SÖNDAG 25 november 2012.

”Livets mening är extas.”
Så skrev jag i en uppsats en gång när jag gick i gymnasiet och var ung och odödlig. I dag är jag inte lika säker på den saken. Passioner och extaser är slitsamma tillstånd. Långvariga relationer måste hitta ett djup bortom dem för att överleva.
Den som ägnar sig åt att spela musik på stora arenor behöver inte grubbla på sådant. Där är utan tvekan själva verksamhetens mening att åstadkomma extas.

I veckan kom Sveriges genom tiderna största musikfenomen vid sidan av Abba hem. Swedish House Mafia jackade in sina USB-minnen och drev under tre kvällar svårfattbara 100 000 betalande fans in i extas.
Även om ni inte tillhörde de över 100 000 svenskar som köpte dyra biljetter till de tre konserterna kan ni inte ha missat saken. Vi rapporterade genom alla våra kanaler före, efter och under spelningarna. Vågorna från den nya nationalarenan gick som gräsbränder genom sociala medier.

Bara under torsdagens konsert följde 86 000 läsare Swedish House Mafia på Aftonbladets sajt och 88 000 läsare följde liverapporteringen via Aftonbladets mobilsajt.
Det är mer än dubbelt så många som samtidigt såg konserten. Dock var nöjesredaktionens gage för att dra in den publiken tämligen blygsam jämfört med vad de tre dj´erna gick hem med.

Den okunnige skulle här raljerande kunna säga något i stil med:
”Och allt detta för tre killar som spelar skivor”.
För det är på ytan så det är. Swedish House Mafia spelar inga instrument, samplar andras musik och jada jada. De som är upptagna av sådana resonemang, och det är ganska många, har inte fattat. En musikupplevelse har aldrig handlat om att någon faktiskt just nu spelar gitarr, eller har skrivit låten själv. En musikupplevelse handlar i olika grader om extas, alltså en bortryckning, så att hjärnan blir lite mindre tillgänglig för yttervärlden.

Det har Swedish House Mafia förstått bättre än nästan alla just nu och jobbat på att utveckla just exakt det i kolossalformat. En följd av det är naturligtvis en utveckling av housemusiken, men det är just en följd av fokus på musikens funktion.

Lite snurrigt för en söndagskolumn om medier så här långt kan ni kanske tycka. Men nej då. Det finns en parallell:
Just nu samplas journalistik i större omfattning än någonsin. Inte så mycket i Sverige, men i USA. Det kallas för aggregatorer och heter saker som Huffington Post, Gawker, Buzzfeed eller Google News. Det är digitala nyhetskällor som på teknisk väg samlar upp nyheter från en rad olika källor. Redaktörer sammanställer sedan andras material och publicerar i egen ny form. Ibland med en egen analys ovanpå, ibland inte. Resultatet är några av de bästa online nyhetskällorna i världen. Huffington Post är i år större än New York Times.

På samma sätt som artister förr i tiden blev arga när någon samplade deras alster blir i dag journalister arga på detta. De menar att dessa nya aktörer stjäl deras material. Aggregatorernas svar är förödande för nyhetsbranschen:
”Hallå, vi stjäl ingenting. Vi hjälper er att nå ut. Vi utgår ifrån att du vill ha ditt material spritt så mycket som möjligt om du lägger ut det gratis. Självklart samplar vi inget innehåll som ni tar betalt för utan att betala er.”

Svaret är ungefär lika populärt som en smäll på käften för digitalt underutvecklade tidningar.
Men precis som samplande musiker utvecklat musiken utvecklas journalistiken av detta just nu. Inte så mycket i Sverige, men i USA där de nya aktörerna får gamla fina institutioner som Washington Post och New York Times att se just mycket gamla och fina ut.

I dag är det bästa som kan hända vilken artist som helst att Jay-Z får för sig att använda något hon eller han skrivit. Musikbranschen har kort sagt bättre koll på stålet.
Gemensamma nämnare är att hålla järnkoll på värdet i det du gör och förstå vad som skapar värde hos lyssnaren eller läsaren.
Swedish House Mafia är sjukt skickliga på det. Nyhetsbranschen imponerar inte. Men vem vet när en Swedish News Mafia vänder upp och ner på den här cirkusen?