Bonniers dröm om Aftonbladet

av Jan Helin

Den norska tidningen Dagens Naeringsliv har en källa som säger att Bonnier sitter och räknar på att lägga ett bud från Aftonbladet. Den uppgiften är obekräftad.
Bekräftat är däremot att Schibsted genom Aftonbladets styrelseordförande Raoul Grünthal meddelat att Aftonbladet inte är till salu. Han meddelade till och med att tanken föreföll honom så absurd att det vore mer sannolikt att Grönköpings veckoblad skulle lägga ett bud på Expressen.

Dagens Industri i Sverige gör en så kallad rewrite på Dagens Naeringsliv. Det betyder att de rapporterar samma sak men inte har någon egen källa. I den artikeln sker en tendentiös omdisponering av uppgifterna så att första meningen i artikeln plötsligt lyder:

”Den norska mediekoncernen Schibsted överväger att sälja Aftonbladet.”

Det vore något helt annat, men är alltså inte sant. Det är intressant hur en ny bild sätts så slarvigt av Dagens Industri. Den ospännande förklaringen är dåligt journalistiskt hantverk, den mer spännande analysen förstås att ivern att putsa till storyn skulle ha att göra med att Dagens Industri ägs av Bonnier.
Vad det faktiskt var som orsakade denna omskrivning vet jag inte. Bara att den skedde och att engagemanget i Aftonbladet från kommentatorer och medieanalytiker är glädjande stort.

Engagemanget präglas kanske mer av iver än eftertanke. Till exempel har ingen i affärspressen funderat över varför en sådan här uppgift kommer till dem. Att inte försöka sätta uppgifter i ett sammanhang är en särskild journalistisk genre som brukar kallas att agera nyttig idiot. Man riskerar att gå någons ärenden, men väljer att bortse från det för att inte krångla till nyheten.
Inte heller här kan jag veta vad som förevarit. Men man behöver inte vara mycket till konspiratoriker för att göra följande observationer:

Bonnier är en stor och professionell mediekoncern. Om de på allvar förberedde ett bud på Aftonbladet skulle det rimligen börja med ett diskret samtal från Bonniers styrelseordförande Carl-Johan Bonnier eller koncernchefen Thomas Franzén till exempelvis Schibsteds koncernchef Rolv Erik Ryssdal eller Aftonbladets styrelseordförande Raoul Grünthal.

En sådan kontakt hålls naturligtvis i en mycket liten krets och läcker inte i professionella sammanhang. Om något ändå skulle nå dagens ljus efter en sådan kontakt, eller bara en fri spekulation förekomma så är standardsvaret alltid varianter på:
”Den typen av uppgifter kommenterar vi aldrig.”
Men här har vi alltså en uppgift som säger att ”Bonnier sitter och räknar på Aftonbladet”.

Den kompletteras ett dygn senare med en ny källa, eller i vart fall egen uppgift möjligen från samma källa, denna gång till Bonniers morgontidning Dagens Nyheter, som säger samma sak, men nu med tillägget att en bank är inkopplad för att räkna.
Så vad ser det ut som?
Igen, med ett minimum av konspiratorisk talang, kan vi konstatera att det ser ut som någon avsiktligt läcker den i sammanhanget lite konstiga uppgiften att ”Bonnier räknar” för att testa vad Schibsteds reaktion blir.

Att Bonnier vill köpa Aftonbladet behöver vi nog inte tvivla på. Vem skulle inte vilja det i dagens medielandskap?
Aftonbladet är Skandinaviens största nyhetskälla online med en lika hög daglig digital räckvidd som Facebook i Sverige. Därtill Sveriges största betalda dagstidning. En totalräckvidd på 3,6 miljoner dagliga läsare.

Det är inte svårt att förstå om Bonnier, en hårt belånad analog mediekoncern, vill köpa Aftonbladet. Men att vilja köpa är en sak, att kunna göra det är en annan.

Ett avgörande hinder får sägas vara att Schibsted meddelat att tidningen inte är till salu.
Orsaken till det är dessutom inte bara att Aftonbladet är den dagstidning som i många år levererat överlägset högst vinst och varit mest framgångsrik i omställningen till digitala medier. Det är dessutom så att Aftonbladet är en strategiskt vital del i Schibsteds strategi som kan beskrivas som ett digitalt ekosystem.

Det är givetvis det senare som gör det troligt att Bonnier verkligen vill köpa Aftonbladet. Inte de mindre genomtänkta spekulationerna i norsk affärspress om synergier på papperstidningsmarknaden. Där är de flesta synergier redan tagna i kategorisamarbeten mellan Aftonbladet och Expressen såsom samdistribution, gemensamt annonspaket och gemensam kundtjänst.

Det är istället den kraft i form av trafik och data i egenskap av Sveriges primära nyhetskälla online som Aftonbladet genererar varje dag som får Bonnier att drömma om en affär och möjligen be någon räkna.

Den digitala kraften i Aftonbladet är brutal jämfört med konkurrenterna.

Det räcker med en snabb titt i mobilen, den viktigaste plattformen för alla nyhetskällor i dag, för att illustrera den.
Aftonbladet hade förra veckan närmre 34 miljoner besök till mobilsajten. Om vi nu tänker oss att vi lägger ihop trafiken från i tur och ordning Expressen, Dagens Nyheter, Dagens Industri, Svenska Dagbladet, Helsingborgs Dagblad, Nyheter24, Metro och Göteborgs Posten så får de sammanlagt 9,9 miljoner besök färre än Aftonbladet ensamt.

Det är svindlande. Om vi dessutom tittar på antalet sidvisningar, ett extremt viktigt mått eftersom det mäter annonslagret, så genererade Aftonbladet förra veckan över 141 miljoner sidvisningar. Om vi åter lägger ihop sidvisningarna för alla de andra tidningarna jag räknade upp så åstadkommer de tillsammans 72 miljoner färre sidvisningar.
Detta är förklaringen till att Aftonbladet har fyra gånger så höga annonsintäkter digitalt som i print och i år kommer att landa på mellan 700 och 800 miljoner kronor i digitala intäkter. De andra är ingenstans i närheten.

Men det strategiskt mest intressanta med denna brutala digitala kraft är hur trafiken från Aftonbladet går att bygga ihop i ett ekosystem av tillväxtbolag som erbjuder tjänster såsom exempelvis Compricer, Prisjakt, Lendo och stora digitala marknadsplatser som Blocket.

Det är högkvalitativa digitala tjänster där användarna dock inte lika regelbundet återvänder som till en nyhetssajt. Frekvensen i användandet av en kraftfull nyhetssajt är intressant i kombinationen med digitala tjänster.
Schibsted investerar just nu stora summor i att bygga mediaplattformar för att skapa de bästa förutsättningarna för digital journalistik och användarupplevelse av nyheter, men också en teknikstack som bygger ihop ekosystemet till nya affärsmöjligheter och bättre nytta för användaren.

Jag är naturligtvis partisk. Men jag utmanar vem som helst att komma upp med en mer spännande historia om hur framtidens mediehus ska se ut och hur den oberoende journalistiken kan finansieras.

Till dess någon presterar det tänker jag påstå att det är den mest spännande utvecklingen av kommersiell media i världen just nu.

Bonnier har ingen motsvarighet till detta. De har papperstidningar, böcker och tv-kanaler som inte går att koppla ihop. Deras enda digitala grepp är Expressen som är starkt beroende av att fiska trafik från sociala kanaler såsom Facebook.

De är fast där många mediebolag från 1800- och 1900-talet fastnat:
”Vi måste vara där läsarna är. Och de är på Facebook, alltså måste vi vara där.”

Verkligen? Det är inte publishing. Det är marketing. Dessutom en strategi som gör att du ger ifrån dig kontakten med dina läsare till en algoritm som du dels inte förstår och ännu mindre kontrollerar. Det är att ge sin strategi till Facebook.
Publishing handlar om att vara intressant nog, eller oemotståndlig nog för att publiken ska söka upp dig. Aftonbladet har över 80 procent av sin massiva trafik direkt in på våra digitala utgåvor.
Klart att Bonnier drömmer om Aftonbladet. Och kanske räknar.

Söndagskolumn #150. Om en ogenomtänkt önskan om hipsterns död.

av Jan Helin

SÖNDAG 21 juni 2015.

När landet är som vackrast, nätterna som ljusast och tanken kräver att få flyta ut i avkopplande meningslösheter tvingas vi skärpa våra sinnen en sista gång innan sommartorkan kan inträda.
Hipstern sägs vara död igen.
Nyheten kanske inte slog ner som en bomb i veckan. Men i såväl internationell som svensk press har hipsterns förestående död diskuterats denna försommar med oförställd skadeglädje.

Jag tänker dumdristigt invända mot detta pågående lustmord och påstå att här ryms en av de mest intressanta diskussionerna om manlighet på våra breddgrader i samtiden. Det finns förvisso en kvinnlig hipster också, men hon är mindre framträdande som samtidsfenomen och kom som barn av sin tid snabbt att blåsas av banan av yngre systrar som tog modekonsumtion till nivåer som låg bortom mänsklig föreställningsförmåga så sent som på 1990-talet.

Först ett försök till definition av manstypen hipster, inkluderat ett historiskt perspektiv. Människor som lagt betydligt mer tid än mig på frågan menar att den uppgiften är omöjlig. Hipster är ett så undflyende begrepp att det inte låter sig definieras. Sociologer, författare och forskare av olika slag tävlar i motstridiga beskrivningar av hipstern.
Jag menar att de krånglar till saken i onödan.

Någon sätter just nu upp klistermärken på soptunnor och fasader i stadsdelen Möllevången i Malmö med orden: ”Lämna Möllan, Hipstersvin!”.
Alltså finns de.

Hipsters beskylls här för att höja hyror, minska antalet hyresrätter och förvandla sunkiga ställen med utskänkningstillstånd till hippa barer. Visst, det låter som klasskamp, eller något så ovanligt i Sverige som verklig gentrifiering av en stadsdel och är det kanske också.
Men den analysen kompliceras betänkligt av att de som sätter upp klistermärkena med stor sannolikhet själva är vad vi skulle kalla hipsters. Aftonbladets skarpsynte reporter Kenan Habul, tillika boendes i Malmö, tror att hela grejen kommer att visa sig vara en reklamkampanj för de framväxande hipsterbarerna i området. Han kan mycket väl ha rätt.

Hur ska vi förstå detta?
Hipstern uppstår i modern form enligt tämligen enig forskning på 1990-talet. Till en början är kännetecknen enkla. Hipstern är en vit medelklassman i vintagekläder som gillar alternativ rockmusik. Han är en individualist av ohejdad vana eftersom han är uppväxt i nyliberalismens 1980-tal.

Den tidiga hipstern gör stor sak av att det inte finns någon skillnad mellan populärkultur och finkultur, intellektualiserar mode och kan i timmar förklara varför det är något visst med det amerikanska lågprisölmärket Pabst Blue Ribbon.

Städerna Seattle och Portland i nordvästra USA och stadsdelen Williamsburg i Brooklyn, New York är geografiska epicentrum för hipsterkulturen. Det du ser av hipstern i Möllevången och på Södermalm i Stockholm är en slags trickle-down-kultur från dessa områden.

Någonstans kring år 2010 ändrar hipstern karaktär och fenomenet hoppar häpnadsväckande nog över till en yngre generation. Män födda på 1980-talet tar över och uppträder i samma typ av storrutig skjorta, men går hela vägen från orakad till helskägg, släpper den blaskiga Pabst Blue Ribbon och greppar istället mycket medvetet vald öl från mikrobryggerier.
Att uttrycka sin personlighet genom noga genomtänkt konsumtion är således fortfarande helt centralt. En liten avvikelse kring detta uppstår i en inriktning som kallas för norm core som går ut på att klä sig så vanligt och oansenligt som möjligt för att kontrastera, men ändå vara hip.
Det är modemässigt avancerat på en nivå långt över vad de flesta män klarar eftersom det kräver att du lämnar den trygga orienteringen mot varumärken. Jag nämner denna gren av hipsterkulturen för att den är ett symtom på en gryende politisk medvetenhet hos den yngre generationens hipsters. En möjlig motrörelse mot konsumismen.

1990-tals hipstern var programmatiskt opolitisk och hållningslös. De var fyrtio- och femtiotalisternas avkomma som kom fram till att det enda sättet att revoltera mot föräldragenerationens märkliga resa från socialistiskt engagemang på 1970-talet till kapitalistisk vurm på 1980-talet var ironi.
I Seattle skrev rockartisten Kurt Cobain frasen som perfekt gestaltade känslan hos en generation individualister på drift i västvärldens konsumtionssamhälle:
”I feel stupid and contageous. Here we are now – entertain us!”

Den nya generationens hipster gillar kanske ännu musiken, men har ingen relation till den där vilsenheten. De orienterar sig tydligt mot värdegrunder som jämställdhet, feminism, antirasism och hållbarhet.

Det värjer sig ännu mot att bli kallade hipsters. Därav förvirringen, det är den enda subkulturen hittills som aldrig identifierat sig som en gemenskap. Individualismen är ännu dess kärna, vilket är tacksamt att driva med eftersom hipsterns uttryck är så uniformt.
Det mest intressanta med hipstertrenden är att den provocerar eftersom den så tydligt handlar om vita medelklassmän som har en tydlig uppfattning om stil och därtill uttrycker värderingar som lite avmätt, men effektivt, ruckar på en traditionell manlig norm.

Det anses av vissa tämligen röststarka debattörer som utomordentligt fånigt eftersom de varken är arg arbetarklass, eller tillhör överklassen som alltid kunnat kosta på sig att vara excentriska.
Vi har här att göra med något så ovanligt som en subkultur som inte tar spjärn i underordning vad avser kön eller klass. Klart det är förvirrande. Dessutom en manstyp som gärna tar hand om ungar och tycker att jämställd föräldraledighet är viktigt.

Innan hipstern nu lustmördas manar jag därför till besinning kring frågan:
Har det någonsin på så bred front producerats en så progressiv och sympatisk manstyp?

Söndagskolumn #149. Om nästa steg för hovjournalistiken.

av Jan Helin

SÖNDAG 14 juni 2015.

Så var den sista föreställningen på ett tag genomförd. Sofia från Älvdalen har fått sin prins och de kommer med stor sannolikhet att leva lyckliga i alla sina dagar.
Låt oss hoppas det. Det var ett roligt och uppsluppet bröllop att titta på och jag gillade särskilt att Sofia lät sin coola tatuering mellan skulderbladen synas ovan brudklänningen.

Ny tid, ny prinsessa.
Sofias liv och leverne fram till nu tillför kungafamiljen intressant erfarenhet om samtiden kombinerat med ett varmt hjärta som ledde henne till engagemang för utsatta barn och ungdomar i Sydafrika och grundandet av hjälporganisationen Project Playground.

Prinsessan Sofia lär garanterat vara den av de nya kungligheterna som har lättast att förstå relationen med medier. Det kan behövas nu. Enligt min bedömning går monarkin och medierna nu in i ett nytt kapitel  i och med helgens bröllop 

Om vi tittar tillbaka har bevakningen av kungahuset det senaste decenniet i stora stycken följt en på förhand given dramaturgi nyhetsmässigt.
Kungabarnen blev unga vuxna och blev synliga i Stockholms nattliv. Det blev några rubriker om ”vilda nätter”. Så här i efterhand kanske vi kan konstatera att ribban inte låg skyhögt på alla redaktioner för att använda ordet ”vild” i rubriken om en barrunda.
Det var hur som helst några år där det plötsligt fanns en kontaktyta mellan kungligheter, folket och medier via Stureplans krogscen.

Därefter en ganska kort period av spekulationer om tillkommande. Kring Victoria vill jag minnas att det ryktades om någon djursholmskille, men man måste nog vara hovreporter för att minnas hur det egentligen var med den saken. Utan större dramatik hittade hon sin Daniel.
Madeleines eventuella förehavanden på killsidan pågick också i huvudsak utanför medias strålkastarljus. Undantaget naturligtvis den där olyckan på advokatkontoret som jag glömt namnet på och inte orkar googla, men som förnedrade henne genom att vara otrogen med en kvinna som därtill valde att göra saken offentlig i norska medier. Det var ett par plågsamma veckor som slutade med att Madeleine lämnade landet och hittade sin Chris.
Prins Carl Philip hade ett längre förhållande med Emma Pernald, därefter en kort skandalfri mellanperiod, tills han träffade Sofia Hellqvist.

Sett i backspegeln tämligen stabilt. I vart fall inte något som en skandalpress skulle kunna livnära sig på.

Undantaget kom naturligtvis med debaclet efter boken ”Den ofrivillige monarken”. Men i detta perspektiv handlade det om historiska eventuella händelser som gällde kungen. Att han inte umgås med landets intellektuella elit var känt sedan tidigare, men underströks möjligen med mer än önskvärd tydlighet i efterspelet kring boken.

Prinsessan Estelles födelse och snart Madeleine och Chris andra barn är en stillsammare typ av kungliga nyheter. För att inte tala om kungliga dop som är ungefär lika upphetsande nyhetsmässigt som vanliga okungliga dop med smörgåstårta och kaffe.

Det betyder enligt mig att vi nu går in en fas av ökenvandring i relationen mellan medier och kungahus.

Okej, vi ska klara av att avslöja var prinsessan Sofias och prins Carl Philips smekmånad äger rum först… Men efter det har såväl kungahus som medier skäl att fundera kring hur monarkin ska göras spännande och engagerande för läsare.

Från kungahuset sett ser man möjligen fram emot business as usual.  En nobelmiddag här, ett statsbesök där. Det senare kommer kvällstidningarna glatt att rapportera om, men som vanligt lite vid sidan av själva statsbesökets syfte, dock bättre än morgontidningar och public service som ofta helt ignorerar den typen av händelser.
En lam sammanfattning i det där programmet på nyårsdagen i SVT brukar anses räcka.

För kungafamiljen i sig är det möjligen en välkommen ny fas som nu inträder med svalare intresse från media. För monarkin är det dock inte okomplicerat att tappa synligheten i en medialiserad värld.

Deras bästa bet kan vara de nytillkomna. I prins Daniels uppriktiga engagemang och kunnande i hälso- och träningsfrågor finns något liksom i prinsessan Sofias brinn för Afrika. Frågan framåt blir hur intresserade de är att göra något av det. Kring Chris O´Neill råder fortfarande en del mystik och air av internationell playboy som sätter fantasin i rörelsen hos den mindre nogräknade delen av skrået hovreportrar. Av mer sansade bedömare sägs han dock vara en tämligen avspänd och genuint trevlig person.

Vi får se. Det enda vi kan säga säkert om hovjournalistiken framåt är att den kommer att bestå av en strid ström gulliga barnbilder.
Det behövs rimligen något mer om monarkin ska förbli intressant. Det är i medievärlden en oändlighet kvar tills Estelle börjar svira i Stockholmsnatten.

Söndagskolumn #148. Om vem som vinner – redaktören eller algoritmen?

av Jan Helin

 SÖNDAG 7 juni 2015.

Vem är bäst – redaktören eller algoritmen?
Frågan ställdes till en början lite skämtsam i mediebranschen. Nu ställs den på allvar.
En del ställer den med oblyg förhoppning om att vi nu äntligen ska bli av med irrationella redaktörer. Det har alltid funnits en viss typ som önskar att journalistik ska vara fritt från subjekt. Alltså någon som förhåller sig till det som ska berättas. Ibland formuleras det som att ”bra journalistik ska vara objektiv”. Det är den inte och har aldrig varit och bör aldrig bli.

Här är problemet för er som eventuellt bär på en önskan om att algoritmen ska ersätta redaktören:
En algoritm är långt ifrån objektiv.

Den är byggd av någon för att utföra en beräkning på ett visst sätt. Förvisso utför den sin uppgift exakt likadant hela tiden. Den kan variera utfallet på så många sätt att resultatet kan te sig förvillande likt en mänsklig handling.
Men den är byggd av någon.

Just nu testas om robotar, alltså algoritmer, kan ta över en del av journalistens uppgifter. Det går ganska bra inom områden som handlar om att rapportera sportresultat, börslistor eller väderrapporter.
De som går längst tror att också trafikolyckor snart kan rapporteras av en algoritm. Ni vet sådana där notiser som egentligen berättar om en mänsklig katastrof:

”Två bilar kolliderade på E4:an två mil söder om Sundsvall. En man i 40-årsåldern omkom. En 35-årig kvinna fördes med allvarliga skador till sjukhus. Tillståndet rapporteras vara kritiskt med stabilt.”

Ni har alla läst dem. Det är en typ av händelse som tyvärr inträffar så ofta att språket blir repetitivt. Datan i en sådan text är lätt att strukturera och hantera via en algoritm.
Men vad berättar den utöver själva händelserapporteringen? Naturligtvis ingenting. Att skildra de mänskliga konsekvenserna av trafikolyckor eller ställa dem till svars som underlåtit underhållet på en vägsträcka kommer att förbli en uppgift för journalister.

Det är ett konkret sätt att beskriva hur algoritmer hänger ihop med redaktörer. Rapportering av händelser som repeterar sig, såsom väderrapporter och sportresultat har egentligen aldrig varit journalistik. Det har varit en manuell, sammanställning av fakta som journalister utfört. Sådant gör algoritmer bättre och bör göra i ökande utsträckning.
Journalistik har alltid varit fokuserad på det avvikande. Ett enkelt sätt att beskriva det är att det är en nyhet när tåget spårar ur, inte när det kommer fram. Den liknelsen gäller hela vägen till avancerad journalistik. Rutinerade reportrar vet att det alltid handlar om att fokusera på pusselbiten som inte stämmer. Det är där storyn finns.

Journalistikens idé kan inte vara repetitivt arbete, där flera journalister dessutom rapporterar samma sak. Det fiktiva exemplet med bilolyckan skulle i dag sannolikt flera redaktioner i ett första läge rapportera på ungefär samma sätt. Det är onödigt och bygger inget värde för läsaren.

Journalistiken bör ta vid där algoritmen slutar.

Den mer intressanta diskussionen med algoritmens hantering av innehåll är att vi delvis är på väg mot medier som presenterar innehåll för dig beroende på av du är intresserad av.
Den enes Facebookflöde är inte den andras likt. En del ser det som en befrielse. Ett tekniskt lager mellan dig och innehållet som gör att du slipper beskäftiga redaktörer som styr vad som ska publiceras till dig.

Det är ett ogenomtänkt journalistförakt. Någon har byggt algoritmen som är mellan dig och ditt Facebookflöde. Skillnaden är att du inte vet vem det är, eller hur hen har tänkt.

Det kommer snart en tid där ingenjörer behöver kliva fram i ljuset och stå för sina algoritmer likt ansvariga utgivare.

Ännu så länge lever medier styrda av algoritmer en behaglig tillvaro bakom en snårskog av kod. Så kommer det i en god värld inte alltid att vara.
För ett fritt ord i en öppen demokrati kommer det alltid att vara viktigt att veta vem som publicerar vad och varför.

Söndagskolumn #147. Om när åklagare och polis inte respekterar källskyddet.

av Jan Helin

 SÖNDAG 31 maj 2015.

Söndagen den 24 maj sker ett obehagligt rån i Kista galleria utanför Stockholm. Det skjuts flera skott och delar av gallerian fylls av rök.

Aftonbladet rapporterar snabbt om händelsen. Vi skickar ut en så kallad geostyrd pushnotis över Kista. Det betyder att bara personer i det området som har Aftonbladets app får notisen.
I den står: Rån i Kista Galleria. Vet du mer? Har du bilder?

En person som sitter i sin bil utanför gallerian får pushnotisen. Hen ser två personer köra underligt och snabbt från stället på en motorcykel. Hen ska nu komma att bli tipsare, en källa. Hen tar upp sin mobil och tar ett par bilder på den anmärkningsvärt våldsamt körande motorcykeln.

Därefter går hen in i Aftonbladet appen och använder vår tipsa funktion för att skicka bilderna och en del uppgifter om vad hen sett.
Aftonbladets nyhetsredaktör ser bilderna i flödet av tips från Kista. De har utan tvekan ett nyhetsvärde.

Bilderna publiceras snabbt. Vi maskerar ansiktet på personerna på motorcykeln. Orsaken är grundläggande pressetik. Vi kan i detta läge inte veta om personerna på bilderna är gärningsmännen. Bara att de beter sig som flyende gärningsmän.

Så här långt är detta en skildring av ett normalt, modernt och väl fungerande nyhetsarbete.
Men det är nu det kommer att krångla till sig, helt i onödan.

Polisen blir av uppenbara skäl intresserade av bilderna som Aftonbladet publicerat. Personen som tagit dem har begärt att få vara anonym. Det är inte så konstigt. Källan vill inte att hens namn blir känt för de brottslingar som genomförde rånet.

Jag är som ansvarig utgivare skyldig att enligt svensk grundlag skydda källan. Det är en god ordning. Att få vara anonym uppgiftslämnare till media är ett fundament för det fria ordet.
Polisens intresse av att se bilderna omaskerade hade kunnat klaras av mycket enkelt. Det hade räckt med ett samtal till mig som ansvarig utgivare. Jag hade då kunnat kontakta källan och frågat om det är okej att bilderna lämnas vidare till polisen, självklart i så fall på ett sätt så att källskyddet förblir intakt. I det läget hade jag kunnat ta ut en papperskopia till polisen, eller visat bilden omaskerad på en dator, även om jag inte har någon skyldighet att agera så.

Aftonbladets syfte är inte att hindra polisens arbete, tvärtom – kan vi vara till hjälp så är vi gärna det.
Men det får aldrig någonsin äventyra källskyddet. Det är svensk grundlag och en helig princip för Aftonbladet liksom för alla seriösa utgivare.

Men polisen kontaktar aldrig mig som ansvarig utgivare. De ringer istället vår reporter. Han svarar helt korrekt att han inte kan ta beslut om att lämna ut källmaterial. Det är en ansvarig utgivarfråga. Jag känner i det läget inte till att dessa samtal ägt rum mellan polis och reporter. Det kanske jag borde gjort och om jag och Aftonbladet har en lärdom att dra ur denna soppa så är det kanske att ha bättre internkommunikation i sådana här frågor. Men vi är en nyhetsorganisation med snabba flöden och mycket att göra. Att internkommunicera kring polismyndighetens oklart framförda behov av hjälp har kort sagt inte varit en självklar prioritering.

Polisen och åklagaren väljer nu att istället för att kontakta mig gå till Solna tingsrätt och begära husrannsakan på Aftonbladets redaktion. Det är via det beslutet jag görs uppmärksam på situationen.
Det är så dumt att det är komiskt. Men det är också allvarligt, för polisen och åklagaren har nu plötsligt skapat en helt annan situation.

Polisen får tillstånd för husrannsakan av Solna tingsrätt för att klampa in på Aftonbladets redaktion och beslagta ”IT-enhet/IT-enheter”.
Vad betyder det?

Bokstavligt betyder beslutet att polisen kan ta med sig alla datorer på redaktionen och kopiera dem. Nej, jag tror inte att Solna tingsrätt menat att polisen skulle agera så. Men att uttrycka sig så vårdslöst i ett domslut är häpnadsväckande, om jag själv här väljer att uttrycka mig milt.
Betyder ”IT-enhet/IT-enheter” att de  ska hämta Aftonbladets server där alla tips kommer in? Det vore i så fall ett flagrant brott mot källskyddet. Eller betyder en ”IT-enhet” att de kräver att få själva bildfilen såsom den kom in från tipsaren?
I den filen finns i så fall metadata via vårt tipsasystem om tipsarens namn, ålder, kön, personnummer, boendeort och var hen befann sig när bilden togs. Att lämna ut den informationen vore ett katastrofalt brott av källskyddet. Det är fullständigt uteslutet för mig som ansvarig utgivare.

Att begära husrannsakan på en redaktion är en extraordinär åtgärd. Det har förekommit senast mot TV 4 år 2007 när polisen genomförde en husrannsakan för att få tag på kvittot från ett omtalat restaurangbesök som kom att leda till att statssekreteraren Ulrica Schenström avgick och reportern Anders Pihlblad tog en time out.

I det nu aktuella fallet är det en åtgärd från rättsvårdande myndigheter som saknar proportioner och visar en arrogant och respektlös hållning gentemot källskyddet.

Såväl Svenska Journalistförbundet som organisationerna Utgivarna, Sveriges Tidskrifter och Tidningsutgivarna har uttalat kritik mot beslutet.
Aftonbladet överklagade beslutet om husrannsakan. I fredags beslutade Svea Hovrätt att tills vidare ställa in verkställandet av husrannsakan.
Det var ett fall framåt. Ingen har ännu kontaktat mig som ansvarig utgivare.

Söndagskolumn #146. Om att en annan värld är möjlig.

av Jan Helin

 SÖNDAG 24 maj 2015.

I den pågående historiska omvandlingen av medier och den kamp om användarna som pågår har det sedan en tid varit populärt att använda ett uttryck från Tolkiens Sagan om ringen. Jag har själv lite svårt för den genre som kallas fantasy, men har förstått att det är detta citat som fått också medienördar att gå igång:

”One Ring to rule them all. One Ring to find them. One Ring to bring them all, and in the darkness bind them.”

Det är någon slags dröm om världsherravälde och utan att folket förstår vad som händer förslava dem (in the darkness bind them).
Tror jag.
Hur som helst så har uttrycket ”One app to rule them all” funnits med ett tag i sammanhang där medier diskuteras.

Det är en dröm om att utveckla en app som löser i stort sett allt du behöver på internet.
Den som lyckas kommer att bli rik bortom fattbarhet.

Det finns goda skäl att förhålla sig civilisationskritiskt till en utveckling där alla vill uppnå världsherravälde. Men så har vi ju levt ett tag nu i andra branscher, att tänkandet också kommer till media borde vi kanske begripit tidigare.
Nyheterna i mediebranschen den senaste tiden börjar nu ge substans åt uttrycket ”one app to rule them all”. Alla stora globala sociala medieplattformar försöker kombinera olika tjänster och behov. Det senaste är behovet av att vara uppdaterad, alltså journalistik.

Youtube har använt journalistik länge, där finns i dag tusentals nyhetskanaler.
• På Instagram, som ägs av Facebook, har vi en tid kunnat se nya globala små mediebolag som experimenterar med kort nyhetsformat. Now This News lägger dagligen upp en handfull nyhetsinslag som är upp till 15 sekunder långa och ofta tämligen genomarbetade.
• Ungdomsplattformen Snapchat, med loggan som ser ut som lilla spöket Laban, har lanserat extremt välpaketerade nyhetsformat från stora internationella mediebolag som CNN, Daily Mail och Vice i sin tjänst Discover.
• I onsdags kväll meddelade vårt svenska hopp bland globala internetjättar, Spotify, att de i den lysande musiktjänsten nu öppnar tjänst för tv. Aftonbladet TV är ombord, liksom BBC News, Vice, NBC, ESPN, ABC tillsammans med 50 aktörer från hela världen.
Facebook lanserade för ett par veckor sedan formatet Instant article som betyder att mediebolag nu kan publicera sitt innehåll direkt på Facebook, inget krångel med länkar som tar lång tid att ladda.

Den här kraftfulla utvecklingen just nu kommer att betyda mycket för hur du konsumerar dina nyheter och stora utmaningar för journalistiken som på något sätt måste finansieras av ditt sätt att få oberoende nyheter till dig.
I det perspektivet är det glädjande att de stora amerikanska medieplattformarna nu investerar enorma summor för att utveckla möjligheter för journalistik hos sig. På det ena eller andra sättet kommer detta att leda till en ny affärsmodell för journalistik. Dock med stor sannolikhet inte som vi känner denna modell i dag.

Flera traditionella medieägare världen över är sannolikt lite tagna på sängen över internetjättarnas nu uppflammande intresse för journalistik.

Här har ju världen i huvudsak ägnat sig åt att dödförklara journalistiken och nu investerar plötsligt världens snabbast växande bolag enorma pengar i plattformar för journalistik.
Hur kan det komma sig?
Skälet är att de ser journalistiken som en del i ett ekosystem på internet. De är inte så intresserade av om den enskilda tjänsten för journalistik tjänar pengar. I synnerhet som de inte producerar någon ännu, utan bara distribuerar den och utvecklar teknik för den.

Intresset för journalistik kommer sig istället av att det ökar antalet gånger du som användare kommer in till ekosystemet.
På Facebook kan du nu köpa och sälja varor, interagera med dina vänner, läsa nyheter, se på tv, och skicka meddelanden snabbare än mail och snart utföra betalningar. All data detta lämnar efter sig bygger Facebook sin annonsaffär på.

One app to rule them all.

Hela världen gäller det dock inte, men typ halva. I Kina händer i stor utsträckning exakt samma sak. Fast där heter aktörerna Baidu, Alibaba och Tencent. Deras idé om ekosystemet är snarlikt. Kinas idé om fri journalistik, censur och demokrati är dock en helt annan.
Det visar att en annan värld är möjlig också i digitaliseringens tidevarv.

Söndagskolumn #145. Om podden Fallet och journalistikens kraft.

av Jan Helin

SÖNDAG 17 maj 2015. 

Grävpodden Fallet börjar nu närma sig upplösningen. Den är en succé. I helgen gick podden över en miljon nedladdningar totalt. Varje avsnitt har en lyssning på en bra bit över 100 000.
Det intressanta med formen är att lyssningen fortsätter att öka fast vi denna vecka kommit till avsnitt sju. I en linjär värld, som traditionella tv-kanalers serier, så minskar tittningen lyssningen alltid över tid. Fallet har blivit ett diskussionsämne under tiden den har pågått.
Fler och fler kommer till, vilket gör att vi nu har en ansenlig lyssnarskara som kommit till avsnitt tre eller fyra.

Projektet initierades av biträdande redaktionschefen Maria Trägårdh och nyhetsredaktören Hanna Olsson, inspirerade av den nyskapande amerikanska podden Serial. Maria Trägårdh samlade ett team på Aftonbladet som började ett idéarbete kring hur detta kunde göras med ett svenskt fall.

De gjorde snabbt en pilot som jag fick höra. Alla som hörde den blev fast direkt. Dels för att den omedelbart hittade en ton och en känsla skapad av vår podproducent Patrik Syk, dels för att storyn som vår kriminalreporter Anders Johansson tagit in i projektet omedelbart fångade intresset.
Själv satt jag förbluffad och lyssnade på piloten av delvis andra skäl. Att Maria Trägårdh tillhör branschens mest kreativa och kunniga redaktörer, att Patrik Syk är en skicklig podproducent och att Anders Johansson kan hitta stories – allt det där visste jag.
Ändå satt jag helt förvånad och glatt förbluffad över vad jag hörde. Det här var något helt nytt.

Podgenren har hittills handlat om att diskutera ett ämne, borra i relationer eller betraktelser av livet buret av formuleringsstarka profilers sätt att uttrycka sig.
Det finns flera fina exempel i den genren där Alex Schulman och Sigge Eklund har varit pionjärer och stilbildare. Fram till Fallet har journalistiken förhållit sig avvaktande till podden och i huvudsak sett det som en distributionsform för den klassiska radiodokumentären.

I mina lurar hörde jag nu istället engagerande journalistik i sin renaste form – undersökningen. Lyssnaren tas med in i journalistiken på en detaljnivå som i andra berättarformer aldrig syns.

Att hitta en skolkatalog från 1986 för att jämföra en bild och finna att skolan är nedlagd, men istället hitta den på statsarkivet. Eller hur de lyckas hitta allt bevismaterial i fallet som mot förmodan ännu fanns arkiverat med hjälp av en pensionerad kriminalare blir till en levande och spännande gestaltning av journalistikens metod.

Jag har jobbat med Anders och Maria så länge jag varit på Aftonbladet. Det är länge. Maria har under den tiden utvecklat sin närmast medfödda förmåga att hitta relevans i den skrivna journalistiken till att se och förstå hur den kan paketeras i ny digital form.
Anders har utvecklats till att bli djupt kunnig i journalistikens hantverk som att hantera källor och nått den där nivån av granskning av dokument att han kan se storyns nästa steg i det som myndigheten inte noterat.
Nu hörde jag Anders normalt nedtonade sätt att uttrycka sig i tal förvandlad till en suggestiv berättarröst, omöjlig att sluta lyssna på.

Maria kopplade in Ronnie Sandahl för att hjälpa med dramaturgin. Ronnie är tidigare reporter och nu mångårig kolumnist i Aftonbladet som för flera år sedan började söka nya uttryck för sitt berättande i filmen och nu lyckats med sin internationellt mångfaldigt prisade debut Svenskjävlar.
Och fram kom Fallet. Storyn är i sin ansats en genomlysning av ett 30 år gammalt mordfall där pusselbit efter pusselbit pekar mot att den som dömdes inte är gärningsmannen.

Men den lyckas också med det som bara riktigt bra kriminalhistorier lyckas med – det blir lika mycket ett socialreportage från en tillvaro främmande för de flesta.

Jag skrev i första meningen att Fallet nu närmar sig ”upplösningen”. En del belackare kommer att hänga upp sig på det. Att Fallet gör underhållning av ett allvarligt mordfall. De menar att journalistik har en skyldighet att berätta allt man vet på en gång, annars är det inte seriöst.

Det är en syn på journalistik som att den blott och bart handlar om information som bör struktureras systematiskt och sakligt. Det låter vederhäftigt, men det skulle ta död på journalistiken, alternativt ersätta journalisten med en robot. En del älskar tanken på hur det publicistiska credot skulle kunna rationaliseras bort.

Jag hävdar tvärtom att det bestående värdet i journalistiken är förmågan att berätta så att det berör och engagerar, väcker tanke, rör känslor och förmår göra en stringent analys.
Att strukturera undersökande journalistik som en följetång är inte konstigare än att en bok måste ha en början och ett slut och någon form av kapitelindelning däremellan. Varför skulle samma sak vara något fult om journalistiken kommer i talad form?

Jag tror det här är skälen till varför jag personligen är så glad för Fallet.
Den står som exempel på hur kreativa människor kommer att bevisa värdet av den journalistiska berättelsen i en ny tid. På det ena eller andra sättet.

Söndagskolumn #144. Om verklig censur och beslagtagna minneskort.

av Jan Helin

 SÖNDAG 10 maj 2015.

Fasaden på Säkerhetspolisens huvudkontor i Solna syns för allmänheten. Det är svårt att göra  något åt eftersom man valt att placera kontoret på Bolstomtavägen 2 i Solna. Det är ingen hemlighet.
Ändå hävdar nu kammaråklagaren Lucas Eriksson att utseendet på denna fasad är så hemligt att han driver ett åtal mot två Aftonbladetjournalister för att de fotograferat denna husfasad.

Det är ett myndighetsingripande som är både komiskt och allvarligt.

Komiken består i att du enkelt kunde gå in och se fasadbilder av detta hus på Google. Hur det  är nu är något oklart, men du hittar enkelt huset utmärkt på Google maps och någon bild finns ännu kvar för den som bildgooglar.
Såvitt känt drivs inget åtal mot Google för detta flagranta brott mot skyddslagen för att värna rikets säkerhet. Aftonbladets medarbetare hade googlat på adressen och sett bilderna innan de åkte till platsen.

Det allvarliga är att åklagaren beslagtagit redaktionellt arbetsmaterial som tillhör Aftonbladet i form av ett minneskort i en kamera.
Det är ett allvarligt ingrepp mot det dagliga arbetet med det fria ordet.

Det här är bakgrunden:
På kvällen fredagen den 27 februari åker en reporter och fotograf från Aftonbladets redaktion ut på ett rutinjobb. De ska ta klippbilder till ett tv-inslag som en annan kollega arbetar med hemma på redaktionen. De ska ta en exteriörbild på fasaden till Säkerhetspolisens huvudkontor och sedan vidare till Rinkeby.

Framme på Bolstomtavägen i Solna parkerar de bilen på parkeringen och tar fram en kamera och ett trebensstativ och tar bilder i tre, fyra olika vinklar.
Efter några minuter kommer en vakt ut från entrén och undrar vad de håller på med. Teamet presenterar sig korrekt med namn och att de är journalister på Aftonbladet.

Vakten säger att absolut inte får ta några bilder på huset på allmän plats eftersom det är ett skyddsobjekt. Reportern säger att de trodde att det handlade om insidan av huset och ber artigt om ursäkt och erbjuder sig att radera bilderna de just tagit. Så viktiga var de inte för reportaget.

Det räcker inte. Vakten tillkallar förstärkning i form av två uniformerade poliser och ytterligare en styrka som kommer i en van. Journalisterna informeras om att det är nationella insatsstyrkan.

Polisen kontaktar sitt befäl som beordrar dem att beslagta kameran. Poliserna gör så. Därefter tar de varsin av Aftonbladetjournalisterna åt sidan. De kräver legitimation, delger dem misstanke om brott mot skyddslagen och genomför två separata förhör. De tillfrågas om händelseförloppet, vad de var ute i för ärende, vad de har för årsinkomst och hur länge de varit anställda på Aftonbadet.

Aftonbladets policy är att respektera fotoförbud kring skyddsobjekt. Men i detta fall är det rimligt att ifrågasätta om en husfasad i Solna som dessutom låg synlig på internet verkligen ska vara förbjuden att fotografera för andra medier än Google. Men låt oss inte raljera vidare över rättsväsendets nattståndna förståelse av omvärlden utan gå vidare på den allvarliga delen av denna historia.

Polisen och åklagarmyndigheten är nu i besittning av ett minneskort som är Aftonbladets redaktionella arbetsmaterial.

På minneskortet kan teoretiskt ligga källskyddat känsligt material från jobb gjorda tidigare under dagen. Man kan förstås säga att journalister alltid måste byta minneskort i sina kameror mellan olika jobb och radera allt material i sin telefon och dator mellan jobben i den händelse polisen skulle få för sig att beslagta arbetsredskapen.
Man kan säga mycket. Men få journalister i Sverige lever med den bilden av polismakten och de har hittills – tack och lov – haft mycket liten anledning till att göra det.

Nu finns två anledningar. Dels det fall jag här redogjort för. Dels ett helt parallellt fall där Dagens Nyheter blivit utsatta för samma ingrepp. I det fallet handlar det om ett minneskort som är beslagtaget i samband med ubåtsjakten i höstas där en fotograf tagit bilder från en båt innanför en skyddsobjektsgräns vid Muskö örlogsbas. Också denna anläggning går utmärkt att studera via Google.

Både Aftonbladet och Dagens Nyheter har i olika processer krävt att dessa beslag ska hävas. Tingsrätten har i två olika beslut gett tidningarna rätt. Hovrätten har i två olika beslut, men med i huvudsak samma domare, beslutat tvärtom – beslaget ska bestå. Både Dagens Nyheters och Aftonbladets fall ska nu prövas av Högsta domstolen.

Publicistiskt handlar detta om en mycket viktig princip:
Myndigheters ingripande mot medier bör ske först efter att publicering skett.

Motsatsen kallas censur. Och nu pratar vi censur i ordets verkliga mening; myndigheter som förhandsgranskar medier. Det är något annat än när ett nättroll är förbannad för att ett media inte publicerat ett inlägg som redaktören av någon anledning funnit olämpligt. Det kallas för att bli refuserad och har drabbat alla skrivande människor.

Principen om att myndigheter ska hålla tassarna borta före publicering slås fast i grundlagarna om tryck- och yttrandefrihet. Hovrätten anser att grundlagen inte avser fall som dessa, med ett något märkligt argument:
Syftet med skyddslagen är att skydda samhällsviktiga anläggningar, inte att hindra ”en framställnings kända eller förväntade innehåll”.

Problemet är alltså inte begränsningarna i grundlagarna i sig, menar hovrätten, utan problemet är… ja, vad?

Själva fotograferandet kanske. Men vad i hela världen ska de med minneskorten till om inte för att hindra journalisternas inhämtning av information och förhandsgranska publicistiskt material? Att fotograferande skett är ju ostridigt såväl från fotograferna själva som från trovärdiga vittnen.

Högsta domstolen får reda ut det juridiskt. Det är en god princip att varken stifta eller tolka lagar utifrån en enskild persons åsikt.
Men frågar ni mig ändå är problemet enkelt:
Skyddslagen om fotoförbud av exteriör på hus och anläggningar är obsolet i vår tid. Den riskerar bara att myndigheter som här, snärjer in sig i löjeväckande argument om hur deras beslag och granskning av journalisters arbetsmaterial inte skulle vara censur.
Det är varken bra för rättsvårdande myndigheter eller det fria ordet.

Aftonbladet ökar tillväxten i Q1.

av Jan Helin

För ett par år sedan satte vi upp en djärv vision för Aftonbladet. Vi sade att Aftonbladet ska nå varannan svensk varje dag.
Mer precist var det ett mål som handlade om att dagligen nå 50 procent av den population i Sverige mellan 16 och 80 år som Sifo mäter medievanor hos.

Efter det första kvartalet i år kan vi konstatera att vi är nära målet. Aftonbladet fortsätter att stärka positionen som Sveriges primära nyhetskälla online och når enligt Sifo/Orvesto hela 48 procent av Sveriges nyhetskonsumerande befolkning en genomsnittlig dag.

I mars 2015 var Aftonbladets totala dagliga räckvidd 3 582 000 läsare per dag. Det är all time high. Räckvidden fördelas på 2 170 000 i mobilen, 1 689 000 på desktop sajten och 653 000 papperstidningsläsare.
Det är en tillväxt av den dagliga publiken på åtta procent jämfört med motsvarande mätperiod för ett år sedan och gör Aftonbladet till Sveriges i särklass största nyhetskälla.

Aftonbladet redovisar under det första kvartalet ett resultat på 34 MSEK (45) EBITDA. Resultatet rymmer strategiska satsningar på online TV och bygge av Schibsted Media Platform. Mot bakgrund av det är det ett stabilt resultat. Det är av yttersta vikt att i en så kraftig strukturomvandling som media går igenom att satsa på utveckling och tillväxt vad gäller användare och onlineintäkter.

Aftonbladet onlineintäkter växer med 4,1 procent mot föregående år.

Sett till hela affärsområdet Schibsted Publishing är onlineintäkterna i nivå med föregående år och i nivå med förväntan. Omsättningen minskar till 501 miljoner från 540 föregående år i huvudsak förklarat av den strukturella nedgången av printintäkter. Ökande onlineintäkter kompenserar inte fullt ut för nedgången i print, varför fortsatt fokus på optimering av printaffären är centralt.
I linje med den strategin har produktionen av Aftonbladets magasin lagts ut till Bonnier Tidskrifter. Detta har dock ingen resultatpåverkan under Q1.

Affärsområdet rymmer flera tillväxtsatsningar såsom Lifestyle Online, Klart.se, Omni, Politism, Viktklubb, Tv.nu och Allt om Stockholm.
Schibsted Publishing redovisar EBITDA på 30 MSEK (45).

Tv.nu tappar annonsintäkter i första kvartalet, åtgärder har där vidtagits.
Viktklubb har fortsatt starkt utveckling av sin kundbas, vilket ger ett starkt resultat i första kvartalet.
Omni levererar under första kvartalet annonsintäkter enligt plan och har en god tillväxt av användare.

Söndagskolumn #143. Om den smarta klockan, rumpor och rynkor.

av Jan Helin

 SÖNDAG 3 maj 2015.

Den är het den här veckan eftersom den inte kommit till Sverige ännu. En hel medievärld undrar om den ska ändra vårt sätt att konsumera nyheter. En annan del av världen undrar möjligen vad i hela världen de ska med en dator ständigt på armen till. Där har man ju självklart bara en klocka. Läsa nyheter i en klocka? Trams.
Det är samma människor som med emfas slog fast att en telefon har man för att ringa. Se dig omkring i dag. De som inte har en smartphone är lite konstiga, i ekonomiskt trångmål eller mycket gamla.

Men nu pratar vi så klart om Apple Watch, smartklockan eller vad den nu kommer att kallas. Vår tids Picasso, Steve Jobs, är död. Ska hans bolag klara att förändra världen igen?
Jag fingrar på Apple Watchen på armen – jodå, jag har en. Plötsligt säger klockan till mig att ställa mig upp i en minut. Det är hälsoprogrammet. Det antas vara det största användningsområdet för klockan, att hålla koll på sin hälsa. Det är fascinerande och lite skrämmande hur mycket som går att mäta med ett par sensorer på handleden.

Läsupplevelsen i klockan tillhör inte det som imponerar, jämfört med hur bra det är att läsa text i telefonen.
Att läsa klocka är en plockig och grötig upplevelse med obekväm handledsvridning för annat än korta meddelanden.

Men var lugn för att det finns de som kommer att säga att de älskar att läsa romaner i klockan…
Det enda jag riktigt gillar hittills med klockan är nyhetsflasharna. Men det är möjligt att fler behov skapas och fylls över tid. Det är så Apple jobbat hittills. Inget ”lära känna användaren”, inget ”kundfokus”, inga fokusundersökningar där kunden ska säga vad de vill ha. Allt sådant som duktiga, men mediokra bolag är upptagna av.

Jobs och hjärntrusten i hans bolag var likt artister besatta av att gå in i sig själva, lita på att där fanns genialitet och göra saker som slog publiken med häpnad istället för igenkänning. Coolare naturligtvis, men oändligt mycket svårare. Alla som försöker använda Jobs i sina liknelser om sitt eget företagande bör ha minst en Tesla som produkt i ryggen, om ni fattar vad jag menar.
Vi vanliga dödliga får harva vidare med dataanalyser för att försöka räkna fram hur användarna beter sig och vad de därmed säger om sig själva och sina behov.

Jag vet inte ännu om journalistiken alls hör hemma i klockan, bortsett från nyhetsflashar. Men jag tror att det är viktigt att undersöka hur journalistiken kan nyttja en interaktiv klocka.
Därför finns såklart Aftonbladet redan i Apple Watch i en tidig version.

Ett motsatt förhållningssätt riskerar att göra journalistik till ett uttryck som upphör att vara relevant i samtiden. Ungefär som jazz- och gitarrbaserad rockmusik eller oljemålningar. Trevliga uttryck, i varierande grad kommersiellt gångbara på nischmarknader men inget som på något djupare sätt engagerar eller påverkar samtiden längre.
Dagens mest relevanta artister, i meningen att de gör det varje kreativ människa med ambitioner drömmer om; bryter ny mark och påverkar sin samtid på djupet, de bygger i dag kod, eller har visioner om vad de vill ha utfört i form av kod.

Skriver detta på Viking Line på väg till Åland. En miljö som ofta hånas där jag lever nu, men som jag känner djupt för eftersom den varit en del av mitt liv så länge jag minns. Det är en djupfolklig miljö, ren från poser och inlärda manér som vi känner från mer urbana sammanhang.

Det är här på Viking Line smartklockan måste slå för att bli stor på samma sätt som smartphonen.

Alla – jag menar bokstavligen – sitter och fingrar på sin smartphone här. Från männen som luktar ensamhet till det unga paret som kysser varandra innerligt till tonerna av ett dansbands version av Thomas Ledins Snart tystnar musiken.

Vi är långt från hipsterland. Jag går förbi tax-free butikens tidningshylla. Det är en nostaligtripp. Alla magasin ser likadana ut. Vita kvinnor med ännu vitare tänder och hud utslätad av smink och photoshop, huvudet lite vridet, blicken rakt ut mot köparen. Det är samma rumpor som ska upp, rynkor som ska ut och magar som ska bli platta och drömresor som ska göras.
Det är journalistik som lämnat nyskapandet och stannat i hantverk om drömmar om att bli någon annan. Det kunde ha varit ur dessa magasin som Apple watchens hälsoapplikationer utvecklades, men det var det inte.

De som bygger kod börjar istället fundera på hur mycket journalistik som egentligen kan göras av robotar. Jag skojar inte, men det är en annan mediespaning.

Jag flyr in i hörlurar. Gammal Daft Punk. Human after all. Musiken fyller i mig samma gamla osympatiska behov av distans till denna påträngande folklighet. Det låter ingen skillnad via den smarta klockan.

Sida 1 av 48
  • Tjänstgörande redaktör: Micke Andersson
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB