Startsida / Inlägg

Söndagskolumn #98. Om vem som ska berätta om Hofors.

av Jan Helin

SÖNDAG 27 april 2014.

Jag väljer slumpmässigt orten Hofors.
Mitt enda minne härifrån är från mina tonår som kanotist. Jag minns en tävling på sjön Hyen i Hofors. Jag minns en jämnårig kompis, också kanotist, som var från Hofors och jag har ett fint litet minne av en försommarkväll och en jämnårig flicka i Hofors folkets park. Det måste varit samma helg som tävlingen, tänker jag. Men that´s it. Jag har ingen djupare kunskap om eller koppling till orten.

I dag kör jag igenom Hofors någon gång per år på väg till fjällen för att åka skidor. Jag stannar ofta och tankar på en mack där personalen alltid är trevlig längs E16, Falugatan.
Under de korta minuter jag upplever Hofors årligen återkommer alltid de små egna minnesbilderna. De blandas med synen av den enorma anläggningen Ovako Steel och ger alltid samma förnimmelse av ett svunnet Sverige och en undran om hur livet levs här idag.

Hofors är en del av Sveriges själva ryggrad byggt av järnverken. Det är en blixtbild av vår historia. Den äldsta stångjärnshammaren och masugnen vid Hofors bruk nämns i skattelängderna redan i början av 1600-talet. Den från Skottland invandrade släkten Petre köper då Hofors av friherren Leijonhufvud. Ett ägande som består i århundraden under uppbyggnaden av vad som ska bli Sveriges modernaste och största stålverk.
Det blir 1900-tal och familjen Wallenberg köper Hofors bruk via Stockholms Enskilda Bank och SKF. Hofors når nu sin moderna kulmen. På 1960-talet bor här över 12 000 människor. Över 4 000 av dem jobbar på bruket.

Så blir det slutet av 1900-tal.  Kapitalet lösgör sig från bygget av nationer. Vad som är bra för Sverige är inte längre självklart detsamma som vad som är bra för familjen Wallenberg. Det finns inte längre några möjliga kompromisser att göra mellan nationell politisk reform och globalt kapital.

Hofors bruk blir först Ovako Steel genom en sammanslagning av SKF Steel och finska Ovako. Efter en djup kris säljs hela Ovako Steel 2010 till riskkapitalbolaget Triton. Ett bolag startat av två välbärgade barndomskompisar från överklassorten Djursholm i Stockholm, mest känt som stor ägare i hårt kritiserade vårdbolaget Carema. I affärstidningen Dagens Industri beskrivs Tritons grundare Peder Pråhl som en man med ”kanske något utsvävande affärsmoral”. Triton består av investmentfonder som ligger utspridda i de delar av världen där de beskattas som minst. Bolagets investerare och ägare är en ohelig allians av rika privatpersoner, offentliga och privata pensionsfonder, försäkringsbolag, banker och bolag som Ikea.
Triton har kontor i Stockholm, Frankfurt, London, Luxemburg och på Jersey.

Så ser en verklighet ut bakom dagens bruksort Hofors. Befolkningen är halverad, arbetsstyrkan på stålverket är en fjärdedel av vad den en gång var, lite drygt 1000 personer. Och var fjärde person i Hofors är i dag 65 år eller äldre. Ungdomsarbetslösheten har i flera år tillhört den högsta i landet.

Vad har detta med media att göra? Ska vi nu landa i en slutsats om grogunden till anonymt näthat mot journalister, politiker och invandrare? Att den bortsorterade manliga delen av Sveriges arbetarklass i huvudsak ligger bakom näthatet – eller inte – var ju en av veckans heta debattämnen mellan medelklassens journalister som bor i Stockholm. Nej, det vore mer än lovligt förmätet och uruselt journalistiskt hantverk att dra några slutsatser i den frågan med ett par tonårsminnen, några googlingar och stopp vid en bensinmack som grund. Jag har ingen aning om i vilken utsträckning människor i Hofors ägnar sig åt anonymt näthat.

Vad jag dock vet en hel del om är en annan strukturomvandling än stålindustrins. Det handlar ytterst om vem som ska berätta de vardagliga historierna om, och göra de viktiga granskningarna av, alla Sveriges Hofors mot bakgrund av den dramatik vi just beskrivit.

Lokal journalistik borde teoretiskt ha bäst förutsättningar att klara av förflyttningen från papperstidning till digital utgivning. Lokalt innehåll är mer unikt än journalistik som handlar om Sverige och världen. I verkligheten är det tvärtom. I veckan kom nyheten att Sydsvenska Dagbladet via ägaren Bonnier köper familjeägda Helsingbors Dagblad. Det är långt mellan Öresundsregionen och Hofors i flera bemärkelser. Här har vi två lokaltidningar i en av Sveriges mest dynamiska tillväxtregion, ändå har båda djupgående ekonomiska problem. För två veckor sedan meddelade TV4 att de lägger ner samtliga sina lokala stationer. 140 journalister blir av med jobbet. Förklaringen är symtomatisk för lokaljournalistikens kris. TV4 anser inte att det behövs lokalt innehåll för att få lokal annonsering.

Mitt i en diskussion om detta med en kollega på redaktionen i veckan visar han mig hur hans sambo driver en lokal firma för omklädning av möbler och hur de för bara 50 kronor om dagen får en ruskigt effektiv annonsering för sin lilla rörelse via de amerikanska internetjättarna Google och Facebook.
Det är en illustration över lokaltidningarnas kris. Annonsörerna söker andra vägar.

I dag är det nästan bara Anton Emanuelsson, Jonas Harrysson och Peter Hillbom som regelbundet berättar om Hofors.
Anton Emanuelsson är Arbetarbladets lokalredaktör och jobbar i stort sett heltid med Hoforsbevakningen. Jonas Harrysson har bara delvis Hofors som bevakningsområde för Gefle Dagblad. Peter Hillbom ska vi återkomma till.
Gefle Dagblad och Arbetarbladet ägs i dag båda av Mittmedia. En mediekoncern som kämpar hårt med övergången till digitalt för sina 19 tidningstitlar. Några aktuella rubriker från deras arbete:

Förlust blev vinst för Ovako.
Hoforsläraren fortsatt avstängd.
Snabbmatställe fick anmärkningar.
Nytt parti kan rita om kartan.
Brända djur på grill – hundar eller rävar?
Nattlig ton stör Hoforskvinna.
Revisorer kritiserar Hofors.
Avhoppad SD:are till Folkhemmet.
Anlagd brand vid Hoforsskola.
Brända rävarna ännu kvar.
Ingen vindkraft i Söderåsen.

Det är bra journalistik. I flera avseenden viktig. Men du räknar med att den ska vara gratis och annonsörerna anser sig i stigande grad klara sig utan den.

Kanske är Peter Hillbom hoppet. Han driver Hoforsbloggen. Det är inte opartisk professionell journalistik som i Arbetarbladet och Gefle Dagblad. Hoforsbloggen tar ställning, men berättar massor av intressant om Hofors med en ingrediens som den mer professionella journalistiken ibland tappar: passionen och det oblyga engagemanget för att hemorten ska bli en ännu bättre plats att leva på.

I Hoforsbloggen läser jag den fantastiska storyn om Kent Andersson som var förbannad på hur lekplatserna i Hofors förföll. Han tog sina två döttrar till hjälp och testade systematiskt lekplatserna. Det startade en debatt och ett engagemang som nu lett till att det ska bli två nya lekplatser till hösten. Mitt i vad som kom att kallas ”sandlådekriget” ville två partier in och fånga upp engagemanget som Kent väckt bland Hoforsföräldrar. Det ena var Folkpartiet det andra var nazistpartiet Svenskarnas parti.
En blixtbelysning så god som någon av samtiden.

På Hoforsbloggen hittar jag också ”Hofors the movie”. Filmbilder av Hofors genom historien. Den har inget ljud ännu, men den ger en svindlande svart/vit och nostalgisk tillbakablick över ett samhälle som en gång var. Ståndsmässiga villor för disponenter och brukspatroner, arbetarbostäderna, danser i Folkets hus med massor av folk, kvinnor sida vid sida ammandes på BB, idrottsföreningar, ett myller av människor på badplatsen en svunnen sommardag, skolbarn pimplandes på isen om vintern vid samma badplats.
Bildflödet blir plötsligt i färg. Mindre människor syns. Mer kranar och hus som rivs. Hofors demonteras.

Upphovsmannen till Hoforsbloggen, Peter Hillbom, har nu engagerat sig politiskt och startat Hoforspartiet. Det har, enligt Hillbom själv, anhängare från människor som röstat från Vänsterpartiet till Moderaterna. Också det ett tecken i tiden.

Jag ska inte föreslå några dumheter här. Men tanken på vad Hoforsbloggen och de professionella lokaljournalisterna Anton Emanuelsson och Jonas Harrysson, skulle kunna åstadkomma ihop med modern medieteknik och någon som kan affärsutveckla onlinemedier är… spännande.
Inte minst för Hofors.

  • Tjänstgörande redaktörer: Victor Lindbom och Anders Hovne
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB