare under dagen. Man kan förstås säga att journalister alltid måste byta minneskort i sina kameror mellan olika jobb och radera allt material i sin telefon och dator mellan jobben i den händelse polisen skulle få för sig att beslagta arbetsredskapen.
Man kan säga mycket. Men få journalister i Sverige lever med den bilden av polismakten och de har hittills – tack och lov – haft mycket liten anledning till att göra det.

Nu finns två anledningar. Dels det fall jag här redogjort för. Dels ett helt parallellt fall där Dagens Nyheter blivit utsatta för samma ingrepp. I det fallet handlar det om ett minneskort som är beslagtaget i samband med ubåtsjakten i höstas där en fotograf tagit bilder från en båt innanför en skyddsobjektsgräns vid Muskö örlogsbas. Också denna anläggning går utmärkt att studera via Google.

Både Aftonbladet och Dagens Nyheter har i olika processer krävt att dessa beslag ska hävas. Tingsrätten har i två olika beslut gett tidningarna rätt. Hovrätten har i två olika beslut, men med i huvudsak samma domare, beslutat tvärtom – beslaget ska bestå. Både Dagens Nyheters och Aftonbladets fall ska nu prövas av Högsta domstolen.

Publicistiskt handlar detta om en mycket viktig princip:
Myndigheters ingripande mot medier bör ske först efter att publicering skett.

Motsatsen kallas censur. Och nu pratar vi censur i ordets verkliga mening; myndigheter som förhandsgranskar medier. Det är något annat än när ett nättroll är förbannad för att ett media inte publicerat ett inlägg som redaktören av någon anledning funnit olämpligt. Det kallas för att bli refuserad och har drabbat alla skrivande människor.

Principen om att myndigheter ska hålla tassarna borta före publicering slås fast i grundlagarna om tryck- och yttrandefrihet. Hovrätten anser att grundlagen inte avser fall som dessa, med ett något märkligt argument:
Syftet med skyddslagen är att skydda samhällsviktiga anläggningar, inte att hindra ”en framställnings kända eller förväntade innehåll”.

Problemet är alltså inte begränsningarna i grundlagarna i sig, menar hovrätten, utan problemet är… ja, vad?

Själva fotograferandet kanske. Men vad i hela världen ska de med minneskorten till om inte för att hindra journalisternas inhämtning av information och förhandsgranska publicistiskt material? Att fotograferande skett är ju ostridigt såväl från fotograferna själva som från trovärdiga vittnen.

Högsta domstolen får reda ut det juridiskt. Det är en god princip att varken stifta eller tolka lagar utifrån en enskild persons åsikt.
Men frågar ni mig ändå är problemet enkelt:
Skyddslagen om fotoförbud av exteriör på hus och anläggningar är obsolet i vår tid. Den riskerar bara att myndigheter som här, snärjer in sig i löjeväckande argument om hur deras beslag och granskning av journalisters arbetsmaterial inte skulle vara censur.
Det är varken bra för rättsvårdande myndigheter eller det fria ordet.

Aftonbladet ökar tillväxten i Q1.

av Jan Helin

För ett par år sedan satte vi upp en djärv vision för Aftonbladet. Vi sade att Aftonbladet ska nå varannan svensk varje dag.
Mer precist var det ett mål som handlade om att dagligen nå 50 procent av den population i Sverige mellan 16 och 80 år som Sifo mäter medievanor hos.

Efter det första kvartalet i år kan vi konstatera att vi är nära målet. Aftonbladet fortsätter att stärka positionen som Sveriges primära nyhetskälla online och når enligt Sifo/Orvesto hela 48 procent av Sveriges nyhetskonsumerande befolkning en genomsnittlig dag.

I mars 2015 var Aftonbladets totala dagliga räckvidd 3 582 000 läsare per dag. Det är all time high. Räckvidden fördelas på 2 170 000 i mobilen, 1 689 000 på desktop sajten och 653 000 papperstidningsläsare.
Det är en tillväxt av den dagliga publiken på åtta procent jämfört med motsvarande mätperiod för ett år sedan och gör Aftonbladet till Sveriges i särklass största nyhetskälla.

Aftonbladet redovisar under det första kvartalet ett resultat på 34 MSEK (45) EBITDA. Resultatet rymmer strategiska satsningar på online TV och bygge av Schibsted Media Platform. Mot bakgrund av det är det ett stabilt resultat. Det är av yttersta vikt att i en så kraftig strukturomvandling som media går igenom att satsa på utveckling och tillväxt vad gäller användare och onlineintäkter.

Aftonbladet onlineintäkter växer med 4,1 procent mot föregående år.

Sett till hela affärsområdet Schibsted Publishing är onlineintäkterna i nivå med föregående år och i nivå med förväntan. Omsättningen minskar till 501 miljoner från 540 föregående år i huvudsak förklarat av den strukturella nedgången av printintäkter. Ökande onlineintäkter kompenserar inte fullt ut för nedgången i print, varför fortsatt fokus på optimering av printaffären är centralt.
I linje med den strategin har produktionen av Aftonbladets magasin lagts ut till Bonnier Tidskrifter. Detta har dock ingen resultatpåverkan under Q1.

Affärsområdet rymmer flera tillväxtsatsningar såsom Lifestyle Online, Klart.se, Omni, Politism, Viktklubb, Tv.nu och Allt om Stockholm.
Schibsted Publishing redovisar EBITDA på 30 MSEK (45).

Tv.nu tappar annonsintäkter i första kvartalet, åtgärder har där vidtagits.
Viktklubb har fortsatt starkt utveckling av sin kundbas, vilket ger ett starkt resultat i första kvartalet.
Omni levererar under första kvartalet annonsintäkter enligt plan och har en god tillväxt av användare.

Söndagskolumn #143. Om den smarta klockan, rumpor och rynkor.

av Jan Helin

 SÖNDAG 3 maj 2015.

Den är het den här veckan eftersom den inte kommit till Sverige ännu. En hel medievärld undrar om den ska ändra vårt sätt att konsumera nyheter. En annan del av världen undrar möjligen vad i hela världen de ska med en dator ständigt på armen till. Där har man ju självklart bara en klocka. Läsa nyheter i en klocka? Trams.
Det är samma människor som med emfas slog fast att en telefon har man för att ringa. Se dig omkring i dag. De som inte har en smartphone är lite konstiga, i ekonomiskt trångmål eller mycket gamla.

Men nu pratar vi så klart om Apple Watch, smartklockan eller vad den nu kommer att kallas. Vår tids Picasso, Steve Jobs, är död. Ska hans bolag klara att förändra världen igen?
Jag fingrar på Apple Watchen på armen – jodå, jag har en. Plötsligt säger klockan till mig att ställa mig upp i en minut. Det är hälsoprogrammet. Det antas vara det största användningsområdet för klockan, att hålla koll på sin hälsa. Det är fascinerande och lite skrämmande hur mycket som går att mäta med ett par sensorer på handleden.

Läsupplevelsen i klockan tillhör inte det som imponerar, jämfört med hur bra det är att läsa text i telefonen.
Att läsa klocka är en plockig och grötig upplevelse med obekväm handledsvridning för annat än korta meddelanden.

Men var lugn för att det finns de som kommer att säga att de älskar att läsa romaner i klockan…
Det enda jag riktigt gillar hittills med klockan är nyhetsflasharna. Men det är möjligt att fler behov skapas och fylls över tid. Det är så Apple jobbat hittills. Inget ”lära känna användaren”, inget ”kundfokus”, inga fokusundersökningar där kunden ska säga vad de vill ha. Allt sådant som duktiga, men mediokra bolag är upptagna av.

Jobs och hjärntrusten i hans bolag var likt artister besatta av att gå in i sig själva, lita på att där fanns genialitet och göra saker som slog publiken med häpnad istället för igenkänning. Coolare naturligtvis, men oändligt mycket svårare. Alla som försöker använda Jobs i sina liknelser om sitt eget företagande bör ha minst en Tesla som produkt i ryggen, om ni fattar vad jag menar.
Vi vanliga dödliga får harva vidare med dataanalyser för att försöka räkna fram hur användarna beter sig och vad de därmed säger om sig själva och sina behov.

Jag vet inte ännu om journalistiken alls hör hemma i klockan, bortsett från nyhetsflashar. Men jag tror att det är viktigt att undersöka hur journalistiken kan nyttja en interaktiv klocka.
Därför finns såklart Aftonbladet redan i Apple Watch i en tidig version.

Ett motsatt förhållningssätt riskerar att göra journalistik till ett uttryck som upphör att vara relevant i samtiden. Ungefär som jazz- och gitarrbaserad rockmusik eller oljemålningar. Trevliga uttryck, i varierande grad kommersiellt gångbara på nischmarknader men inget som på något djupare sätt engagerar eller påverkar samtiden längre.
Dagens mest relevanta artister, i meningen att de gör det varje kreativ människa med ambitioner drömmer om; bryter ny mark och påverkar sin samtid på djupet, de bygger i dag kod, eller har visioner om vad de vill ha utfört i form av kod.

Skriver detta på Viking Line på väg till Åland. En miljö som ofta hånas där jag lever nu, men som jag känner djupt för eftersom den varit en del av mitt liv så länge jag minns. Det är en djupfolklig miljö, ren från poser och inlärda manér som vi känner från mer urbana sammanhang.

Det är här på Viking Line smartklockan måste slå för att bli stor på samma sätt som smartphonen.

Alla – jag menar bokstavligen – sitter och fingrar på sin smartphone här. Från männen som luktar ensamhet till det unga paret som kysser varandra innerligt till tonerna av ett dansbands version av Thomas Ledins Snart tystnar musiken.

Vi är långt från hipsterland. Jag går förbi tax-free butikens tidningshylla. Det är en nostaligtripp. Alla magasin ser likadana ut. Vita kvinnor med ännu vitare tänder och hud utslätad av smink och photoshop, huvudet lite vridet, blicken rakt ut mot köparen. Det är samma rumpor som ska upp, rynkor som ska ut och magar som ska bli platta och drömresor som ska göras.
Det är journalistik som lämnat nyskapandet och stannat i hantverk om drömmar om att bli någon annan. Det kunde ha varit ur dessa magasin som Apple watchens hälsoapplikationer utvecklades, men det var det inte.

De som bygger kod börjar istället fundera på hur mycket journalistik som egentligen kan göras av robotar. Jag skojar inte, men det är en annan mediespaning.

Jag flyr in i hörlurar. Gammal Daft Punk. Human after all. Musiken fyller i mig samma gamla osympatiska behov av distans till denna påträngande folklighet. Det låter ingen skillnad via den smarta klockan.

Söndagskolumn #142. Om björnen och människan.

av Jan Helin

VANCOUVER ISLAND. Den långa fjorden ur Tahsis är djupblå och så klar att de få isvita moln som långsamt svävar över himlen och glider över vattenspegeln ser ut att komma ur havsdjupen.
Reven under ytan är så rika på fisk och djurliv att de inte står ett tropiskt korallrev efter. Landskapet är öde och vidsträckt, paradisiskt och ensamt. Det påverkar sinnet.

Vi befinner oss på norra delen av Vancouver Island på väg ut mot stilla havskusten, världens mest björnrika vildmark. Svartbjörnen, eller baribalen som den kallades förr, är just ur vinterns ide och kommer under året att följa laxens väg ur oceanen upp genom Vancouver Islands floder.
Det är ett mäktigt skådespel. I den här vildmarken kan den som kan sin väg se upp till 20 björnar per dag. Med en bra kikare går det att komma björnen så nära att du kan se hur den äter laxen. Först hjärnan och ryggen, de mest energirika delarna. Resten lämnar björnen om det finns mycket lax. Andra djur äter efter björnen. En ordning utmejslad efter den halva miljonen år som svartbjörn levt i Nordamerika.

Samtliga björnar vid Stilla havets kustlinje i väntan på laxen är nu hanbjörnar. Honorna är också ur ide, nu med ungar som föddes i januari eller februari. De håller sig undan de näringsrika stränderna som torrläggs när tidvattnet är lågt. Orsaken är ett av vildmarkens mer svårbegripliga fenomen. Hanbjörnar dödar de björnungar de kommer åt, om det inte är deras egna. Det är den vanligaste dödsorsaken för björn.
Forskningens kallt vetenskapliga svar för att hitta något rationellt i denna grymhet är att de gör det för att öka möjligheterna för sin egen avkomma och för att honan ska komma i brunst igen. Inga honor dödar andra honors ungar. De parar sig i stället med flera hanar för att öka förvirringen hos hanbjörnen om vems avkomman är och minska infanticiden.

Jämfört med andra vilda djur har människan haft ett nära förhållande till björnen i alla tider. Från våra tiders nalle i barnsängen till totem- och symboldjur i alla ursprungsfolks kulturer där björn finns.
Det kan bero på flera saker. Utseendet är ett. En björn är både gullig med sin hundlika uppsyn och det mest människolika av djur, apan inkluderad, när den ställer sig på bakbenen. Enligt Forest service i British Columbia är det vad som förklarar att Svartbjörnen är det vilddjur som skadar och dödar flest människor av däggdjuren.
Människans olyckliga projektion på svartbjörnen som något som kan bemästras och lära känna. Den vanligaste dödsorsaken i relationen mellan människa och björn är att människan fått för sig att mata björnen för att komma nära, trots att en av de mest kända farorna i vildmarken är att närma sig en björn med föda.

En björn som ställer sig på bakbenen gör det för att se bättre, för att den blivit nyfiken. Att den då ser ut som en drumlig tonåring ger ett riskabelt intryck av känslomässig kontakt med människan.

Bäst beskrivet är detta i filmen Grizzly man av den tyska regissören Werner Herzog. Den handlar om hur Timothy Treadwells fått för sig att han kunde få kontakt och respekt från en annan typ av björn – Grizzlybjörnen. Han levde med dem i 13 år, cirka hundra mil norr från där vi är nu, i Katmai nationalpark i Alaska. Dårskapen slutade med att han, och hans flickvän Amie Huguenard fick plikta med sina liv för tron att det går att umgås och behärska relationen med dessa magnifika djur.

I boken ”The art of hunting Big Game in North America” beskriver Jack O´Connor hur relationen människa björn blivit komplicerad i modern tid. Hans bok är en jaktbibel för alla som jagat och jagar i Amerika och har fått insiktsfulla jägare att förstå hur grövre kalibrar än .270 Winchester är en avslöjande besvärjelse gentemot bristfälliga skjutkunskaper.

Hur som helst så menar Jack O´Connor att problemen mellan människa och björn börjar med den vita mannens befängda idé om att bemästra björnen.
Det var inte det att björnen inte sett människor förut. Grizzlys och Svartbjörnar vid Stillahavskusten har avfärdat människor ungefär som de avfärdar Tjockhornsfår; en stillsam varelse, långsam i sin miljö och dåliga på att jaga. Inget hot.
Indianerna har aldrig haft problem med björnen. Enligt Jack O´Connor för att indianerna ur björnperspektiv luktade illa, bodde i stora samlingar mitt i vildmarken och omgavs av hundar och eld.

Den indianska folkloren om björnarna kring Vancouver har förutom fantastiskt vacker, grafisk konst formulerats i ett ordstäv som är timid och exakt. Den säger så här:

”När en fjäril flyger genom skogen kommer hjorten att se den, älgen att höra den och björnen känna dess doft.”

Det var som så ofta i historien vita män med gevär som gjorde relationen ansträngd, i kombination med idén om att vilja mata en av denna jords skickligaste jägare.

Söndagskolumn #141. Om Facebook och statens medier.

av Jan Helin

SÖNDAG 19 april 2015

Mediahus gör i dag journalistik i alla former av media. Text, bild, rörlig bild och ljud.
Till dig som läsare, tittare och lyssnare kommer vår journalistik i den form du själv väljer.
Vad gäller Aftonbladet kan du köpa en tidning, lyssna på vår kriminalreporter Anders Johanssons grävande i ett mordfall genom podden Fallet, titta på vår morgon-tv i din mobil, ta del av våra nyhetspushar i en klocka och så vidare.
Så långt inga konstigheter.

Men det är under ytan som det stora slaget om mediernas framtid står just nu. Och det är här det blir mer komplicerat. Det handlar om de tekniska plattformarna. De befintliga mediehusen kämpar med detta och har ännu så länge inte varit tillräckligt bra. Det beror på olika saker.
Många redaktioner är inte så förändringsbenägna, många medieägare har ännu en liten tid en god avkastning och tvekar inför de stora investeringar som krävs och undrar om deras affär kanske egentligen är en annan än att producera journalistik.
Döende affärer är lätthanterliga affärer eftersom de ofta dör på grund av ett förändrat beteende som efter några år sker tämligen linjärt och därför är lätt att räkna på. Alla slutar inte att läsa papperstidning samtidigt, om ni fattar vad jag menar.

Facebooks utveckling just nu tillhör det medievärlden måste förstå i grunden för att ha en chans.

Google likaså, men just nu rör sig Facebook mycket snabbare mot journalistiskt innehåll, varför det är mer akut. Är detta ett hot mot journalistiken i Sverige? Låt mig svara på den frågan konkret:

Den svenska annonsmarknaden omsätter cirka 32 miljarder kronor per år. Facebook och Googles del av detta har på bara några år rusat från noll till 6 – 7 miljarder kronor, utan att kakan har växt. Inte heller i år väntas den totala annonsmarknaden öka i Sverige, men omfördelningen väntas ske så att investeringarna flyttar från papperstidning och linjär-tv till digitala medier motsvarande ungefär 1,5 miljarder kronor.

Av denna digitala tillväxt kommer Facebook och Google ta ungefär – rubbet.

(Okej, Aftonbladet kommer att ta en del av det också. Vi är unika på det sättet, men det här handlar inte om att skryta om Aftonbladet. Resten av de svenska mediebolagen kommer i bästa fall att täcka en del av de tappade analoga annonsintäkterna med nya digitala. I bästa fall.)

Facebook har sedan en tid ändrat sina algoritmer så att journalistiskt innehåll kommer högre upp i feederna.
Nu går de ännu längre och mycket snabbare. För ett par veckor sedan blev det känt att New York Times, Buzzfeed och National Geographic kommer att lägga sitt innehåll direkt på Facebooks plattform. Affärsuppgörelsen är inte känd. Men Facebooks mål är klart – att bli den enda app du behöver i mobilen.

Inom ramen för sin plattform för direktmeddelanden bygger de nu betallösningar och i veckan lämnade de in en patentansökan som går ännu längre. Den har rubriken ”Social networking data exchange” och går något förenklat beskrivet ut på att publicistens innehåll matchas med enorma mängder data från flera källor för att med ruskig precision kunna presentera alla typer av innehåll för dig – kommersiellt innehåll, dina vänners innehåll, video och journalistik.
Denna teknik och förmågan att hantera datan är det guld som den nya medieaffären byggs av.
Kunnandet om hur Facebook jobbar är förfärande lågt i många svenska mediehus att döma av en del kommentarer i veckan på min förra söndagskolumn.

En förvirrad debatt utbryter istället om att det skulle vara ett problem att Public service stärker sin lokaljournalistik. Det är det inte.
Men det är ett stort problem att de lägger ut sitt innehåll på kommersiella amerikanska plattformar och integrerar Facebook i sina egna produkter.

Ett enkelt exempel:
SVT:s Nyhetsapp har dela-knappar från Facebook i sin app. Jag pratade i veckan med en normalt mycket kunnig SVT-medarbetare som på riktigt inte förstod att det betyder att Facebook därigenom tankar deras data. Användaren behöver inte ens använda knappen, bara det faktum att den är installerad gör att det går data till Facebook varje gång varje användare laddar en sida. Detsamma gäller like knappar.
Det är mycket sannolikt att Facebook vet betydligt mer om SVT:s användare av nyhetsappen än SVT själva. Det är inget att skämmas för, det gäller många mediabolag. Men det är något att tänka på.

En företrädare för Public service försvarade detta med att det är så lite data i det stora hela. Hrm… Med det breda innehåll och den breda publik Public service har i Sverige är det vad som krävs av data från en publisher för att Facebook effektivt ska kunna konkurrera med Aftonbladet som primär nyhetskälla och sedan kombinera det med sin övriga data för att bygga sin annonsaffär.
Mediamarknaden är tuff som den är ändå. Att slåss mot en amerikansk gigant i kombination med den sammanlagda kraften av flera skickliga public-service redaktioner som är förfinansierade av en statlig licens kan bli väl tufft också för en hårding som Aftonbladet.
För att inte tala om vad det skulle betyda för resten av mediekören i Sverige.

Så av alla diskussioner om att nya tjänster från Public service ska förhandsprövas fast det aldrig görs, så tycker jag att ägaren staten ska börja med att pröva att offentligt svara på följande fråga:

Varför ska innehåll som är finansierat av en statlig licens överhuvudtaget finnas på kommersiella amerikanska medieplattformar som Facebook och Youtube?

(PS. Svaret kan inte vara det slentrianmässiga ”vi måste vara där användarna är”. Det är ett svar förbehållet kommersiella mediebolag. Public service bolagen är de enda mediebolag som har förmånen att i lugn och ro bygga egna plattformar och dra publiken dit. Det är extremt viktigt för mångfalden att SVT, SR och UR fortsätter att vara bra på det och slutar göra ogenomtänkta allianser med amerikanska kommersiella medier.)

Söndagskolumn #140. Om en oförsiktig rörelse av SVT.

av Jan Helin

SÖNDAG 12 april 2015.

Statens television startar en helt ny digital plattform för unga talanger där de kan blogga, göra video, uttrycka sina åsikter i samhällsfrågor och diskutera populärkultur.
Kan det bli bättre?
Är det inte exakt vad en krisande mediebransch behöver just nu för att inte tappa en hel generation talanger som mediehusen inte kommer att kunna anställa i tider av ständiga nedskärningar?

Det låter inte så på reaktionerna i mediebranschen på SVT:s nya satsning Edit. (Namnet på satsningen ska inte uttalas som kvinnonamnet Edit, utan som det engelska ordet för redigera, eller vara redaktör för.)
Det låter precis tvärtom i kommentarerna om Edit både från vänster och höger.
Det är om inte annat underhållande. Det normala i debatter om Public service är att de som ser tillvaron från vänster försvarar det mesta som de statliga medierna tar sig för, de som har motsvarande utsikt fast från höger, är djupt kritiska till statens intervention på den fria mediemarknaden på områden där kapitalet borde kunna göra jobbet.

Melodifestivalen och stora sportsändningar brukar vara paradexempel där vänstern gillar statlig underhållning, högern menar att kapitalet skulle göra ett lika bra jobb och Public service själva säger att ingen vill betala licensen om de bara ska ägna sig åt att sända produktioner av Norrlandsoperan.

I veckan stod dock högern och vänstern sida vid sida och hjälptes åt i kritiken mot Edit.

Vänstern var upprörd över att Edit är en oblyg kopia av befintliga initiativ på mediemarknaden som Politism och Nöjesguiden.
Politism ägs och drivs av Schibsted och LO.  Nöjesguiden ägs av PSI Spelinvest, ett bolag som driver online gaming och media. Edit är delvis uppbyggt av personer rekryterade från Politism och Nöjesguiden.

Ägandet i dessa två förlagor till Edit är således en intressant mix av mediekoncern, fackföreningsrörelse och entreprenörsbolag.
Det är små kämpande verksamheter, men som från varsina håll plockat upp trenden med samhällsengagemang, viljan att ta ställning och nya uttryck för populärkultur bland unga online.

Är det verkligen på det lilla området som Public service ska klampa in med mångdubbelt större och statligt beslutade resurser utan krav på sig att hitta en affär? undrar vänstern.

Högern är upprörd över att Edit har en så stark vänsterprofil, vilket de för övrigt menar att hela Public service lider av. Och här är vänstern och högern osedvanligt eniga i sin kritik – det som presenterats hittills i form av profiler och frågor om Edit tyder på en vänsterprofil.
Hur ska det förenas med Public service krav på saklighet och opartiskhet?

Och varför har satsningen på den nya plattformen inte anmälts för förhandsprövning såsom villkoren för anslag till Public service föreskriver, för att utreda ”marknadspåverkan och allmänna värde”?
SVT har förvisso aldrig anmält någon satsning till förhandsprövning, men i detta fall kunde det varit klädsamt mot bakgrund av situationen på mediemarknaden.

SVT har med en satsning som sannolikt inte kommer att bli särskilt stor lyckats leka med elden på den krutdurk som är mediemarknaden just nu. Det är mindre sannolikt att det blir en stor publik debatt om Edit, men det kan vara gnistan som tänder den stora debatten om Public service roll i ett nytt medielandskap.

Så sett har SVT rört sig oförsiktigt i lanseringen av Edit när de först beskyller kritikerna för att yra i nattmössan eftersom de inte begriper vad som krävs för att göra tv, trots att Edit inte i förstone presenterades som ett tv-projekt, utan mer som nyskapande digital plattform.
Dagen efter kom SVT på att berätta att de förresten visst ska göra tv av Edit. Alltså ”riktig tv” som i linjär tv. Fast i höst.

SVT har här lyckats göra några av sina bästa vänner till fiender i denna fråga och samtidigt lyckats ge sina programmatiska fiender så mycket vatten på sin kvarn att malandet går på övervarv.

Och då har ändå ingen ännu tagit upp det verkliga problemet med Edit för mediebranschen. Det kan formuleras med följande fråga:
Hur ska Edit hitta till sin unga målgrupp?

SVT har på grund av eftersatt utveckling av nyheter online ingen egen trafikmotor. Få går direkt in på SVT.se för uppdatera sig, ännu färre unga. SVT kommer därför att driva trafik till Edit via de kraftfullast växande kommersiella aktörerna på den svenska mediemarknaden just nu. De heter Facebook och Google. Deras handelsvara är data som de är skickligast i världen på att omvandla till annonsprodukter och affär.

Edit kommer att bidra med mycket värdefull data om unga progressiva målgrupper till de globala internetjättarna.

De tankar av datan, analyserar och paketerar den och når målgruppen effektivt med kommersiella budskap när denna rör sig i andra delar av deras online universum. Var den meningen svår att förstå? Läs på. Det är exakt detta utvecklingen av mediers affärsmodell handlar om just nu.
Kanske kommer Edit och annat SVT innehåll på sikt till och med att läggas direkt på de amerikanska giganternas plattformar. Public service blir med sitt breda innehåll i så fall en guldgruva för annonsaffärens nya råvara – data. Så ser det mer djupgående och komplexa problemet med kraftfulla statliga satsningar som Edit ut för mediebranschen.

I väntan på att den frågan börjar debatteras kan vi tills vidare reflektera över vad som sker när ett Public service bolag tänker marknadsmässigt mot målgrupper istället för att ställa sig den långsiktigt mycket svårare och publicistiskt viktigare frågan:

Vad ska Public service vara för unga mediekonsumenter?

Om svaret är innehåll av typen Chloé och Nicole kan vi konstatera att SVT tolkat sitt uppdrag som att det handlar om att konkurrera med innehåll som inte direkt är en bristvara i det kommersiella territoriet av unga människors medievärld. Om svaret är plattformssatsningar som Edit istället för broadcast tv har SVT väsentligt vidgat tolkningen av sitt sändningstillstånd.

Söndagskolumn #139. Om tro, hopp och Aftonbladet.

av Jan Helin

SÖNDAG 29 mars 2015

Det är något visst att vara med i organisationer som känner tro.
Ett av de mest rörande ögonblicken under min tid på Aftonbladet var när Sture Olsson begravdes. Han jobbade på mitt första kvällsskift som reporter och hade varit på Aftonbladet sedan 1971. Sture gick bort för tidigt för fyra år sedan, vid 63-års ålder av cancer. Jag kommer aldrig att glömma den långa raden av medarbetare vid kistan i Matteuskyrkan. Det var Aftonbladare ur alla generationer, många som lämnat för decennier sedan men som nu kommit för att ta farväl.

Jag vet inte hur vanligt det är att gå på begravning för någon man jobbat med för 10 eller 20 år sedan i andra branscher, eller som vi säger ibland ”ute i den vanliga världen”. Men det var en stark upplevelse av den märkvärdiga arbetsplats som är Aftonbladet.
Det kan vara så enkelt att det skapas band mellan människor som sliter mot deadline, eller som i dag med att ständigt vara snabbast ut med samtidens händelser.

Men jag börjar misstänka att det handlar om något mer svårfångat också. Den speciella upplevelse det innebär att få vara med om att förenas kring en idé och tro på en framtid för denna gemensamma idé.

Jag kom att tänka på det i veckan när två mycket olika träffar av nostalgi ägde rum, men som båda handlar om delar av Aftonbladets historia.
Först fick vi besök av Halvmiljonklubben. Ett gäng Aftonbladet veteraner som har det gemensamt att de jobbade på Aftonbladet när pappersupplagan gick över 500 000. Centralfigur i sällskapet är Sigurd Glans som ledde Aftonbladet som andreredaktör genom 1960- och 1970-talet. En del av den perioden var en tid av extrem tillväxt för Aftonbladet. Pappersupplagan dubblerades på några år på grund av en rad grepp och idéer som det här gänget drev. Det var en mycket annorlunda tid. Båda kvällstidningarna, Aftonbladet och Expressen, hade vid denna tid 15 – 20 redaktioner runtom i landet och tillväxten låg i att växa upplagan utanför Stockholm med hjälp av snabb flyg- och bildistribution och journalistik som låg mycket nära läsarna.

Jag berättar för Halvmiljonklubben om utvecklingen av Aftonbladet i dag. Om geostyrda annonser i mobilen, dataanalys av läsarbeteenden, Aftonbladet TV och hur tuff konkurrensen på annonsmarknaden är från amerikanska internetjättar.
Det måste låta konstigt i dessa veteraners öron, tänker jag. De lyssnar artigt och ställer nyfikna frågor.
Men var inte grejen egentligen att träffas för att gemensamt minnas och kanske kunna känna den där tron och kraften från då? Jag vet inte, men tänker så.

Två dagar senare träffas ett annat, betydligt yngre gäng, av samma skäl. För att minnas och återuppleva kraften i tron från en annan Aftonbladet epok. Det är de som var med och startade Aftonbladet Nya Medier vid millennieskiftet då Aftonbladet bröt loss den digitala verksamheten. Då förenade kring idén och tron att framtidens Aftonbladet inte kommer att handla om pappersupplagor utan om digitala utgåvor.

Det viktigaste som skapades under de åren var inte pengar. Det var just en tro på och en lust till digital journalistik och att Aftonbladet ska vara en ledande kraft också i den värld som kommer.

Sådant är oerhört kraftfullt och har varit avgörande för Aftonbladet. Andra tidningsföretag har saknat den där tron och förenandet kring idé om digital journalistik alltför länge. Mediebranschen har snarare förenats kring problematiserande och skepsis till nya affärsmodeller.
Tron har flyttat över till fenomen som Spotify, YouTube och Tesla. Jag tog dem som exempel för att energin i dem så tydligt utgörs av framtidstro. Ingen av de tre är lönsamma ekonomiskt, men de vet att de kommer att få rätt.

Som av en händelse intervjuas Gunnar Strömblad på radion också denna vecka, i P1 Medierna. Han var som vd med och drev en avgörande utveckling på 1990-talet när Aftonbladet gick om Expressen, senare hade han en rad ledande uppdrag för Aftonbladets ägare Schibsted.
Nu tror han på en tämligen massiv tidningsdöd i Sverige de kommande 10 – 15 åren. Aftonbladet, kanske Expressen och någon till tror han överlever och klarar omställningen till digitalt, inte så mycket mer.
Han tror hemligheten i Aftonbladet och Schibsteds framgångar ligger i att man inte varit nostalgisk, utan tämligen osentimental i omställningen till digitala medier.
Jag skulle tillägga att man också tidigt trodde på en framtid digitalt och byggde en kultur kring det. Jag lyssnar samtidigt som jag går igenom färska siffror över Aftonbladets räckvidd i februari från Sifo.

Totalräckvidden har stabiliserat sig på över 3,4 miljoner dagliga läsare. Aftonbladet har aldrig i sin långa historia haft så många läsare.

Den fördelar sig på 1,9 miljoner dagliga läsare i mobilen, 1,7 miljoner dagliga läsare på desktop dator och 662 000 dagliga papperstidningsläsare. Aftonbladet har fortsatt tillväxt i antalet läsare.

På kvällen äter jag middag med tre av mina närmsta medarbetare. De har samtliga just fyllt 40 under samma vecka. Vi pratar om Aftonbladet, vänskapen, framtiden och den historiska tid vi just nu går igenom med vår tidning. Vi får feeling och enas om att denna middag bör bli återkommande vart femte år tills vi lämnar jordelivet. 40-åringar är känsliga på den punkten eftersom de just insett att någon gång ska vi alla vandra Stures väg.
Kanske var det starten till en framtida 3,4 miljoners klubb.

Söndagskolumn #138. Om den sköna nya världen i Austin, Texas.

av Jan Helin

SÖNDAG 22 mars 2015.

AUSTIN, TEXAS. Det faktum att man nu kan skriva ut ett fungerande öra på en printer i 3-D är naturligtvis en sak, liksom att digital teknik byggs in i material som tyg för kläder och papper på ett sätt som får science fiction filmer att se ut som dokumentärer.
Men det mest påtagliga är en nästan nyandlig känsla av tro, hopp och kärlek till en revolutionär teknisk utveckling.
Jag var i veckan på världens största seminarium och festival för digital utveckling i Austin, Texas. Tusentals seminarier och tiotusentals besökare från hela världen kommer samman över vision, analys och kreativitet där algoritmen är den heliga gralen.

Först ett enkelt exempel. Vi tar oss runt i denna gigantiska festival med taxitjänsten Uber. Det är en app där du direkt ser hur många minuter det är tills det finns en bil hos dig, du har kopplat dina kontouppgifter direkt till appen så du anger adress dit du ska, beställer bilen med ett enkelt klick. Sedan ser du på en interaktiv karta var bilen du beställt befinner sig. När den kommer kliver du in, blir avlämnad på den adress du beställt och kliver ur. Inget trassel med betalningar.
Så långt inte så märkvärdigt egentligen. Taxi Stockholm har i dag en snarlik tjänst. Här är skillnaden:
Uber var först och tänkte globalt direkt. De var en liten start-up i San Francisco 2009, i dag finns de i över 200 städer i 53 länder (Stockholm och Göteborg i Sverige).

I dag är Uber värderat till över 40 miljarder dollar. Det är i paritet med Sveriges allra högst värderade börsbolag.
För en taxi-app…
Det finns de som talar om en ny bubbla för IT-branschen.

Det finns personer man bör lyssna på och sådana man kan strunta i vad avser sådana spekulationer. Riskkapitalisten Bill Gurley törs jag påstå tillhör kategorin ”bör lyssna på”. Han investerade tidigt i bolag som Uber, Twitter, Snapchat, Opentable, Yelp och kan således på goda grunder påstås ha en av världens mest utvecklade uppfattningar om var världen är på väg.
I ett samtal med författaren Malcolm Gladwell varnar han för att en del kapital nu flyter på sätt som gör att det finns uppenbara tecken på en ny bubbla.

Spenderar en morgon med att lyssna på nya entreprenörer som i en tävling pitchar sina idéer för att få kapital. Här syns den nya fronten tydligast, men är ännu svår att bedöma. De har ännu inga flashiga presentationer eller historier om sina purunga bolag.
Idéerna kommer i råare form med ett språk som du måste vara ordentligt nernördad i utveckling av media eller tjänster för att förstå.
Tjänster som låter dig dela video sömlöst över olika apparater och såklart hittar rätt tittare vid rätt tillfälle för just din streamingtjänst oavsett var hen befinner sig (Flixfindr och Zype heter bolagen om ni vill investera tidigt…), eller scanna dina fötter med hjälp av din mobilkamera och beställ specialgjorda skor av i stort sett vilken modell som helst som kommer till din dörr inom sju dagar (Feetz) eller en taltjänst för banköverföringar över hela jorden (Sapho), eller bara en ihopfällbar drönare som följer ditt kamerajobb på marken för kompletterande sportfotografering (Airdog).

Högre upp i utvecklingskedjan sitter i dag Navid Khonsari. Han kom som flykting till Kanada efter revolutionen i Iran som tioåring. Han drogs till den digitala medievärlden via spel och visade sig ha en extrem talang för det som i dag kallas för interaktivt historieberättande, alltså där du inte passivt tar del av en historia utan deltar i den.
Navid Khonsari är kreatören bakom miljarddollar succén Grand Theft Auto (GTA) och utvecklar nu en ny typ av dokumentära spel som tydligare berättar en historia.

Hans senaste verk heter Revolution 1979 och gör en underhållande, extremt interaktiv berättelse om revolutionen i Iran.

Jag frågar Navid om han valde den storyn för att den passade den avancerade teknik han använder, eller som en redaktör skulle tänka – berätta storyn för att den har relevans?

– Definitivt för att den har relevans och för att jag har levd erfarenhet av den här historien. Detta är historien om framväxten av den första islamistiska staten, den har stor relevans i dag. Jag ville berätta om revolutionen i Iran ur ett känslodrivet perspektiv. Du är barn, du går ner för gatan för att handla bröd och allt ändras plötsligt bokstavligen. Demonstrationståg, tanks. Din bror är i armén, din syster i vänsterrörelsen, säger Navid Khonsari.

Det kanske är mycket sagt att detta är framtidens reportageform. Men vad vet man? Navid berättar hur han ser framtidens interaktiva historieberättande som känslodriven, en ”empatimaskin”.
Som nästa projekt funderar han på hur han skulle vilja skildra Israel Palestina konflikten med samma teknik, ett barns perspektiv, autentiskt när bomberna faller över Gaza.

Pratar vi videogame, reportage eller opinionsjournalistik nu?

Det här genren, kolumnformatet, tillåter hur som helst bara ett axplock. Hinner här bara nämna att nyhetssajtens Buzzfeeds passion för nyheter ökar, enligt vd:n och grundaren Jonah Peretti, men de är fortsatt noga med att tydligt blanda ren underhållning i sina innehållströmmar eftersom nyhetsflödet för många dagar inte är tillräckligt engagerande.
Satsningen på Buzzfeed Motions pictures, en tv-studio kombinerat med ett  kreativt campus i Los Angeles, håller på att rita om kartan för ny, amerikansk tv-underhållning. De är uppvaktade av alla traditionella tv-aktörer som vill att de ska göra tv med dem. Buzzfeeds svar är förödande:

– Varför? Vi får ingen data som helst tillbaka om vi lägger vårt innehåll i vanlig tv. Det är meningslöst för oss.
Om ordet dumburk funnits på amerikanska hade Jonah Peretti använt det om broadcast tv.

På seminariet ”Blow up J-school” (Spräng journalisthögskolan) diskuteras vad framtidens journalister måste kunna. Prefekten Heather Chaplin berättar om en kurs hon planerar:

– Jag vill lära mina unga journaliststudenter att journalister måste sluta ”freak out” varje gång de måste ställa om och lära nytt. Under lång tid framåt kommer journalistiken att söka nya vägar.

Frågan är vem som hittar de nya vägarna och vem som styr på dem. Två av dem som är på god väg är Trei Brundrett, produktchef på Vox Media och David Cohn, en av grundarna av nyhetstjänsten Circa som i dag gått vidare och har en titel som också säger något om de nya tiderna: engagemangs producent för Al Jazeera, ansvarig för den globala tv-jättens innehåll online. De båda pratar om vikten av redaktionell kompetens och förmåga till omställning när framtidens mediehus bygger plattformar. Att framtidens journalister måste förstå tekniken på ett helt annat sätt än i dag. David Cohn är själv ett exempel. Han började som reporter och skrev om tech utveckling. Han blev till slut så intresserad att han lärde sig att bygga grundläggande, enkel kod.

– All kod är politisk. Det är min slutsats. Jag lärde mig lite kod för att kunna prata med utvecklare. Det går i dag inte att skilja på en journalistisk produkt och processen för hur journalistiken blir till, hur öppen eller sluten en plattform ska vara. En redaktion måste ta ägarskap över plattformen tillsammans med utvecklare, sättet att göra det på är att organisera sig så att det är möjligt och organisera om ifall det inte fungerar, säger David Cohn.

Den amerikanske tv-legenden Dan Rather, i dag 85 år,  får avsluta. I en diskussion med president Barack Obamas rådgivare Dan Pfeiffer undrar han hur länge de klassiska presskonferenserna i Vita huset kommer att finnas kvar. Pfeiffer svarar ett tag till, det finns fortfarande äldre som tittar på tv. Men i dag måste presidenten ge intervjuer i medier som Reddit, Buzzfeed, Vox och ha en aktiv strategi för sociala medier för att nå väljarna. Dan Rather hummar och vill bara påminna de unga entusiastiska medieentreprenörerna om vad som är journalistik:

– En nyhet är information som någon med någon form av makt inte vill ska komma ut. Allt annat är information och behöver inte hanteras av journalister.

Jag går ut en sista ljum vårkväll på 6:e gatan. En doft av marijuana och barbecue driver i luften. South by Southwest byter ansikte till musikfestival för artister och musikentreprenörer.
Scrollar några svenska nyhetssajter. Där debatteras ännu rasism. Längtar inte hem.

Unik granskning av män som mördar kvinnor

av Jan Helin

Det kan vara det längsta granskande projektet i svensk journalistisk historia.
Skälet till det är i i så fall deprimerande – det är en story som inte tar slut:
Det strukturella våldet mot kvinnor.
Det faktum att 16 kvinnor i år kommer att mördas av en man de älskat. Precis som i fjol och alla år före det under 2000-talet.

Aftonbladets reportrar Kerstin Weigl och Kristina Edblom inledde denna granskning 2009. Det var en unik genomgång av svensk mordstatistik. De kunde visa att 153 kvinnor dödats av sin man eller ex-man sedan år 2000.

Den siffran var inte tidigare känd, även om fenomenet med mäns våld mot kvinnor naturligtvis var det.
Granskningen av omfattningen och omständigheterna kring detta strukturella, ständigt pågående våld väckte uppmärksamhet på det sätt som bra journalistik ska.

Regeringen kommenterade och agerade som regeringar gör. De tillsatte utredning och satsade en miljard kronor på 41 insatser i 15 olika myndigheter.

Aftonbladet byggde en databas och fortsatte granskningen kontinuerligt ur olika aspekter.

För ett par år sedan granskade de konsekvenserna för de mest utsatta av morden. De mördade mammornas barn som inte sällan sett mordet, eller försökt stoppa det. I dag lever 206 minderåriga barn i Sverige vars mamma mördats av deras pappa eller styvpappa.
Det tillhör de mest gripande reportagen Aftonbladet publicerat i modern tid.

I dag är siffran uppe i 237 mördade kvinnor, fem kvinnomord i denna genre utreds bara i februari i år.
I många fall har myndigheter känt till att kvinnan levt i en potentiellt livshotande situation. I vart fall har hälften av männen som mördat sin kvinna på något sätt varit kända av socialtjänsten, kriminalvården, polisen eller vården.

Denna gång granskar de männen som mördat. Några gemensamma nämnare finns. Även om dessa män finns i flera ålderskategorier och socialgrupper är de personlighetsstörda, lättkränkta och ofta missbrukande i någon form. Några har problem med att förstå hur de själva har ansvar för sina handlingar och skyller konsekvent ifrån sig på yttre faktorer.

Kerstin Weigl och Kristina Edblom har haft kontakt med 18 dömda mördare och gått igenom samtliga 236 fall av mördande män.
Med denna publicering av män som mördar kvinnor och vad samhället egentligen visste om dem når en unik journalistisk granskning sin final. Alla aspekter av detta mörka mänskliga förhållande är genomlysta.

Har det varit meningsfullt? Vi måste tro det. Att kunskapen om ett strukturellt dödligt våld ökar måste kunna leda till något bra, även om morden i verkligheten ännu inte minskat av denna kunskap.

Dessvärre har vi alla skäl att fortsätta registrera den här typen av mord i vår databas och så lägga grunden för nya granskningar.

Sida 1 av 47
  • Tjänstgörande redaktör: Micke Andersson
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB