Okej. Först och främst. Berlin är varken London, Paris eller New York när det handlar om bostäder. Eller Stockholm, för den delen. Det går att hitta någonstans att bo här utan att vara svinrik. Gudskelov.

Men den här gamla bilden att det bara är att välja och vraka bland de vackra gamla sekelskiftesvåningarna i innerstan här? Glöm det. Den tiden är sedan länge vorbei.

Däremot finns det fortfarande hyresrätter i den här staden och du behöver inte ha stått i kö sedan födseln för att ha chans att få tag i en. Däremot får du räkna med att slåss lite för att vara den lyckliga som skriver under kontraktet. Det innebär:

– Gå på många visningar. Visst man kan ju ha tur och träffa rätt första gången, men mer sannolikt är att du måste beta av en fem, tio stycken. I veckan, alltså.

 – Var sjukt trevligt och framåt mot mäklaren. Få dem att gilla dig så att de rekommenderar dig till hyresvärden!

– Ha alla papper i ordning redan under visningen så att du kan lämna dem direkt till mäklaren (de är alltså oftast mäklare som sköter förmedlingen av hyresrätter här). Här kan du läsa mer om vilka papper som behövs (se under rubriken Making an offer)

– Ha en inkomst som är bättre än dina konkurrenters inkomster (0ch om man inte har det, fixa någon borgenär som kan gå i god för att du kommer att betala hyran varje månad).

– Ha helst inga husdjur.

– Räkna med att behöva betala dryga två hyror i provision till mäklaren. Det här är ett sjukt system, alltså att den nya hyresgästen ska behöva betala för att mäklaren har organiserat visningen, men som tur är ska det ändras till nästa år. Äntligen! Hela mäklarbranschen är i uppror på grund av det här, hur ska de nu tjäna pengar? Ja, ni – vad sägs om att erbjuda en tjänst som hyresvärdarna är beredda att betala för? Mäklare är ett mycket hatat släkte här, som ni kanske förstår.

– Ha tid på dig. De flesta jag känner som letat lägenhet de senaste två åren har kämpat i två, tre månader innan det till slut klaffat.

Men som sagt, att det fortfarande går att överhuvudtaget få tag på ett förstahandskontrakt i attraktiva områden är ju i alla fall positivt. Och även om priserna har stigit helt hysteriskt mycket de senaste åren så är det fortfarande relativt betalbart, jämfört med många andra europeiska städer. En kallhyra för en tvåa på runt 60-70 kvadratmeter  i ett poppis område brukar ligga någonstans mellan 600-1000 euro. Inte lite pengar, men inte så man tappar hakan och hoppet helt i alla fall.

Här finns lite mer info om att leta lägenhet i Berlin.

Ni som har erfarenheter av att leta bostad i Berlin – håller ni med mig?
Och ni som bor i andra delar av världen – hur är det där ni bor?

Jag var i Sverige en kortis tidigare i veckan, och som alltid slogs jag av hur kontantlöst det är där. Kontantlöst och hightech. Efter några år i Tyskland, som jämfört med Sverige verkligen ligger efter när det gäller internetbaserade lösningar på praktiska saker, så känns en tripp till Stockholm lite som att åka till framtiden.

Betala femman till den allmänna toaletten genom att skicka ett sms! Wow ju. Eller den där Swish-tjänsten som alla använder nuförtiden – att något sådant skulle finnas här i Deutschland känns väldigt långt borta. Här är verkligen cash fortfarande king och långt ifrån alla har smarta telefoner (jag har förresten skrivit tidigare om hur viktigt det är att ha kontanter på sig här i Berlin).

Det här beror förstås på massor av saker. Att det är ett större land, att det verkar finnas en viss misstro mot banker, att det krävs en relativt hög lön för att överhuvudtaget få ha ett Visa eller Mastercard, en djupt rotad byråkratikultur där stämplar på papper är det enda som känns giltigt etc, etc.

Och så finns det, vad jag tycker mig se i alla fall, ytterligare en anledning till varför det inte satsas på ett kontantlöst samhälle här. Ett argument jag ofta mötts av när jag vurmat för hur smidigt det funkar i Sverige: Att det känns viktigt att ha möjligheten att inte lämna några digitala spår efter sig. Att inte kunna övervakas.

Och det kan man ju, sett till historien, verkligen förstå.

Så nästa gång ni svär över hur jobbigt det är att behöva gå till en bankomat i Berlin när pengarna i plånboken börjar sina, passa på att också skänka en tacksam tanke över att vi i Sverige fått leva i fred och frihet så pass länge att vi slipper associera en dragning med kortet till misstänksamhet och förföljelse.

Det tar tid att läka en folksjäl.

(Ps. Den 9 november är det 25 år sedan muren föll. Här kan ni läsa mer om alla de evenemang som arrangeras här i Berlin i samband med jubileet.)

(Ps 2. En annan tanke som slog mig är hur ofantligt sorgligt det är att alla dessa människor som ber om pengar på gatorna i Sverige är tvingade att göra det i ett av världens mest kontantlösa länder. Ett kontantlöst sätt att hjälpa dem på är till exempel att swisha över en summa till den här föreningen.)

Och så var jag tillbaka i fina gamla Berlin igen efter en lång Sverigesemester. Det känns bra, högsommaren här brukar vara händelserik och kul och nu när kontot med havsfläktar är påfyllt kommer jag att kunna njuta även när värmen blir tryckande och luften kvav. Bring it on, bara!

”Dags att se till att ha kontanter på sig igen då”, var bland det första min man sa efter att väskorna var uppackade och tvättmaskinen satts igång.  Efter några i princip kontantfria veckor i Sverige fick det bli en tur till bankomaten.  I Berlin är det nämligen cash som gäller. Och särskilt för turister som inte har något tyskt EC-kort att dra fram – ett betalkort som funkar på åtminstone ganska många ställen.

VISA och Mastercard är långt ifrån säkra kort (höhö). Varken de vanligaste mataffärerna eller storbutiker som IKEA tar dem. Inte heller automaterna där du köper biljetter till tunnelbana, buss, spårvagn och pendeltåg tar VISA eller Mastercard. Ett smart drag är alltså att ha några euro i mindre valörer med sig redan från Sverige, så är åtminstone resan från flygplatsen är säkrad.

I turisttäta områden går det oftast bättre att betala med kort, men bäst är verkligen att alltid ha kontanter på sig under tiden här. I Berlin, och i stora delar av resten av Tyskland också, är cash fortfarande king. Bara att vänja sig.