Söndagskolumn #143. Om den smarta klockan, rumpor och rynkor.

av Jan Helin

 SÖNDAG 3 maj 2015.

Den är het den här veckan eftersom den inte kommit till Sverige ännu. En hel medievärld undrar om den ska ändra vårt sätt att konsumera nyheter. En annan del av världen undrar möjligen vad i hela världen de ska med en dator ständigt på armen till. Där har man ju självklart bara en klocka. Läsa nyheter i en klocka? Trams.
Det är samma människor som med emfas slog fast att en telefon har man för att ringa. Se dig omkring i dag. De som inte har en smartphone är lite konstiga, i ekonomiskt trångmål eller mycket gamla.

Men nu pratar vi så klart om Apple Watch, smartklockan eller vad den nu kommer att kallas. Vår tids Picasso, Steve Jobs, är död. Ska hans bolag klara att förändra världen igen?
Jag fingrar på Apple Watchen på armen – jodå, jag har en. Plötsligt säger klockan till mig att ställa mig upp i en minut. Det är hälsoprogrammet. Det antas vara det största användningsområdet för klockan, att hålla koll på sin hälsa. Det är fascinerande och lite skrämmande hur mycket som går att mäta med ett par sensorer på handleden.

Läsupplevelsen i klockan tillhör inte det som imponerar, jämfört med hur bra det är att läsa text i telefonen.
Att läsa klocka är en plockig och grötig upplevelse med obekväm handledsvridning för annat än korta meddelanden.

Men var lugn för att det finns de som kommer att säga att de älskar att läsa romaner i klockan…
Det enda jag riktigt gillar hittills med klockan är nyhetsflasharna. Men det är möjligt att fler behov skapas och fylls över tid. Det är så Apple jobbat hittills. Inget ”lära känna användaren”, inget ”kundfokus”, inga fokusundersökningar där kunden ska säga vad de vill ha. Allt sådant som duktiga, men mediokra bolag är upptagna av.

Jobs och hjärntrusten i hans bolag var likt artister besatta av att gå in i sig själva, lita på att där fanns genialitet och göra saker som slog publiken med häpnad istället för igenkänning. Coolare naturligtvis, men oändligt mycket svårare. Alla som försöker använda Jobs i sina liknelser om sitt eget företagande bör ha minst en Tesla som produkt i ryggen, om ni fattar vad jag menar.
Vi vanliga dödliga får harva vidare med dataanalyser för att försöka räkna fram hur användarna beter sig och vad de därmed säger om sig själva och sina behov.

Jag vet inte ännu om journalistiken alls hör hemma i klockan, bortsett från nyhetsflashar. Men jag tror att det är viktigt att undersöka hur journalistiken kan nyttja en interaktiv klocka.
Därför finns såklart Aftonbladet redan i Apple Watch i en tidig version.

Ett motsatt förhållningssätt riskerar att göra journalistik till ett uttryck som upphör att vara relevant i samtiden. Ungefär som jazz- och gitarrbaserad rockmusik eller oljemålningar. Trevliga uttryck, i varierande grad kommersiellt gångbara på nischmarknader men inget som på något djupare sätt engagerar eller påverkar samtiden längre.
Dagens mest relevanta artister, i meningen att de gör det varje kreativ människa med ambitioner drömmer om; bryter ny mark och påverkar sin samtid på djupet, de bygger i dag kod, eller har visioner om vad de vill ha utfört i form av kod.

Skriver detta på Viking Line på väg till Åland. En miljö som ofta hånas där jag lever nu, men som jag känner djupt för eftersom den varit en del av mitt liv så länge jag minns. Det är en djupfolklig miljö, ren från poser och inlärda manér som vi känner från mer urbana sammanhang.

Det är här på Viking Line smartklockan måste slå för att bli stor på samma sätt som smartphonen.

Alla – jag menar bokstavligen – sitter och fingrar på sin smartphone här. Från männen som luktar ensamhet till det unga paret som kysser varandra innerligt till tonerna av ett dansbands version av Thomas Ledins Snart tystnar musiken.

Vi är långt från hipsterland. Jag går förbi tax-free butikens tidningshylla. Det är en nostaligtripp. Alla magasin ser likadana ut. Vita kvinnor med ännu vitare tänder och hud utslätad av smink och photoshop, huvudet lite vridet, blicken rakt ut mot köparen. Det är samma rumpor som ska upp, rynkor som ska ut och magar som ska bli platta och drömresor som ska göras.
Det är journalistik som lämnat nyskapandet och stannat i hantverk om drömmar om att bli någon annan. Det kunde ha varit ur dessa magasin som Apple watchens hälsoapplikationer utvecklades, men det var det inte.

De som bygger kod börjar istället fundera på hur mycket journalistik som egentligen kan göras av robotar. Jag skojar inte, men det är en annan mediespaning.

Jag flyr in i hörlurar. Gammal Daft Punk. Human after all. Musiken fyller i mig samma gamla osympatiska behov av distans till denna påträngande folklighet. Det låter ingen skillnad via den smarta klockan.

Söndagskolumn #142. Om björnen och människan.

av Jan Helin

VANCOUVER ISLAND. Den långa fjorden ur Tahsis är djupblå och så klar att de få isvita moln som långsamt svävar över himlen och glider över vattenspegeln ser ut att komma ur havsdjupen.
Reven under ytan är så rika på fisk och djurliv att de inte står ett tropiskt korallrev efter. Landskapet är öde och vidsträckt, paradisiskt och ensamt. Det påverkar sinnet.

Vi befinner oss på norra delen av Vancouver Island på väg ut mot stilla havskusten, världens mest björnrika vildmark. Svartbjörnen, eller baribalen som den kallades förr, är just ur vinterns ide och kommer under året att följa laxens väg ur oceanen upp genom Vancouver Islands floder.
Det är ett mäktigt skådespel. I den här vildmarken kan den som kan sin väg se upp till 20 björnar per dag. Med en bra kikare går det att komma björnen så nära att du kan se hur den äter laxen. Först hjärnan och ryggen, de mest energirika delarna. Resten lämnar björnen om det finns mycket lax. Andra djur äter efter björnen. En ordning utmejslad efter den halva miljonen år som svartbjörn levt i Nordamerika.

Samtliga björnar vid Stilla havets kustlinje i väntan på laxen är nu hanbjörnar. Honorna är också ur ide, nu med ungar som föddes i januari eller februari. De håller sig undan de näringsrika stränderna som torrläggs när tidvattnet är lågt. Orsaken är ett av vildmarkens mer svårbegripliga fenomen. Hanbjörnar dödar de björnungar de kommer åt, om det inte är deras egna. Det är den vanligaste dödsorsaken för björn.
Forskningens kallt vetenskapliga svar för att hitta något rationellt i denna grymhet är att de gör det för att öka möjligheterna för sin egen avkomma och för att honan ska komma i brunst igen. Inga honor dödar andra honors ungar. De parar sig i stället med flera hanar för att öka förvirringen hos hanbjörnen om vems avkomman är och minska infanticiden.

Jämfört med andra vilda djur har människan haft ett nära förhållande till björnen i alla tider. Från våra tiders nalle i barnsängen till totem- och symboldjur i alla ursprungsfolks kulturer där björn finns.
Det kan bero på flera saker. Utseendet är ett. En björn är både gullig med sin hundlika uppsyn och det mest människolika av djur, apan inkluderad, när den ställer sig på bakbenen. Enligt Forest service i British Columbia är det vad som förklarar att Svartbjörnen är det vilddjur som skadar och dödar flest människor av däggdjuren.
Människans olyckliga projektion på svartbjörnen som något som kan bemästras och lära känna. Den vanligaste dödsorsaken i relationen mellan människa och björn är att människan fått för sig att mata björnen för att komma nära, trots att en av de mest kända farorna i vildmarken är att närma sig en björn med föda.

En björn som ställer sig på bakbenen gör det för att se bättre, för att den blivit nyfiken. Att den då ser ut som en drumlig tonåring ger ett riskabelt intryck av känslomässig kontakt med människan.

Bäst beskrivet är detta i filmen Grizzly man av den tyska regissören Werner Herzog. Den handlar om hur Timothy Treadwells fått för sig att han kunde få kontakt och respekt från en annan typ av björn – Grizzlybjörnen. Han levde med dem i 13 år, cirka hundra mil norr från där vi är nu, i Katmai nationalpark i Alaska. Dårskapen slutade med att han, och hans flickvän Amie Huguenard fick plikta med sina liv för tron att det går att umgås och behärska relationen med dessa magnifika djur.

I boken ”The art of hunting Big Game in North America” beskriver Jack O´Connor hur relationen människa björn blivit komplicerad i modern tid. Hans bok är en jaktbibel för alla som jagat och jagar i Amerika och har fått insiktsfulla jägare att förstå hur grövre kalibrar än .270 Winchester är en avslöjande besvärjelse gentemot bristfälliga skjutkunskaper.

Hur som helst så menar Jack O´Connor att problemen mellan människa och björn börjar med den vita mannens befängda idé om att bemästra björnen.
Det var inte det att björnen inte sett människor förut. Grizzlys och Svartbjörnar vid Stillahavskusten har avfärdat människor ungefär som de avfärdar Tjockhornsfår; en stillsam varelse, långsam i sin miljö och dåliga på att jaga. Inget hot.
Indianerna har aldrig haft problem med björnen. Enligt Jack O´Connor för att indianerna ur björnperspektiv luktade illa, bodde i stora samlingar mitt i vildmarken och omgavs av hundar och eld.

Den indianska folkloren om björnarna kring Vancouver har förutom fantastiskt vacker, grafisk konst formulerats i ett ordstäv som är timid och exakt. Den säger så här:

”När en fjäril flyger genom skogen kommer hjorten att se den, älgen att höra den och björnen känna dess doft.”

Det var som så ofta i historien vita män med gevär som gjorde relationen ansträngd, i kombination med idén om att vilja mata en av denna jords skickligaste jägare.

Söndagskolumn #141. Om Facebook och statens medier.

av Jan Helin

SÖNDAG 19 april 2015

Mediahus gör i dag journalistik i alla former av media. Text, bild, rörlig bild och ljud.
Till dig som läsare, tittare och lyssnare kommer vår journalistik i den form du själv väljer.
Vad gäller Aftonbladet kan du köpa en tidning, lyssna på vår kriminalreporter Anders Johanssons grävande i ett mordfall genom podden Fallet, titta på vår morgon-tv i din mobil, ta del av våra nyhetspushar i en klocka och så vidare.
Så långt inga konstigheter.

Men det är under ytan som det stora slaget om mediernas framtid står just nu. Och det är här det blir mer komplicerat. Det handlar om de tekniska plattformarna. De befintliga mediehusen kämpar med detta och har ännu så länge inte varit tillräckligt bra. Det beror på olika saker.
Många redaktioner är inte så förändringsbenägna, många medieägare har ännu en liten tid en god avkastning och tvekar inför de stora investeringar som krävs och undrar om deras affär kanske egentligen är en annan än att producera journalistik.
Döende affärer är lätthanterliga affärer eftersom de ofta dör på grund av ett förändrat beteende som efter några år sker tämligen linjärt och därför är lätt att räkna på. Alla slutar inte att läsa papperstidning samtidigt, om ni fattar vad jag menar.

Facebooks utveckling just nu tillhör det medievärlden måste förstå i grunden för att ha en chans.

Google likaså, men just nu rör sig Facebook mycket snabbare mot journalistiskt innehåll, varför det är mer akut. Är detta ett hot mot journalistiken i Sverige? Låt mig svara på den frågan konkret:

Den svenska annonsmarknaden omsätter cirka 32 miljarder kronor per år. Facebook och Googles del av detta har på bara några år rusat från noll till 6 – 7 miljarder kronor, utan att kakan har växt. Inte heller i år väntas den totala annonsmarknaden öka i Sverige, men omfördelningen väntas ske så att investeringarna flyttar från papperstidning och linjär-tv till digitala medier motsvarande ungefär 1,5 miljarder kronor.

Av denna digitala tillväxt kommer Facebook och Google ta ungefär – rubbet.

(Okej, Aftonbladet kommer att ta en del av det också. Vi är unika på det sättet, men det här handlar inte om att skryta om Aftonbladet. Resten av de svenska mediebolagen kommer i bästa fall att täcka en del av de tappade analoga annonsintäkterna med nya digitala. I bästa fall.)

Facebook har sedan en tid ändrat sina algoritmer så att journalistiskt innehåll kommer högre upp i feederna.
Nu går de ännu längre och mycket snabbare. För ett par veckor sedan blev det känt att New York Times, Buzzfeed och National Geographic kommer att lägga sitt innehåll direkt på Facebooks plattform. Affärsuppgörelsen är inte känd. Men Facebooks mål är klart – att bli den enda app du behöver i mobilen.

Inom ramen för sin plattform för direktmeddelanden bygger de nu betallösningar och i veckan lämnade de in en patentansökan som går ännu längre. Den har rubriken ”Social networking data exchange” och går något förenklat beskrivet ut på att publicistens innehåll matchas med enorma mängder data från flera källor för att med ruskig precision kunna presentera alla typer av innehåll för dig – kommersiellt innehåll, dina vänners innehåll, video och journalistik.
Denna teknik och förmågan att hantera datan är det guld som den nya medieaffären byggs av.
Kunnandet om hur Facebook jobbar är förfärande lågt i många svenska mediehus att döma av en del kommentarer i veckan på min förra söndagskolumn.

En förvirrad debatt utbryter istället om att det skulle vara ett problem att Public service stärker sin lokaljournalistik. Det är det inte.
Men det är ett stort problem att de lägger ut sitt innehåll på kommersiella amerikanska plattformar och integrerar Facebook i sina egna produkter.

Ett enkelt exempel:
SVT:s Nyhetsapp har dela-knappar från Facebook i sin app. Jag pratade i veckan med en normalt mycket kunnig SVT-medarbetare som på riktigt inte förstod att det betyder att Facebook därigenom tankar deras data. Användaren behöver inte ens använda knappen, bara det faktum att den är installerad gör att det går data till Facebook varje gång varje användare laddar en sida. Detsamma gäller like knappar.
Det är mycket sannolikt att Facebook vet betydligt mer om SVT:s användare av nyhetsappen än SVT själva. Det är inget att skämmas för, det gäller många mediabolag. Men det är något att tänka på.

En företrädare för Public service försvarade detta med att det är så lite data i det stora hela. Hrm… Med det breda innehåll och den breda publik Public service har i Sverige är det vad som krävs av data från en publisher för att Facebook effektivt ska kunna konkurrera med Aftonbladet som primär nyhetskälla och sedan kombinera det med sin övriga data för att bygga sin annonsaffär.
Mediamarknaden är tuff som den är ändå. Att slåss mot en amerikansk gigant i kombination med den sammanlagda kraften av flera skickliga public-service redaktioner som är förfinansierade av en statlig licens kan bli väl tufft också för en hårding som Aftonbladet.
För att inte tala om vad det skulle betyda för resten av mediekören i Sverige.

Så av alla diskussioner om att nya tjänster från Public service ska förhandsprövas fast det aldrig görs, så tycker jag att ägaren staten ska börja med att pröva att offentligt svara på följande fråga:

Varför ska innehåll som är finansierat av en statlig licens överhuvudtaget finnas på kommersiella amerikanska medieplattformar som Facebook och Youtube?

(PS. Svaret kan inte vara det slentrianmässiga ”vi måste vara där användarna är”. Det är ett svar förbehållet kommersiella mediebolag. Public service bolagen är de enda mediebolag som har förmånen att i lugn och ro bygga egna plattformar och dra publiken dit. Det är extremt viktigt för mångfalden att SVT, SR och UR fortsätter att vara bra på det och slutar göra ogenomtänkta allianser med amerikanska kommersiella medier.)

Söndagskolumn #140. Om en oförsiktig rörelse av SVT.

av Jan Helin

SÖNDAG 12 april 2015.

Statens television startar en helt ny digital plattform för unga talanger där de kan blogga, göra video, uttrycka sina åsikter i samhällsfrågor och diskutera populärkultur.
Kan det bli bättre?
Är det inte exakt vad en krisande mediebransch behöver just nu för att inte tappa en hel generation talanger som mediehusen inte kommer att kunna anställa i tider av ständiga nedskärningar?

Det låter inte så på reaktionerna i mediebranschen på SVT:s nya satsning Edit. (Namnet på satsningen ska inte uttalas som kvinnonamnet Edit, utan som det engelska ordet för redigera, eller vara redaktör för.)
Det låter precis tvärtom i kommentarerna om Edit både från vänster och höger.
Det är om inte annat underhållande. Det normala i debatter om Public service är att de som ser tillvaron från vänster försvarar det mesta som de statliga medierna tar sig för, de som har motsvarande utsikt fast från höger, är djupt kritiska till statens intervention på den fria mediemarknaden på områden där kapitalet borde kunna göra jobbet.

Melodifestivalen och stora sportsändningar brukar vara paradexempel där vänstern gillar statlig underhållning, högern menar att kapitalet skulle göra ett lika bra jobb och Public service själva säger att ingen vill betala licensen om de bara ska ägna sig åt att sända produktioner av Norrlandsoperan.

I veckan stod dock högern och vänstern sida vid sida och hjälptes åt i kritiken mot Edit.

Vänstern var upprörd över att Edit är en oblyg kopia av befintliga initiativ på mediemarknaden som Politism och Nöjesguiden.
Politism ägs och drivs av Schibsted och LO.  Nöjesguiden ägs av PSI Spelinvest, ett bolag som driver online gaming och media. Edit är delvis uppbyggt av personer rekryterade från Politism och Nöjesguiden.

Ägandet i dessa två förlagor till Edit är således en intressant mix av mediekoncern, fackföreningsrörelse och entreprenörsbolag.
Det är små kämpande verksamheter, men som från varsina håll plockat upp trenden med samhällsengagemang, viljan att ta ställning och nya uttryck för populärkultur bland unga online.

Är det verkligen på det lilla området som Public service ska klampa in med mångdubbelt större och statligt beslutade resurser utan krav på sig att hitta en affär? undrar vänstern.

Högern är upprörd över att Edit har en så stark vänsterprofil, vilket de för övrigt menar att hela Public service lider av. Och här är vänstern och högern osedvanligt eniga i sin kritik – det som presenterats hittills i form av profiler och frågor om Edit tyder på en vänsterprofil.
Hur ska det förenas med Public service krav på saklighet och opartiskhet?

Och varför har satsningen på den nya plattformen inte anmälts för förhandsprövning såsom villkoren för anslag till Public service föreskriver, för att utreda ”marknadspåverkan och allmänna värde”?
SVT har förvisso aldrig anmält någon satsning till förhandsprövning, men i detta fall kunde det varit klädsamt mot bakgrund av situationen på mediemarknaden.

SVT har med en satsning som sannolikt inte kommer att bli särskilt stor lyckats leka med elden på den krutdurk som är mediemarknaden just nu. Det är mindre sannolikt att det blir en stor publik debatt om Edit, men det kan vara gnistan som tänder den stora debatten om Public service roll i ett nytt medielandskap.

Så sett har SVT rört sig oförsiktigt i lanseringen av Edit när de först beskyller kritikerna för att yra i nattmössan eftersom de inte begriper vad som krävs för att göra tv, trots att Edit inte i förstone presenterades som ett tv-projekt, utan mer som nyskapande digital plattform.
Dagen efter kom SVT på att berätta att de förresten visst ska göra tv av Edit. Alltså ”riktig tv” som i linjär tv. Fast i höst.

SVT har här lyckats göra några av sina bästa vänner till fiender i denna fråga och samtidigt lyckats ge sina programmatiska fiender så mycket vatten på sin kvarn att malandet går på övervarv.

Och då har ändå ingen ännu tagit upp det verkliga problemet med Edit för mediebranschen. Det kan formuleras med följande fråga:
Hur ska Edit hitta till sin unga målgrupp?

SVT har på grund av eftersatt utveckling av nyheter online ingen egen trafikmotor. Få går direkt in på SVT.se för uppdatera sig, ännu färre unga. SVT kommer därför att driva trafik till Edit via de kraftfullast växande kommersiella aktörerna på den svenska mediemarknaden just nu. De heter Facebook och Google. Deras handelsvara är data som de är skickligast i världen på att omvandla till annonsprodukter och affär.

Edit kommer att bidra med mycket värdefull data om unga progressiva målgrupper till de globala internetjättarna.

De tankar av datan, analyserar och paketerar den och når målgruppen effektivt med kommersiella budskap när denna rör sig i andra delar av deras online universum. Var den meningen svår att förstå? Läs på. Det är exakt detta utvecklingen av mediers affärsmodell handlar om just nu.
Kanske kommer Edit och annat SVT innehåll på sikt till och med att läggas direkt på de amerikanska giganternas plattformar. Public service blir med sitt breda innehåll i så fall en guldgruva för annonsaffärens nya råvara – data. Så ser det mer djupgående och komplexa problemet med kraftfulla statliga satsningar som Edit ut för mediebranschen.

I väntan på att den frågan börjar debatteras kan vi tills vidare reflektera över vad som sker när ett Public service bolag tänker marknadsmässigt mot målgrupper istället för att ställa sig den långsiktigt mycket svårare och publicistiskt viktigare frågan:

Vad ska Public service vara för unga mediekonsumenter?

Om svaret är innehåll av typen Chloé och Nicole kan vi konstatera att SVT tolkat sitt uppdrag som att det handlar om att konkurrera med innehåll som inte direkt är en bristvara i det kommersiella territoriet av unga människors medievärld. Om svaret är plattformssatsningar som Edit istället för broadcast tv har SVT väsentligt vidgat tolkningen av sitt sändningstillstånd.

Söndagskolumn #139. Om tro, hopp och Aftonbladet.

av Jan Helin

SÖNDAG 29 mars 2015

Det är något visst att vara med i organisationer som känner tro.
Ett av de mest rörande ögonblicken under min tid på Aftonbladet var när Sture Olsson begravdes. Han jobbade på mitt första kvällsskift som reporter och hade varit på Aftonbladet sedan 1971. Sture gick bort för tidigt för fyra år sedan, vid 63-års ålder av cancer. Jag kommer aldrig att glömma den långa raden av medarbetare vid kistan i Matteuskyrkan. Det var Aftonbladare ur alla generationer, många som lämnat för decennier sedan men som nu kommit för att ta farväl.

Jag vet inte hur vanligt det är att gå på begravning för någon man jobbat med för 10 eller 20 år sedan i andra branscher, eller som vi säger ibland ”ute i den vanliga världen”. Men det var en stark upplevelse av den märkvärdiga arbetsplats som är Aftonbladet.
Det kan vara så enkelt att det skapas band mellan människor som sliter mot deadline, eller som i dag med att ständigt vara snabbast ut med samtidens händelser.

Men jag börjar misstänka att det handlar om något mer svårfångat också. Den speciella upplevelse det innebär att få vara med om att förenas kring en idé och tro på en framtid för denna gemensamma idé.

Jag kom att tänka på det i veckan när två mycket olika träffar av nostalgi ägde rum, men som båda handlar om delar av Aftonbladets historia.
Först fick vi besök av Halvmiljonklubben. Ett gäng Aftonbladet veteraner som har det gemensamt att de jobbade på Aftonbladet när pappersupplagan gick över 500 000. Centralfigur i sällskapet är Sigurd Glans som ledde Aftonbladet som andreredaktör genom 1960- och 1970-talet. En del av den perioden var en tid av extrem tillväxt för Aftonbladet. Pappersupplagan dubblerades på några år på grund av en rad grepp och idéer som det här gänget drev. Det var en mycket annorlunda tid. Båda kvällstidningarna, Aftonbladet och Expressen, hade vid denna tid 15 – 20 redaktioner runtom i landet och tillväxten låg i att växa upplagan utanför Stockholm med hjälp av snabb flyg- och bildistribution och journalistik som låg mycket nära läsarna.

Jag berättar för Halvmiljonklubben om utvecklingen av Aftonbladet i dag. Om geostyrda annonser i mobilen, dataanalys av läsarbeteenden, Aftonbladet TV och hur tuff konkurrensen på annonsmarknaden är från amerikanska internetjättar.
Det måste låta konstigt i dessa veteraners öron, tänker jag. De lyssnar artigt och ställer nyfikna frågor.
Men var inte grejen egentligen att träffas för att gemensamt minnas och kanske kunna känna den där tron och kraften från då? Jag vet inte, men tänker så.

Två dagar senare träffas ett annat, betydligt yngre gäng, av samma skäl. För att minnas och återuppleva kraften i tron från en annan Aftonbladet epok. Det är de som var med och startade Aftonbladet Nya Medier vid millennieskiftet då Aftonbladet bröt loss den digitala verksamheten. Då förenade kring idén och tron att framtidens Aftonbladet inte kommer att handla om pappersupplagor utan om digitala utgåvor.

Det viktigaste som skapades under de åren var inte pengar. Det var just en tro på och en lust till digital journalistik och att Aftonbladet ska vara en ledande kraft också i den värld som kommer.

Sådant är oerhört kraftfullt och har varit avgörande för Aftonbladet. Andra tidningsföretag har saknat den där tron och förenandet kring idé om digital journalistik alltför länge. Mediebranschen har snarare förenats kring problematiserande och skepsis till nya affärsmodeller.
Tron har flyttat över till fenomen som Spotify, YouTube och Tesla. Jag tog dem som exempel för att energin i dem så tydligt utgörs av framtidstro. Ingen av de tre är lönsamma ekonomiskt, men de vet att de kommer att få rätt.

Som av en händelse intervjuas Gunnar Strömblad på radion också denna vecka, i P1 Medierna. Han var som vd med och drev en avgörande utveckling på 1990-talet när Aftonbladet gick om Expressen, senare hade han en rad ledande uppdrag för Aftonbladets ägare Schibsted.
Nu tror han på en tämligen massiv tidningsdöd i Sverige de kommande 10 – 15 åren. Aftonbladet, kanske Expressen och någon till tror han överlever och klarar omställningen till digitalt, inte så mycket mer.
Han tror hemligheten i Aftonbladet och Schibsteds framgångar ligger i att man inte varit nostalgisk, utan tämligen osentimental i omställningen till digitala medier.
Jag skulle tillägga att man också tidigt trodde på en framtid digitalt och byggde en kultur kring det. Jag lyssnar samtidigt som jag går igenom färska siffror över Aftonbladets räckvidd i februari från Sifo.

Totalräckvidden har stabiliserat sig på över 3,4 miljoner dagliga läsare. Aftonbladet har aldrig i sin långa historia haft så många läsare.

Den fördelar sig på 1,9 miljoner dagliga läsare i mobilen, 1,7 miljoner dagliga läsare på desktop dator och 662 000 dagliga papperstidningsläsare. Aftonbladet har fortsatt tillväxt i antalet läsare.

På kvällen äter jag middag med tre av mina närmsta medarbetare. De har samtliga just fyllt 40 under samma vecka. Vi pratar om Aftonbladet, vänskapen, framtiden och den historiska tid vi just nu går igenom med vår tidning. Vi får feeling och enas om att denna middag bör bli återkommande vart femte år tills vi lämnar jordelivet. 40-åringar är känsliga på den punkten eftersom de just insett att någon gång ska vi alla vandra Stures väg.
Kanske var det starten till en framtida 3,4 miljoners klubb.

Söndagskolumn #138. Om den sköna nya världen i Austin, Texas.

av Jan Helin

SÖNDAG 22 mars 2015.

AUSTIN, TEXAS. Det faktum att man nu kan skriva ut ett fungerande öra på en printer i 3-D är naturligtvis en sak, liksom att digital teknik byggs in i material som tyg för kläder och papper på ett sätt som får science fiction filmer att se ut som dokumentärer.
Men det mest påtagliga är en nästan nyandlig känsla av tro, hopp och kärlek till en revolutionär teknisk utveckling.
Jag var i veckan på världens största seminarium och festival för digital utveckling i Austin, Texas. Tusentals seminarier och tiotusentals besökare från hela världen kommer samman över vision, analys och kreativitet där algoritmen är den heliga gralen.

Först ett enkelt exempel. Vi tar oss runt i denna gigantiska festival med taxitjänsten Uber. Det är en app där du direkt ser hur många minuter det är tills det finns en bil hos dig, du har kopplat dina kontouppgifter direkt till appen så du anger adress dit du ska, beställer bilen med ett enkelt klick. Sedan ser du på en interaktiv karta var bilen du beställt befinner sig. När den kommer kliver du in, blir avlämnad på den adress du beställt och kliver ur. Inget trassel med betalningar.
Så långt inte så märkvärdigt egentligen. Taxi Stockholm har i dag en snarlik tjänst. Här är skillnaden:
Uber var först och tänkte globalt direkt. De var en liten start-up i San Francisco 2009, i dag finns de i över 200 städer i 53 länder (Stockholm och Göteborg i Sverige).

I dag är Uber värderat till över 40 miljarder dollar. Det är i paritet med Sveriges allra högst värderade börsbolag.
För en taxi-app…
Det finns de som talar om en ny bubbla för IT-branschen.

Det finns personer man bör lyssna på och sådana man kan strunta i vad avser sådana spekulationer. Riskkapitalisten Bill Gurley törs jag påstå tillhör kategorin ”bör lyssna på”. Han investerade tidigt i bolag som Uber, Twitter, Snapchat, Opentable, Yelp och kan således på goda grunder påstås ha en av världens mest utvecklade uppfattningar om var världen är på väg.
I ett samtal med författaren Malcolm Gladwell varnar han för att en del kapital nu flyter på sätt som gör att det finns uppenbara tecken på en ny bubbla.

Spenderar en morgon med att lyssna på nya entreprenörer som i en tävling pitchar sina idéer för att få kapital. Här syns den nya fronten tydligast, men är ännu svår att bedöma. De har ännu inga flashiga presentationer eller historier om sina purunga bolag.
Idéerna kommer i råare form med ett språk som du måste vara ordentligt nernördad i utveckling av media eller tjänster för att förstå.
Tjänster som låter dig dela video sömlöst över olika apparater och såklart hittar rätt tittare vid rätt tillfälle för just din streamingtjänst oavsett var hen befinner sig (Flixfindr och Zype heter bolagen om ni vill investera tidigt…), eller scanna dina fötter med hjälp av din mobilkamera och beställ specialgjorda skor av i stort sett vilken modell som helst som kommer till din dörr inom sju dagar (Feetz) eller en taltjänst för banköverföringar över hela jorden (Sapho), eller bara en ihopfällbar drönare som följer ditt kamerajobb på marken för kompletterande sportfotografering (Airdog).

Högre upp i utvecklingskedjan sitter i dag Navid Khonsari. Han kom som flykting till Kanada efter revolutionen i Iran som tioåring. Han drogs till den digitala medievärlden via spel och visade sig ha en extrem talang för det som i dag kallas för interaktivt historieberättande, alltså där du inte passivt tar del av en historia utan deltar i den.
Navid Khonsari är kreatören bakom miljarddollar succén Grand Theft Auto (GTA) och utvecklar nu en ny typ av dokumentära spel som tydligare berättar en historia.

Hans senaste verk heter Revolution 1979 och gör en underhållande, extremt interaktiv berättelse om revolutionen i Iran.

Jag frågar Navid om han valde den storyn för att den passade den avancerade teknik han använder, eller som en redaktör skulle tänka – berätta storyn för att den har relevans?

– Definitivt för att den har relevans och för att jag har levd erfarenhet av den här historien. Detta är historien om framväxten av den första islamistiska staten, den har stor relevans i dag. Jag ville berätta om revolutionen i Iran ur ett känslodrivet perspektiv. Du är barn, du går ner för gatan för att handla bröd och allt ändras plötsligt bokstavligen. Demonstrationståg, tanks. Din bror är i armén, din syster i vänsterrörelsen, säger Navid Khonsari.

Det kanske är mycket sagt att detta är framtidens reportageform. Men vad vet man? Navid berättar hur han ser framtidens interaktiva historieberättande som känslodriven, en ”empatimaskin”.
Som nästa projekt funderar han på hur han skulle vilja skildra Israel Palestina konflikten med samma teknik, ett barns perspektiv, autentiskt när bomberna faller över Gaza.

Pratar vi videogame, reportage eller opinionsjournalistik nu?

Det här genren, kolumnformatet, tillåter hur som helst bara ett axplock. Hinner här bara nämna att nyhetssajtens Buzzfeeds passion för nyheter ökar, enligt vd:n och grundaren Jonah Peretti, men de är fortsatt noga med att tydligt blanda ren underhållning i sina innehållströmmar eftersom nyhetsflödet för många dagar inte är tillräckligt engagerande.
Satsningen på Buzzfeed Motions pictures, en tv-studio kombinerat med ett  kreativt campus i Los Angeles, håller på att rita om kartan för ny, amerikansk tv-underhållning. De är uppvaktade av alla traditionella tv-aktörer som vill att de ska göra tv med dem. Buzzfeeds svar är förödande:

– Varför? Vi får ingen data som helst tillbaka om vi lägger vårt innehåll i vanlig tv. Det är meningslöst för oss.
Om ordet dumburk funnits på amerikanska hade Jonah Peretti använt det om broadcast tv.

På seminariet ”Blow up J-school” (Spräng journalisthögskolan) diskuteras vad framtidens journalister måste kunna. Prefekten Heather Chaplin berättar om en kurs hon planerar:

– Jag vill lära mina unga journaliststudenter att journalister måste sluta ”freak out” varje gång de måste ställa om och lära nytt. Under lång tid framåt kommer journalistiken att söka nya vägar.

Frågan är vem som hittar de nya vägarna och vem som styr på dem. Två av dem som är på god väg är Trei Brundrett, produktchef på Vox Media och David Cohn, en av grundarna av nyhetstjänsten Circa som i dag gått vidare och har en titel som också säger något om de nya tiderna: engagemangs producent för Al Jazeera, ansvarig för den globala tv-jättens innehåll online. De båda pratar om vikten av redaktionell kompetens och förmåga till omställning när framtidens mediehus bygger plattformar. Att framtidens journalister måste förstå tekniken på ett helt annat sätt än i dag. David Cohn är själv ett exempel. Han började som reporter och skrev om tech utveckling. Han blev till slut så intresserad att han lärde sig att bygga grundläggande, enkel kod.

– All kod är politisk. Det är min slutsats. Jag lärde mig lite kod för att kunna prata med utvecklare. Det går i dag inte att skilja på en journalistisk produkt och processen för hur journalistiken blir till, hur öppen eller sluten en plattform ska vara. En redaktion måste ta ägarskap över plattformen tillsammans med utvecklare, sättet att göra det på är att organisera sig så att det är möjligt och organisera om ifall det inte fungerar, säger David Cohn.

Den amerikanske tv-legenden Dan Rather, i dag 85 år,  får avsluta. I en diskussion med president Barack Obamas rådgivare Dan Pfeiffer undrar han hur länge de klassiska presskonferenserna i Vita huset kommer att finnas kvar. Pfeiffer svarar ett tag till, det finns fortfarande äldre som tittar på tv. Men i dag måste presidenten ge intervjuer i medier som Reddit, Buzzfeed, Vox och ha en aktiv strategi för sociala medier för att nå väljarna. Dan Rather hummar och vill bara påminna de unga entusiastiska medieentreprenörerna om vad som är journalistik:

– En nyhet är information som någon med någon form av makt inte vill ska komma ut. Allt annat är information och behöver inte hanteras av journalister.

Jag går ut en sista ljum vårkväll på 6:e gatan. En doft av marijuana och barbecue driver i luften. South by Southwest byter ansikte till musikfestival för artister och musikentreprenörer.
Scrollar några svenska nyhetssajter. Där debatteras ännu rasism. Längtar inte hem.

Unik granskning av män som mördar kvinnor

av Jan Helin

Det kan vara det längsta granskande projektet i svensk journalistisk historia.
Skälet till det är i i så fall deprimerande – det är en story som inte tar slut:
Det strukturella våldet mot kvinnor.
Det faktum att 16 kvinnor i år kommer att mördas av en man de älskat. Precis som i fjol och alla år före det under 2000-talet.

Aftonbladets reportrar Kerstin Weigl och Kristina Edblom inledde denna granskning 2009. Det var en unik genomgång av svensk mordstatistik. De kunde visa att 153 kvinnor dödats av sin man eller ex-man sedan år 2000.

Den siffran var inte tidigare känd, även om fenomenet med mäns våld mot kvinnor naturligtvis var det.
Granskningen av omfattningen och omständigheterna kring detta strukturella, ständigt pågående våld väckte uppmärksamhet på det sätt som bra journalistik ska.

Regeringen kommenterade och agerade som regeringar gör. De tillsatte utredning och satsade en miljard kronor på 41 insatser i 15 olika myndigheter.

Aftonbladet byggde en databas och fortsatte granskningen kontinuerligt ur olika aspekter.

För ett par år sedan granskade de konsekvenserna för de mest utsatta av morden. De mördade mammornas barn som inte sällan sett mordet, eller försökt stoppa det. I dag lever 206 minderåriga barn i Sverige vars mamma mördats av deras pappa eller styvpappa.
Det tillhör de mest gripande reportagen Aftonbladet publicerat i modern tid.

I dag är siffran uppe i 237 mördade kvinnor, fem kvinnomord i denna genre utreds bara i februari i år.
I många fall har myndigheter känt till att kvinnan levt i en potentiellt livshotande situation. I vart fall har hälften av männen som mördat sin kvinna på något sätt varit kända av socialtjänsten, kriminalvården, polisen eller vården.

Denna gång granskar de männen som mördat. Några gemensamma nämnare finns. Även om dessa män finns i flera ålderskategorier och socialgrupper är de personlighetsstörda, lättkränkta och ofta missbrukande i någon form. Några har problem med att förstå hur de själva har ansvar för sina handlingar och skyller konsekvent ifrån sig på yttre faktorer.

Kerstin Weigl och Kristina Edblom har haft kontakt med 18 dömda mördare och gått igenom samtliga 236 fall av mördande män.
Med denna publicering av män som mördar kvinnor och vad samhället egentligen visste om dem når en unik journalistisk granskning sin final. Alla aspekter av detta mörka mänskliga förhållande är genomlysta.

Har det varit meningsfullt? Vi måste tro det. Att kunskapen om ett strukturellt dödligt våld ökar måste kunna leda till något bra, även om morden i verkligheten ännu inte minskat av denna kunskap.

Dessvärre har vi alla skäl att fortsätta registrera den här typen av mord i vår databas och så lägga grunden för nya granskningar.

Söndagskolumn #137. Om ett annat sätt att berätta om Syrien.

av Jan Helin

SÖNDAG 15 mars 2015. 

Ibland är det bättre att bara gå rakt på hjärtat.
I dag är det fyra år sedan kriget bröt ut i Syrien. Det är självklart viktigt att försöka förstå vad som driver det tröstlösa helvete som ett antal män med en djupt störd uppfattning om vad som gör livet värt att leva slungat sitt land ner i.

Det går att läsa bättre eller sämre analyser av det i all världens media. Och det går att läsa dagliga rapporter om den ena granaten som dödat fler än den andra, en bilbomb här och en bilbomb där och ett gytter av rebellgrupper som rör sig genom den ena staden du aldrig hört talas om efter den andra.

De flitiga läser och läser och försöker förstå och förstå. Men någonstans riskerar den dagliga nyhetsrapporteringen från en utdragen konflikt som den i Syrien att bli så repetitiv att vi slutar att ta in.

Det repetitiva momentet förstärks från Syrien eftersom det helt enkelt är för farligt för journalister att vistas där. Ingen förmår leverera en daglig nyhetsrapportering med den unika känsla och kunnande som långvarig närvaro i ett område ger, såsom till exempel en journalist som Cecilia Uddén på Sveriges Radio förmår göra från Egypten och andra delar av mellanöstern.
Från Syrien riskerar istället de få journalister som vågar ta sig in att själva bli själva storyn. Vi har sett det på nära håll på Aftonbladet när journalisterna Nicklas Hammarström och Magnus Falkehed tillfångatogs av en rebellgrupp. Och bara för några veckor sedan med journalisten Joakim Medin som greps av regimen.

I de vidrigaste av fall blir journalister både av med livet och blir själva storyn när de halshuggs i terroristers propagandafilmer.

Det är hemskt, men i grunden säger bara de historierna vad jag redan vet. Ett antal män med en pervers syn på religion försöker upprätta en skräckregim där den enda gemensamma nämnaren med vår värld är ett manligt skäggmode.

Då och då kommer det inifrån Syrien bilder via sociala medier som är så chockerande att de river en reva genom denna nyhetsutmattning. De exponerar blodiga barn med sönderskjutna lämmar, en vrålande pojke som kastas in i ett baksäte med ena benet borta, en skrikande flicka nedstänkt av en söndersprängd kropp som för en sekund sedan var hennes mamma. Det är autentiska exempel med så hög chockverkan att många människor måste förtränga för att orka.

Någonstans i dessa tankar började ett team på Aftonbladet tänka nytt kring hur vi skulle berätta kring Syrien när fyra år gått. Målet var att tränga igenom dövörat.
Det var nu inte vilket team som helst. Carina Bergfeldt tillhör Sveriges mest drivna och nyskapande berättare i digitala medier, Magnus Wennman får ni väl googla om ni inte tror mig när jag säger att han är Sveriges mest spännande bildjournalist, ledda av Maria Trägårdh en av min bransch mest erfarna redaktörer när det kommer till att kombinera klassiska journalistiska kvaliteter med digitala medier.
Alla tre prisbelönta så att vi skulle kunna bygga ett glittrande skåp enligt en saudisk prins önskemål.
Nu tänkte de varken saudiska önskemål eller skåp. Istället slängde de ut all traditionell journalistisk planering. Bestämde sig för att inte producera reportage ungefär som alla medier kommer att göra kring Syriens svarta fyra årsdag.
Istället får ni i bild möta fyraåringen Ashraf och några kärnfulla meningar av Carina om hur han inget annat vet än krig och om hur ingen kommer att fira honom.

Mohameed, också fyra, som slutat växa och under sin tid här på jorden aldrig pratat. Inte ett ord. Ett annat sätt att berätta om fyra års krig.

Liksom när Carina istället för en nyhetstext skrev en saga från flyktinglägrens lera och tältväggar om barn som i flykt undan kriget inte längre vill höra sagor.

Eller tioåriga Shiar som när familjen beslöt att vila i skydd av mörkret precis före gränsen vaknade och gick upp en stund. Ett steg fel – en mina. Hans bröst, hals och haka uppsliten, vänster hand borta och tre fingrar kvar på högerhanden. Hur han nu fryser i sina skadade kroppsdelar i leran och tälten. Hans trasiga, sammanhållna blick och anklagelsen i den i Magnus Wennmans bild kommer att följa mig länge, länge.

Ibland talar vi om värdet av journalistik. Jag kan konstatera att detta reportage som vi kallade #jagbryrmig var det mest klickade på Sveriges största nyhetskälla online flera dagar i veckan. Och att det drog in över miljonen i svenska kronor till UNHCR Syria från er läsare.

Och att det hänt något spännande med det journalistiska berättandet när serien kulminerar i att Carolina af Ugglas sjunger en ny version av Astrid Lindgrens Vargsången över Magnus Wennmans bilder.

”Du varg, du varg, kom inte hit, ungen min får du aldrig.”

Söndagskolumn #136. Om Aftonbladet – Årets dagstidning!

av Jan Helin

 SÖNDAG 8 mars 2015.

Det var en glad vecka för Aftonbladet.
Mediebranschen i form av Tidningsutgivarna och en namnkunnig jury utsåg Aftonbladet till årets dagstidning i Sverige. Dessutom Aftonbladets marknadsorganisation till bäst i Sverige.
Motiveringen:

”Årets vinnare har utvecklat egna idéer, skapat ett bestående helhetsintryck och trafikrekord. Tidningens förmåga att inte bli en fet katt imponerar och inspirerar, vilket även syns i ett starkt resultat. Här är en vinnare som aldrig tittar bakåt eller åt sidorna. Här är det ständigt full fart framåt med full transparens i analys och idéarbete pådrivet av en övertygad företagslednings fasta hand.”

Klart vi blir stolta. Klart vi blir tacksamma till alla er 3,4 miljoner användare som varje dag tar del av det arbete vi gör på Aftonbladet, som varje dag engagerar er, blir förbannade, glada och pratar med oss och andra om journalistiken.

Vår viktigaste nyckel till framgång är att förstå och lära av er som läser, tittar och tycker om oss.

Gladast blir jag för formuleringen om förmågan att inte bli en fet katt. Det beskriver något i hjärtat av Aftonbladets inre kultur som fortfarande fascinerar mig efter ett halvt yrkesliv i detta hus.
Ett febrigt driv att alltid ta nästa steg, om det så handlar om att utveckla ett TV-format, hitta nästa vinkel i en story, utveckla en betalmodell, analysera konverteringsgrad, borra igenom ett excelark för att hitta en förklaring till en röd siffra, göra ett avslöjande som skakar om, knäcka nästa användarupplevelse i mobilen, utveckla ett verktyg för digital livebevakning, hitta nya annonsformat med våra partners, eller idé om nästa fråga att driva opinionsjournalistik kring.
Bara en liten uppräkning som hade sett delvis annorlunda ut för bara fem, sex år sedan.

Medier förändras i historisk takt nu. Aftonbladet älskar det. Det är verkligen så. Det kan finnas olika förklaringar till den där kärleken till möjligheterna i det digitala medielandskapet.

En skulle kunna vara att det byggdes in i Aftonbladets DNA från början. Grundaren Lars Johan Hierta var en sann entreprenör, besatt av snabb distribution, dåtidens nya teknik och tillsammans med sin kärlek Wendela Hebbe passionerad i utvecklingen av engagerande journalistik om samhällets olycksbarn.
Hierta och Hebbe hade garanterat omfamnat dessa digitala tider. Men okej, det där bär drag av efterhandskonstruktion. Jag kan inte säkert veta hur de två tänkte på 1830-talet när Aftonbladet skapades.

Men jag kan säkert veta vad min läromästare Kalle Jungkvist sade på sin 70-årsmiddag i veckan. Han är fortfarande med oss som senior rådgivare, lika engagerad som någonsin. Kalle berättade vad som hållit honom kvar i alla år på Aftonbladet, hur han i alla rimligheters namn borde lämnat för att ta ett erbjudande om att bli chefredaktör för en annan stor svensk tidning vid en tidpunkt i sin karriär. Dagen före det skulle skrivas på sade han plötsligt nej och beslöt sig för att stanna.
Något höll honom kvar, kanske ville han inte skiljas från den svårfångade själ vi brukar kalla för Aftonbladetandan.

Tillsammans med Mats Eriksson bildade han Aftonbladet Nya Medier och satte fullt tryck på Aftonbladets digitala utveckling i en tid vid millennieskiftet när alla andra medier bedövades av bullret från dot.com kraschen och räddhågset backade ur framtiden.
Det var i modern tid den viktigaste utvecklingen av Aftonbladet alla kategorier.

Vi står på deras axlar i dag när vi tar emot pris för Årets dagstidning.
Och tiderna rusar ännu fortare genom medielandskapet.

Företagskulturer har det teoritiserats mycket om. En del intressant, men mycket kan på företagssvenska avskrivas som corporate bullshit.
Jag var nära att trilla i fällan en gång för några år sedan. Jag försökte formulera vad som skulle vara Aftonbladetandan. Flera medarbetare blev förbannade. Som om ledningen var och tafsade på något vi inte hade med att göra. Det var fascinerande och lärorikt. Ett företag består av relationer mellan människor, förenade kring en idé. Det behöver förvisso ledas, men kultur byggs i handling. Ord kan bara beskriva. Det är därför kultur äter strategi till frukost.

Det är någonstans i denna kultur, så fylld av energi och sprakande människor som vill framåt, drivet att förstå läsaren, tittaren och användaren, viljan att nå ut och beröra, någonstans där finns Aftonbladets framgångsformel.

Just nu är vi förenade kring idén att skapa Sveriges mest engagerande nyhetskälla och mötesplats för alla som gillar att vara uppdaterade. Vi ska med den idén ta Aftonbladet genom en revolution in i en digital framtid. Sen får någon annan hoppa upp på våra axlar.

Jag tänker så när jag lämnar Göteborg där priset delades ut på mediebranschens årliga mässa där vi träffas för att försöka fatta vad som händer. Jag har ett samtal med journalisten Glenn Greenwald, journalisten bakom det största avslöjandet i vår tid om NSA:s avlyssning. Han fick materialet av visselblåsaren Edward Snowden för att han stod fri från de stora mediebolagen.
Greenwald menar att de tjusiga amerikanska gamla tidningshusen blivit institutionaliserade i sin strävan efter att vara opartiska och neutrala.

Strävan efter erkännande har gjort att de närmat sig samhällets politiska etablissemang i uttryck och beskrivning av världen.

I krigsrapporteringen döps tortyr om till förhörsmetoder. Språket i rapporteringen från senaste kriget i Gaza står i bjärt kontrast till de drabbades egna filmer i sociala medier av döda barn, sönderbombade sjukhus och skolor. En utveckling som gjort de anrika tidningarnas rapportering officiös, tråkig och oengagerande, även om förtroendet för dem stiger i en viss typ av undersökningar.

Jag talar kanske för min sjuka mor, men jag känner inte igen mig i den beskrivningen vad gäller Aftonbladet. Jag tror att det är ytterligare en del av förklaringen till Aftonbladets framgångar.

Söndagskolumn #135. Om det förtryckta folket och Alexandra Pascalidou.

av Jan Helin

 SÖNDAG 1 mars 2015.

Folket i Sverige är förtryckt.
Det är en populär, självömkande uppfattning som blivit i det närmaste en livsstil i anonyma delar av nätet. Det är en uppfattning som framförs med sådan frenesi att den börjar bli en etablerad sanning också utanför den anonyma skuggvärlden.
Vissa använder ett så uppskruvat tonläge att det är lätt att tro att det handlar om ett regelrätt politiskt förtryck. Alltså att vi skulle ha en regim i Sverige som inskränker folkets mänskliga rättigheter likt diktaturers förtryck av oliktänkande.

Av det självömkande folket på det anonyma nätet får jag själv till exempel ofta höra uppfattningen att jag borde emigrera till Nordkorea eftersom jag säkert skulle trivas där.
Den åsikten var populär efter att Aftonbladet granskat ett antal anonyma personer på forumet Flashback som ansåg sig ha rätten att hota och hata enskilda personer eller ägna sig åt hets mot folkgrupp.
Jag har varit i Nordkorea, blivit arresterad där för att ha fotograferat kvinnor som sålde böngroddar. Jag trivdes inget vidare, men låt oss inte uppehålla oss vid det. Ett längre resonemang kring det här skulle lätt kunna leda till villfarelsen att folket inte bara är förtryckt utan därtill korkat. Det vore ett genuint inskränkt, generaliserande och elitistiskt resonemang.

Har vi istället att göra med ett socialt förtryck? Där vissa normer och uppfattningar är så starka hos en mäktig elit i samhället att de som inte håller med fryses ut, förlöjligas och marginaliseras?                     

Det är en populär uppfattning vad gäller frågan om det mångkulturella samhället, dess styrkor och problem. Ni vet:
”Men det får man väl inte säga i det här jävla landet längre.”

I finare, mer etablerade kretsar kallas samma uppfattning för ”åsiktskorridoren”. Inom den ryms acceptabla uppfattningar, utanför den oacceptabla. Lite som det alltid har varit i civiliserade samhällen, skulle man kunna säga.
Men det märkvärdiga med åsiktskorridoren är att de som är arga på dess existens menar sig hysa åsikter som i och för sig ryms inom den, men de är mycket bekymrade å det förtryckta folkets vägnar som hamnat utanför.
Det skulle ju vara en sak om det vore så att utanför åsiktskorridoren stod ett förtryckt folk som stoppas att framföra åsikter om integration, problem med islams politisering, rekrytering av terrorister i svenska förorter. Eller bara åsikter om hur Sverige ska skapa tillväxt och jobb, eftersom utan den förmågan finns naturligtvis ingen integration att prata om, bara en ångestskapande syn där människor blir kostnader.

Men det är här caset blir svagt. Först och främst för att ingen jag hört hittills motsätter sig debatter eller granskningar kring frågor av den typen. Men också för att det är så förtvivlat svårt att höra någon uppriktig vilja till något konstruktivt från detta anonyma förtryckta folk.

De som säger sig vara det förtryckta folket förefaller själva vara så fyllda av ett behov av att hota och hata att de framstår som… förtryckare.

Värst hittills har varit detta förtryckta folks vilja att skuldbelägga den ensamme nioårige flyktingpojken efter ett övergrepp av en vakt. Det är så trasigt och rätt upp och ner rasistiskt att jag måste sluta använda den avsiktligt provocerande formuleringen förtryckta folket, för att få luft. Jag vägrar helt enkelt att tro att det är folket som i mail och olika forum tävlar om att visa minst emapti för ett utländskt barn. Vad vore vi för folk då?

I veckan fick en av Sveriges skarpaste och viktigaste röster kring frågor om mångfald nog. Alexandra Pascalidou tar en time out från vad hon pricksäkert beskriver som en ”malande misantropi”. Det är osäkert om hon orkar återvända till uppdraget som programledare för det folkliga programmet ”Ring P1”. Hon publicerade på sin blogg ett av en oändlig skörd mail:

”Du hatar svenskar och svenska folket hatar dig. Tänk vad skönt det skulle vara om någon sköt dig och Mona Sahlin.”

För 20 års sedan bröt Alexandra Pascalidou ny mark för journalistiken om integration med programmet Mosaik i SVT. Därefter har hon haft en lång rad programledaruppdrag, styrelseuppdrag och skrivit flera böcker, varav den senaste ”Kaos. Ett grekiskt krislexikon.” är det bästa och mest originella jag läst som skrivits om Greklands kris på svenska.

Antirasismen går som en röd tråd genom hela hennes yrkesbana.
Och nu funderar hon på om hon orkar fortsätta.

Mängden mail, kommentarer i olika forum som kallar henne ”zigenar/jude/blattehora, en parasit och en massa andra invektiv” blev till slut för mycket. Att kallas för ”svenskhatare” trots sitt svenska pass, sin svenska sambo, svenska dotter, svenska familj och vänner.

”Att ständigt anklagas för alla oförrätter och brott invandrare eller människor i resten av världen begår är i längden ohållbart.”

B-_b5EfU4AEQEgL

Det är på ren svenska för jävligt. Vilka är det som säger detta till Alexandra Pascalidou?
Är det ett förtryckt folk?
Vad är det i så fall för folk?
Är det ett folk som känner sin yttrandefrihet hotad om de inte får blanda in hot mot Alexandra Pascalidous kropp i sin anonyma argumentation mot mångkultur?
Är det ett folk som känner sig utestängda från en åsiktskorridor för att de inte ostört får påstå galenskaper som att människor som är för mångkultur också är för gruppvåldtäkter?
Är det ett folk som kräver att få sätta likhetstecken mellan muslimer och islamistisk idioti och terrorism?

Jag tror inte att det finns något sådant folk. Jag tror bara att det finns människor som behöver våga fråga sig själva om vem de vill vara och börja ta sig själva och sina ord på allvar.

Sida 1 av 47
  • Tjänstgörande redaktör: Micke Andersson
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB