SÖNDAG 29 september 2013.

I medievärlden denna vecka pågår något så ovanligt som ett mediedrev mot en enskild journalist.
Det bär drevets alla goda kännetecken av jakt på felaktigheter och polarisering som driver fram en klarhet. Några av de mindre goda egenskaperna i ett drev finns där också, som att smått blir stort och den mänskliga aspekten att stå ensam mot en enad hord som inte riskerar något.

Om det gått dig förbi så handlar det om att Dagens Nyheters ledarskribent Hanne Kjöller skrivit en bok som heter ”En halv sanning är också en lögn”. Den kritiserar journalistik för att välja bort delar av sanningen.
Det är en intressant ansats. Men boken har ett uppenbart problem och ett mer intressant.
Det uppenbara problemet är att det förekommer så många faktafel i boken att den faller på eget grepp. Jag menar att det finns ett mer intressant problem med Hanne Kjöllers bok. Detta:

Journalistik är en metod. Opinionsjournalistik är en annan metod.
En central mening i debatten kring Kjöllers bok är denna:
”Vi tar fram det som stärker de teser vi driver och trycker undan det andra.”

Kjöller hävdar att Janne Josefsson på SVT sagt det som beskrivning av hans egen journalistik. Han hävdar att citatet är ryckt ur sitt sammanhang. Oavsett, här kommer det intressanta:
Citatet är en tämligen exakt beskrivning av opinionsjournalistik, alltså sådant som skrivs på ledarsidor. Den fakta som stöder den politiska uppfattningen värderas som viktiga, de som talar emot den trycks undan. Sådan är själva metoden i opinionsjournalistik och för alla andra som ska bygga ett argument. Det är inget fel i det. Men resultatet blir inte opartisk journalistik.

Hanne Kjöller har en politisk agenda. Hon väljer frågor som stärker den. Hon sade det själv under en debatt på bokmässan i fredags:
”Jag har betalt för att vara subjektiv.”

Kjöllers opinionsjournalistik handlar oftast om att visa att det alls inte är så synd om utsatta människor som journalistiken i form av socialreportage velat göra gällande. Om det kan man tycka olika. Men min poäng här är att Kjöllers bok inte är journalistik som söker sanning. Det är opinionsjournalistik som söker argument för en politisk verklighetsbeskrivning.

Min egen spaning är att just liberala opinionsbildare har ett särskilt problem som är mycket tydligt i Hanne Kjöllers fall:

Hon tänker att det hon tycker är sanningen.
Det är ett riskfyllt antagande. Också liberalt tyckande är en politisk uppfattning.

Opinionsjournalistik blir oftast klarare för läsaren om de politiska förtecknen är tydligt vänster eller tydligt höger. I mittfåran får skribenter inte sällan för sig att de ägnar sig åt objektiv sanning, trots att de får betalt för att vara subjektiva.

Journalisten Gellert Tamas skrev en för Hanne Kjöller förödande artikel som visade hur hon förvanskat fakta i en ledarsidestext om kravallerna i Husby. Dagens Nyheter vägrar att korrigera de felen. Kjöllers mångårige kollega på DN:s ledarredaktion och i dag tidningens chefredaktör Peter Wolodarski tiger om saken. Nuvarande chefen Johannes Åman säger till Medievärlden:
”Det var inget misstag av dignitet.”
Nej, säkert inte för den vars jobb det är att värdera faktas vikt efter en politisk skala.

Han menar också att en rättelse nu skulle bli ”förvirrande”. Att själva klargörandet och tillrättaläggandet av fakta skulle bli obegripligt för läsarna.
Det är naturligtvis nonsens. Skälet till att avstå rättelsen är att den undergräver bygget av ett politiskt argument.

Avslutningsvis, låt mig rekommendera en bättre bok om journalistik, makt och lögner än Kjöllers. Den heter ”Makten och lögnen” och är skriven av den stundtals odrägligt självupptagne journalisten Åke Ortmark som på klassiskt manligt manér brett ut sig över 800 sidor.
I dag är han öppet på högersidan politiskt, men han förmår att problematisera sin subjektivitet.
I sin krafts dagar var han tillsammans med sina kollegor Lars Orup och Gustaf Olivecrona besatt av att göra opartisk journalistik besläktad med vetenskapliga metoder.

Genom att fråga utifrån olika perspektiv var det, menade han, möjligt att söka en objektiv sanning i en fråga. Det var en journalistik som självklart vilade på faktagranskning, men som i sin verklighetsbeskrivning försökte nå en kärna av sanning.
Det är absolut möjligt att debattera om de lyckades. Men de utförde detta hantverk stilbildande bra och på ett sätt som jag kan drömma om att ett ungt journalistkollektiv skulle återuppta. Och även om Åke Ortmarks tanke inte är lika strukturerad på ålderns höst så är hans stilistik helt intakt. Hans egen förklaring till boken är en god relief till Kjöllerbråket i veckan och kan få vilken journalist som helst att dra efter andan:

”Jag kan vara besvärande känslosam. Jag är människa, alltså en posör, en lögnare, inte alltid, men alltför ofta. Därför är boken också präglad av självmotsägelser. Det bästa är kanske att betrakta den som ett collage av infall, en essä styrd av en strävan att trots allt inte ta sig själv så förbannat allvarligt.”