Om drygt sju timmar är 2013 slut. Och vilket år det var! Nyhetshändelserna har stått som spön i backen för oss på Aftonbladets redaktion. Ni vet själva: Mandela, Syrien, Kärrtorp, fotboll, tågolyckor, Bostonbombarna, Snowden, påven, Putin, Obama och prinsessan Madeleine.
Men vid sidan av de stora världshändelserna har det också varit ett turbulent år på arbetsmarknaden. Arbetslösheten har parkerat sig på höga nivåer, 7,5 procent i november enligt SCB. Det hade fått politiker på både höger- och vänsterkanten att lansera krispaket för bara något decennium sedan.
I dag har det blivit legio.

En viss arbetslöshet är förstås oundvikligt på en fungerande arbetsmarknad. Problemet är att en tredjedel av alla arbetslösa är det i mer än sex månader, det vill säga långtidsarbetslösa. Där har politikerna en riktig utmaning framöver. När det dessutom visar sig att två av regeringens jobbsatsningar (sänkt restaurangmoms och sänkt arbetsgivaravgift för unga) har misslyckats är det lätt att bli missmodig.
Men det finns förstås lösningar. Dessutom beprövade sådana: riktade arbetsmarknadsutbildningar (mot framtida bristyrken), generösa möjligheter till vidareutbildning (Komvux och vuxenstudier) och ett fungerande system för arbetsplatsförlagd praktik.

2013 var också ett år fyllt av arbetsmarknadskonflikter. I våras skramlade både Byggnads och Kommunal med strejkvapnet. Till slut kunde parterna dock enas om nya avtal. Under hösten stormade det också kring Seko Sjöfolk och Almega. Med allt mer marginaliserade fackförbund är det sannolikt att framtida avtalsförhandlingar blir ännu blodigare.

Nästa år är det valår. Antingen får Alliansen folkets förtroende ytterligare fyra år, eller så tar oppositionen hem segern. Oavsett vilka partier som nu än vinner valet nästa år bjuder Jobbkollen på en liten checklista.

Här är allt som måste fixas på arbetsmarknaden 2014:

• Arbetslösheten måste ner. Åtminstone till den så kallade jämviktsarbetslösheten, men gärna lägre. Inflationen kan gott få öka lite med tanke på att den legat långt under målet i ett drygt år.
• Skrota alla misslyckade jobbsatsningar som jobbcoacher och sänkt krogmoms. Lägg i stället resurserna på riktiga utbildningar som leder till jobb.
• Missbruket av visstidsanställningar måste få ett slut. Framförallt ungdomar hålls fast i ett ekorrhjul av olika tidsbegränsade anställningar som staplas på varandra i evighet.
• Högskoleutbildningar och arbetsmarknadsutbildningar måste anpassas utifrån de behov som faktiskt finns på arbetsmarknaden. Ingen blir lycklig över att tusentals studenter utbildas rakt in i arbetslöshet.
• Avgifterna och skattereduktionen för fackligt medlemskap och a-kassa måste återställas till nivåerna 2006.
• Reglerna för arbetskraftsinvandring måste ses över. Människor från andra delar av världen är ett välkommet tillskott på svensk arbetsmarknad, men det krävs att svenska kollektivavtal och löner inte hotas.
• Lagstiftningen om bemanningsföretag borde ses över. Under året har flera larm kommit från arbetsplatser (bland annat Norwegian och Lagena) där den ordinarie personalstyrkan sägs upp och ersätts med inhyrda. Bemanningsföretag borde enbart få användas för att täcka upp vid produktionstoppar – inte som en permanent lösning.

Med det sagt önskar Jobbkollen alla trogna läsare ett gott nytt år!

Visst är det härligt med nya forskningsrapporter. De analyserar och förklarar, men framförallt är de ett effektivt sätt att tysta ystra reformförespråkare. Som trogna läsare säkert har märkt har Jobbkollen väldigt svårt för politiker som solar sig i glansen från sina egna jobbsatsningar, framförallt när de knappt lyckats skapa några nya jobb.
Den senaste reformen att nagelfaras är sänkt arbetsgivaravgift för unga. 2007 sänkte Alliansregeringen arbetsgivaravgiften för personer mellan 19 och 25 år med en tredjedel. Två år senare utökades målgruppen, samtidigt som avgiften sänktes ytterligare.

Det tog förstås inte lång tid innan politikerna kastade sina hattar i luften i glädje över reformens effekter. Riksdagsledamoten Katarina Brännström (M) skrev i juni i år att ”fyra av tio företag har fler unga anställda tack vare sänkt arbetsgivaravgift.” Uppgifterna har hon fått från arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv. De har själva fått fram siffrorna genom sin företagarpanel för andra kvartalet 2012.
Det här låter ju toppen – men tyvärr verkar det inte stämma.

I en dagsfärsk rapport från IFAU konstaterar forskarna Johan Egebark och Niklas Kaunitz att effekterna på sysselsättningen har varit ganska små. Sänkningen av arbetsgivaravgiften 2007 uppskattas ha skapat 6 000- 10 000 nya jobb på kort sikt (författarna konstaterar dock att den här siffran kan vara i överkant). Den andra sänkningen 2009 verkar inte ha gett någon ytterligare sysselsättningseffekt.

Men 10 000 nya jobb är väl ändå bra? Ja, men det beror förstås på hur reformen påverkar den svenska ekonomin och vilka som gynnas. Enligt rapporten har den sänkta arbetsgivaravgiften minskat skatteintäkterna med 10 miljarder kronor 2008. Intäktsbortfallet per skapat jobb uppgår därmed till mellan 1,0 och 1,6 miljoner kronor (beroende på hur många jobb som nu har skapats).

Det är nästan fyra gånger mer än den genomsnittliga anställningskostnaden för 19-25-åringar. Dessutom konstaterar författarna att reformen inte har haft någon mätbar effekt på arbetslösa ungdomar eller på unga födda utomlands – alltså de som normalt sett har svårast att hitta jobb.
Sänkta arbetsgivaravgifter för unga börjar påminna om en annan reform med tvivelaktig effekt: den sänkta krogmomsen.

I går kom ett glädjebesked från Konjunkturinstitutet (KI). Eller, egentligen kom det en rapport med det extremt tråkiga namnet ”Specialstudie 36: Effekter av sänkt restaurang- och cateringmoms”.
Men det fick företrädare för Alliansen att kasta upp sina hattar i luften av förtjusning: Näringsminister Annie Lööf skrev på Twitter: ”Halverad restaurangmoms = Lägre priser & 4 000 nya jobb enligt Konjunkturinstitutet”.
Moderata riksdagsledamoten Lena Asplund stämde in i hyllningskören: ”Exakt vad alla krögare jag träffat säger Sänkt restaurangmoms gav fler jobb – Konjunkturinstitutet (sic!)”.

Det låter ju toppen. Men läser man rapporten framträder en lite annorlunda bild. Redan i det första stycket slår KI fast att effekten på sysselsättningen är osäker: ”Reformens effekt på löner i restaurangbranschen och sysselsättningen i hela ekonomin är dock mer osäker.”
Och ids man läsa några stycken till framkommer förklaringen till varför det är så osäkert (ursäkta det långa citatet): ”Enligt de genomförda modellskattningarna har reformen medfört att lönesumman inom restaurangbranschen ökat med omkring 4 procent. Baserat på en beräkning utifrån medellön i branschen skulle detta implicera en ökning av antalet sysselsatta i restaurangbranschen motsvarande drygt 4 000 sysselsatta. Osäkerheten är dock stor kring huruvida det ökade antalet timmar består i en ökad andel sysselsatta och/eller en ökad medelarbetstid (för de redan sysselsatta)”.

För att tala svenska: Konjunkturinstitutet kan se att lönesumman i restaurangbranschen har stigit med omkring fyra procent. Resten är bara gissningar. KI skriver till och med själva att de inte vet om ökningen har medfört några nya jobb eller om folk bara har fått jobba mer. Siffran som nämns, 4 000 nya jobb, är också ”en mycket grov uppskattning”.
Och – för att verkligen förstöra festen – skriver KI att ”Denna beräknade effekt kan dock inte likställas med att reformen på sikt ökar sysselsättningen i hela ekonomin med motsvarande antal”.

Alltså har vi en reform som minskar skatteintäkterna med 5,4 miljarder kronor, vars effekter på sysselsättningen dessutom är högst osäker. Det enda man med säkerhet kan säga av KI:s rapport är att lönesumman ökat och att priserna på restaurangbesök sjunkit (också med fyra procent). Man hade hoppats att politikerna orkade läsa sina egenbeställda rapporter lite mer noggrant innan de börjar med hurraropen.

Fotnot: Även om vi är generösa och köper Annie Lööfs med fleras påstående om att det skapats 4 000 nya jobb kan man ställa sig frågande till kostnaden per jobb. 5,4 miljarder genom 4 000 blir 1 350 000. Varje nytt jobb skulle i så fall kosta skattebetalarna 1 350 000 kronor.

Det finns ett fenomen i arbetslivet som skördar hundratals liv varje år men som det talas ganska tyst om. Det får sällan de dramatiska rubriker som arbetsplatsolyckor där anställda krossas eller kvävs till döds. Kanske beror tystnaden på att dödsorsaken orsakas av oss själva.
Enligt Arbetsmiljöverkets rapport Arbetsmiljön 2011 uppger åtta procent av de syssselsatta att de utsatts för mobbning på arbetsplatsen.
Det motsvarar 371 000 personer – bara under ett år.

Vuxna människor som kränker, fryser ut – och i vissa fall även hotar – sina kollegor är ett jätteproblem. Inte minst samhällsekonomiskt. Personer som utsätts för långvarig mobbning uppvisar ofta samma symptom som personer som flytt från krig: Hallucinationer, torgskräck eller andra fobier. Många av dem kräver åratal av rehabilitering för att kunna ta sig tillbaka till arbetslivet igen. Samhällsnotan uppgår till miljarder kronor årligen.
Enligt psykiatrikern Per Bergå kan så många som en tredjedel av svenskarna lida av PTSD, posttraumatisk stress. Ofta orsakad av kränkande behandling människor emellan.

Men eländet tar inte slut där. Vuxenmobbningen är en starkt bidragande orsak till självmord. Enligt undersökningar från slutet på 1990-talet är mellan 100-300 av självmorden varje år direkt kopplade till mobbning på arbetsplatsen. Hade de dödsfallen räknats in i statistiken över dödsorsaker skulle mobbning vara det absolut farligaste man kan utsättas för i arbetslivet.
Mobbarna går dessutom nästan alltid fria.

Arbetsmiljöverket, som har ansvar för arbetsmiljöfrågor, går nämligen aldrig in i enskilda ärenden. Om de får information om mobbning på en särskild arbetsplats kan de kräva att företaget vidtar åtgärder för att se till att missförhållandet inte upprepas. Men den mobbade får ingen hjälp. Hennes (för de flesta anmälda fallen är kvinnor, framförallt inom vård och omsorg) enda möjlighet är att driva en rättsprocess mot mobbarna. Något som både är svårt och krävande, framförallt om ens självförtroende redan smulats sönder.

Det kanske är dags för Sverige att göra gemensam sak med Frankrike. Där betraktas mobbning som ett brott mot individen och inte som ett arbetsmiljöproblem. På straffskalan för mobbarna finns både höga böter och fängelsestraff. 

_________________________________________________________

Tecken på kränkande särbehandling:
1. Utfrysning (folk slutar att prata med dig, du blir en icke-person på jobbet)
2. Hot (du kan få höra att du riskerar att bli uppsagd, även hot om våld förekommer)
3. Kontroll (kollegor och/eller chefer kontrollerar dig och ditt arbete hela tiden)
4. Förtal (Det sprids rykten om dig och/eller din familj på arbetsplatsen)
5. Degradering (du blir bortviftad och avbruten under samtal och möten)
6. Utebliven information (du får inte information om vad som händer på jobbet, inbjudningar till fester når aldrig fram till dig)
7. Administrativa straffsanktioner (du blir exempelvis fråntagen dina arbetsuppgifter och sätts att utföra meningslösa sysslor)
8. Stoppad löneutveckling (din lön ligger kvar på samma nivå år efter år, trots att dina kollegor drar ifrån)
Källa: Föreningen Stopp

Det finns många myter när det gäller ungdomar och jobb. Bland annat brukar åsikten om att unga hellre vill ha fria och stimulerande jobb än trygga anställningar höras med jämna mellanrum – ofta i samband med att anställningstrygghet eller lagen om anställningsskydd debatteras.
Men det påståendet kan vi nu lägga bakom oss.

I en ny studie från Ungdomsstyrelsen har 9 000 personer mellan 16-29 år fått rangordna olika påståenden när det gäller jobb. Och det är varken självständighet eller jobbets status som är viktigast. I topp ligger i stället klassiska frågor som god arbetsmiljö och fasta anställningar. Kanske något som politiker och intresseorganisationer bör ha i bakhuvudet nästa gång ungas arbetsvillkor diskuteras.

Men studien tar förstås inte slut där. Ungdomsstyrelsen har också passat på att ställa några mer generella frågor om arbetsmarknaden till personer mellan 16-29 år. Svaren överraskar åtminstone undertecknad:

Ungdomar tycker alltså att deras jämnåriga kamrater är lite lata och borde anstränga sig mer i jakten på arbete. Men de anser också att arbetslösa ska ha rätt att säga nej till jobb.
Och tanken på att a-kassa eller socialbidrag skulle göra unga osugna på att jobba är bara svammel – åtminstone enligt de unga själva.

Om man bara gick på vad som skrivs i tidningar och sägs i tv kunde man lätt tro att halva Sveriges befolkning jobbar med media. Eller kanske som deckarförfattare, bloggare eller konstnärer.
Så är dock inte fallet.
Sveriges i särklass vanligaste yrken är undersköterska och vårdbiträde – åtminstone om man pratar om kvinnor. För några män ser man knappt till bland uskorna, 2011 utgjorde de bara sju procent. Männen jobbar istället som företagssäljare och programmerare.

Alla uppgifter kommer från SCB:s statistikdatabas. Tyvärr är de från 2011, någon nyare sammanställning finns inte tillgänglig.
Slående är att många av yrkena i toppen är rena LO-yrken. Snacket om att alla skulle tillhöra någon form av välsituerad medelklass nuförtiden klingar alltså ganska tomt.

Lika stora missuppfattningar verkar finnas när det gäller löner. Folk tjänar i regel inga mångmiljonbelopp i det här landet. En titt på 2012 års siffror visar att den genomsnittliga månadslönen för alla sektorer låg på 29 800 kronor. Tycker någon att det låter orimligt högt får man komma ihåg två saker: Dels är lönerna räknade på heltidslöner – inom många yrken jobbar många deltid. Dessutom tjänar tjänstemän mer än arbetare och privatanställda drar i snitt in mer per månad jämfört med personal i den offentliga sektorn. Det drar upp snittet.
Löneskillnaderna mellan män och kvinnor finns också kvar (mer om varför de ser ut som de gör i ett senare inlägg på Jobbkollen):

Se till att hålla de här siffrorna i bakhuvudet inför det kommande valåret.

När det gäller arbetslöshet är det framförallt en siffra som återkommer i debatten: Den rekordhöga svenska ungdomsarbetslösheten.
En snabb titt på SCB visar att arbetslösheten bland personer mellan 15-24 år låg på 19,6 procent i augusti 2013.
Men innebär det verkligen att tjugo procent av landets unga köar utanför Arbetsförmedlingen?
Självfallet inte.

När politiker och debattörer slänger sig med svepande uttryck som ”var fjärde ungdom står utan jobb” ska man dra öronen åt sig. 2007 införde nämligen SCB ett nytt sätt att beräkna ungdomsarbetslösheten. Då började man följa ILO:s konventioner där heltidsstuderande som söker jobb räknas som arbetslösa. Det innebär att en 16-åring som söker ett extrajobb räknas på samma sätt som en 23-åring som letar efter en heltidsförsörjning.
Jörgen Fagerlund på SCB säger att siffrorna ofta leder till förvirring.
– Folk blandar ihop saker. Ungdomsarbetslösheten mäts som del av arbetskraften, inte av hela åldersgruppen. Och mer än hälften av ungdomarna ingår inte i arbetskraften, säger han.

Man kan ta siffrorna från 2012 som ett exempel: När året sammanfattades kunde man konstatera att arbetslösheten bland 15-24-åringar låg på 23,7 procent. Men räknar man bort de heltidsstuderande från arbetskraften sjunker siffran till 14,7 procent.

Ytterligare ett sätt, som bland annat Arbetsförmedlingen har lanserat är att räkna ut ungdomsarbetslösheten i förhållande till hela åldersgruppen, och inte i relation till arbetskraften som i dag. Med ett sådant mått skulle ungdomsarbetslösheten ligga på 12,4 procent för 2012. Räknar man dessutom bort heltidsstuderande blir arbetslösheten 6,9 procent av befolkningen i åldersgruppen år 2012.

Snurrigt värre med andra ord.

__________________________________________________________________________________________________________________

Ps. För vidare studier i ämnet rekommenderas ekonomifakta.se, Sacos rapport om ungdomsarbetslöshet och SCB:s egen förklaring. ds.

Att gå till jobbet innebär inte bara att dricka dåligt automatkaffe, skvallra med kollegorna och räkna dagar till den 25:e. Det innebär också att utsätta sig för stora risker – framförallt för personer i vissa branscher. I går kom till exempel en kort notis från nyhetsbyrån TT: ”Man död i arbetsplatsolycka”.
Sen några rader om att mannen klämdes fast i en maskin och att hans liv inte gick att rädda.
Mer än så är en dödsolycka på arbetet inte värd nyhetsmässigt.

Men folk dör på jobben – hela tiden. De krossas av maskiner, faller från byggnadsställningar eller bränns sönder av frätande kalk. De senaste tio åren har 447 personer fått sätta livet till på grund av sina arbeten. Farligast är det för män inom skogs- och jordbruket, byggbranschen och industrisektorn. Kvinnor klarar sig bättre, de senaste fem åren har bara 17 kvinnor dött i arbetsolyckor.

Men trenden går dock åt rätt håll – åtminstone sett ur ett längre perspektiv. På 1950-talet dog över 400 personer på sina arbeten varje år. Sedan dess har siffran arbetat sig nedåt, något som grafen nedanför visar:

Att jobben kommer vara en valfråga har stått klart länge. Men hur ser det egentligen ut på den svenska arbetsmarknaden 2013? Har det blivit bättre eller sämre under sju års borgerligt styre – eller spelar politiken kanske ingen roll?

Enligt Alliansen är det fler sysselsatta i dag än när de tog makten 2006 – trots att finanskrisen två år senare drog ner tillväxten. Men frågar man oppositionen är det tvärtom så att arbetslösheten har ökat
(svaret på vem som har ljuger finns längst ner i det här inlägget).

Under de kommande månaderna ska den här bloggen ta reda på vilka effekter de senaste årens politik har haft – både för personer med och utan jobb. Dessutom ska vi försöka reda ut en del oklarheter i politikernas siffertrixande.

Men det går inte utan dig som läsare. Vi vill veta hur det ser ut på din arbetsplats. Vilka frågor brottas du och dina kollegor med? Eller är du fast i arbetslöshet och meningslösa Fas 3-åtgärder?

Mejla din berättelse till mig på bjorn.barr@aftonbladet.se.
Eller ring på 0701-62 23 64.

Väl mött,
Björn Barr
Debattredaktör och nyhetsreporter på Aftonbladet

__________________________________________________________________________________________________________________

Tio snabba jobbsiffror
Arbetslöshet augusti 2013: 7,3 procent
Arbetslöshet augusti 2006: 6,4 procent

Antal arbetslösa augusti 2013: 377 200 personer
Antal arbetslösa augusti 2006: 308 500 personer

Antal långtidsarbetslösa augusti 2013: 117 400 personer
Antal långtidsarbetslösa augusti 2006: 82 500 personer

Andel sysselsatta augusti 2013: 66,6 procent
Andel sysselsatta augusti 2006: 67,1 procent

Antal sysselsatta augusti 2013: 4 766 200 personer
Antal sysselsatta augusti 2006: 4 525 700 personer

Källa: SCB.
Fotnot: Både Alliansen och oppositionen har faktiskt rätt i sina påståenden. Antalet sysselsatta är högre i dag jämfört med 2006 men samtidigt har arbetslösheten ökat, både i procent och i absoluta tal. Som så ofta med statistik handlar det om vad man väljer att titta på.