SÖNDAG 31 Augusti 2014.

Aftonbladet har lämnat sommaren springandes mot framtiden. Lite knasig formulering där kanske. Men den är ett försök till översättning av ett amerikanskt ordstäv jag hör allt oftare i olika sammanhang: ”hit the ground running”.
I tämligen snäva kretsar diskuteras varifrån begreppet kommer.
En del hävdar att det kommer från förra sekelskiftet då fripassagerare på tåg hoppade av i farten och var tvungna att ta mark springandes för att inte ramla.
Andra argumenterar för att uttrycket först myntades i samband med D-day när fallskärmstrupperna behövde ”hit the ground running” för att undvika att bli skjutna.

I modern tid använde president Obama uttrycket för att beskriva hur han tänkte inför att han svors in som president. Och idag hör jag det lite till höger och vänster i media sammanhang.

Kanske är det helt enkelt så många upplever samtiden just nu. Vi kommer från något vi måste lämna och måste ta mark springandes för att snabbt komma in i det nya.

Hur som helst fick jag den där känslan i veckan här på tidningen. I torsdags var det Rockbjörnen. En Aftonbladet klassiker som i år fyller 35.
De första artister som läsarna röstade fram var Ulf Lundell och albumet Ripp Rapp och dansbandet Wizex. Året var 1979.
På den tiden var Rockbjörnen en branschfest för skivbolag med tidningsartiklar till. I dag är Rockbjörnen live. Nära fansen, mitt i den samtida musikscenen. Det var så tydligt i torsdags på Gröna Lund. The Foooers vann pris som bästa fans tillsammans med sitt The Fooo som vann årets livegrupp. Bandet är en typ av fenomen som får rockgubbar att harkla sig lite förläget, skivbolagsdirektörer att intensivt känna att de måste ta mark springandes för att förstå hur ett band på mindre än ett år via sociala medier slår igenom som det största bland tonåringar just nu.
Nu stod artisterna och fansen och jublade tillsammans i ett myller av mobiltelefoner, Fooo-kepsar, Aftonbladet TV och Rockbjörn. Det var uppenbart gladare över gemenskapen än själva segern. Frida Söderlund på Nöjesbladet beskrev det där helt exakt:

”Hur mäter man musik, engagemang eller kärlek?
Genom att vara där.”

Över en miljon röster hade också utsett 16-åriga Zara Larsson som årets kvinnliga artist. Hon har ännu inte gett ut något album, men har en röst som går under huden på vem som helst och en stark närvaro i sociala medier med budskap om antirasism och feminism.
Och över allt svävade Kung Hellström. I torsdags fick han sin 14:e Rockbjörn. Flest av alla i björnens 35-åriga historia. Förklaringen tror jag är enkel att ge, hissnande svår att utföra i verkligheten.

Håkan Hellström kan röra vid hjärtan, oavsett om du är 14 eller 47, oavsett om det är live, streamat, radio, cd, vinyl, digitalt eller tv.

Jag står mitt i detta fantastiska myller och fumlar med min mobiltelefon, där jag samtidigt försöker följa Sportbladets sändning över Champions league lottningen när Håkan Hellström passerar två meter ifrån mig. Jag tänker att jag vill ta en selfie med Hellström. Har aldrig tagit en riktig sådan. Men modet sviker mig.
Är inte bekväm riktigt, tänker för mycket. Fattar inte vad jag ska med den till, eller vem som skulle vilja se den, eller vad Håkan Hellström ska tänka om det.
Känner att jag står kvar i det gamla här, inte riktigt redo att ta språnget till den nya marken springandes vad gäller selfies. Ångrar mig om selfien… för sent.

Men på måndag, kära läsare och tittare, på måndag skriver vi TV historia springandes mot framtiden med den första partiledardebatten för online TV.
Vi är snart där.