Johanne Hildebrandt

Direkt från Afghanistan

Arkiv för August 2007

- Sida 1 av 1

Dagens kolumn

av Johanne Hildebrandt

Lyckoterroristerna sätter ribban högt

Är du lycklig nu när du äntligen flyttat? Frågan ställs av vänner och bekanta som följt mina mödor med flytten huset till en lägenhet närmare stan. Jag vet aldrig vad jag ska svara.

Glad är självklart, lättad är jag också över att slippa skottningshelvetet och gräsmatteklippningsterrorn, men lycklig? Nej, jag skuttar inte omkring i motljus på en äng med ett saligt leende på läpparna. Det gör jag å andra sidan väldigt sällan så jag förstår inte varför mitt boende skulle göra mig lycklig. Eller mina möbler, kläder, klippningen av mitt hår, min klocka, skor eller några andra statusföremål som går att införskaffa för dyra pengar.

Faktum är att inte ens min bil gör mig särskilt euforisk.

Jag kan känna mig nöjd och till freds av sex och/eller väl utfört arbete, jag är glad och munter emellanåt men stunderna av lycka är synnerligen få.

Ändå finns det dessa jobbiga typer som alltid påstår att de är lyckliga hela tiden. Antingen ljuger de, har de problem med svenskan eller så tar de olagliga droger.

Lycka dyker bara upp under väldigt korta stunder i livet men är knappast ett kroniskt tillstånd.

Tack och lov, för vem vill vara en lallande fåne som hoppar runt som en saligt leende Duracellkanin? Ändå är det dessa hysteriska lyckoterrorister som på något sätt har lyckats lägga ribban på hur alla ska må. Fel har de, allesammans.

Under debatten om utbrändheten, som nu enligt borgerligt utfärdat dekret har slutat existera, så dök nämligen en skrämmande uppgift upp: Var fjärde kvinna mellan 16 och 34 år anser sig vara deprimerad. En fjärdedel av alla unga kvinnor mår alltså dåligt. Beror det på alltför högt ställda lycko- och framgångskrav eller på att de befinner sig i ett sjukligt tillstånd?

Kanske är det inte ens meningen att vi ska vara mer än halvglada emellanåt och att vi därmed borde sänka förväntningarna på oss själva och livet.

Sant är att depression är en hemsk sjukdom, jag förringar inte detta faktum, men det betyder inte att det är nyttigt att skygga undan från vanlig nedstämdhet eller den svenska paradgrenen melankoli. Att misslyckas, må dåligt och vara en loser är också en del av livet, alla är knäckta emellanåt. Och att erkänna det är betydligt viktigare än denna meningslösa jakt på den upphaussade, konsumtionsfrämjande illusion som går under benämningen lycka.

Dagens kolumn

av Johanne Hildebrandt

Stureplansbrats hugger inte ved

En av de märkligaste sakerna med allt prat om machokulturen runt Stureplan är att männen som besöker denna plats faktiskt pekas ut som – män.

Jag vet inte om ni besökt Stureplan på sistone, men jag har i alla fall sett ytterst få riktiga män där. Däremot finns det ett överflöd av småpojkar i alla möjliga åldrar som hävdar sig på diverse besynnerliga sätt som att spruta champagne på sig själva och andra, som tävlar i att gå på de värsta festerna, åka på de exklusivaste resorna, ha de dyraste kläderna och de mest kända vännerna.

Ursäkta, är det manligt? Mig veterligen betecknas sådant som extremt fjolligt av merparten av landets befolkning.

Riktiga män är så trygga i sig själva att de inte behöver hävda sig med yttre dyrbara attribut. De behöver inte Hugo Boss utan klarar sig utmärkt med Dressmann.

Riktiga män har en ständig mental resning och står för vad de tror på, de vindflöjar inte fram och tillbaka för att få sitta bredvid en kändis, smöra in sig hos chefen och offra all heder för sin karriär.

De slickar inte rumpa utan står stadigt när det blåser, oavsett konsekvenserna. De kan kanske äta quiche, men de dansar tamefan inte barbröstade på en båt.

Så nej, testosteronhalten runt Svampen verkar inte imponerande hög.

För är det Stureplansmacho att kalla tjejer som vill bli bjudna på sprit för ”drinkhoror”? (Varför kan brudarna förresten inte skaffa sig ett jobb och köpa sin egen dricka?)

Är det manligt att ha gruppsex med en drogad tjej? Skulle inte tro det. Och sedan spelar det ingen roll att skönhetsredaktören Monica Jonsson i en debattartikel skriver att tjejerna har sig själva att skylla och att man måste ha en viss attityd för att undvika att bli våldtagen.

Faktum kvarstår: riktiga män behöver varken droga eller supa en kvinna full för att få dem i säng.

Därför är det obegripligt att denna bratkultur pekas ut som någon form av ideal. Det är nästan lika märkligt som att ingen avslöjar männen som låtsas vara feminister eftersom de då får bola mer.

Nej, i detta förvirrade tidevarv är det dags att hylla de rakryggade riktiga männen. De som tar hand om sina barn, som är bra förebilder, tar ansvar och bottnar i sig själva.

De som hellre hugger av sig armen än tar på sig en rosa skjorta och som både kan ta hand om barnen och hugga ved. För det finns ju trots allt ganska gott om dem.

Utanför Stureplan.

Hemma igen…

av Johanne Hildebrandt

…efter semester i – Split, Kroatien. Jag bodde där under kriget 1993, hade en lägenhet i Gamla stan som bas mellan resorna till Bosnien. Det var roligt att visa min tolvåring platsen där hans föräldrar bodde för länge sedan. (Även om han var mer intresserad av marknaden där de sålde piratkopior.)

När det gäller trovärdigheten i bilderna så hade jag inte lagt ut dem om jag inte varit helt säker på att de var riktiga. Men det kommer hädanefter bli färre bilder.
Nu ska jag packa upp och sedan börja skriva igen.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktör: Mia Carron
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Lena Widman
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB