Söndagskolumn #135. Om det förtryckta folket och Alexandra Pascalidou.

av Jan Helin

 SÖNDAG 1 mars 2015.

Folket i Sverige är förtryckt.
Det är en populär, självömkande uppfattning som blivit i det närmaste en livsstil i anonyma delar av nätet. Det är en uppfattning som framförs med sådan frenesi att den börjar bli en etablerad sanning också utanför den anonyma skuggvärlden.
Vissa använder ett så uppskruvat tonläge att det är lätt att tro att det handlar om ett regelrätt politiskt förtryck. Alltså att vi skulle ha en regim i Sverige som inskränker folkets mänskliga rättigheter likt diktaturers förtryck av oliktänkande.

Av det självömkande folket på det anonyma nätet får jag själv till exempel ofta höra uppfattningen att jag borde emigrera till Nordkorea eftersom jag säkert skulle trivas där.
Den åsikten var populär efter att Aftonbladet granskat ett antal anonyma personer på forumet Flashback som ansåg sig ha rätten att hota och hata enskilda personer eller ägna sig åt hets mot folkgrupp.
Jag har varit i Nordkorea, blivit arresterad där för att ha fotograferat kvinnor som sålde böngroddar. Jag trivdes inget vidare, men låt oss inte uppehålla oss vid det. Ett längre resonemang kring det här skulle lätt kunna leda till villfarelsen att folket inte bara är förtryckt utan därtill korkat. Det vore ett genuint inskränkt, generaliserande och elitistiskt resonemang.

Har vi istället att göra med ett socialt förtryck? Där vissa normer och uppfattningar är så starka hos en mäktig elit i samhället att de som inte håller med fryses ut, förlöjligas och marginaliseras?                     

Det är en populär uppfattning vad gäller frågan om det mångkulturella samhället, dess styrkor och problem. Ni vet:
”Men det får man väl inte säga i det här jävla landet längre.”

I finare, mer etablerade kretsar kallas samma uppfattning för ”åsiktskorridoren”. Inom den ryms acceptabla uppfattningar, utanför den oacceptabla. Lite som det alltid har varit i civiliserade samhällen, skulle man kunna säga.
Men det märkvärdiga med åsiktskorridoren är att de som är arga på dess existens menar sig hysa åsikter som i och för sig ryms inom den, men de är mycket bekymrade å det förtryckta folkets vägnar som hamnat utanför.
Det skulle ju vara en sak om det vore så att utanför åsiktskorridoren stod ett förtryckt folk som stoppas att framföra åsikter om integration, problem med islams politisering, rekrytering av terrorister i svenska förorter. Eller bara åsikter om hur Sverige ska skapa tillväxt och jobb, eftersom utan den förmågan finns naturligtvis ingen integration att prata om, bara en ångestskapande syn där människor blir kostnader.

Men det är här caset blir svagt. Först och främst för att ingen jag hört hittills motsätter sig debatter eller granskningar kring frågor av den typen. Men också för att det är så förtvivlat svårt att höra någon uppriktig vilja till något konstruktivt från detta anonyma förtryckta folk.

De som säger sig vara det förtryckta folket förefaller själva vara så fyllda av ett behov av att hota och hata att de framstår som… förtryckare.

Värst hittills har varit detta förtryckta folks vilja att skuldbelägga den ensamme nioårige flyktingpojken efter ett övergrepp av en vakt. Det är så trasigt och rätt upp och ner rasistiskt att jag måste sluta använda den avsiktligt provocerande formuleringen förtryckta folket, för att få luft. Jag vägrar helt enkelt att tro att det är folket som i mail och olika forum tävlar om att visa minst emapti för ett utländskt barn. Vad vore vi för folk då?

I veckan fick en av Sveriges skarpaste och viktigaste röster kring frågor om mångfald nog. Alexandra Pascalidou tar en time out från vad hon pricksäkert beskriver som en ”malande misantropi”. Det är osäkert om hon orkar återvända till uppdraget som programledare för det folkliga programmet ”Ring P1”. Hon publicerade på sin blogg ett av en oändlig skörd mail:

”Du hatar svenskar och svenska folket hatar dig. Tänk vad skönt det skulle vara om någon sköt dig och Mona Sahlin.”

För 20 års sedan bröt Alexandra Pascalidou ny mark för journalistiken om integration med programmet Mosaik i SVT. Därefter har hon haft en lång rad programledaruppdrag, styrelseuppdrag och skrivit flera böcker, varav den senaste ”Kaos. Ett grekiskt krislexikon.” är det bästa och mest originella jag läst som skrivits om Greklands kris på svenska.

Antirasismen går som en röd tråd genom hela hennes yrkesbana.
Och nu funderar hon på om hon orkar fortsätta.

Mängden mail, kommentarer i olika forum som kallar henne ”zigenar/jude/blattehora, en parasit och en massa andra invektiv” blev till slut för mycket. Att kallas för ”svenskhatare” trots sitt svenska pass, sin svenska sambo, svenska dotter, svenska familj och vänner.

”Att ständigt anklagas för alla oförrätter och brott invandrare eller människor i resten av världen begår är i längden ohållbart.”

B-_b5EfU4AEQEgL

Det är på ren svenska för jävligt. Vilka är det som säger detta till Alexandra Pascalidou?
Är det ett förtryckt folk?
Vad är det i så fall för folk?
Är det ett folk som känner sin yttrandefrihet hotad om de inte får blanda in hot mot Alexandra Pascalidous kropp i sin anonyma argumentation mot mångkultur?
Är det ett folk som känner sig utestängda från en åsiktskorridor för att de inte ostört får påstå galenskaper som att människor som är för mångkultur också är för gruppvåldtäkter?
Är det ett folk som kräver att få sätta likhetstecken mellan muslimer och islamistisk idioti och terrorism?

Jag tror inte att det finns något sådant folk. Jag tror bara att det finns människor som behöver våga fråga sig själva om vem de vill vara och börja ta sig själva och sina ord på allvar.

Söndagskolumn #133. Om när tidningsdöden kom till Sundsvall.

av Jan Helin

SÖNDAG 22 februari 2015. 

Det var en intensiv period som handlade om att lära yrket journalistik. Min dröm höll på att bli verklighet. Jag kom från Nynäshamns Posten där jag skrivit och redigerat sport och fått ett anställningskontrakt där den allra finaste titeln av alla jobbtitlar stod i en ruta:
Reporter.

Nu, i början av 1990-talet, gick jag på nystartade journalisthögskolan i Sundsvall, jobbade extra på Sundsvalls Tidning under tidningsmän som Nicke Dahlberg och Leif Edbom. De var lysande tidningsmakare av klassiskt snitt, men uppvisade kanske inte på alla punkter vad unga journalister i dag skulle kalla modernt ledarskap. Men vem kan motstå lektioner av den här typen:
Det är morgonmöte, lördagsmorgon på Sundsvalls Tidning. Jag och den numer briljante Aftonbladetskribenten Oisín Cantwell har haft en typ av natt man kan överleva som yngre.

Nicke skäller ut oss efter noter. Konkurrenten Dagbladet har en kanonstory om en rekordvinnare i Ånge. Vi hade tydligen annat för oss än att ta hem den i går kväll…

Kan vi kompensera det här med att avslöja någon av stadens svartklubbar kanske? Vi kisar i det bleka morgonljuset. Säger inget, men tänker att, va fan… någon lottotönt… vad är det för story? Vi är ju här för att göra det stora Avslöjandet.
Det verkar få vänta. Nyhetschefen Nicke lackar ur och drar själv till Ånge. Några timmar senare är han tillbaka. Kallar in mig på sitt rum. Han har såklart hittat rekordvinnaren, gjort intervju. Han säger inte så mycket, men sätter papper i sin skrivmaskin. (Vi andra skriver i någon slags ordbehandlare som flimrar i senapsgult på en brungrå skärm.)
Han tänder en cigarett. Det knattrar i ett svep i cirka tio minuter. Det tystnar. Nicke fimpar och avrundar sin lektion:
– En artikel ska aldrig vara längre än en röd Commerce utan filter.

Jo, jag romantiserar en mansvärld här, i minnena av den tid då det fanns journalistisk konkurrens i Sundsvall. Men den där händelsen kom att bli starten för att jag febrigt varje morgon bläddrade igenom Dagbladet och Sundsvalls Tidning. Vissa dagar blev man glad, vi hade vunnit. Andra frustrerad, de var bättre, hade en grej vi borde ha haft.
Den princip vi hyllar med fler tidningar för att ha en mångfald av röster i ett samhälle handlar i vardagen om just den där konkurrensen, även om det finns mer finstämda exempel.

I veckan tog det slut i Sundsvall. Efter 115 år meddelades att Dagbladet går i graven vid månadsskiftet.

De har sedan den tid jag lärde mig journalistik i Sundsvall försökt allt. Slagit sig ihop med Sundsvalls Tidning och fått samma ägare. Skurit ner och dragit ner tills det inte gick längre. Ett 20-tal medarbetares framtid är nu osäker.
”Dagbladets grundproblem är att upplagan i många år varit uppblåst av rabatter” skriver ägaren Mittmedia i ett pressmeddelande.
Man kan naturligtvis också säga att grundproblemet är att fokus legat på att skapa volym i en pappersprodukt när konsumtionen av nyheter blivit digital. Men låt oss spara på efterklokskaperna en vecka som denna. Medelpad har blivit ett tystare medielandskap.

Vi tänkte kanske inte på det då när vi var unga hungriga reportrar. Men vi var del av en svensk tidningshistoria. Dagbladet startade år 1900 ur ett credo som handlade om rätten att organisera sig i socialistiskt orienterade fackföreningar. Sågverksarbetarna var djupt missnöjda med hur deras situation och intressen skildrades i den befintliga liberala pressen.
Det blev starten för tidningen Nya Samhället som på 1950-talet bytte namn till Dagbladet. Den nutida ledarskribenten Svante Säwén berättar i en av de sista ledartexterna om hur de första numren trycktes på en liberal fackföreningsmans tryckeri och om stuveriarbetare som kallades in som frivilliga för att hantera tryckningen.

Det var en tid då de stora idéerna brottades mot varandra och tidningsägare ägde tidningar för att de hade ett intresse i hur berättelsen om samtiden formulerades.

En bit in i 1900-talet utgjorde en unik tid i pressens historia. Kontrollerad distribution, starka affärsmodeller och analog teknik gjorde nyheter till big business. Tidningsägare kunde bli rika som oligarker.
Sådan ägare fick dock inte tidningar som Dagbladet. Den blev på 1940-talet en del av den socialdemokratiska tidningskoncernen A-pressen, en utdragen olycka av dåligt affärsmannaskap.
De 29 tidningar som ingick i A-pressen var som Dagbladet tidningar som startat med en utpräglat politisk nyhetsvärdering.
Under decenniernas gång minskade politiseringen på nyhetsplats. Men lokaltidningarna inom A-pressen lyckades aldrig få spridning utanför sin socialdemokratiska målgrupp. De förblev andratidningar på sina orter med mindre resurser och mindre upplaga än den liberala förstatidningen.

1992 kraschade A-pressen i en konkurs som berörde 1 400 anställda. Alla utom Värmlands Folkblad, Dala Demokraten och Östa Småland köptes så småningom upp av förstatidningen på orten. I dag är bara Värmlands Folkblad kvar med ägande i arbetarrörelsen av tidningarna i A-pressen. Dagbladet ägdes av Mittmediakoncernen som också äger Sundsvalls Tidning.

En ”s-märkt kolumn” i Sundsvalls Tidning är vad som blir kvar av Dagbladet.
Det var inte den seger vi som lärde oss journalistiken på Sundsvalls Tidning i konkurrens med Dagbladet önskade.

Stora namn som Erik Niva på Aftonbladet och världsfotografen Jens Assur fick sin skolning på Dagbladet. Det finns många fler. Morgondagens stora namn kommer att behöva gå andra vägar.
Det är vad det är. Sorgligt när gammalt dör, men en ny medievärld växer fram, inte ur samma skäl att finnas till som en gång Nya Samhället/Dagbladet. Tiderna är andra.

Fotnot:
Aftonbladet ingick aldrig i A-pressen. Vid den tid då A-pressen bildades ägdes Aftonbladet av familjen Kreuger.
LO köpte Aftonbladet 1956. 40 år senare, 1996, köptes Aftonbladet av den norska mediekoncernen Schibsted. I dag ägs Aftonbladet till 91 procent av Schibsted och 9 procent av LO.

Söndagskolumn #132. Om Flashback, hoten och pelargonerna.

av Jan Helin

SÖNDAG 15 februari 2015.

Det var en vecka med anledning till en del dystra tankar.
Aftonbladets granskning av Flashback väckte i och för sig stor och engagerande debatt. Det var bra och själva avsikten.
Vår granskning hade två mycket tydliga linjer. Den första var att vi granskade personer med offentligt uppdrag som driver dubbla agendor – de säger en sak i sin offentliga roll och en annan anonymt. Det mest klassiska av journalistiska uppdrag.
Det finns de som tycker att detta uppdrag är förfärligt. Men de var vad jag såg ganska få och föreföll ha så mycket annat att ta itu med i sina liv som är viktigare än deras avsky mot journalistik att det vore slöseri med allas tid att avhandla frågan desto mer här.

läkare
En av de personer som förekommer i Aftonbladets avslöjanden är läkaren med specialistkompetens på ett stort svenskt sjukhus. Samtidigt har han skrivit rasistiska inlägg på Flashback där han också berättar detaljer om sina utländska patienter.

Den andra linjen i vår granskning handlade om näthat där människor anonymt förföljer namngivna, utpekade personer. Dag ut, dag in. År ut, år in med vidriga hot om misshandel, mord, hat och sexualiserat våld.
Det är debatten om detta som innehåller en murken kärna som inte lämnar mig någon ro.

Här hävdas av en del vältaligt och på fullt allvar att Aftonbladets granskning av detta hot- och våldsbeteende riskerar yttrandefriheten och kränker människors integritet på ett oacceptabelt sätt.

De mest skruvade menar till och med att granskningen kränker själva hatarna och hotarnas integritet. Vi har alltså inte publicerat deras namn och bild, men sökt upp dem för att söka svar på frågan vad de tror att de håller på med. Det skulle alltså vara oacceptabelt. Ett exempel:
En skogsarbetare har i hundratals inlägg i två år skrivit olika varianter på dödshot mot en namngiven programledare i Sveriges Radio. Han anger noggrant vapentyp och vilka kroppsdelar han avser att använda dessa vapen mot och hur programledaren kan sprängas på olika sätt.
När Aftonbladet ringer på hans dörr och ber honom förklara sig sker nu en ”oacceptabel kränkning” av denna mans integritet, till och med en ”uthängning” fast vi inte publicerar hans namn och dessutom ett ”försök att tysta yttrandefriheten”…

Vad säger man. Herregud? Yttrandefrihet kan vara svår att förstå, visst, men inte så svår att det skulle var omöjligt att förstå att yttrandefrihet inte avser att skydda olaga hot, hets mot folkgrupp och barnporr. Då hamnar den i strid med andra mänskliga fri- och rättigheter.

En mer subtilt förvirrad argumentation handlar om att Aftonbladet i granskningen kränker personers integritet som alls inte hotar och hatar på Flashback. De är på forumet för att anonymt få utbyta sina innersta hemligheter om ett drogmissbruk, psykisk ohälsa eller varför de gillar sex med gummistövlar.
Detta är självklart tankar och trådar som Aftonbladet aldrig skulle granska identiteterna bakom.

Detta är den goda sidan av Flashback, det grundarna av forumet skulle värna om de på riktigt brydde sig om att vidga yttrandefriheten. Det gör de inte. De sätter en ära i att skita i allt, inte svara på frågor och tjäna stålar istället.

De vet att blygare violer kommer att ta hand om försvaret bättre. Debattören Emanuel Karlsten är en av dem. Han menar i en artikel att Aftonbladet kränker människors integritet eftersom vi via Researchgruppens material skulle kunna få reda på vilka som delat vilka hemliga tankar och drömmar på Flashback.
Och det är ju sant. Journalister får ofta reda på en massa saker om människor som inte lämpar sig för publicering. Det är en del av yrket som ställer stora krav på journalister. Men vad är slutsatsen? Att journalistiken därför bör avstå från att granska hat och hot i ett forum som Flashback eftersom vi kan få reda på saker som inte är relevanta?
Bör det i så fall gälla på flera områden? Det är med förlov sagt kort tänkt.

En annan viol i Flashbacks försvar är journalisten Björn Barr som skrev en underhållande artikel i Expressen. Han tycker att Aftonbladets granskning är för ensidigt negativ till Flashback.
På forumet finns ju också fantastiska tips om hur man installerar en diskmaskin till exempel. No shit Sherlock! Emanuel Karlsten framhåller vidare en trevlig tråd om pelargoner och Belinda Olsson har läst något spännande om en katt.
Okej, jag lugnar mig nu. Men är det jag, världen eller dessa kära kollegor som är på väg att bli galen?

Jag får förnimmelser av en skrattspegel i en skräckfilm med Josef Fritzl tema. Här går vi runt i vardagsrummet har trevligt och pratar pelargoner, diskmaskin och katter.
Måste du förstöra allt med att tjata om det där i källaren?

Jag är rädd att jag faktiskt måste det. Trust me, I´m a reporter. Journalistik granskar det som inte är bra. Vi skulle säkert kunnat nämna mer om Flashbacks goda sidor, för de finns såklart. Men vad hade det tillfört just denna vecka?
Är det någon som tycker att Svenska Dagbladets lysande granskning av SCA mest var ett evigt tjat om privatjet, jakt, gubbar och sprit eftersom de helt avstod från att berätta vilka fantastiska cellulosaprodukter SCA faktiskt också gör?

Problemet med Flashback är det totala och programmatiska undvikandet av ansvar för det man publicerar och ger stor spridning åt som på riktigt skadar människor och får dem att må dåligt. Det är en farlig väg för yttrandefriheten eftersom det riskerar att leda till hårdare lagstiftning för yttranden i digitala medier.
En granskning av denna ansvarslöshet kan förhoppningsvis leda till en förändring av Flashback så att det skulle kunna bli ett sådant forum som dess försvarare vill se det som. Men då kan man faktiskt inte titta bort.
Bättre att se sig om i vrede denna vecka och se att…

…artisten Alexander Bard kallar mig ”svin” i branschmedia och gör jämförelser med Aftonbladets granskning och terroristernas attack mot Charlie Hebdo…

…på Sveriges andre vice talmans facebooksida tävlar svenskar i vem som kan visa minst empati för världens ensammaste, räddaste nioåriga pojke.

…rimligheten i att mörda mina barn på grund av veckans granskning diskuteras på Flashback.

…tre nazister grips utanför Expressens redaktion misstänkta för olaga hot mot redaktionen.

Vart är vi på väg?

Starkt resultat för Aftonbladet 2014

av Jan Helin

Aftonbladet står fortsatt starkast av de svenska dagstidningarna i den historiska strukturomvandlingen på mediemarknaden. I dag redovisar vi åter det starkaste helårsresultatet i tidningsbranschen för 2014. Rörelseresultatet före räntor, skatter, nedskrivningar och avskrivningar uppgår till 237 MSEK (287).
Resultaträkningen rymmer stora strategiska satsningar under 2014 som Aftonbladet TV och lokal annonsering.

Aftonbladets publik är större än någonsin i historien och vår totalräckvidd ökade med 8 procent under 2014. I december 2014 var Aftonbladets totala dagliga räckvidd 3 384 000 läsare.
Fördelningen per utgåva fördelade sig enligt följande en genomsnittlig dag i december:

Mobilen: 1 881 000 läsare per dag. En ökning med 27 procent.
Desktop: 1 727 000 läsare per dag. En ökning med 5 procent.
Aftonbladet TV: 883 000 startade strömmar per dag. En ökning med 27 procent.
Papperstidningen: 677 000 läsare per dag. En minskning med 13 procent.

Detta gör Aftonbladet till Sveriges största nyhetsmedia i samtliga kanaler – print, online och online TV.*

Den högsta totala dagliga räckvidden i Aftonbladets historia nåddes under September månad med 3 403 000 dagliga läsare. Den viktigaste förklaringen till rekordet var Aftonbladets bevakning av Riksdagsvalet.

Också det viktiga måttet sidvisningar ökar för Aftonbladet. Sidvisningar mäter användarnas engagemang i Aftonbladet och är centralt för annonsaffären eftersom det bygger ett onlinemedias annonslager. Under 2014 ökade antalet sidvisningar per vecka för Aftonbladet på mobil och desktop från cirka 170 miljoner till 190 miljoner.**

Aftonbladets annonsintäkter online visar en tillväxt på helåret på 15,8 procent.

Ökningen drivs främst av annonsintäkter i mobilen, men även desktop visar tillväxt. De digitala användarintäkterna i form av Aftonbladet Plus ökade omsättningen med 33,6 procent under fjärde kvartalet 2014 jämfört med motsvarande period under föregående år.

Aftonbladet Plus nådde under 2014 en kundbas på över 200 000 betalande digitala prenumeranter.

Intäktsökningen online kompenserar inte fullt ut för den resultatminskning vi har i print till följd av minskande printupplaga. Aftonbladet genomförde därför ett besparingsprogram om cirka 40 miljoner kronor under slutet av 2014 som ska få effekt 2015.

Affärsområdet Schibsted publishing rymmer utöver Aftonbladet bolagen TV.nu, Klart.se, Omni, Politism, Bokon, The Youway, Allt om Stockholm och Viktklubb. För helåret 2014 uppgår affärsområdet Schibsted Publishings intäkter till 2 203 MSEK, en minskning med 1,3 procent jämfört med 2013.

Annonsintäkterna online steg med 10,2 procent. EBITDA för det nya affärsområdet för 2014 är 234 MSEK (308). Det resultatet är något lägre än förväntat. Resultatet belastas av nya, strategiska satsningar som ännu inte bidrar resultatässigt.

Bland bolagen i affärsområdet kan det noteras att TV.nu och Klart.se har goda EBITDA-marginaler på helåret och att Klart.se har en stark omsättningstillväxt på 26,3 procent. De nya strategiska satsningarna på startup bolagen Omni och The Youway belastar ännu affärsområdets resultat negativt.

Kostnaderna inom Schibsted Publishing var för helåret enligt plan. De aktiviteter som beslutades och genomfördes för att sänka kostnaderna har gett beräknat och önskat resultat under 2014.

* Källa: SIFO Orvesto Total. ** Källa: KIA Index.

Söndagskolumn #131. Om den fria och beroende journalistiken.

av Jan Helin

SÖNDAG 8 februari 2015.

Den amerikanske journalisten Bill Kovach har skrivit en av de bästa böcker jag läst om journalistik och journalistens roll. Boken heter ”The elements of journalism, What Newspeople should know and the Public should expect”.
Bill Kovach är den gamla stammens publicister, född på 1930-talet av albanska föräldrar i Tennessee. Hans journalistiska bana rymmer uppdrag som redaktionschef för New York Times redaktion i Washington och chefredaktör för Atlanta Journal-Constitution, därefter forskning inom ramen för Nieman Foundation på Harvard universitetet.
Klart som källvatten listar han nio punkter som definierar journalistik och journalistens roll. Låt oss ta tiden och utrymmet att räkna upp dem:

  1. Journalistens första förpliktelse är mot sanningen.
  2. Journalistens första lojalitet är till medborgarna.
  3. Journalistens disciplin är verifiering.
  4. Journalisten måste hålla sig fristående från dem som ska bevakas.
  5. Journalisten måste agera självständig bevakare av makten.
  6. Journalisten måste ge ett forum för öppen kritik och kompromiss.
  7. Journalistens måste sträva efter att göra det viktiga intressant och relevant.
  8. Journalisten måste hålla nyheterna överblickbara och proportioneliga.
  9. Journalisten måste tillåtas följa sitt personliga samvete.

Var och en av dessa punkter rymmer ämnen för ett heldagsseminarium, eller kurser som väl försvarar sin plats på vilken journalistutbildning som helst. Men de ger vid en enkel uppräkning tankar kring journalistikens omistliga roll i en demokrati.

Men låt oss komplicera bilden lite och konstatera en tionde punkt som inte flyger på samma retoriska nivå som Kovachs nio, men icke desto mindre är sann:
Journalistik måste finansieras.

Den punkten utmanar ett enkelt förhållningssätt till Kovachs punkt nummer fyra om friståendet från dem som ska bevakas.
Finansiering av journalistik har i huvudsak skett på tre sätt genom historien. Samtliga står i olika grad i strid med Kovachs punkt nummer fyra. Låt oss ta dem i tur och ordning:

Metod ett: Du betalar som användare för journalistiken.
Problem: Journalistiken blir mycket fokuserad på att producera just sådant det visar sig att många vill betala för. Det är inte alltid uppenbart att journalistik som lockar många att betala är densamma som är omistlig för demokratin.

Metod två: Annonser från kommersiella aktörer finansierar journalistik.
Problem: Den fristående journalistiken måste våga bita den hand som föder. Det kan få kroppen bakom den födande handen att tappa sin flammande låga för demokratin och upphöra att bidra med pengar till journalistik.

Metod tre: Staten beslutar om en skatt, alternativt en avgift från samtliga medborgare för att tillåtas äga en tv- eller radioapparat. En statligt reglerad betalform för journalistik som vi kallar för Public service.
Problem: Den fristående journalistiken blir i något led beroende av politiska beslut. I Sverige har de flesta medborgare högt förtroende för staten och statliga medier och vi är skickliga på att organisera bort direktkopplingarna till politiken. Men i botten finns beroendet där likafullt.

I veckan diskuterades metod nummer två i mediebranschen. Utvecklingen av annonsaffären. Kommersiella aktörer får inte längre ut historien om sina varumärken och känslan de vill förmedla kring sina produkter via tv-reklam. Helt enkelt för att människor tittar mindre på linjär tv som avbryts av reklam. Detta sker samtidigt som alltfler medborgare beslutar sig att för att sluta betala för journalistik i form av papperstidningar. Kombinerat med att det aldrig tidigare i historien varit så många människor som tar del av journalistik i digitala utgåvor skapar det förutsättningar för nyskapande kommersiellt innehåll.

I veckan startade Aftonbladet en partnerstudio efter internationella förlagor som New York Times, The Guardian och Washington Post.

Det är en studio skild från redaktionen som ska producera engagerande innehåll av hög kvalitet tillsammans med kommersiella partners. Det kommer att publiceras tydligt uppmärkt så att läsarna förstår att det inte är ett redaktionellt innehåll.
Svenskt ord för sådant här innehåll saknas ännu, men vi jobbar på det. Betalt innehåll eller sponsrat innehåll ligger närmast och vi kommer närmsta tiden att testa vad ni läsare uppfattar som tydligast. Internationellt kallas det för ”branded content” och är i läsarundersökningar inte sällan lika uppskattat som journalistik. Andra undersökningar visar att hälften av läsarna inte förstår skillnaden, vilket är mer problematiskt och visar på något som måste utvecklas.

I mediebranschen är en del företrädare skeptiska. Publicistklubbens ordförande Björn Häger uttalade i veckan till SVT att ”det finns all anledning till oro”.

Jag påstår inte att denna utveckling av annonsaffären är enkel, men rätt skött är den intressant. Jag tvingas samtidigt lite dystert konstatera att röster som Björn Häger hittills varit lika renons på idéer om hur framtidens journalistik ska finansieras som kritiska till de idéer som nu utvecklas.
Må journalistiken leva och diskussionen fortsätta.

Söndagskolumn #130. Om öl, kulturjournalistik och branded content.

av Jan Helin

SÖNDAG 1 februari 2015.

Det var en varm och vänlig kväll med upplivande samtal och krispiga prisutdelningar framför ett standar som minner om Aftonbladets röda 1970-tal. Standaret är gjort av konstnären Peter Johansson och består av en broderad soluppgång mot djuprött med Aftonbladets klassiska och tidlösa logotype sydd ovanpå och försedd med en typ av guldgula tofsar som Maria Montazami garanterad betalat dollars för.
Jag tycker om den mycket, men är för hårt rotad i en ironisk tradition för att inte se den milda humorn i att använda den. Jag är inte alls säker på att den mycket verserade och bildade församlingen här på Konstnärsbarens festvåning uppfattar den som jag.

Ursprungligen användes den för länge sedan i Aftonbladet Kulturs monter på bokmässan. Dåvarande kulturchefen Håkan Jaensson förklarade för den besökande kulturministern Marita Ulvskog:

”Det här är en blandning av bordell och arbetarloge.”
”Precis som Aftonbladet”, replikerade kulturministern.

Vi befinner oss på Aftonbladet Kulturs årliga fest som ägde rum i tisdagskväll. Unga författaren Ida Linde prisas för sin roman ”Norrut åker man för att dö”. Liberale skribenten Svend Dahl tilldelas årets hummerkniv från Aftonbladets kultrurredaktion för att han är en äkta liberal i tider där liberaler anses ha svårt att hålla en liberal linje.

Här tror jag den vänligt sinnade ironin är tydligare för publiken. Jan Guillou har på sedvanligt artigt och bestämt manér meddelat att hummerkniv är ett begrepp som inte existerar i den gastronomiska världen. Där finns bara skaldjurskniv och fiskkniv.

Åsa Linderborg replikerar naturligtvis blixtsnabbt och säger att det är möjligt att ifrågasätta existensen av en hummerkniv på samma sätt som det är rimligt att ifrågasätta existensen av äkta liberaler, varför priset hummerkniven är ett utmärkt sätt att hedra äkta liberaler.

Göteborgs-Postens kulturchef Gabriel Byström prisas med Axel Liffner-stipendiet för sin heta debatt med tidningens ägare Peter Hjörne.
En debatt som handlade om hur villkoren för journalistik är hårt pressad av söndervittrande affärsmodeller när läsarna inte längre betalar för innehållet och hur det enda som inte tycks ändras är vinstkraven.

Åsa Linderborg påminner i sin motivering om Expressens legendariske chefredaktör Bo Strömstedts klassiska formulering om hur siffror och bokstäver måste dansa i ett mediehus.
Han skrev det i en tid där pappersupplagorna var skyhöga och affärsmodellen för journalistik därför var mycket stabil. Det var som dans betraktat rena wienervalsen på den tiden. Mjukt och elegant, svårt för ett otränat öga att se vem som egentligen för och vem som följer.
I dag utförs den där dansen på nya sätt. Enligt goda skribenter som Åsa Linderborg och Gabriel Byström för siffrorna dansen i dag så hårt att bokstäverna krampaktigt tvingas följa. Ekonomerna har enligt dem fått ett osunt inflytande över journalistiken.

Jag är inte lika säker. Jag vill nog hävda att ekonomerna säger det de alltid sagt i denna fråga. Att det är viktigt med sunda finanser. Det är snarare teknologerna och redaktörerna som behöver bjuda upp varandra i dag.

Det är datan och bokstäverna som måste dansa i ett modernt mediehus så att nya affärsmodeller uppstår. Traditionella mediehus har inte riktigt fått kläm på den nya dansen ännu. Takten är svår, stegen ännu svårare och det är lätt att snubbla.
Om vi lämnar bildspråket för ett ögonblick så vill kommersiella krafter nu närmre innehållet. Annonsering måste som alltid röra hjärta och sinnen för att skapa begär och åstadkomma affär. Det räcker inte med rak utbudsannonsering kombinerat med tv-reklam för att väcka känslan. Människor tittar mindre på traditionell tv och läser i mindre utsträckning papperstidningar. De digitala annonsformaten är ännu inte tillräckligt utvecklade för att ta hand om en annonsörs hela behov.

Därför vill i dag kommersiella aktörer närmre den typ av innehåll som redaktörer är bäst på. Förmågan att berätta en historia som engagerar och berör. Det kan man betrakta som ett hot, eller en möjlighet.
Några av världens mest respekterade varumärken i den publicistiska världen har valt att se det som en möjlighet. New York Times, Washington Post, The Guardian har alla inrättat partnerstudios där redaktörer tillsammans med kommersiella partners, skiljt från nyhetsredaktionens planering och beslut, skapar ett högkvalitativt innehåll. För läsarna är det viktigt att detta innehåll är tydligt uppmärkt så att det går att skilja på en redaktions oberoende material och partnerstudions innehåll.

Aftonbladet bygger just nu upp en partnerstudio som en del i vår strävan att fortsätta utveckla digitala medier så att den tillgodoser våra partners behov och ytterst ger möjlighet att finansiera den typ av fri, oberoende journalistik som hyllas denna kväll.

Jag tar en klunk till av den utmärkt goda ölen, specialtillverkad för kvällen. Det är en Liffner Pale Ale, försedd med unik etikett av Aftonbladets skicklige redigerare Lars Sjöstedt, gjord som en hyllning till Axel Liffner, framträdande poet på 1940-talet och därefter redaktör på Aftonbladets Kulturredaktion till sin pensionering 1984. Ölet är bryggt av entreprenören Peter Pikulik som nu berättar att han ska expandera sin verksamhet ur villakällaren i Enskede till ett litet bryggeri i Tyresö.

Jag säger inget i detta formuleringskunniga sällskap, men tänker att denna pilsner är ett utmärkt exempel på det som vi i brist på svenskt ord kallar för branded content.

Framtidens kulturredaktion kan mycket väl rymma ett mikrobryggeri för finansiering av sin engagerande och kunniga journalistik. Det är på många sätt ett mer sunt beroende av öl än vi sett genom gångna tider för skriftställare av alla typer.

Minneshögtid i Paris

av Jan Helin

PARIS. I dag hedras offren för terrorattacken mot Charlie Hebdo vid en minneshögtid i svenska kyrkan i Paris. Aftonbladet TV sänder den i sin helhet.
Några minnesord med anledning av minneshögtiden:

Först den isande tomheten. Det kan inte vara sant.
Sedan den heta vreden. Med vilken rätt, i vems namn?
Svaret från terroristerna ekar tomt och förvirrat. Ingen religion rättfärdigar terror. Trots det är historien fylld av exempel på människor som mördat i sin Guds namn. Religion som missbruk för att uppnå mänsklig makt. Att använda en tro som vill vägleda människan inför en outgrundlig existens till att istället föra mänskligheten rakt ut i avgrunden.
Terroristerna hatade mångfald och försökte skjuta det fria ordet till tystnad. Därför var deras brott ytterst riktat mot mänskligheten och drog en blodig gräns mellan vi och dem. Vi som vill leva i mångfald, i ett öppet samhälle som vilar på religionsfrihet och yttrandefrihet. Och de som vill leva i enhetlighet med våld som metod och ett strikt kontrollerat ord.

Så hur kommer vi vidare?
Kanske genom att först inse att frågan mördandet ställer till oss andra inte handlar om vem som bokstavligen är Charlie Hebdo och inte. ”Je suis Charlie” betyder för mig att ställa sig bakom Charlie Hebdos rätt att publicera vad de tycker är viktigt.
Det bör betyda en insikt om att det å ena sidan inte är nödvändigt att förolämpa religiösa grupper för att manifestera försvar för det fria ordet, det är å andra sidan självklart en rättighet att göra det för den som så finner lämpligt.
Men det där är bara ett försök att förstå. Det verkliga hoppet om att komma vidare fanns i kraften av de hundratusentals människor som fyllde Paris gator. Det allra vackraste av budskap i den stunden såg jag på en ljusskylt. Det var en besvärjelse som kanske inte var helt sann, men fundamentalt viktig. Där stod:
Vi är inte rädda.

Söndagskolumn #128. Om vänstern, högern och rasismen.

av Jan Helin

SÖNDAG 25 januari 2015.

Är det höger att vara särskilt vaksam gentemot antisemitism och vänster att vara extra tydlig gentemot islamofobi?
Rimligen inte. Ingen av frågorna rymmer i sak något som blir mer begripligt genom att försöka anlägga en traditionell politisk skala från höger till vänster. Såväl antisemitism som islamofobi är rasism. Så länge vi håller oss inom anständighetens gränser på en höger och vänsterskala så omfattar ingen såklart rasism.

Men tankarna dök upp i veckan när vi såg två utmärkta exempel på journalistik som utan politiska förtecken granskade radikala unga muslimers dragning till terroristorganisationen IS i Aftonbladet och antisemitismen i Malmö i SVT. Båda reportagen var befriande rena från höger och vänsteraspekter.
Men i andra sammanhang får jag ofta mail från läsare som ger uttryck för att de upplever att ”vänstern” hårdare angriper rasism mot muslimer  och ”högern” är snabbare att se rasism mot judar.

Anders från Bollmora skriver:
”Hur kommer det sig att man enligt vänstern inte får kritisera islam utan att bli kallad rasist, eller islamofob?”
Inga Lill från Västerås skriver:
”Jag blir så trött på att högern ska bortförklara kritik mot Israel som antisemitism.”
Det är korta utsnitt ur längre läsarmail, men motsvarande uppfattningar går att hitta i stort sett dagligen i olika kommentarsfält.

Ligger det något i detta? Är det så att den som över tid följer svenska höger- och vänsterskribenter ser en skillnad i patos mot antisemitism respektive islamofobi?

Jag har inte gjort någon särskild undersökning av frågan, men det framstår inte som helt gripet ur luften. Även om denna skillnad mellan höger och vänster gentemot antisemitism och islamofobi framstår som svårbegriplig för mig rent intellektuellt.
En föraning om hur politiska mönster kan påverka synen på frågor som egentligen är religiösa eller etniska, fick jag redan som barn. En av mina närmsta kompisar var pingstvän och gav ibland uttryck för en slags inlärd vurm för Israel.
Jag begrep inte riktigt var den kom ifrån då, men kom senare i livet att förstå hur den skandinaviska frikyrkorörelsen med en konservativ bibelsyn alltid legat nära den kristna sionism som präglar USA:s högerkristna.
Det är en kristen fundamentalistisk trosuppfattning som gör gällande att judar har en särskild plikt att flytta till Israel. Det är enligt denna kristna tro en nödvändig pusselbit för Harmageddon, den sista striden mellan ont och gott.

I judiska kretsar förhåller man sig ytterst ambivalent till denna kristna sionism. Det finns de som menar att synen på judar som en kristen pusselbit i sig är uttryck för antisemitism. Andra, främst inom mer radikala judiska grupperingar som bosättarrörelsen, har en mer pragmatisk syn på den kristna sionismen som säger att den må vara en smula förvirrad men eftersom den politiskt stöder israelisk ockupation så bör den uppmuntras.

För en sekulär människa framstår grunden för sådana här resonemang som ungefär lika obegripliga som upprördheten över teckningar av profeten Muhammed.
För en icke troende är religion en tankevärld, för en troende är samma tankar en andlig verklighet.

Det är möjligen en förklaring till olika sätt att förstå världen. Men oavsett så förklarar det inte en eventuell skillnad gentemot antisemitism respektive islamofobi hos en liberal skribent eller vänsterorienterad dito av svenskt tvärsnitt.

En del kollegor som varit med längre vill förklara skillnaden med Per Ahlmark, en stridbar folkpartiledare på 1970-talet, alternativt Jan Myrdal, en tillika stridbar vänsterikon från 1960-talet. De kan prata om högerns historiskt bristande känsla för förtryckare och förtryckta, alternativt vänsterns förmåga att skapa en åsiktshegemoni i svensk offentlighet.
Grundkonflikten är förstås också här Israel och Palestina. Något förenklat går det möjligen att påstå att höger/vänsterskalan fördes in i diskussionen om rasism efter sexdagarskriget 1967 när vänstern gick från att vara israelvänner till att kritisera ockupationen.

Det finns genom historien exempel på argumentation där gränsen mellan israelkritik och antisemitism korsats. Liksom det finns exempel på hur kritik av extremistisk islamism går över gränsen till islamofobi.
Dessa båda gränser är extremt viktiga i tider där rasistiska underströmmar åter flyter i politiken. Oavsett om vi närmar oss dessa gränser från höger eller vänster.
Vi bär alla – oavsett om vi titulerar oss opinionsbildare, läsare, journalister eller medborgare – ett ansvar för vilka föreställningar och tankefigurer som förs vidare.

Söndagskolumn #127. Om ett monument av självcensur.

av Jan Helin

SÖNDAG 18 januari 2015.

ABU DHABI. Spenderade några dagar i Abu Dhabi på semester i jul- och nyårshelgerna. Skrev dessa rader två dagar före terrorattentatet i Paris:
Abu Dhabi är huvudstaden i Förenade arabemiraten och ett av sju emirat. Enligt tidskriften Forbes också världens rikaste stad. Det är det senare som gör att Abu Dhabi, Dubai och Förenade arabemiraten syns allt som oftast numer i olika offentliga sammanhang i väst.

Just denna helg sker till exempel årsupptakten för den professionella golftouren med de flesta av de största stjärnorna på plats, över julhelgen låg båtarna i Volvo Ocean Race i Abu Dhabi, veckorna före det genomfördes Abu Dhabi Gran Prix, ett av Formel 1 cirkusens mer spektakulära race, just nu är det svenska fotbollslandslaget i Abu Dhabi på träningsläger och Abu Dhabis flygbolag Etihad är sponsor till Manchester City och har döpt om lagets arena från Maine Road till Etihad stadium, precis som grannemiratet Dubai sponsrar Londonlaget Arsenal via sitt flygbolag Emirates och döpt deras nya arena till Emirates stadium.
Detta är den skinande ytan på förbundsstaten Förenade arabemiraten.

Tittar vi under den hittar vi en statsbildning utan politiska partier, inga fackföreningar, inga allmänna val. I dagligt tal allt som kännetecknar en diktatur, mer formellt beskrivet en federation av sju absoluta monarkier där islam är statsreligion och lagstiftning utgår från de islamiska sharialagarna.

Rapporterna om brott mot mänskliga rättigheter i Förenade arabemiraten är bedrövlig läsning.

Piskning förekommer som straff för utomäktenskapligt sex, alkoholkonsumtion, för att kyssa någon offentligt. Våldtäktsoffer kriminaliseras systematiskt och senast i maj 2014 dömdes ett asiatiskt hembiträde till avrättning via stening för otrohet sedan det uppdagats att hon var gravid. Avrättningen är såvitt känt inte genomförd, men död via stening förekommer alltså i straffskalan i Förenade arabemiratens rättssystem.

En tidig morgontur på de stora vägarna in mot Abu Dhabi räcker för att se en annan baksida av de makalösa, futuristiska skyskraporna. Gästarbetare som bussas in i gryningen, genomslitna trashankar med oändligt trötta ögon genom bussfönstren. Vid turiststråken, stränderna och hotellen är dessa gästarbetare nästan osynliga. Men de utgör cirka 80 procent av Förenade arabemiratens befolkning, de flesta från Bangladesh, Indien och Pakistan. De tillåts dock inte bli medborgare i Förenade arabemiraten, bara en femtedel är medborgare, samtliga med rötter i den ursprungliga arabiska befolkningen.

Över en kaffe på ett av lyxhotellen läser jag Abu Dhabis engelskspråkiga tidning The National. Tidningen är, liksom alla medier i Abu Dhabi, statsägd. Den startade 2008 och är ytterligare ett uttryck för Abu Dhabis moderna kosmopolitiska ambitioner.
Abu Dhabis ordförande för media inom informationsdepartementet, Mohamed Khalaf Al Mazrouei, deklarerade stolt att The National föddes ur ”en vision av hur viktig roll en fri, professionell och upplyst press spelar i en nations utvecklingsprocess”.

Hur skulle det gå på en plats där all media är strikt statskontrollerad och där det är straffbart att publicera något som kan skada staten? Den amerikanska tidskriften The New Republic har skildrat det i ett lysande reportage.
Toppredaktörer från Daily Telegraph i London, Wall Street Journal i New York med flera rekryterades på feta lönecheckar till The National i Abu Dhabi. Sturska uttalanden gjordes av dåvarande redaktionschefen Hassan M. Fattah, tidigare mellanösternkorrespondent för New York Times:
”Att vara ägd av staten betyder inte att vara styrd av staten. Det finns inga ministrar på mitt kontor.”

Jag bläddrar i tidningen. Den är välredigerad, i stora stycken välskriven. På ytan ser det ordnat och snyggt ut. Här finns händelsenyheter, sport, livsstil, en underhållande kolumn om västerländska kvinnors oförstående inför att muslimska kvinnor är intresserade av mode och vill bära slöja och en ledartext som andas utvecklingsoptimism om Förenade arabemiraten.

Men jag bläddrar i ett monument av självcensur.

Efter den stolta starten uppstod snart den ena kontroversen efter den andra. Den första kom snabbt. The National skulle inte skriva om kungafamiljen. Det var policy från ägaren staten. Men en morgon befann de sig i en situation där kollegor på amerikanska nyhetsbyrån AP avslöjat en video där brodern till kronprinsen föreföll tortera en före detta affärspartner. The National ignorerade historien av rädsla eller respekt för sin ägare. Giftet  självcensur började sprida sig. Ett initiativ i sociala medier där medborgare i emiratet hyllade bloggare om yttrandefrihet och mänskliga rättigheter ansågs ”för farlig” att skriva om i The National.

Till slut talade ägaren, alltså staten, klarspråk. Det var efter två till synes harmlösa artiklar om en reseguide till Nazareth och en intervju med Israels underrättelsechef.
”Båda artiklar reflekterar enligt mig det faktum att många av dina redaktörer fortfarande fullständigt har missförstått var de i verkligheten lever” skrev Ibrahim Al Abded, chefen för Abu Dhabis nationella medieråd till The Nationals chefredaktör.
De flesta namnkunniga skribenter är i dag borta, men några är kvar och tidningen kämpar vidare.

Jag går via hotellbutiker som säljer Ray Ban solglasögon med bågar i 18 karats guld, iPads med bakstycken av rent guld och en bankomat som erbjuder uttag av guldtackor, ut till det som lockar så många svenskar och västerlänningar till Dubai och Abu Dhabi – solen.
Det är ändå ett märkvärdigt journalistiskt förhållande att de allra flesta artiklar på svenska från detta område är glittrande resereportage, tänker jag.

Det måste ju finnas massor av journalistik att göra härifrån som på ett mer spännande sätt skildrar ett islamiskt samhälle än puckade rondellhundar och intellektuellt döda shoppingguider över Dubai.

Vinklar av typen:
• Kommer den penninghungriga toppfotbollen och dess supportrar någon gång få ett problem med att en del lag spelar i staters namn som ignorerar mänskliga rättigheter och tvättar sina varumärken via deras anrika lag?
• Kommer den brutalt snabba och penningdrivna moderniseringen av dessa samhällen föra med sig yttrandefrihet eller är det möjligt att skapa ett genomcensurerat samhälle som på ytan ser ut som ett nybyggt New York city?
• Är det möjligt att upprätthålla barbariska sharialagar parallellt med en västerländsk konsumtionskultur?

Dessa tankar tänker jag två dagar före terrorismen i Paris.

Förenade arabemiratens utrikesminister Sheikh Abdallah ben Zayed al-Nahyan var en av de 44 världspolitiker som gick armkrok i Paris i manifestationen för Charlie Hebdo.
Han fördömer terrorism och är emot yttrandefrihet så till den grad att han är redo att fängsla den som bloggar fel.

När Dagens Nyheter publicerar mot bättre vetande. UPPDATERAD med svar.

av Jan Helin

UPPDATERING. Översättarna som nämns i denna text har inkommit med ett svar. Det publiceras i denna bloggpost, direkt efter min ursprungstext. /jh

En gemen artikel i Dagens Nyheter i går försökte plocka en billig poäng på Aftonbladet med hjälp av två förvirrade översättare.
Låter det konstigt? Det är det också. Här är hela historien:

Aftonbladet tog samma dag som terrordåden i Paris ett initiativ till att återpublicera hela det senaste numret av Charlie Hebdo. Det var tänkt som en manifestation för att hedra terrorns offer. Vi bjöd in flera stora skandinaviska tidningar att delta i publiceringen om den skulle gå att få till stånd.
Det var en bra idé behäftad med en del uppenbara problem.

Det första problemet var rent praktisk. Skulle vi hinna översätta hela numret medan det ännu kändes aktuellt?

Det andra problemet var i huvudsak praktiskt. Vi behövde nå ansvarig utgivare för Charlie Hebdo för att få ett godkännande att återpublicera hela numret. Det är en stor skillnad att återge en hel tidning upphovsrättsligt jämfört med att återpublicera enstaka bilder som faksimiler. Det är inte heller självklart något som skulle uppskattas av Charlie Hebdos utgivare. Det är en tidning som mycket medvetet lagt sig utanför den publicistiska mittfåran av breda nyhetsmedier. Det var långt ifrån säkert att Charlie Hebdo skulle uppskatta en sådan här manifestation.
Inställningen gick att ana när en av medarbetarna uttryckte skepsis inför att världens makthavare plötsligt kramar den lilla provokatören, som om de alltid tyckt att Charlie Hebdo varit yttrandefrihetens klarast lysande stjärna.
Aningen om att Charlie Hebdo inte har en odelat positiv syn på att tidningar återpublicerar hela nummer bekräftades i går. Flera tiotals tidningar över hela världen har sökt Charlie Hebdo för att få översätta och återpublicera den tidning som kom i går.
Charlie Hebdos redaktion har tackat nej till samtliga utom två: den turkiska tidningen Cumhuriyet och italienska Il Fatto Qutidiano. De båda ska enligt uppgift publicera ett urval av senaste numret av Charlie Hebdo efter en överenskommelse med redaktionen.
Det är inte alls säkert att Charlie Hebdo tyckt illa om en bred återpublicering i Skandinavien som manifestation, men saken måste självkart utredas och förankras med dem. Vi har alltså inte lyckats få ett svar.

Det tredje problemet ägde vi helt själva. Oavsett vilket intryck man nu kan få av olika publicisters och politikers helgjutna stöd för Charlie Hebdo var det ganska få som var välbekanta med den lilla vänsterradikala kontroversiella satirtidskriften före terrorattentatet. Gick det att som utgivare ställa sig bakom ett helt nummer?

Själv reagerade jag på två saker när jag läste hela numret översatt. Det ena var en satir om muslimska barn, uttryckt genom en serieteckning där en bebis ligger och viftar med en sabel i barnvagnen och plötsligt råkar skära halsen av någon.
Pappa upp i dagen”, lyder texten till bilden.
Fyndigt eller hets mot folkgrupp med barn som illustration? Fråga värd att fundera på för ansvarig utgivare.

Den andra bilden handlade om en story som väckt stor uppmärksamhet i Frankrike, där romer förbjudits att begrava ett dött barn i en fransk kommun. Charlie Hebdo skämtar med situationen i en seriestrip som säger att problemet var inte barnen. Problemet är att döda barn drar vuxna romer till sig, illustrerat med en kö av romer till en barngrav.
Jättekul, kan man tycka och argumentera för att satiren är riktad mot franska kommunalpolitiker. Eller så kan man fundera på om detta inte är en framställning som ligger mycket nära det lagstiftaren i Sverige anser vara hets mot folkgrupp.

Övriga publicister vi kontaktade i Skandinavien tackade nej till att vara med på en återpublicering. Jag tänker självklart inte berätta vilka vi tillfrågat. Det vore ett märkligt agerande om jag satte dem i en situation där de tvingades motivera varför de inte var med på en utgivning på Aftonbladets initiativ.
Men motiveringarna spände från att tajmingen var fel till att tidningen i stora stycken var obegriplig utanför en fransk kontext och att några bilder i numret var för grova att publicera.

När samtliga inbjudna tackat nej var min egna inställning att jag kunde tänka mig att återpublicera Charlie Hebdo själv i Aftonbladet. Mindre som manifestation nu eftersom dagarna gått, men som en söndagsspecial för att erbjuda läsarna en djupare förståelse och kunna bilda sig en egen uppfattning om vad Charlie Hebdo är för tidning. En viktig bakgrund till den senaste veckans blodiga dramatik.

Vi diskuterade att återpublicera hela tidningen, som utgivare övervägde jag att ta bort sidorna med satirerna över muslimska barnet och döda romska barnen, men i så fall självklart tydliggöra den redigeringen för läsarna.
Av mer praktiska skäl förekom också en diskussion om att lyfta ytterligare någon sida av utrymmesskäl i print och överskådlighet online. Det innehållet var helt okontroversiellt, men svårbegripligt utanför en krets av franska intellektuella. Det senare var en bisak, inte viktigt. Jag vägde där värdet av att få en känsla för hela publikationen och överskådligheten.

Oavsett var det självklart att vi behövde få klartecken från Charlie Hebdo, vare sig det gällde en publicering av hela numret eller ett omfattande urval, allt översatt till svenska.
Vi gjorde ett genomarbetat jobb där frankrikeexperten och tidigare pariskorrespondenten Chris Forsne tillsammans med kulturredaktören Martin Aagård gick igenom numret och satte de olika artiklarna och teckningarna i ett sammanhang.

Dessvärre lyckades vi inte, av lätt insedda skäl, få ett svar på vår fråga om rättigheterna att återpublicera från Charlie Hebdos redaktion. Publiceringen var därför, enligt mig, inte möjlig att genomföra på rent upphovsrättslig grund.
Att chansa och göra något som kunde vara mot Charlie Hebdos vilja var aldrig aktuellt.

Synd på en bra idé, men sådant som händer. Vi gör dagligen, eller i vart fall varje vecka,  jobb som inte leder till publicering. Det kan bero på att ursprungsidén inte håller eller att det finns utgivarsynpunkter. Det är en styrka att kunna jobba så, förunnat kraftfulla mediehus som Aftonbladet. Inte en svaghet.

Härvid hade saken kunnat bero. Men istället rycker DN ut på grundval av två publicistiskt svårt förvirrade översättare och publicerar en lika illasinnad som undermålig artikel som handlar om att Aftonbladet nu bedriver ”censur”.
Att de två översättarna är okunniga om utgivning må vara dem förlåtet. Att översätta är ett jobb, att vara utgivare är ett annat. Ett gott råd oavsett är dock att inte agera på en kombination av okunskap och egna känslor av besvikelse för att ett jobb man gjort inte publiceras.

Värre är att översättarna handskas så ovarsamt med det allvarliga ordet censur. De borde å sitt yrkes vägnar ha bättre koll på ordet än ett genomsnittligt nättroll.
Generellt kan man tala om censur om något hemlighålls eller nedtystas för att det är misshagligt. Knappast aktuellt i detta fall då ju själva idén var att publicera och tydligt redovisa och förklara om en redigering blivit aktuell av utgivarskäl.
Med censur i publicistiska sammanhang avses ofta självcensur. I detta fall hade det till exempel kunnat innebära att aldrig pröva idén att publicera Charlie Hebdo.
Censur i mer exakt betydelse bedriver en statsmakt som förhandsgranskar innehåll. Aftonbladet är förvisso Sveriges mest lästa nyhetskälla med 3,4 miljoner läsare varje dag. Men vi är inte staten Sverige. Vi är en publicistisk organisation. En publicist kan refusera material och är i övrigt fri att göra vilka publicistiska val hen vill. Det är en bärande idé inom tryck och yttrandefriheten. En publicist kan inte tvingas att publicera något. I svensk lagstiftning blir den principen extra viktig eftersom vi här lever med ett system där ansvarige utgivaren juridiskt är ensamt ansvarig för allt som publiceras under utgivningstillståndet.

Men sådana här små detaljer stör inte översättarna. Nej, här ska minsann dras en lans för det fria ordet genom att anklaga Aftonbladet, som gett dem ett översättningsuppdrag, för censur. Översättarna är till och med ”djupt oroade ur ett rent demokratiskt perspektiv”.
Jag är ledsen, men jag måste använda ett ord som rätt beskriver översättarnas agerande här:
Ogenomtänkt, en bit över gränsen till korkat.

Att DN inte inser detta är intressant. Jag är nämligen övertygad om att man faktiskt inser de uppenbara bristerna i översättarnas anklagelser.
Dagens Nyheter var en av de tillfrågade tidningarna att genomföra en manifesterande sampublicering. Jag kan vara öppen med det eftersom de i den aktuella artikeln berättar det själva.
DN:s chefredaktör Peter Wolodarski tackade nej med motiveringen att stora delar var svårbegripligt utanför en fransk kontext och uttryckte tvekan inför att göra sig till utgivare av bilden med de romska barnen.

En helt habil publicistisk hållning, snarlik min egen. Ändå väljer de att göra en artikel som anklagar Aftonbladet för censur. Det hade möjligen varit motiverat om vi faktiskt publicerat ett urval och varit otydliga med det.
Men nu? Anklagelser om censur utifrån en arbetsprocess som DN haft god inblick i, men som aldrig blev något publicerat på grund av att vi inte kunde klarera upphovsrätten? Jag är helt säker på att DN har bättre koll än att kalla det för censur.

Det går inte att frigöra sig från misstanken att DN i märkligast tänkbara läge passade på att utnyttja de förvirrade och upprörda översättarna för att klippa till Aftonbladet, trots att man egentligen visste bättre.

Jag tror att DN i sin självgodhet måste fundera lite på om avskyn och något slags mindervärdeskomplex gentemot Aftonbladet här blivit så stark att det förmörkat det publicistiska omdömet. Det går faktiskt att prata med uppgiftslämnare och säga att deras grej inte håller, att deras kritik är uppenbart irrelevant och inte håller för en artikel. Det är vardagligt arbete på en tidningsredaktion.

Jag kräver inte att denna bloggpost publiceras som genmäle i Dagens Nyheter.
Men om ni känner att det vore på sin plats så gör jag härmed denna text helt fri för återpublicering. Jag förstår att den kan vara för lång och att någon del av den kan bedömas som magstark för DN:s läsare.
Det är därför helt okej att redigera i den – givet att ni kollar med upphovsmannen först. Jag kommer inte att kalla det censur.

 

Svar från översättarna på Jan Helins artikel
angående det inställda numret av Charlie Hebdo 

Den 15 januari 2015
Översättarnas anmärkning

Vi kan bara beklaga att det skulle krävas en artikel i DN för att få ett klart svar på frågan varför somliga översatta sidor ur Charlie Hebdos sista nummer före attentatet mot tidningen skulle plockas bort ur Aftonbladets planerade utgåva. Vi har tidigare förgäves sökt få ett klart svar på varför man tog bort sidorna i fråga och blev förvånade över att man inte ansåg översättarna ett sådant värdiga (men med tanke på den syn på översättarens roll som Helin vädrar på sin blogg är det kanske mindre förvånande – att sedan utgivaren behöver översättaren för att få sidorna förklarade för sig, ja det är väl en annan historia.)

Vi gläds över att dessa svar nu kommer – med lite tur kan de leda till ett öppet samtal kring Aftonbladets och andra svenska tidningars splittrade förhållande till Charlie Hebdo.

Att det inte går att publicera texter utan tillstånd är givet (även om vi har vissa svårigheter att föreställa sig hur Aftonbladet skulle formulera sin förfrågan till Charlie Hebdo: ”Jo hejsan, det här var Aftonbladet i Sverige, ni vet, ett av världens friaste länder. Vi beklagar sorgen. Vi skulle vilja hedra er och det fria ordet genom att ge ut ert senaste nummer, ja det som utkom samma dag som ni förlorade tio av era medarbetare. Men… hur ska vi säga… svenska läsare är så känsliga. Så för att skydda dem från er skadliga humor, tänkte vi klippa lite, ja, ni vet hur det är… jaså inte?)

Nu är det emellertid inte detta som är orsaken till att undertecknade, med Helins ordalag, känner sig ”publicistiskt svårt förvirrade”.

Men låt oss först reda ut ett missförstånd. Översättare är inte en opartisk, homogen skara som saknar relation till de texter de översätter eller omständigheterna kring vilka de publiceras.

För några av oss var beslutet att på mycket kort tid översätta en inte oansenlig textmängd ett ställningstagande: efter att med egna ögon sett och delat den stora sorg som idag förenar Frankrike, tedde sig föresatsen att ge ut hela det senaste numret lika hedervärd som självklar, för att en svensk publik skulle få en chans att bilda sig en egen uppfattning om vad man i Frankrike kan skratta åt (om man vill), och numera mördas för.
Därför var det heller aldrig någon tvekan om att vi skulle medverka med våra namn, trots att man lät oss förstå att vi kanske inte borde vilja det.
Så återigen måste vi ge Helin rätt, men på vårt sätt: visst agerade vi på både okunskap och egna känslor av besvikelse över att numret inte publiceras. Vi var inte informerade om att Aftonbladet saknade rättigheter, och vi hade aldrig kunnat ana att Aftonbladet skulle få för sig att karva i det sista numret efter tio avrättade journalister med motiveringen att det skulle vara för brutalt för en svensk publik, eller att vissa sidor bröt mot svensk lag, ja rentav gjorde sig skyldiga till hets mot folkgrupp, och dessutom var tråkigt.
Kvarstår det faktum att den svenska publiken inte kommer att få dra sina egna slutsatser, eftersom Aftonbladet gjort det åt dem. Vi känner oss, för att använda ett svenskt favoritord, kränkta å Frankrikes vägnar, och även å Sveriges.

Svensk tryckfrihet är en av de starkaste och äldsta i Europa. Den står inskriven i svensk grundlag. Den har emellertid inte varit förskonad från angrepp. 1856 ville Oscar I och regeringen avlägsna tryckfrihetsförordningen ur grundlagen, bland annat med argumentet att den ”undergrävde religionens helgd”. Förslaget röstades lyckligtvis ner av samtliga stånd den gången. Idag tycks det inte längre behövas någon Oscar; Tidningarna gör jobbet själva.

Vårt beslut att gå ut med vår uppfattning grundar sig på att vi anser att de frågor som väckts de senaste dagarna är så pass brännande att en debatt är på sin plats.
Varifrån kommer våra dagstidningars bristande tilltro till läsarnas urskillningsförmåga? På vilket sätt gör sig en tidning skyldig till hets mot folkgrupp genom att referera? Vad skulle hända om man applicerade Aftonbladets beslut på säg film eller litteratur?

Och framförallt, finns det då inga lägen där svensk hänsyn bör stå tillbaka och en tidning i yttrandefrihetens namn kunna publicera något som förvisso annars skulle redigeras bort, för att skicka ett meddelande till de som är beredda att döda sina meningsmotståndare, att vi inte låter oss skrämmas?
Inte för att rättfärdiga bilderna, utan för att stödja rätten att uttrycka sig med livet i behåll.  

Helin påpekar mycket riktigt att det är viktigt att göra skillnad på censur och självcensur. Vi kan bara konstatera att han med sorglig tydlighet demonstrerat skillnaden. Så tack Jan Helin, för att du tog oss ur förvirringen.

Magdalena Sørensen, översättare
Maja Thrane,
översättare

Sida 1 av 46
  • Tjänstgörande redaktör: Micke Andersson
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB