Söndagskolumn #120. Om hur kvällstidningen blev tv på morgonen.

av Jan Helin

SÖNDAG 23 november 2014.

Om någon för tre år sedan sagt följande:
Aftonbladet kommer att starta morgon-TV och samma vecka kommer ärkerivalen Expressen att starta underhållningssajter i Turkiet, Tyskland och Norge.
Hur hade du reagerat?
Själv har jag nu i flera år jobbat med att inse hur medielandskapet förändras i grunden, att det kräver radikal omställning av hur en redaktion och affärsutveckling inom media fungerar.
Ändå hade jag nog i mitt stilla sinne tänkt inför ett sådant påstående… nja, nu får du nog dämpa dig lite.

Och ändå var detta exakt vad som skedde i veckan.
Kvällstidningen Aftonbladet startade morgon tv och kvällstidningen Expressen startade virala underhållningssajter i Turkiet, Tyskland och Norge.
Det var således ytterligare en vecka av omvälvande nyheter i det svenska medielandskapet. Och ytterligare en vecka där kvällstidningarna går i bräschen för utveckling av medier.

Morgon tv har en särskild och spännande historia i Sverige. TV4 var först ut 1992. Kanalen hade då funnits i två år och en i stort sett samlad medievärld i Sverige skakade på huvudet.

TV på morgonen? Hur skulle folk ha tid med det? På morgonen läser man morgontidning och lyssnar på radio. Kommer aldrig att gå.

TV4 var vid denna tid ett ekonomiskt högriskprojekt. Kanalen kämpade för sin existens och fick vissa månader gå rakt till banken och låna upp pengar för att ha råd att betala ut löner. Och nu morgon tv…
Pionjärerna i rutan var Malou von Sivers och Bengt Magnusson. De satt både i soffan och läste nyheter till en början. Ett klassiskt inslag var Jonas Wahlström som dök upp från Skansen varje morgon med olika djur i studion. Att blanda nyheter med djur från Skansen i en tv-soffa på morgonen ansågs vid denna tid vara ett riktigt knaskalas från den typ av medieanalytiker som automatiskt rynkar på näsan och identifierar det mesta av nyskapande som förflackning och hot mot kvalitetsjournalistik.
Förebilder för morgon tv saknades inte. I USA hade NBCs The Today show startat morgonsändningar redan 1952 och sänds ännu i dag.

Men 1990-talet var ännu en tid i Sverige då vi trodde att mycket av sådant som ägde rum i amerikansk tv var ”only in America”.
Banbrytare som Robert Aschberg i Diskutabelt, vidare över Robinsson Robban till våra dagars Samir i Paradise hotell skulle visa att det var ett ganska gravt felantagande.

Bengt och Malou kämpade på med morgonsändningarna med en i tv-sammanhang mycket liten budget. Strategin var tydlig: erövra nya tider på dygnet för TV4-journalistiken. Det tog två års slitsam ökenvandring i arla morgonstund. Sedan kom succén. De hade byggt ett format som för evigt förändrat svenskarnas tv-vanor. SVT hakade på och startade egna morgonsändningar.
I torsdags slöts någon typ av cirkel i medielandskapet när Malou von Sivers fick motta Lukas Bonniers Stora Journalistpris med motiveringen:

”För att hon aldrig slår sig till ro i soffan.”

Samma vecka alltså som ett nytt morgon tv initiativ föddes i det svenska medielandskapet. Grattis Malou – pionjären!
Så hur tänker vi som nu startar Aftonbladet Morgon i en helt ny, icke tablåstyrd tv-värld?

Det är åter en strategi kring nyhetsdygnet som är grunden.
Aftonbladet är i dag en nyhetskälla som har användarna med från tidig morgon till sen kväll. Vi har mycket stora mängder trafik i mobiler och läsplattor under morgnarna.

Att producera tv under morgonen gör att vi kan erbjuda användarna att dels ta del av inspelningen när den äger rum. Det vi ännu kallar direktsändning. Under sändningens gång klipper vi ut avsnitten ur Aftonbladet Morgon så att du dels kan ta del av det som intresserar dig, när du har tid. Dels följer dessa klipp med nyhetsflödet genom dagen. Låt mig ta ett exempel:

Premiärsändningen av Aftonbladet Morgon innehöll ett klassiskt bra avslöjande av Richard Aschberg. Han konfronterar och avslöjar att poliser utnyttjar sina polisbrickor för att åka kommunalt också när de inte är i tjänst. Storyn utgör ett inslag i Aftonbladet Morgon. Richard är i studion och berättar om jobbet. Aftonbladets nyhetskolumnist Oisìn Cantwell är i studion och sätter avslöjandet i perspektiv. Under dagen utvecklas storyn. Kommentarer och ytterligare uppgifter tillkommer nyhetsartikeln i Aftonbladets digitala utgåvor. Själva tv-reportaget och diskussionen i studion följer hela tiden med när nyheten utvecklas.
Självklart startade också papperstidningen med detta jobb denna dag.

Så produceras, paketeras och utvecklas journalistik över dygnet i dag. Aftonbladet Morgon är en utmärkt startpunkt för såväl alla våra färgstarka profiler som vårt innehåll. Programledarna Karin Magnusson, Maria Bjaring och Claes Åkesson sätter tonen för Aftonbladets nyhetsdygn med sina sidekicks Henrik Torehammar och Natalia Kazmierska.

Du är varmt välkommen till ditt nyhetsdygn med Aftonbladet – Sveriges mest engagerande nyhetskälla och mötesplats för alla som gillar att vara uppdaterade.

RÄTTELSE:
Det allra första morgonprogrammet i svensk tv var Gomorron Sverige som sändes i SVT från Göteborg. Det var ingen daglig morgonshow, utan sändes under två timmar på lördagar med start klockan 08.00. Gomorron Sverige hade premiär den 10 september 1977 och leddes av Lennart Hyland och Steen Priwin. 1980 – 1984 togs värdskapet över av Per Ragnar.
Det sista programmet sändes den 28 december 1996. Programmet hade då, efter att TV4 startat sina morgonsändningar, utökats till dagliga morgonsändningar och SVT gjorde om sina morgonsändningar. En mer fullödig historik hittar du här.

Söndagskolumn #119. Om hur alla är jämlika, men några är jämlikare än andra på internet.

av Jan Helin

SÖNDAG 16 november 2014.

Tänk dig följande:
Du har ditt telefonabonnemang via en särskild operatör. Vi kan kalla den Telex.
När du valde Telex stod du och valde mellan Telex1, Telex2 och Telex3. Det var olika priser och erbjudande om telefoner som vanligt.
Men det som till slut fick dig att välja Telex var att de erbjöd en oemotståndlig deal vad gäller Aftonbladet TV och YouTube.

Via Telex fick du fri och obegränsad tillgång till hela Aftonbladet TV:s och YouTubes utbud. Alla livesändingar, alla program och klipp – rubbet. Fritt att streama så mycket du vill och med full fart.
När du streamar annat innehåll via ditt Telexabonnemang, till exempel från SVT eller TV4 så dras det däremot från den mängd data du kan streama via ditt abonnemang varje månad. Bara Aftonbladet TV och YouTube är fritt. Orsaken är naturligtvis ett avtal som Aftonbladet TV och YouTUbe gjort med Telex. Tittar du på något annat äter det av ditt abonnemang, men det går ofta också långsammare eftersom det i avtalet mellan Telex, Aftonbladet TV och YouTube också ingår en garanti om prioritet i nätet.

Det jag just beskrivit skulle utmana det som kallas för nätneutralitet. Telexabonnemanget är ännu inte verklighet i Sverige. En hel del talar för att det skulle kunna bli det. En hel del annat talar emot.
I USA har nätneutraliteten redan börjat utmanas. Videotjänsten Netflix slöt i februari i år ett avtal med bredbandsgiganten Comcast som gör att om du har ditt internet via Comcast så blir din Netflix tjänst 66 procent snabbare än om du har en annan internetleverantör. Den tekniska lösningen kallas för ”peering” och gör att Comcast kunderna får direkt access till just Netflix, utan att passera den trögare vägen via det allmänna internet. Det är ett direkt brott mot nätneutraliteten.

I botten på de frågor sådana här avtal väcker ligger vad vissa anser vara en av de största affärsfrågorna för medier i vår tid. Andra menar att det är en mindre intressant fråga i sammanhanget. De menar att den frågeställning jag just beskrivit är den största demokratifrågan i vår tid – nätneutraliteten.

Begreppet nätneutralitet skapades i USA för drygt tio år sedan när nätaktivister formerade sig i protester mot möjligheten för telekombolag och internetleverantörer att kontrollera och prioritera information och trafik på internet.
Det var framsynt, långt bortom den lite inskränkta och i mitt tycke ointressanta debatten om fildelning som hittills fått större utrymme än nätneutraliteten. Fildelningen är mindre spännande för att den enligt mitt sätt att begripa världen är ett självklart brott mot upphovsrätten. Men det är inte de som är upptagna av att följa lagar och regler som vinner på internet.

Du ska vara snabb, fräck, globalt stor, säga att du inte är ond och erbjuda världens bästa digitala tjänster. Klarar du det så viker upphovsrättsinnehavarna ner sig och sätter sig istället i seminarier och undrar hur de ska bli bättre i sociala medier.

Sådan är storyn om TV-bolagen och YouTube. Till en början var de rosenrasande på fräckheten och försökte stoppa sitt innehåll att sprida sig, i dag måste de vara på YouTube att få yngre tittning. Senaste exemplet skrev jag om här i förra veckan där Tysklands samlade publicister utmanade Google och förbjöd dem att lägga upp sammandrag av artiklar i sökresultaten. Okej, sa Google och tog bort innehållet. Trafiken till tyska mediesajter störtdök med 40 procent. Publicisterna hissade vit flagg efter 14 dagar.

Fildelning och upphovsrätt har möjligen fått större utrymme i debatten än nätneutraliteten för att den är lättare att begripa, som Hanna Fahl skrev i en intressant artikel i DN i går.
Här hemma har TV-bolagen försökt uppmärksamma den nya regeringen på vikten av nätneutralitet. SVT, TV4, SBS Discovery (Kanal 5 med mer) och MTG TV (TV 3 med mer) skrev ett gemensamt brev om saken häromveckan.

Tillsammans med de stora filmbolagen i Sverige låg de också bakom stämningen av Bredbandsbolaget i veckan. Orsaken till stämningen är att Bredbandsbolaget, enligt tv-kanalerna och filmbolagen, måste stänga ner aktörer som Pirate Bay och Swefilmer. Den som har sitt internetabonnemang via Bredbandsbolaget ska inte ha tillgång till piratsajterna.

Det finns goda argument för en sådan hållning. Men vad hände nu med engagemanget för nätneutraliteten?

Ska internetleverantörerna nu plötsligt bli gatekeepers och prioritera visst innehåll framför annat? Ansvariga utgivare rentav. Det enkla svaret är naturligtvis nej, det är inte det som avses med stämningsansökan. Film- och tv-bolagen anser bara att bredbandsleverantören ska sluta ge access till sajter som bryter mot lagen i form av upphovsrätten.

Aktionerna i Sverige är tecken på det uppenbara: starka lobbykrafter är nu igångsatta kring regulatoriska frågor för att skydda existensen och affären för bolag med en analog historia av rörlig bild. Nya aktörer med mycket större närvaro på internet än traditionella TV-kanaler, till exempel Aftonbladet TV och YouTube, kan teoretiskt röra sig snabbare och rentav utmana nätneutraliteten tillsammans med till exempel en telekomoperatör. Det är svårare att göra för den som har svag närvaro i digitala kanaler.

Så vad blir nästa steg från film- och tv-bolagen? Att stämma Google? Det är ju de som leder publiken till ställen där material som skyddas av upphovsrätt sprids olagligt.

Men… skulle inte tro det va? Störst går först också i den nya världen, där vi alla såklart värnar demokratiska värden.

Aftonbladetrapporten – här är den.

av Jan Helin

Jag initierade arbetet med Aftonbladetrapporten i somras efter en diskussion med ett antal medarbetare.
Vi var inspirerade av den självrannsakan som New York Times förmådde i sin Innovation report där de systematiskt kartlade sina svagheter som online media.
Om världens tjusigaste nyhetsvarumärke kunde göra detta så borde rimligen Sveriges mest engagerande nyhetskälla och mötesplats kunna göra detsamma.
Vi borde dessutom må bra av det.

Aftonbladet har haft fantastiska framgångar de senaste tio åren. Mitt i brinnande strukturomvandling har vi levererat branschens bästa resultat, vi har växt Aftonbladets publik till 3,4 miljoner dagliga läsare.
Vi navigerar efter en djärv strategi som säger att Aftonbladet ska vara Sveriges primära nyhetskälla online.

Vi har de senaste två åren vunnit i stort sett alla priser som går att vinna och omnämns ofta i internationella sammanhang tillsammans med koncernkollegor i Schibsted som ett av världens mest progressiva mediehus.

Det finns en fara med detta för en organisation mitt i en stentuff strukturomvandling.
Att vi får för oss att vi är så långt fram att vi är klara. Tro mig – så är det inte.
Därför initierade jag arbetet med Aftonbladet rapporten.

Min tanke är att rapporten ska utmana vår självbild. Kritiskt diskutera vad vi måste göra bättre. Briefen till gruppen, som sattes ihop efter ansökningar var helt enkelt:
Kartlägg och gå igenom Aftonbladets svagheter som online nyhetskälla.

Detta är ett sätt att involvera alla medarbetare i Aftonbladets nästa stora steg i omställningen mot ett digitalt mediehus.
Aftonbladet rapporten är en startpunkt för en förändringsprocess.

I dag samlar vi samtliga medarbetare för en genomgång av rapporten av den grupp som gjort den.

Jag har läst den nu.
Jag fylls av stolthet inför den organisation jag är satt att leda. Det är inte ovanligt att utmaningen att leda i en förändring är en organisation som har svårt att uppamma energin som krävs för förändring.
Aftonbladet är inte en sådan organisation. Rapporten bokstavligen vibrerar av en obändig vilja att förändra, att ständigt vilja vidare.

Vi är öppna med ett antal svagheter och kritik mot sådant som borde fungera bättre.
Jag förstår underhållningsvärdet av det för belackare på utsidan. Det är ointressant. Vi bjuder på det, med den uppmaning:
Före ni pekar finger, eller lägger er energi på att hitta elaka vinklar om oss på Aftonbladet – titta in i era egna organisationer.

Jag tror många medier skulle må bra av en process som den Aftonbladet inleder nu. Det kräver lite mod och mycket arbete.

Vi hoppas att vi med Aftonbladetrapporten kan vara en inspirationskälla också för andra medier i de tuffa tider som medier går igenom nu. Därför delar vi den.

Transparens är ett populärt ord i dag. Det har sina orsaker. När verkligheten blir komplex och ändras snabbt är det viktigt att fler kan se samma sak. Ingen kan tänka allt själv, se allt själv.
Därför tror vi på att också göra delar av den här processen öppen. Det skapar förutsättningar för diskussion och idéutbyte.

Jag är inte orolig för att det skulle minska vår konkurrenskraft.
Det är sällan vad som sägs, eller en helt unik idé som är det hemliga receptet för att klara en förändring. Det är kraften i att agera på insikterna och idéerna som är det avgörande.

Det viktigaste med rapporten är det som vidtar nu på Aftonbladet. Diskussioner och process för att ställa om och utvecklas.

Den kraften måste varje organisation hitta i sig själv och varje ledning klara av att ta fram och växla ut.
Ju fler som gör det, desto bättre medielandskap kommer Sverige att få framåt. Så kan en sund konkurrens växa fram om rätt saker – journalistiken, produkt- och affärsutveckling.

Här är därför rapporten såsom levererad från medarbetarna som skrivit den. Rapporten är helt öppen för alla som är medlem i Plus Premium i Aftonbladet. Vilket du såklart är eftersom du är intresserad av hur marknadsledaren Aftonbladet utvecklar betaltjänster ;)

(Den enda skillnaden mot den rapport medarbetarna tagit del av i dag är att namnen är borttagna. Vem som sagt vad i detta är rimligen inte intressant för någon utanför Aftonbladet.)

Söndagskolumn #118. Om användare, människor och startade strömmar.

av Jan Helin

 SÖNDAG 9 november 2014.

Vad är värdet av journalistik?
Frågan plågar mediebranschen och det förs en diskussion om vad som händer i ett demokratiskt perspektiv när i stort sett alla redaktioner måste minska sina resurser.
De enda som verkar ha ett tydligt svar på frågan är användarna av journalistiken, alltså läsarna, tittarna och lyssnarna.

Aftonbladet nådde i september det högsta läsartalet någonsin i tidningens 184-åriga historia. Hela 3,4 miljoner läsare tog varje dag del av Aftonbladets journalistik.

Flera mediehus kan visa på samma utveckling, de får fler och fler läsare i fler och fler kanaler.
Så vari består journalistikens kris?
Ett enkelt, och ganska sant svar är att krisen består av affärsmodeller som går sönder när medier digitaliseras.
Det är inte journalistiken som blivit mindre populär. Den väcker fortfarande tanke och starka känslor. Det är affärsutvecklingen som inte hinner med.

Det är inte så konstigt. Digitalisering dekonstruerar medieaffären. Det som tidigare hängde ihop visar sig i en digital värld inte alls hänga ihop.

Om du levt ett tag minns du säkert hur morgontidningen brukade vara full av annonser för begagnade cyklar, badkar och bilar. Det kallades eftertextannonser och var en viktig intäkt för att finansiera journalistik. I dag sköter vi sådana affärer direkt på nätet och det visade sig att eftertextannonser inte alls behövde journalistik för att klara sig.
Detsamma kan sägas om flera tjänster som tidigare var journalistik. Få läser idag tidningen för att hitta de billigaste resorna till solen, kolla vad det är för väder på gång, vad som visas på tv, eller söker den bästa dealen för försäkring, telefon, tv via sin tidning. Det finns mycket bättre sådan service på nätet i dag.

Schibsted, som äger Aftonbladet, insåg tidigt detta. Tjänster som de ovan drivs i dag framgångsrikt av bolag som Blocket, Compricer, Klart.se, TV.nu och Let´s Deal. Samtliga är bolag inom Schibsted koncernen.
Tillsammans med en sajt som Aftonbladet med sin höga trafik av läsare som hela tiden återvänder bildar detta ett kraftfullt digitalt ekosystem. Bolagen driver varandra. Läsarnas och tittarnas klick förvandlas till vad som i mediebranschen kallas för trafik.

Eller som Aftonbladet TV:s chef Jan Scherman slagfärdigt uttryckte saken på ett möte i veckan:
”En startad ström är också en människa.”

Detta är orsaken till att Aftonbladet och Schibsted beskrivs också i internationella sammanhang som en av världens mest progressiva mediekoncerner.
Är vi därför klara? Är Aftonbladet redan framme i framtiden?
Långt därifrån. Också vi har stora utmaningar kvar framåt om vi ska fortsätta att leda utvecklingen och stärka positionen som Sveriges primära nyhetskälla online.

Den största utmaningen är utvecklingen på annonsmarknaden. Amerikanska internetjättar som Google och Facebook erbjuder både möjligheter och hot för medier. Hoten är en fundamental förändring av annonsaffären. Hittills har redaktionella miljöer varit viktiga för annonsörer och kommer säkert i någon mån vara det också framåt. Men internetjättarna är ohyggligt skickliga på att bygga annonsprodukter av data. Det betyder att de hittar vilken målgrupp som helst var som helst och när som helst på internet.
Det är komplicerat och finns en svaghet i det som allt tydligare börjar debatteras.

I längden kan det visa sig att människorna som genererar datapunkterna med sitt beteende på nätet inte tycker att övervakning är en bra affärsmodell.

Det är svagheten, men det är en svaghet som ännu är så svag att mediehus börja kapitulera och lagstiftare famlar för att till att börja med fullt ut begripa vad det är som händer.
I Tyskland har denna månad utspelat sig en strid mellan Google och den stora mediekoncernen Springer. Mediekoncernen meddelade Google att de behövde betala för rätten att visa en del av innehållet när du söker. Det vill vi inte, svarade Google och släckte alla textutdrag under länkarna till Springers publikationer när du sökte på Google i Tyskland. Trafiken till de tyska mediesajterna störtdök. Klicken minskade med 40 procent. Striden var över på två veckor.

Springer och 200 andra tyska publicister gav upp, men menade att de visat en viktig verklighet för lagstiftarna.
Google gillade också aktionen och uttalade att ”experimentet” visar att Google hjälper tyska nyhetsmedier till ekonomisk framgång.

I Spanien ser det nu ut som stora delar av de spanska publicisterna kommer att hissa vit flagg och ersätta sin egna tekniska utveckling och istället ge sig in i djupt tekniskt samarbete med Google. Tanken är sannolikt att publicisten ska göra det publicisten är bra på, alltså rapportera, analysera och berätta historier. Låt de som är bäst i världen på digital utveckling ta hand om affären. Det är en komplicerad väg att ge sig in på. Det skulle kunna sluta med att det fria ordet till slut ägs globalt av ett par tre internetjättar med lokala redaktioner och varumärken i länder som drar in publiken i ett globalt ekosystem av datapunkter.

Jag är mycket glad att verka inom en koncern som kaxigt säger att vi tänker ge jättarna en match om denna världsordning.
Du som läsare har i mångfaldens anda alla skäl att önska oss lycka till.

Söndagskolumn #117. Om den bästa av världar.

av Jan Helin

 SÖNDAG 2 november 2014.

Det är sannolikt att du läser den här artikeln för att en kille som heter Greg Marra, 26, en ingenjör på Facebook, har räknat ut att du gillar den här typen av material.
Jag stal den där inledningen från New York Times i veckan.

De porträtterade i en artikel personen som vi snart kan kalla världens mäktigaste publicist – Greg Marra. Han och hans team på 16 ingenjörer är de som avgör vad som ska visas överst i din nyhetsfeed på Facebook.
Vilka uppdateringar, videos, bilder och nyhetsariklar som dyker upp i ditt flöde.
Enligt en ny studie från Pew Research center får 30 procent av den vuxna befolkningen i USA sina nyheter i första hand via sitt Facebook flöde. Motsvarande undersökning för Sverige saknas.

Men Facebook har i dag en femtedel av jordens befolkning – 1,3 miljarder människor – inloggade i sitt system minst en gång i månaden. Det gör bolaget mäktigt bortom fattbarhet ännu så länge.

Men låt oss försöka förstå hur det ändrar nyhetsbranschen först.
Greg Marra själv vill inte kalla sig publicist eller redaktör. Tvärtom.  Han säger om sig själv och sitt team som avgör vad en femtedel av jordens befolkning ska se i sina Facebookflöden:

– Vi försöker uttryckligen att inte se på oss själva som redaktörer. Vi vill inte ha en redaktionell bedömning av innehållet som är i ditt flöde. Det är du som valt dina vänner, du har kopplat upp dig till sidor som du vill följa och du är den som bäst bestämmer vad du bryr dig om.

Det låter sympatiskt och är det möjligen också. I vart fall har den icke publicstiska hållningen lätt till att Facebook i dag dirigerar var femte läsare av all världens läsare till världens nyhetssajter.
Några av världens mest progressiva redaktörer ägnar mer tid åt att förstå hur Greg Marra ändrar i sin algoritm som består av tusen och åter tusen parametrar, än vad de ägnar åt att producera journalistik. De måste få läsarna via Facebook och förstår de inte hur algoritmen fungerar där kommer inga läsare till deras innehåll.

Greg Marras uttalande är i sin enkelhet svindlande. Det är redaktören ersatt av dig själv och en algoritm som förstår dig själv bättre än du själv.

Det är å ena sidan en totalt fragmenterad värld som filtreras av koder och levereras direkt till dig. Det är å andra sidan återskapandet av klassisk tidningsläsning. Du har väl aldrig läst en papperstidning från pärm till pärm? Du bläddrar lite, fastnar än här, än där. Läser en halv artikel, fastnar på en bild, går vidare till en notis, läser en bildtext därefter en hel artikel och så vidare.

I dag spårar Facebook ditt läsbeteende och serverar dig innehåll som de vet att du vill ha. Flödet kapar effektivt bort sådant du tidigare bläddrat förbi, inte varit intresserad av, tänkt att du ska läsa sedan men aldrig läser. Alla döda ytor är borta.

Således lever vi i den bästa av alla världar.
Eller?
Vad händer med de artiklar du inte visste att du ville ha? Vad händer med din egna tankeförmåga om du inte blir utmanad?

Hur ska du utvecklas som människa om ditt flöde bara består av dig själv?

Låt oss nu odla vår trädgård.

Söndagskolumn #116. Om u-båtar och glittrande ögon.

av Jan Helin

SÖNDAG 26 November 2014.

Har bevakningen av… hur ska jag säga, ”den massiva underrättelseinsatsen” i Stockholms skärgård varit överdriven?
Jag har fått två typer av reaktioner från läsare denna vecka som möjligen är en början till svar.
Den första reaktionen handlar om ilska för att reportrar med egna eller inhyrda båtar stör militärens arbete.
Den andra handlar om att vi i vår rapportering spelar på rädsla för ryssen och skrämmer fram ett intresse för en nyhet som ännu knappt är någon nyhet.
I den senare finns också konspiratoriska inslag om att vi självklart borde begripa att detta är en iscensatt rörelse av militären så här i budgettider. Den teorin kan vi lämna åt foliehattarna tills någon typ av tillstymmelse till bevis föreligger.

Att vi skulle störa militären tror jag också vi kan avfärda. Militären har inte vid något tillfälle yppat kritik om att journalister stört underrättelseinsatsen. Det har förekommit att de vänligt men bestämt bett våra utsända att hålla avstånd eller tillfälligt stänga av motorerna på båtar. Det har såvitt jag känner till respekterats.
På den svårare frågan om vi spelar på rädsla är det inte lika lätt att svara. Det är en uppfattning en del har om journalistik. Jag delar den såklart inte. Jag kan förstå att det ser obehagligt ut med stora örlogsfartyg med full fart i vår vackra skärgård. Men så långt ljuger ju inte bildjournalistiken.

Skrämseln ligger snarare i analyser och diskussioner, mer eller mindre underbyggda, om vad Ryssland egentligen vill med sitt petande på oss.

(Jo, jag vet. Det är inte bevisat att det är Ryssland. Men det är ju där själva skrämseln ligger. Ingen är väl ändå rädder för Holland här?)
Det leder mig in i ett försvar av nyhetsmurvlarna. Det är ofta i denna debatt som myckenheten i nyhetsrapporteringen ifrågasätts och det är nyhetsreportrar som får klä skott för kritiken att media spelar på rädsla.
Det är en felaktigt riktad kritik. Det är i den mer intellektuella delen av journalistiken, den som många gillar att beskriva som kvalitetsjournalistik, som själva skrämseln ligger. Det är där analyserna görs som sätter militärens spanande i otäcka sammanhang.

Också där tycker jag dock att kritiken om att media skräms träffar fel. Det vore ändå väldigt konstigt om det inte förekom en diskussion kring varför det svenska försvaret ägnar sig åt mycket synliga ”underrättelseinsatser”.

De första dygnen fanns mer analytiska inslag och texter som inskärpte allvaret i situationen. Mot slutet av veckan skedde ett tydligt skifte mot att ifrågasätta såväl medias bevakning som militärens insats.
Ändå detta fingerpekande och hånande av nyhetsmurvlar som med varierande sjövana rör sig i olika farkoster för att ta sig fram och vara på plats.
Var glad för den drivkraften hos journalister istället. Vissa dagar ger det där obändiga drivet att vara på plats viktiga nyheter. Visst, andra dagar kan den resultera i mer oavsiktlig komik i form av selfies med orange barnflytväst. Men den skadar ingen och den kan knappast anklagas för att skrämmas.

När jag läste journalistik i USA hade jag en mycket klok lärare som beskrev skillnaden mellan reportern som journalist och kritikern som journalist.

Han beskrev reportern som den med de glittrande ögonen, full av energi och nyfikenhet, som alltid vill ut och iväg för att veta mer.
Kritikern är den distanserade som redan anser sig veta vad som behövs och därför till exempel gärna formulerar sig drastiskt om löjligheten i journalister i flytvästar.

Det handlar i grunden om två olika livshållningar. Här kommer min poäng:
Båda är mycket viktiga för journalistiken. Båda har också getts utrymme i bevakningen av… äh, jakten på ryska u-båtar.

Söndagskolumn #115. Om varför jag hoppas att Jimmie Åkesson blir frisk.

av Jan Helin

SÖNDAG 19 oktober 2014.

Låt mig till att börja med göra en sak klar:
Jag hoppas på Jimmie Åkessons snara tillfrisknande. Det är ingen hemlighet att Aftonbladet tagit avstånd från den värdegrund Sverigedemokraterna bygger sin politik på. Men det finns inget positivt med att Jimmie Åkesson nu inte förmår göra sitt jobb. Utbrändhet är en vedervärdig och tidstypisk åkomma.

Att vara en offentlig person så till den grad som en partiledare är har alltid varit en utsatt position. De moderna kraven på transparens och ständig närvaro i medier har ökat pressen. Till det har också kommit en ständigt närvarande underström av hot och hat som i dag har möjlighet att publiceras och spridas brett.
Den draksådd Sverigedemokraternas publicistiska verksamhet sprider i former som sajten Avpixlat och dess kommentarsfält får naturligtvis utväxter åt båda håll.
I sitt öppna brev reflekterar dock inte Jimmie Åkesson över den saken. Istället förklarar han sin sjukdom med bland annat ”mediernas många gånger vedervärdiga kampanjjournalistik”.

Politiker som avgår eller hamnar i andra problem vill ofta skylla på medierna.
Sven-Otto Littorin förklarade sin plötsliga avgång med att han inte längre ville utsätta sina barn för mediernas närgångna granskning av hans skilsmässa. Förklaringen gav han vid en presskonferens i Almedalen i juli månad. Aftonbladet hade vid det laget publicerat två, mycket strama artiklar om arbetsmarknadsministerns skilsmässa. En spalt och en sida. Den senaste artikeln var publicerad tre månader före hans avgång.
Den förklaringen till ministerns avgång skulle Aftonbladet i ett antal kontroversiella publiceringar senare visa på var mycket långt ifrån hela sanningen. Borde vi avstått från att berätta vad vi visste?

Håkan Juholt skyllde aldrig själv på media. Men många av hans anhängare gjorde det.
Hans talskrivare Daniel Suhonen, som i veckan kom med en mycket omtalad bok om Juholts fall, skyller mycket välskrivet på media. (Med reservation för att jag inte hunnit läsa hela boken ännu.)

Men blir det mer sant för det? Var verkligen media Håkan Juholts problem?

Mina minnesbilder av Juholt var att han konsekvent och ofta sade en sak och lite senare visade det sig att han egentligen menat en annan sak. Att granska och avslöja sådana avstånd mellan politikers ord och mening är en grunduppgift för journalistiken.
Därför blev hans korta tid fylld av tuffa granskningar. Jag minns några ännu:
Inbjudan till pensionsuppgörelsen i installationstalet. Libyenkrisen. Ersättningen för dubbelt boende. Morgan Johansson och provmedborgarskap. A-kassan i skuggbudgeten. Försvarsuppgörelsen och Sverigedemokraterna.
En del höll säkert mer tätt i vinklar och detaljer än andra, det bör medges. Men Juholts yviga retorik och hans möjligen sympatiska, men naiva inställning till makt, producerade hela tiden ny granskande journalistik. Den upplevdes säkert som elak.

Juholts avgång blev till slut en fråga om vad som var mänskligt rimligt. Det handlade trots allt bara om en människa som ville sitt parti gott och försökte göra ett jobb han inte var lämpad för. Journalistiken klädde obarmhärtigt av en man som gjorde sitt bästa, men fått ett uppdrag som han inte klarade av.

Det säger något tröstande om mänskligheten att journalister inte alltid blir populära när de utför detta arbete.

Så vad har varit ”vedervärdig kampanjjournalistik” om Sverigedemokraterna?
Är det Aftonbladets kampanj ”Vi gillar olika” som avses? En kampanj för att värna alla människors lika värde som ofta häcklas av Sverigedemokraternas anhängare.
Eller borde vi avstått från att publicera Aftonbladets avslöjanden om Avpixlats kopplingar till Sverigedemokraternas parti?
Borde Expressen avstått från att publicera videon med järnrören? Eller borde Expressen avstått från sina avslöjanden om partifunktionärer som skriver rasistiska hatinlägg anonymt?
Hade vi fått ett rimligare medieklimat om Dagens Eko avstått att publicera sitt avslöjande om Jimmie Åkessons vidlyftiga spelvanor?
I vanliga politiska fall brukar skyllandet på media jämställas med att skjuta budbäraren. En destruktiv slutsignal som säger att saken är förlorad.

Med Sverigedemokraterna är det annorlunda. Att skylla på medier, och till och med handfast reagera mot medier genom att stänga dem ute från valvakor, är en väsentlig del av partiets retorik som dess väljare förefaller uppskatta.

Det ställer allvarliga frågor om Sveriges tredje största partis syn på det fria ordet och mediers roll i en demokrati.
Jimmie Åkesson skriver i sitt öppna brev:

”Så försöker jag gå till botten med mig själv, städa upp mitt inre och hitta verktyg för att komma vidare.”

Jag önskar att Jimmie Åkesson lyckas i sitt sökande, så att journalistiken kan fortsätta sitt sökande efter hans svar.

Söndagskolumn #114. Om kvalitet, klick och analsex.

av Jan Helin

SÖNDAG 12 Oktober 2014. 

Detta är skrivet på 55 minuter på ett flygplan mellan Helsingfors och Stockholm i fredags. Texten fick ytterligare en halvtimmes redigering dagen efter. Ni kommer att förstå varför detta sammanhang är viktigt senare i texten.

Är det fult att skriva rubriker så att det klickas?
Många redaktörer är upptagna av tanken att det faktiskt är fult med rubriker som lockar många att klicka dessa dagar. Allt oftare, i vart fall i mediebranschen, hörs nedsättande ord som ”klickfiske” eller ”klickbete” om rubriker som lockar hundratusentals till läsning.

Det handlar förvisso ofta om en typ av läsning som kanske inte alldeles uppenbart för människosläktet framåt. Men det är ändå en smula lustig debatt. Rubriksättandet har länge kallats för journalistikens Formel 1. Förmågan att i sex eller sju ord formulera vinkeln på ett innehåll så att det lockar till läsning. Nu har den konstformen blivit extremt mätbar, inför det får vi redaktörer lite ångest.

I fredags befann jag mig i Helsingfors för att träffa kollegor på Hufvudstadsbladet och möta journaliststudenter. Också i vårt grannland lägger redaktörer pannan i klädsamt djupa veck och undrar vad som ska hända med kvalitetsjournalistiken om allt nu ska handla om att få människor att läsa. Fast de säger såklart inte så. De säger naturligtvis att de är oroliga över vad som ska hända med kvalitetsjournalistiken om allt nu ska handla om att få människor att klicka.

Steget mellan att läsa och att klicka är sannolikt mycket litet. Få klickar på något som de inte avser att läsa. Men klicka låter fult, läsa låter fint.

Diskussionen är i någon mening en parallell till den mångåriga och underhållande traditionen att inom kulturkretsar betrakta litteratur utifrån att den blir finare ju färre som läser den. Eller i vart mindre fin ju fler som läser den.
Varken litteraturen eller journalistiken behöver ha som syfte att nå ut brett. Alla författare och journalister vill naturligtvis bli lästa. Journalistiken drivs av en obändig vilja att nå ut. Viss litteratur förefaller ha ett mer avslappnat förhållande till den drivkraften.
Men oavsett verks höjd på text så intresserar vissa ämnen helt enkelt inte lika många människor som andra ämnen. Det är inte jättekonstigt och säger enligt mig inget om kvaliteten i varken det ena eller andra fallet. Bred journalistik kan rymma uppenbara kvaliteter, den kan också sakna dem. Detsamma gäller smal journalistik. En essä blir inte bra för att det är en essä publicerat under fint varumärke, en kulturartikel som idkar idékritik kan vara illa skriven.

En universell kvalitet i alla former av journalistik är att göra det oklara tydligt, det svåra begripligt och förmågan att sätta en händelse i ett sammanhang.
All journalistik mår bra av en paketering och rubrik som lockar till läsning.

Nyhetsjournalistikens krav på snabbhet kan ibland gå ut över de universella kvaliteterna. Kulturjournalistiken har inget krav på snabbhet utan har istället sin stora utmaning i kvaliteten att göra svåra frågor begripliga. Den lyckas inte alltid.
Begreppet kvalitet är inte helt lätt att definiera i diskussionen om journalistik. I många andra sammanhang skulle man säga att innehåll som få läser och ännu färre vill betala för saknar uppenbara kvaliteter. Så behöver det inte vara med journalistiken. Viss journalistik kan till exempel vara så pass kvalificerad att den är svår att ta till sig utan bildning eller kunskaper om ämnet. Den kommer inte att nå ut brett, men behöver inte sakna kvalitet för det.

I veckan fick diskussionen om klick, journalistik och kvalitet en oväntad och intressant förlängning när fenomenet debatterades och undersöktes inom kulturjournalistikens område.
Bakgrunden var mycket tråkig. Kvällstidningarna GT i Göteborg och Kvällsposten i Malmö meddelade att de lägger ner sina egna ledar- och kulturredaktioner. Sidorna ska finnas kvar, men inte ha egna redaktörer. Materialet kommer, såvitt jag förstår, i huvudsak att komma från Expressens ledar- och kulturredaktion, som äger GT och Kvällsposten.

Så långt hade det kunnat stanna vid en tråkig nyhet för mångfalden inom svenska medier. Men ett uttalande från GT:s chefredaktör Frida Boisen kom att göra att diskussionen om huruvida kulturjournalistik klickas eller inte hettade upp.

Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg genomförde ett kongenialiskt experiment. Kulturredaktionens mest klickade text genom tiderna är en liten perifer notis där ordet analsex ingår i rubriken. Linderborg satte därför två rubriker över artikeln som kritiserade nedläggningen av kulturredaktionerna GT och Kvällsposten.

Innehållet var exakt detsamma. Men den ena rubriken löd: ”Analsex tillför mervärde”. Den andra löd: ”Ministern – tillsätt en haverikommission”.
Båda rubriker uppfyller baskravet för rubriksättning. De har täckning i texten.

Metoden är vanlig i modern utveckling av medier och kallas för A/B test. Tanken är att låta kraften i datan istället för kraften i redaktörens tanke styra.

Resultatet av Linderborgs A/B-test är en smula nedslående för mänskligheten. På 24 timmar fördelade sig klicken så här:
Analsexrubriken: 172 088 klick. Haverkommissionsrubriken: 17 892 klick.

Vad ska vi dra för slutsatser av det?
Ja, du kära läsare… det är egentligen du som ska svara på det. Min slutsats är inte att du är mer intresserad av analsex än av ministrar och haverikommissioner. Människan är mer komplex än så. Men Åsa Linderborg gör en ruskigt effektiv illustration av något som en kvällstidningsmurvel vetat mycket länge:

Människor tenderar att säga att de läser en sak. De klickar i högre utsträckning på något annat och delar något tredje.

Därför är en kvällstidningsmix av högt och lågt, av klickvänliga rubriker och kvalificerade kulturartiklar viktigt att värna.
Bröd utan salt smakar inget.

Den här texten diskuterar inte skribentens behov av tid för att åstadkomma kvalitet. Men det är nog helt klart att den hade mått bra av ett par timmars omsorg till. Men tid är som bekant pengar. Och den här fick du ju gratis, så spara ditt gnäll.

Söndagskolumn #113. Om att åka hem för att förstå Sverigedemokraterna.

av Jan Helin

 SÖNDAG 5 oktober 2014.

Det finns många sätt att göra eftervalsanalys på.
Efter en vecka där Sverige nu fått en ny regering är det tid att journalistiskt granska den tydligaste frågan efter detta val:

Hur kom det sig att Sverigedemokraterna mer än fördubblade sitt valresultat?
Vad var det egentligen som drev 13 procent av väljarna att rösta på partiet?

I eftervalsdebatten hördes en tydlig oro, på gränsen till vädjan, att nu inte förenkla svaret och påstå att 13 procent av väljarna är rasister.
Aftonbladet kommer i nästa vecka att försöka ta sig an frågan på ett annorlunda och nytt sätt. Vi börjar med att vända en vanlig bild av oss journalister bak och fram. Inte sällan sägs att journalister lever i en skyddad verkstad där alla tänker likadant och har samma erfarenheter. Riksmedierna styrs och görs av en urban medelklass. Stadsdelen Södermalm brukar få utgöra sinnebilden. Det finns bärande delar av sanning i det. Men också det är en förenklad bild.
Mer sällan konstateras att de allra flesta journalister ursprungligen kommer från helt andra miljöer, oftast från samma typ av mindre städer där Sverigedemokraterna har starkare fästen än i storstad.

De stora medierna befolkas i mycket stor utsträckning av människor drivna av att få vara där det händer och leva ut en dröm om att få uttrycka sig i text, bild och ljud och komma ifrån den lilla hemstaden till storstaden. Mitt egna, helt ovetenskapliga intryck efter ett halvt yrkesliv i media, är att många journalister förenas av en kosmopolitisk ådra. Men det är bara ett intryck.
Vi började hur som helst med att skicka sex av våra mest profilerade skribenter tillbaka till sina hemorter.

Peter Kadhammar åkte tillbaka hem till Säffle, Natalia Kazmierska åkte hem till Kumla, Patrik Lundberg återvände till Sölvesborg, Hanna Olsson tillbaka till Rönningsberg, Ronnie Sandahl hem till Falköping och Kerstin Weigl återvände till sin barndoms förort Torslanda.
Tillsammans med fotografen Anna Tärnhuvud har de gjort reportageserien På min hemmaplan. Du kan smygtitta på en trailer för reportaget här. På onsdag börjar vi publicera.

Fanns det något på hemmaplan som varken politiker eller media såg? Något som mer nyanserat än rasism förklarar Sverigedemokraternas framgångar?

Kring det kommer reportagen att kretsa. Ni kommer att kunna läsa och ta del av reportagen i en ny form som vi lanserade i förra veckan med anledning av 20-årsdagen av Estonia. Formen blev mycket uppskattad av er läsare där vi kombinerade text, ljud, bildspel, rörlig bild och grafik.

Som avslutning på serien har vi också använt vår unika undersökningsmetod vi kallar för Sverige Tycker. Det är en opinionspanel ägd av Schibsted i samarbete med undersökningsföretaget Inizio som speglar det svenska folket i åldrarna 18 år och äldre. Mellan den 23 och 28 september har vi genomfört 2 767 intervjuer som grund för ett reportage som handlar om vilka Sverigedemokraternas väljare är och varför de röstade som de gjorde.
Så följ reportageserien På min hemmaplan nästa vecka.

Min egna hemmaplan är Nynäshamn. En småstad präglad av sjöfart, industrierna Televerket, senare Telia och Nynäs Petroleum när jag växte upp. Här fick Sverigedemokraterna 15 procent i årets val.
Den kosmopolitiska journalisten i mig må vara en främling i Sverigedemokraternas land, men detta land är ingen främling i mig.

Söndagskolumn #112. Om att minnas Estonia.

av Jan Helin

 SÖNDAG 28 september 2014

Jag vaknade till klockradion 05.00, finsk tid. Nyhetssändningen var overklig. Estonia var bekräftat förlist vid en position utanför Finska Utö. Jag befann mig i familjens sommarhus på Åland, på väg upp tidigt för att gå ner i viken på andjakt för att vara på pass före första ljuset.

Jag var reporter på den tiden och ringde omedelbart redaktionen istället. Niklas Silow var nyhetschef. Han tillhörde den stammen av tidningsmakare som sett och hört det mesta och därför i normala fall hade ett mycket begränsat känslouttryck inför omvälvande nyheter. Han var också nu professionellt samlad i telefon, men jag minns ännu det ändrade tonfallet och skärpan i rösten när han klargjorde att vidden av katastrofen ännu var okänd, men att allt talade för att den kommer att vara av en omfattning som vi aldrig tidigare upplevt.

Jag sa att jag var säker på att om det finns överlevande så kommer de att flygas till sjukhuset i Mariehamn på Åland. Vi beslöt att jag så snabbt som möjligt skulle ta mig dit.

Jag hade en fast monterad telefon i bilen och jag minns att jag ringde så att den blev alldeles het och började krångla. Den första rapporten lämnade jag till en extraupplaga och kunde bekräfta ett  par, tre namn som överlevande.

Efter ytterligare några timmar fick jag kontakt med en överlevande ung kvinna, via hennes pappa. Hon var förd utifrån havet till sjukhuset i Mariehamn och hette Sara Hedrenius.

Mötet med Sara kom för alltid att forma mig som journalist och min syn på yrkesetik och arbetsmetoder.
Hon var mycket lugn och samlad redan vid första mötet, men självklart mycket skör och märkt av den längsta natten i sitt liv. Historien kom i brottsstycken. Hur hon kom ur det kantrande fartyget och plötsligt befann sig på relingen bredvid en svensk man som introducerade sig som Kent. De kom överens om att hjälpas åt.

– Om vi klarar det här bjuder jag på middag i Stockholm, sa Kent.

Och så tog de varandras händer och hoppade rakt ut i det svarta helvete som var havet den natten. Historien om hur de överlevde kom att bli en liten strimma mänskligt ljus och värme i den sorg som grep djupt genom Sverige på ett sätt som den aldrig gjort i modern tid tidigare.

Jag blev besatt av att ta reda på allt som hänt dem och de fyra andra personer som överlevt på samma flotte. Jag minns deras personer och namn mycket tydligt ännu i dag. Sara Hedrenius, Kent Härstedt, engelsmannen Paul Barney, dansken Morten Boje, esterna Elmar Siegel och Paul Andersson. Jag reste och träffade samtliga, kollade och dubbelkollade uppgifter, ritade på sprängskisser av fartyget tills jag fick ihop hela händelseförloppet. Det blev till slut ett 16 sidor långt reportage om de sex överlevarna.

Lärdomarna blev för mig avgörande för mitt fortsatta yrkesliv. För mig handlade det om att på riktigt inse att det i känsliga nyhetslägen inte går att gömma sig bakom en yrkesroll. Journalisten har förvisso ett yrke att utföra också i svårast tänkbara läge, men överordnat är att förbli medmänniska. Flera år senare fick jag tillfälle att diskutera det med kollegor som rapporterat från Tsunamin och discoteksbranden i Göteborg som gjort samma reflektion.

Lärdomarna handlade också om mer handfasta saker som att intervjua handlar mycket mer om att lyssna än att fråga. Och det svårhanterliga faktum att vi journalister av nyhetsskäl är som mest intresserade av drabbade människors berättelser när de är som minst redo att prata. De flesta som varit med om något traumatiskt vill efter en tid berätta, intresset från nyhetsmedier har då avtagit drastiskt, trots att det ofta är först efter en tid som det går att utföra ett av journalistikens viktigaste uppdrag: att begripliggöra det ofattbara. Det är ett lika viktigt uppdrag som det kritiskt granskande.

I veckan publicerade vi Estonia historien på ett helt nytt sätt. Reportern Britt Peruzzi och projektledaren Maria Trägårdh har tillsammans med vårt utvecklingsteam utvecklat ett helt nytt format för digitalt historieberättande.

Dels gör vi historien om Estoinia som klassisk långläsning, som kan läsas fristående eller i sin helhet. Inredigerat i texten ligger bildspel, nya tv-intervjuer med huvudpersonerna, historiska tv-bilder, ljudfiler från fartyget och Sveriges Radio, en rörlig 3-D grafik över Estonias förlisning. Allt innehåll är vad vi kalla responsivt så att det anpassar sig till vilken skärm du föredrar just för stunden.

Vi hoppas att vi med berättelsen om Estonia 20 år senare börjat bygga en mycket mer komplett reportageupplevelse som om fattar text, tv, bilder, interaktiv grafik och fakta.

Sida 1 av 44
  • Tjänstgörande redaktör: Martin Schori
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Lena Widman
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB