Arkiv för January 2015

- Sida 1 av 2

Förskolebrist? I Sverige har ni i alla fall vettiga köer

av Johanna Paues, Berlin
eje_regn

Att det är svårt att få en förskoleplats i de populära områdena i Berlin har jag vetat länge och jag har hört skräckhistorier om hur föräldrar känt sig tvungna att under flera månader uppvakta förskoleledningar med både blommor och presenter. Det är hemskt och jag kan inte låta bli att undra om det skulle funka med regelrätta mutor också? Herregud, alltså.

Min granne berättade igår att de, äntligen, fått en plats till sin dotter genom att skicka ett brev varannan vecka till förskolan de helst ville ha – för att de visste att ledningen där för statistik på hur mycket föräldrarna jobbar för att få en plats. De gör alltså sitt urval utifrån hur ambitiösa och envisa föräldrarna är.

Man frågar sig onekligen – vore det inte enklare med en vanligt kösystem? För alla?

Vi fick förresten våra platser genom nepotism. Vänner till oss hade redan sitt barn på förskolan där våra unga går.  Tack, tack, tack K och J som hjälpte oss. Så att vi slapp skicka smöriga brev och blommor fler gånger i månaden.

Ni andra småbarnsföräldrar – hur var det för er att hitta förskoleplats? Enkelt eller svårt?

 

 

Befrielsen av Auschwitz – att bära en oförlåtlig historia

av Johanna Paues, Berlin

I dag är det, som de flesta av er säkert vet vid det här laget, 7o år sedan befrielsen av förintelselägret Auschwitz.

Återigen har vi blivit påminda om det obegripligt vidriga som hände där och på många andra ställen under andra världskriget. Återigen har vi skakat våra huvuden över hur det kunde hända. Låtas ske.

Och återigen har jag funderat över vilket land det är jag lever i, vad tyskarna bär på. Hur påverkas egentligen en befolkning av att ha en sådan, fullkomligt oförlåtlig, historia?

För att förstå mer av Tyskland tycker jag att ni ska lyssna på Germany, memories of a nation – en podcast producerad av BBC. Superbrittisk och superintressant.

Berlinpodden! Hur du överlever vintern i Berlin

av Johanna Paues, Berlin

Vi kan knappast skryta med att vara den mest regelbundna podden, men skitsamma – nu är det här,  ett sprillans färskt avsnitt av Berlinpodden!

Den här gången diskuterar vi VINTERN i Berlin. Hur är det egentligen att vara här, i världens bästa sommarstad, under de gråa månaderna? Vi konstaterar att Berlin lider av manodepressivitet, jag avslöjar att jag brukar stoppa in barnen i barnvakten på gymmet bara för att få basta och vi låter som två tanter när vi inte kan låta bli att ta upp vikten av att klä sig varmt när det blåser och regnar iskallt på de berlinska alléerna. Plus en hel radda handfasta tips på hur man kan göra den här årstiden till en ganska njutbar tid ändå.

Lyssna lyssna lyssna! Antingen på Berlinbiten.se eller genom att ladda ner Berlinpodden i din podcastapp (finns på Itunes).

Stort tack till Filip Löfström på Sure Communication som hjälpt oss med efterbearbetningen av podden!

berlinpoddenbild_ny1

 

Bästa konceptet för stressade matälskare

av Johanna Paues, Berlin

Helg! Helg, helg, heeeeeeelg! Jag behöver den, kan jag lova och har dessutom massor av härligheter att se fram emot. Först middag med vänner här hemma och sen kommer killarna i familjen hem efter en vecka i Malaysia. Sonen fick hänga med R på jobb (det vill säga flyg fram och tillbaka till Kuala Lumpur, med en veckas ledigt däremellan – alltså, även om jag verkligen inte skulle vilja arbeta som pilot så kan jag inte låta bli att bli lite avundsjuk på ett sånt upplägg…), medan vi brudar kämpat på med overaller, regn och slask. Nåväl, jag ska inte klaga. Att kunna fokusera på bara ett barn under flera dagar är lyxigt det med.

Apropå middagsbjudningar. Det finns en affär här, Kochhaus, som jag tycker är så himla smart och kul. En matbutik där man istället för att själv tänka ut någon god rätt går runt bland olika bord där ingredienser och recept för olika maträtter lagts fram. Alltså ett bord för varje rätt, och bara att gå fram till det bord med det receptet som lockar mest och plocka på sig ingredienserna. Mycket praktiskt för en stressad person utan inspiration som vill bjuda på något genomtänkt. Fast billigt är det inte, men vad sjutton. Det är ju knappat för tisdagspastan man går dit.

kochhaus
Bild lånad från Kochhaus Facebooksida.

 

 

 

 

Oxveckor i Berlin – de utkastade granarnas tid

av Johanna Paues, Berlin

gran1
Det ser ju för sorgligt ut, tycker ni inte? Berlins trottoarer kryllar av utkastade granar just nu – och känner jag den här staden rätt lär de ligga kvar till mars någon gång.

Fast de sorgligaste är inte att det ser skräpigt ut med en massa träd som ligger överallt, utan att granarna fortfarande är så fina. Vackert gröna och täta, som om de inte alls var färdiga med julen när de inte fick vara med längre. De ville ju fortsätta ståta ett bra tag till! Jäkla januari, alltså.

Om vi köper gran nästa år får det bli till första advent, så att den hinner göra sitt innan vi slänger ut den. Så att den sista tiden i granlivet blir värdigt hela vägen fram till slutet. Så att den får dö på ålderns höst, inte mitt i sin prunkande medelålder, goddammit!

(Och ja, det är min mobilkamera som gör att det ser ut som om jag spillt mjölk på ena kanten av alla bilder. Se och lär av min misstag, gott folk! Ha ALLTID ett skydd på din smartphone. ALLTID!)

gran2 gran3

Lavanderia Vecchia – den bästa medicinen mot gråa deppdagar

av Johanna Paues, Berlin

När det har regnat i nästan tre veckor i sträck och när man precis har genomlevt ett två timmar långt bankmöte (där man förstått cirka 60 procent av allt som sagts, apropå mitt inlägg om språkfrustration. Tack förresten för alla hejarop och alla liknande berättelser ni bjudit på i kommentarerna här och på Facebook!) – då är en  lunch på Lavanderia Vecchia  i Neukölln inte alls dumt. Snacka om humörförbättrare!

Tre enkla, med goda, rätter för bara 10 euro. I deras fina miljö dessutom. Med tvättlinorna och den lilla fontänen i mitten av lokalen. Det här stället är helt enkelt ett riktigt bra tips för alla er som behöver sätta guldkant på vardagen.

Förresten – apropå språkfrustrationsinlägget igen. Ni som missat min och Kristinas podcast om vår relation till tyskan: Lyssna på den här , eller sök på Berlinpodden och Tyskpodden på Itunes eller i er podcastapp.

IMG_0873_2  IMG_0868_2
Aftonbladet111
Foto: Hanna Skoog
Aftonbladet113
Foto: Hanna Skoog

Till er som lärt er ett nytt språk i vuxen ålder

av Johanna Paues, Berlin

Jag har kämpat, kämpat, kämpat för att lära mig att prata tyska. Kunde ingenting när jag kom hit. Jag har stångat mig blodig mot grammatikens alla undantag, desperat letat ord för att kunna berätta, förklara, vara Johanna. Och misslyckats så många gånger. Inte bara med att kunna säga det jag vill, utan också med att kunna vara den jag är. Det är ju så. Jag är genom mitt språk.

Jag har under så många år varit instängd i mina språkliga begränsningar, tråkigare och mer allvarlig än jag egentligen är. Som jag har längtat ut! Jag har varit frustrerad, förbannad – och så fruktansvärt trött. Det blir lätt så när hjärnan måste anstränga sig sju varv extra. Varje dag.

Men jag har lärt mig. Jag lär mig hela tiden. Det går framåt. Jag pratar flytande nu, säger det jag vill. Jag är mig själv. Nästan. Inte för att det språkliga kämpandet är över. Jag har skrivandet kvar att bemästra. Jag måste bli snabbare, mer självsäker, våga. Det är skitsvårt och jag gör så fel, hela tiden. Och så blir jag arg och frustrerad, igen. Jag gillar inte att skriva fel, det känns mycket värre än att det blir tokigt när jag pratar. Men att vara perfektionist är inget vinnande koncept när det handlar om jakten på ett nytt språk.

Svenska och tyska har samma språkstam. Ändå har tyskan varit en av mitt livs absolut största utmaningar. Och erövringar.

Till alla er som lärt er ett nytt språk i vuxen ålder: Kudos. Ni är så jävla grymma, glöm aldrig det.

Kudos till oss!

johannapaues_raw
Trött men stolt.

 

En tripp till Vietnam – ett stenkast från centrala Berlin

av Johanna Paues, Berlin
donxuan3

Alldeles innan jul kom jag äntligen iväg till ett ställe jag har hört massor om och länge velat besöka. Till Don Xuan Center, ett gigantiskt vietnamesiskt köpcentrum i Lichtenberg, strax utanför Friedrichshain. Här finns restauranger, nagelsalonger och nagelteknikaffärer, frisörer, teknik- och allehanda prylbutiker.

donxuan4 Föreställ er lysrör i taket, betonggolv och plast, plast, plast så långt ögat kan nå. På Don Xuan hittar man shopping när den som är som mest deprimerande, kan man säga. Men, den som har tid att gräva kan ändå fynda här – jag hittade en himla snygg halsduk till grossistpris till exempel (som jag sedan sett i flera chicka butiker för det tredubbla priset, ha!).

donxuan2

Fast mestadels är pryl och klädshoppingen på Don Xuan Center verkligen inget att ha. Visst är det rätt kul att  gå runt och pilla på allt, men ändå – det var svårt att inte få herregud-världen-kommer-verkligen-att-gå-under-när -det produceras-så-här-mycket-giftigt-plastskräp-ångest.

donxuan_johanna
Klart att jag var tvungen att prova cowboyhattarna. Även om de luktade starkt kemiskt. Foto: Hanna Skoog.

Men så var det inte för att shoppa grejer jag hade kommit dit heller. Det var maten som lockade. MATEN!

Gillar du asiatisk mat är Don Xuan nämligen ett toppenställe. Restaurangerna där serverar riktigt autentisk vietnamesisk mat, superfräsch och supergod, och det finns flera härliga matbutiker med massor av asiatiska livsmedel som är svåra att hitta på andra ställen. Så himla roligt! Tyvärr var det förbjudet att fota i matbutikerna, men tänk er drivor av färska grönsaker och hyllmeter med teer, nudlar, sojor och andra spännande såser.

donxuan_maten
Foto: Hanna Skoog.

Åka dit: M8 går hela vägen fram i princip, resan tar dryga 20 minuter från Alexanderplatz (kolla anslutningar och sånt på bvg.de, gå av vid Bernhard-Bästlein-Str). Stängt på tisdagar!

Och så ett meddelande till allmänheten: I morgon, onsdag, är det sista chansen att vara med i Aftonbladet Resas stora omröstning Favoritresan 2015. Vart vill du åka under 2015? Rösta och ha chans att vinna en resa värd 10 000 kronor. Det är kul och går fort, lovar! Slut på meddelande.

 

Motar soptunnekänslan med konstkul för barnen

av Johanna Paues, Berlin
soptunna

Tycker att den här bilden beskriver känslan jag har haft under helgen rätt bra. En omkullvält soptunna på en blöt trottoar. Trasigt, smutsigt och deppigt. Håhåjaja.

Även om jag är en i grunden positiv person så är det ibland riktigt svårt att inte känna att världen är på väg rakt åt helvete. Jag tänker förstås på terrordåden i Paris, på Pegida-demonstrationerna i Dresden och på alla krig andra hemskheter som pågår överallt. Kan det inte vända snart? Det måste vända snart.

Och så har det regnat i en vecka.

Fast i dag skiner nästan solen och jag och barnen ska snart på museum. Gemäldegalerie har en särskilt grej som pågår för barn just nu, ska bli jättekul. Jag har velat gå dit länge.

Keep strong.

 

Så är ännu en bit av det som gör Berlin till Berlin borta

av Johanna Paues, Berlin

En av Berlins mest kända gatumålningar är borta. Övermålad med svart färg, på initiativ av konstnären bakom verket själv, Blu. Anledningen sägs vara att det ska byggas lägenheter på plätten framför och Blu inte att målningen ska vara ett skäl till att driva upp priserna.

blu-black
Gif från @ivvos

Att måla över målningen, som med sin kultstatus säkert hade ökat coolhetsfaktorn rejält på lägenheterna, är ett sätt att göra precis det som målningen uppmanade till: Reclaim your city. Fast med en ganska uppgiven underton. Eller som gänget kring konstnären uttrycker det i ett statement:

”The argument of the people who are doing that is that Berlin is not the same anymore, that the real estate company will just use the artwork to sell apartments more expensive, that a new statement needs to be made… In a way, they are doing exactly what the artwork says: “reclaim your city”.
But their way of “reclaiming” Berlin is actually accepting their own loss. Accepting that they cannot win the fight. Losing the hope. Sinking the ship that is already drowning.
It’s an act of total despair, pessimistic at its core, devoid of any faith, belief and hope….”

Samtidigt är det ju det som är själva grejen med gatukonst – att den är temporär. Och visst kan man förstå att många vill bygga bostäder på en tom plats mitt i ett populärt område. Jag tänker att det enda vettiga är att försöka hitta någon slags balans i det hela. Där staden får utvecklas och växa utan att själen går förlorad. Jag vet inte, kanske är det omöjligt.

Tråkigt är det hur som helst och jag kommer att sakna målningen. Jag och många, många fler. Här låg den förresten, vid Cuvrystrasse i Kreuzberg.

Hur känner ni kring att målningen är borta? Vad tycker ni om hur Berlin utvecklas just nu? Kommer Berlin att vara en spännande stad om tio år?

Tack Kristina, som la ut den här länkenBerlinbitens Facebookssida, för tips!

 

Sida 1 av 2
  • Tjänstgörande redaktörer: Victor Lindbom och Anders Hovne
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB