Startsida / Inlägg

Var är vi nu? David Bowie är död.

av Jan Helin

Var är vi nu?
David Bowie är död. Få ord passar så sällsynt illa ihop.
En ständig rörelse framåt har plötsligt stannat.
Kvar på jorden finns ett av de mest märkvärdiga livsverk som någonsin åstadkommits inom musiken och populärkulturen.
Det kommer att leva för evigt och vi kommer alltid att minnas David Bowie som den gåtfulla, ouppnåeliga superstjärna han till skillnad mot många andra artister faktiskt var.

Det finns inget vanligt, alldagligt eller normalt med David Bowie. Det är ingen slump.
Säkert måste han ha ätit som oss andra, sovit då och då och gjort någon typ av vardagliga sysslor. Men vi vet inget om det.
Då och då singlar en skärva av ett normalt liv ner till jorden från Bowies universum. Som i går, när David Bowies son Duncan Jones bekräftade sin pappas död på twitter med orden:

”Verry sorry and sad to say it´s true. I´ll be offline for a while. Love to all.”

Orden följs av en kornig, svartvit bild på Duncan Jones som bebis. Han sitter på Davids axlar i vad som ser ut att vara ett vanligt kök med kryddhylla och någon slags allmogestolar. Det är svårt att tänka att David Bowie någonsin suttit i en sådan. Men Bowie ler på bilden och ser nästan ut som en vanlig ung pappa i en för tiden vanlig polotröja. Bilden bör vara tagen i stadsdelen Bromley i London någon gång under 1971. Då föddes Zowie, som Duncan först hette av sin mamma som heter Angie i rockhistorien och Angela Barnett i en annan verklighet. Zowie inspirerar David till sången Kooks på Hunky Dory, det album som på många sätt är den inspelning där David Bowie visar att han besitter fler krafter än vad som annars är normalt för övriga duktiga låtsnickrare från London.
Att David Bowie nu är borta är trots Duncan Jones stilenliga bekräftelse svårt att ta in.
Å andra sidan har det alltid varit svårt att på allvar tänka att han faktiskt funnits bland oss dödliga med ungar, allmogestolar och kök.

Vad i hela världen skulle Bowie, Angie och Zowie med ett kök till?

Hela hans livsverk handlade om att ta oss bort och ut, från fötterna på jorden, från oss själva till något större.
Många artisters starkaste ögonblick är när de lyckas tilltala något i oss vi känner igen. En känsla, en relation, en skildring av något vi också genomlevt. David Bowie var aldrig en sådan artist.

Mitt i vår mänskliga strävan att försöka bli oss själva tände Bowie upp en ny rymd och påstod att dina möjligheter är oändliga.

Det kan inte finnas någon artist som levt så långt bort från en begriplig vardag och samtidigt haft en så intim relation med sina följare. Vi som älskade honom var alla övertygade om att just jag är den enda som egentligen förstår David Bowie.

Strofer som ”And the day will end for some, as the night begins for one” i den tidiga sången ”Wild eyed Boy from Freecloud” knöt ett slags hemligt förbund med oss som ville längre in i denna värld och ut i Bowies rymd.
De som bara ville förstå att när en dag är slut så är den väl slut – hur svårt kan det vara? – kunde säkert uppskatta flera av David Bowies odödliga sånger, men aldrig uppleva hans magi på annat sätt än att tralla med.
Det är på många sätt säkert ett avundsvärt avspänt förhållande till musik, men omöjligt för den som fått syn på Bowies magi.
Det fanns en tid då jag inte stod ut med att Bowie sånger spelades i triviala sammanhang. Det var ingen lycklig tid, men alla som kommit in och genomgått David Bowies nystartade skola för de pretentiösa, vet säkert vad jag menar.

Hur David Bowie fick denna superkraft är en av populärkulturens stora gåtor.

Att påstå att vi kan bli allt vi kan föreställa oss och mer därtill är en sak. Att visa det är något oerhört. I synnerhet för någon som föddes som David Robert Jones på 40 Stansfield Road i södra Londons Brixton den 8 januari 1947.
Efterkrigstidens London var ett grått, sönderskjutet ställe i ett klassamhälle där mycket få reste någonstans socialt och ännu färre tände upp någon ny rymd. Det är ännu långt kvar till David Robert Jones ska bli David Bowie.

Bowies mamma Peggy jobbade som servitris och hans pappa John som mellanchef på hjälporganisationen Barnardo´s. Bowie har tre äldre halvsyskon, Anette, Myra Ann och Terence. Myra Ann bortadopteras före Bowie föds, om Anette finns ganska lite känt bortsett från att hon gifte sig med en egyptier och konverterade till Islam.
Halvbrodern Terence kommer att stå David nära under uppväxten. Han lider av schizofreni och Bowie hälsar ofta på honom på sjukhus.

I en av de bästa biografierna som är skrivna om David Bowie, ”Starman: The definitive biography” av MOJO redaktören Paul Trynka, beskrivs hur de vattenfyllda bombkratrarna i Brixton utgör en otippat perfekt miljö för fjärilar. De färgstarka, grafiska underverken på vingar mellan Brixton skitiga tegelhus blir en metafor i boken för hur David Robert Jones ur detta utvecklas till David Bowie.

En mer handfast beskrivning av David Bowies superkraft ges av en av de första kända flickvännerna, sångerskan Dana Gillespie. De träffades 1962. Bowie hette fortfarande Jones och spelade i band som kallade sig för saker som The Konrads, The King bees och Manish boys. Bortsett från att Bowie var en särling och mycket bestämd i sin plan att bli en rockstjärna hörs inget av magin i de här tidiga inspelningarna. Det är tämligen medioker rock´n´roll.
En kväll efter en sådan spelning minns Dana Gillespie hur Bowie kommer in i hennes loge, erbjuder sig att bära hennes balettskor och börjar borsta hennes hår. Han frågar om han kan bo över hos henne eftersom han missat sista tåget hem. Det blir inledningen på ett kort förhållande. Dana Gillespie minns starkt första besöket i Bowies föräldrahem.

”Jag hade aldrig tidigare varit i ett arbetarhem där människor satt tysta, klistrade framför tv:n” berättar Dana Gillesipe.

Hon minns hur Bowie med glöd upprepade för henne på väg ut:

”Vad jag än gör, så måste jag ut härifrån. Jag vill inte leva så här.”

Ett av de viktigaste stegen på den vägen ut ska Bowie ta några år senare, 1967. Han lämnar de mediokra bluesrockbanden han spelat i bakom sig, irriterad över den låga ambitionsnivån och skriver in sig på London Dance Centre efter att ha träffat mimartisten och dansaren Lindsay Kemp.
Bowie studerar allt från mim, avantgarde teater till commedia dell´arte. Han blir på djupet fascinerad över scentekniker för att skapa och gestalta en persona. För att slippa bli sammanblandad med Davy Jones i bandet The Monkees tar han namnet David Bowie. Namnet är efter den amerikanske 1800-tals nybyggaren Jim Bowie som var mannen som gjorde Bowiekniven till ett begrepp.
Det är snarare ljudet av namnet som lockar David än storyn om kniven. Det gör att Bowie fans fortfarande noga skiljer på riktiga fans och andra genom uttalet av Bowie. Det uttalas Båowie. De som säger Baowie har inget förstått.

Bowie lär sig en mimakt som han spelar upp på vännen Marc Bolans konserter med bandet T-Rex. I juli 1969 släpps den singel som ska bli David Bowies första hit och följa honom i setlistor genom hela hans karriär. Space Oddity med historien om Major Tom bär många av Bowies återkommande element. Känslan för samtiden är ett sådant, låten kommer ut fem dagar före uppskjutningen av Apollo 11 och spelas i BBC som signaturmusik till rapporteringen.
Men i sången får också Bowies känsla av utanförskap kropp. Alienationen, rädslan för den stora ensamheten och fascinationen för rymden ska återkomma i mycket av hans kommande verk. Major Tom, som lämnar mänskligheten och försvinner ut i rymden för att sväva viktlös över jorden blir något av Bowies första alter ego. Det är ingen slump att tusentals fans i sociala medier valde en strof från Space Oddity som sista hälsning:

”Ground control to Major Tom, your circuit’s dead there is something wrong. Can you hear me Major Tom?”

Efter Space Oddity börjar Bowie tydligt att orientera sig bort från traditionell rock´n´roll mot ett mer nyskapande musikaliskt uttryck. Men lika viktigt för att förstå vad som formar David Bowie före det stora genombrottet är hans kontakter med konstscenen i London vid den här tiden.
Den moderna konsten är en progressiv kraft och under stark förändring i slutet av 1960 talet. I England sprider sig Arts Lab Movement med 50 olika ”konstlaboratorier”. David Bowie övar och uppträder med mim på ett av dem, Drury Lane Arts lab. Det är för övrigt samma ställe där John Lennon och Yoko Ono gör sin första gemensamma utställning. Bowie går vidare och bildar Beckenham Arts lab, ett konstkollektiv som blir en samlingspunkt för en kreativ och hip grupp unga i London.
I en närliggande park arrangerar de en gratis festival som går till historien i form av David Bowies sång Memory of a free festival.

Under tiden för Beckeham Arts lab möter David Bowie flera personer som ska komma att bli avgörande för hans karriär. Gitarristen Mick Ronson och basisten Tony Visconti, som också blir Bowies första riktiga producent, utgör starten för det legendariska rockband som ska ta honom genom den första delen av 1970-talet – The Spiders from mars.
Bowie träffar också under detta år, 1969, Angela Barnett, som blir hans första fru.

David Bowie ger ut albumet The man who sold the World och åker för första gången till USA på en promotion turné. Det som sker under den resan är mycket typiskt för David Bowie. Han får mycket starka intryck av den del av den amerikanska musikscen som brukar kallas för punkens ursprung. Det handlar om band som Iggy and the Stooges, MC5 och Lou Reeds Velvet Underground.

Bowie får enligt sägnen idén att sammansmälta Iggy Pops persona med Lou Reeds musik till en egen skapelse, ett alterego, som för alltid ska förändra rockhistorien:
Ziggy Stardust.

Hur mycket som är efterhandskonstruktion och fakta i den analysen är svårt att reda ut. Men klart är att Bowies förmåga att samla personligheter och göra sig själv till en kameleont som artist får sitt starkaste uttryck i Ziggy Stardust.
Albumet Ziggy Stardust and the Spiders from mars kommer ut 1972 och lanseringen är en uppvisning i en annan förmåga som David Bowie besitter. Han är ett medialt geni före termen mediestrategi är uppfunnen.

David Bowie är förvisso känd i England före Ziggy Stardust, men hans största framgång är en tre år gammal femteplats på singellistan med Space Oddity. Det spelar ingen roll. David Bowie förstår att uppträda som en superstjärna så till den grad att London febrar vid blotta ryktet om att han eventuellt ska dyka upp på en klubb under kvällen.

Det är som om framgångarna kommer som en naturlig följd av hans stjärnstatus, inte tvärtom. Ziggy Stardust skapar total Bowie hysteri i England.

1970-talet blir David Bowies, hans utveckling och kreativitet under ett decennium kan på goda grunder sägas sakna motstycke i populärkulturen.
Han återuppfinner sig själv och sin musik gång på gång. Hans androgyna uppenbarelse utmanar alla tänkbara föreställningar kring manlig identitet och i intervjuer provocerar han ständigt en konservativ omvärld kring sin sexuella läggning.
Det sakligt korrekta epitetet småbarnspappa vid den här tiden är ungefär det sista ord någon kommer att tänka på i samband med David Bowie.

Ingen som beskriver honom, varken då eller senare, är opåverkad av hans utseende. Hans gestalt kombinerar vackrast tänkbara, klassiskt rena manliga skönhetsdrag med något gäckande och obestämt. En skada efter ett slagsmål som barn gjorde att hans ena pupill fastnade i ett helt öppet läge och gav hans blick och anlete ett utomjordiskt drag.
Därtill en stilsäkerhet och djärvhet i klädval och scenkostymer som skapade en artist så visuell att det ofta använda begreppet stilikon om David Bowie nästan känns förminskande.

En stilikon genererar kopior, David Bowies utseenden är oefterhärmliga även om han utgjorde en ständig inspiration för modeskapare, artister och fashionistas. Mest känt är hans nära samarbete med den japanske designern Kansai Yamamoto och hans avantgardistiska kimonos som Bowie bar som scenkostymer under tidigt 1970-tal.

De odödliga albumen avlöser varandra under 1970-talet. Hysterin kring Ziggy Stardust blir till slut en återvändsgränd och David Bowie tar livet av sin skapelse under en avslutande show på Hammersmith Odeon i juli 1973.
Han splittrar också Spiders from mars i en uppslitande process.

David Bowie vill jobba med nya musiker och han vill till USA.

Albumet Diamond Dogs blir ett mellansteg på den vägen. Ett dystopiskt konceptalbum influerat av George Orwells 1984. Mycket av musiken bär ännu spår av Spiders from mars, men det är vägen bort från glamrocken för David Bowie.
David Bowie använder på Diamond dogs fullt ut en teknik för att skriva texter som han kommer att tillämpa under resten av sin karriär. Den utvecklades ursprungligen av dadaisterna i Frankrike på 1920-talet och går ut på att klippa sönder en skriven text och arrangera om den. Inte helt olikt sådana där ordflätor som var populära som kylskåpsmagneter för några år sedan.
Sättet att skapa text kallas för cut-up teknik (découpé på franska) och gjordes populär av en av David Bowies stora inspirationskällor, författaren William S. Burroughs på 1960-talet.
Tekniken förklarar mycket av David Bowies ofta svårtolkade och mångbottnade texter. Superhiten Life on mars är ett bra exempel; trots sin makalösa tillgänglighet i melodi och enskilda fraser som sätter sig, är texten som helhet i det närmaste obegriplig.
Istället bygger Bowies texter ofta en stämning som låter tankarna vandra i fria associationsbanor och är avsiktligt vaga i berättandet.
Bowie förblev så fascinerad av cut-up tekniken att han senare utvecklade ett datorprogram med en slumpgenerator för att digitalisera cut-up tekniken för textförfattande.

1975 blir året för David Bowies stora genombrott i USA. Helt slut efter oavbrutet turnerande och gravt kokainmissbruk anländer han Sigma Sound Studios i Philadelphia för att spela in Young Americans. Titelspåret blev en av hans mest älskade sånger och albumet skapar en ny genre av vit, plastisk soul.
Två av Bowies finaste ballader i genren kastas ut från albumet i sista stund, Who can I be know och It´s gonna be me. Orsaken är att John Lennon kommit till studion en inspirerad kväll. Tillsammans skriver de Bowies första USA-etta, Fame. Dessutom får Bowie ordning på en av Lennons pärlor från Beatles tiden – Across the universe – som är outgrundligt rörigt inspelad i original.

Det är ytterligare en artistisk höjdpunkt i Bowies liv som nu i allt väsentligt levs i USA. Men privat är han bokstavligen nära att gå under. Vanan att inleda varje dag med att vakna på eftermiddagen och starta med en svart kopp kaffe, två Gitane cigarretter och två linor kokain har ett pris. Bowie börjar bokstavligen förtvina fysiskt på grund av sitt kokainmissbruk. Han är extremt utmärglad och förefaller i intervjuer mentalt desorienterad.

Albumet Station to Station är magnifikt musikaliskt, en av Bowies största inspelningar, men personan han skapat till detta kapitel ska ställa till stor skandal. David Bowie lever nu i Los Angeles och försvinner allt djupare in i drogdimmor. Hans hus är fullt av egyptiska artefakter, högar av salt, svarta ljus och skrifter av den brittiske ockultisten och poeten Aleister Crowley.
Under turnén med Station to Station återvänder Bowie till London som alter egot The thin White Duke. Likblek och iklädd svart skinnrock kliver han av tåget på Victoria station och hälsar massorna som samlats för hans hemkomst med en Hitlerhälsning.

Det är en djupt förvirrad tid, men hans röst är fortfarande ren magi. Bowie har många stora stunder som sångare. Han har en mycket särpräglad timbre, en inbyggd dramatik i rösten kombinerat med ett register som han förmår flytta sömlöst mellan genrer. Från en nästan akrobatisk och kraftfull sång på tidiga Life on mars till den mäktiga, ödesmättade kraften i Heroes. På Station to station återfinns en mycket annorlunda sånginsats som enligt många tillhör hans finaste. Det är inspelningen av den drömska, filmiska kärleksballaden Wild is the wind. Det är titelspåret till en film med samma titel från 1957. David Bowie sjunger den innerligt på ett sätt som ligger utanför den karaktär han skapat för Station to station.

Efter den kaotiska tiden i Los Angeles sker återigen en total förändring och förnyelse. David Bowie flyttar tillsammans med vännen Iggy pop till Berlin. Han skaffar en duffel och en cykel och lever enligt en del biografier ett mycket stilla liv där han för första gången i vuxen ålder prövar att göra saker som att handla mat och tvätta kläder. Andra skildringar av Bowies Berlin period vittnar mer om livsfarliga, påtända bilfärder med Iggy pop.

Musikaliskt är den trilogi som kommer mellan åren 1977 och 1979 hans mest nyskapande. Tillsammans med producenten Brian Eno skapar han albumen Low, Heroes och Lodger. Borta är konceptalbum och alter ego figurer. Albumen innehåller istället experimentell musik med tydliga influenser av Kraftwerk och den typ av elektronisk musik som dök upp i Tyskland under 1970-talet under namnet krautrock.
Titelspåret på Heroes är en av David Bowies mest populära sånger under hela karriären och skildrar ett kärlekspar vid Berlinmuren som han får syn på genom fönstret på Hansa studios. Paret är Bowies gamla vapendragare Tony Visconti som har en affär med en musiker de jobbar med. Det framgår inte av den gripande texten.

Om vi ska försöka se sakligt på David Bowies karriär sker egentligen hans sista riktigt stora inspelning kort efter Berlin trilogin.
Albumet Scary monsters kom ut 1980 och innehåller åter samma storartade gitarrspel av Robert Fripp som på Heroes. På många sätt sluts en cirkel när Bowie i mästerverket Ashes to Ashes återvänder till sin första hit Space Oddity.

David Bowies 1980-tal är mer fascinerande ur ett media och affärsperspektiv. Likt många artister som sålde enorma mängder album under 1970-talet satt Bowie fast i ett avtal som gav hans management en orimligt stor del av hans intäkter.
Bowie hade ägt ett decennium artistiskt, men var inte särskilt rik. I vart fall inte mot bakgrund av att han vid denna tid sålt över 100 miljoner album.

Med föresatsen att bli kommersiellt framgångsrik skrev han ett antal sånger om kärleksrelationer och gav sig ut på turné. Sådana föresatser brukar ofelbart gå åt skogen artistiskt. Men Bowie förstod att anlita producenten Nile Rodgers för uppdraget. Let´s Dance från 1983 blev David Bowies största kommersiella framgång någonsin.

Det är också första gången jag ser honom i verkligheten. Det ska komma att ge mig en livslång insikt om vad det betyder att vara ett fan. Jag ser David Bowie första gången på den ramp som han använder för att springa ut på Ullevis scen i juni 1983. Det händer något konstigt med mina knän och min syretillförsel samtidigt. Det är som att det enda möjliga i detta ögonblick är att skrika rakt ut för att inte bli tokig.
Sedan dess har jag aldrig gjort mig lustig över tonårstjejers klassiska högljudda vurm inför olika artister. Även om torftigheten i föremålen för deras beundran i jämförelse med David Bowie så klart har förbryllat mig…

Efter turnén som döptes till Serious Moonlight var David Bowie en rik man. Hans nästa steg skulle göra honom förmögen.

Efter ett par irrelevanta uppföljare till succén gav sig Bowie åter in i sitt mer pretentiösa musikskapande där han är som bäst. Men tiden var inte längre hans. Få, om någon artist, har insett det som Bowie.
I en visionär intervju med New York Times i början av 2000-talet berättar Bowie hur han några år tidigare sålt rättigheterna till hela sin katalog på över 300 låtar. Affären var en konstruktion med optioner på framtida albumintäkter.

”Musik kommer i framtiden att distribueras som rinnande vatten eller el” förklarade Bowie affären som nu gjort honom till miljardär.

Det var vid denna tid flera år kvar innan streamingtjänster som Spotify skulle göra Bowies vision till verklighet.
Under 1990-talet och tidiga 2000-talet släpper Bowie ett antal album av varierande kvalitet. Enstaka höjdpunkter finns och flera av inspelningarna är fascinerande i sin ständiga strävan framåt mot nyskapande. De är fulla av populärkulturella referenser som gör dem spännande för oss som följt Bowie under lång tid. Men någon bredare publik når de aldrig.

Sedan blir det tyst. Ingen mer musik, inga konstprojekt. Ingenting.

Vi som följt David Bowies varje steg fick kämpa för knapphändiga uppgifter om ett tillbakadraget liv i loftvåningen med hustrun Iman i stadsdelen SoHo i New York. En våning med ett panikrum där Bowie och Iman kunde låsa in sig om en inkräktare skulle lyckas ta sig in.
Eller bodde Bowie åter i Lausanne? Nej, uppgifter kom ut om att Bowie drabbats av en hjärtattack och vårdades på sjukhus i New York.

En paparazzibild 2012 blev det första livstecknet på flera år. David Bowie iförd jeans, hoodie och gubbkeps utanför en brödbutik på Manhattan orsakade sensation av flera skäl i invigda kretsar.

Och så plötsligt, på sin 66:e födelsedag den 8 januari 2013. Som en blixt från ingenstans släppte han plötsligt en helt ny låt. Som vanligt briljant lanserad. Ingen presskonferens, ingen enda intervju. Bara en omtumlande vacker ballad rakt ur tystnaden i form av en video från New York konstnären Jacqueline Humphries studio.
Låten heter Where are we now? Bowie har återigen återvänt till sina tidigare verk. Han minns sina år i Berlin.

Det var den perfekta återkomsten. Den gamle mannens melankoliska tillbakablick på ett av de märkvärdigare liven som levts i vår tid.

Och nu detta.
David Bowie gör konst av sin bortgång. För 18 månader sedan visste han att cancern skulle ta hans liv. Men det blir inga intervjuer om någon sjukdom, inga bilder på en skröplig David Bowie. Inga tecken som helst på att han var på väg att falla mot jorden.

Istället en magnifik sista inspelning och en nästan otäckt profetisk video av svenske regissören Johan Renck.

Blackstar släpptes på David Bowies 69:e födelsedag den 8 januari 2016.
Det var hans avsked. 48 timmar senare lämnade han oss.

Tack för allt David Bowie. Mitt liv hade varit ett annat utan dig.

  • Tjänstgörande redaktörer: Fredrik Palmqvist och Raluca Dintica
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB