SÖNDAG 10 juni 2012.

Pratar man svenska där?

Det är en av de vanligaste frågorna jag får när jag berättar att jag är från Åland. Det är faktiskt en pinsamt okunnig fråga för den svensk som ställer den. Svaret på frågan är en fantastisk historia som borde varit en större nyhet denna vecka när den åländska självstyrelsen fyllde 90 år.

Vi kan börja historien på min farfar Helmers gård, Mellangårds på Föglö på sydöstra Åland. Året är 1916 när han ser hur en rysk soldat blir skjuten genom fönstret i salen och dör. Kulan sitter ännu i dag kvar i kakelugnen. Motivet bakom mordet var en kärlekshistoria på det Åland som vid denna tid är befäst av Ryssland. Ryska soldater ockuperade åländska hemmanden och krävde mat och husrum. I världen rådde krig.

1917 bryter den ryska revolutionen ut med full kraft. Soldaterna lämnar Åland. Den 6 december 1917 utropar sig Finland  för första gången till självständig stat. Bara ett par veckor senare inleder den åländske chefredaktören Julius Sundblom sin kampanj för att återförena Åland med Sverige. Han bildar ihop med Carl Björkman ett illegalt landsting.

I Finland råder nu inbördeskrig mellan röda bolsjeviker och vita borgerliga. Situationen är så dramatisk för Åland att både Sverige och Tyskland befäster Åland militärt för att skydda den strategiska ögruppen.

En ljus majnatt 1920 ror delar av det illegala landstinget över Ålands hav. De uppvaktar den svenska kungen med 9 733 namnunderskrifter, över 96 procent av de hemmavarande ålänningarna, som vädjar att få återförenas med Sverige. 

Gustav V blir mycket rörd, enligt inte helt säkra källor, tårögd och lovar salvelsefullt att verka för att öriket ska återförenas med konungariket Sverige. Hjalmar Branting håller ett brandtal för ålänningarnas sak.

Det hjälper inte.

Julius Sundblom och Carl Björkman kastas i fängelse i Finland för högförräderi. Kort efter inser finske statsministern Rafael Erich att han håller på att skapa två åländska martyrer och släpper dem.

Ålandsfrågan ska nu avgöras av nybildade Nationernas Förbund i Paris. I juni 1921 kommer beslutet. Åland ska tillhöra Finland. Som kompromiss får Åland ett självstyre som ingen egentligen vill ha. Grunden för hela självstyret är språkskydd. Ålänningar pratar inte finska.

Tack vare Julius Sundbloms pragmatiska hållning blir självstyrelsen en succé. Istället för att elda den åländska befolkningen i konflikt håller han ett klassiskt tal på kajen i Mariehamn där han kärvt konstaterar förlusten och säger:

”Nu ska vi arbeta.”

Det illegala landstinget avvecklas och Ålands självstyrelses lagting sammanträder första gången 9 juni 1922.

Sedan den dagen diskuterar ålänningarna fortsatt och nästan dagligen sin identitet. Inte minst i två spänstiga lokaltidningar, Ålandstidningen och Nya Åland.

Ingen driver längre frågan om återförening med Sverige, även om den hörts i den lokala debatten denna vår. En separatiströrelse som vill göra Åland helt självständigt finns. Men de flesta ålänningar hyllar självstyret och är säkra på att de inte är finländare, inte svenskar utan ålänningar. Och att det svenska språket är grunden i den åländska identiteten.

Det gör öriket till en fascinerande plats att reflektera kring vad svenskhet egentligen är. Den åländska hembygdsrätten följer jordens princip, likt det amerikanska medborgarskapet. Den som bott i fem år på åländsk jord och pratar svenska är ålänning.

I en utmärkt artikel om självstyrelsen av Ålandstidningens journalist Benita Mattsson-Eklund citeras åländske författaren Johannes Salminen:

”Den nationella tillhörigheten är på avskrivning i Europa. Världen och hembygden blir alltmer de poler mellan vilka individer rör sig.”

Jag är inte lika säker. Stöveltrampet från nationalistiska rörelsers frammarsch i Europa ekar åter olycksbådande. Det åländska självstyret borde lysa klarare i världen.