No, Canada
Nu hotas stormaktens position
För första gången någonsin är färre än 50 procent av spelarna i NHL från Kanada.
Samtidigt finns en stor risk att samtliga sju lag norr om gränsen helt unikt missar Stanley Cup-slutspelet i vår.
Och i nästa års draft kommer både amerikaner och finländare nästan garanterat väljas före det första unga lönnlövet.
Hockeyns hemland befinner sig kanske inte i total kris – men det går igenom historiska konvulsioner.
– Jag tror vi får vänja oss. Vi kommer inte vinna stora turneringar lika frekvent i framtiden, hockeyvärlden blir obönhörligen större. Men i förlängningen är det bra även för Kanada, säger ledande kanadensiske hockeyjournalisten Pierre LeBrun.
Stort dokument av:
Tid sedan Stanley Cup
vanns av ett kanadensiskt lag:
Att tala om kris i en artikel om hockeysportens ställning och välbefinnande i Kanada vore verkligen att dramatisera och överdriva.
Det är trots allt fortfarande landet där de trycker hockeys-pelare på sedlarna och samlas kring lördagkvällarnas ”Hockey Night in Canada” som religiösa samfund samlas kring sina största högtider.
Det talas hockey 24 timmar om dygnet. Det ändras aldrig. Henrik Sedin
Eller som Henrik Sedin säger på telefon från hemmet i British Columbia längst bort på jätte-landets västkust:
– Vad som än händer talas det hockey 24 timmar per dygn. Det ändras aldrig.
Henrik borde veta. Han har tillbringat 15 år i Vancouver och spelade nyligen sin 1 141:a match för Canucks – varmed han skrev historia och blev den som representerat klubben i världens bästa liga allra flesta gånger.
Men samtidigt:
Något har hänt. Ett paradigmskifte är i görningen. Det som kallas ”hockeyns hemland” håller i viktiga avseenden på att förlora sin eviga särställning.
”Påverkar knappast”
Den här säsongen är till exempel den första i NHL:s snart hundra-åriga historia då majoriteten av de aktiva spelarna inte har kanadensiska pass.
Jo, de är fortfarande fler än spelare från andra enskilda nationer – men för första gången färre än 50 procent.
Ifjol var siffran 51,8 procent, i början av 2000-talet 54,8 procent och så sent som 1990 75 procent.
Nu är 49,7 procent av NHL-spelarna från Kanada, 24,2 från USA, 9,1 från Sverige, 4,5 från Ryssland, 4,2 från Tjeckien, 3,2 från Finland, 1,1 från Slovakien och resten fördelade i promillen på Schweiz, Tyskland, Danmark, Österrike, Frankrike, Lettland, Slovenien, Norge, Holland, Kroatien och Vitryssland.
– Det är intressanta siffror men de har i sig egentligen ingen större signifikans och påverkar knappast det kollektiva kanadensiska psyket i någon högre utsträckning, säger Pierre LeBrun.
Han är en av Kanadas mest kända och inflytelserika hockeyjournalister, ankare på sportjätten ESPN:s NHL-sajt och stående inslag i expertpanelerna i nämnda ”Hockey Night in Canada”.
”Bra för alla”
Han fortsätter:
– Den utvecklingen har ju pågått i många år, vi har sett en tilltagande ström av spelare från Ryssland och Tjeckien och Sverige och Finland sedan decennier tillbaka. Och det har såklart bara varit bra för oss, influenserna utifrån har berikat och gjort kanadensisk hockey bättre.
När vi inte vinner OS och World Cup är besvikelsen enorm och debatten stormig. Pierre LeBrun
– Så kommer det att fortsätta också. Särskilt om NHL, som jag hoppas, fortsätter delta i OS. Ett tag efter senaste turneringen i Sotji var intresset rätt svalt och vissa ägare är fortfarande tveksamma, men sedan Kina belönades med Vinter-OS 2022 har situationen förändrats. Affärsmässigt vore det såklart enormt för ligan att slå sig in på den marknaden och potentialen för den internationella hockeyns utveckling går knappt att överblicka. Men givetvis vore det bra för alla om sporten blev stor även där.
Hängdes ut som förrädare
Först när landslaget – Team Canada – inte längre vinner de stora turneringarna kommer en verklig reaktion i det rödvita folkdjupet, menar Ontario-sonen LeBrun.
– Det är alltid ett slag. Fansen förväntar sig att vi ska vinna OS och World Cup och när vi inte gör det blir besvikelsen enorm och debatten stormig. Men jag tror vi får vänja oss vid att vi inte kommer att göra det lika frekvent i fortsättningen. Hockeyvärlden blir obönhörligen större och konkurrensen hårdare. Andra har kommit ikapp oss. Men i stället för att bara beklaga utvecklingen tycker jag vi ska känna stolthet över att vi har spridit den här fantastiska sporten över världen.
Ett exempel på känslorna norr om 49:e breddgraden när det -inte går som planerat i just turneringar fick vi vid årsskiftet, när Kanada gjorde fiasko i JVM och åkte ut mot Finland redan i kvartsfinalen.
Det slutade med att de knappt könsmogna talangerna hängdes ut som förrädare i media hemmavid…
– Ja, är det någon gång jag märker av verkligt missnöje är det när det går dåligt för Kanada i JVM. Då blir det väldigt mycket prat och oro och skriverier, säger Henrik Sedin.
– Men erfarenheten säger att det där går i cykler. Om några år har de fått fram en ny generation fantastiska spelare igen. Eller gjort en förändring som påverkat utvecklingen. Som när vi i Sverige började satsa på mer avancerad målvaktsträning. Det har ju fått väldigt stor effekt.
”Är övertygad”
Nästa draft, i sommar, ger dock nationen ytterligare skäl att skruva oroligt på sig.
Allt tyder på att två amerikaner (givne ettan Auston Matthews samt Matthew Tkachuk) och två finländare (Patrik Laine samt Jesse Puljujärvi) kommer att plockas innan den förste kanadensaren – troligen Jacob Chychrun.
– Men det har vi varit med om förr. Ettorna i draften har kommit från andra länder vid åtskilliga tillfällen de senaste decennierna, säger Chris Johnston, stjärnskott på inhemska sportkanalen Sportsnet och liksom LeBrun en av de mest respekterade hockey-pennorna i en nation nerlusad av just hockeypennor.
Om inte Kanada får något lag i slutspelet skulle tittarsiffrorna definitivt påverkas. Chris Johnston
– Det intressanta med Matthews, fortsätter Johnston, är ju att han är född och uppvuxen i Arizona. Det bekräftar bilden av att hockey verkligen fått fäste på de icke-traditionella marknaderna i USA. Vi kommer att få se liknande talanger från Kalifornien och Florida i framtiden, det är jag övertygad om. Det ökar konkurrensen ytterligare och det är bara bra.
Ett betydligt svårare trauma att hantera är det faktum att samtliga sju kanadensiska NHL-lag just nu ser ut att missa Stanley Cup-slutspelet till våren.
Montreal och Vancouver ligger i skrivande stund minst dåligt till och har ändå sex poäng upp till strecket. För övriga – Ottawa, Toronto, Winnipeg, Calgary och Edmonton – är prognosen riktigt mörk.
Så vi kan för första gången sedan 1970 se playoff avgöras utan lag från The Great White North – och då, för 46 år sedan, fanns bara två. Nu är det alltså sju klubbar som eventuellt häller kallt vatten över en hel nation.
Så är tabelläget (29 mars):
Eastern Conference:
Washington 111 poäng
NY Rangers 95
Florida 93
Pittsburgh 92
Tampa Bay 91
NY Islanders 89
Boston 88
Detroit 85
——————————————–
Philadelphia 85
Carolina 81
New Jersey 80
Ottawa 77
Montreal 74
Buffalo 72
Columbus 68
Toronto 65
Western Conference:
Dallas 99 poäng
St Louis 99
Los Angeles 95
Chicago 95
Anaheim 92
Nashville 91
San Jose 88
Minnesota 85
——————————————–
Colorado 80
Arizona 75
Winnipeg 68
Calgary 68
Vancouver 67
Edmonton 67
Så är tabelläget – uppdateras:
– Ja, det är en riktig ”downer”, säger Chris Johnston.
– Jag märker det inte minst på cheferna här på tv-kanalen. De är klart oroliga. Det finns inget för fansen att bli riktigt exalterade över om vi inte får in ett enda lag i slutspelet och tittarsiffrorna skulle definitivt påverkas negativt.
Henrik Sedin, som ju representerar ett av lagen i fråga, är medveten om vilka konsekvenser ett misslyckande skulle få.
– Eftersom så många kanadensiska stjärnor är utspridda över USA består ändå intresset. Men visst, det vore verkligen tråkigt för det här landet om inte ett enda lag kvalificerade sig.
”Verkligen positivt”
En ljuspunkt finns ändå:
Connor McDavid.
Den 19-årige centern från Richmond Hill i Ontario räknas som den största talangen sedan Sidney Crosby – och han spelar i ett kanadensiskt lag, Edmonton Oilers närmare bestämt.
– Det är verkligen, verkligen positivt. Han kommer att bli en superstjärna och dominera i många år framöver och en profil av den kalibern har vi inte haft i ett kanadensiskt lag sedan Wayne Gretzky i just Edmonton, konstaterar Pierre LeBrun.
Så hockeyns hemland har i alla fall den drömmen att ty sig till medan det går genom de mest omtumlande konvulsionerna i historien.
Så är läget för alla kanadensiska lag – klicka på punkterna i kartan!
Grafiktext: Jonathan Ekeliw
NHL-podden med Bjurman & Ekeliw – alla avsnitt:
Krönika: Det som är bra för hockeyn är bra för Kanada
NEW YORK. Det kollektiva psyket i The Great White North är sargat.
Kanada håller ju på att förlora sin självklara ställning som hockeyvärldens Mekka.
Men de rödvita fansen borde slappna av.
Det som händer är bra för hockeyn i stort och det som är bra för hockeyn
i stort är alltid bra för Kanada.
Som framgår av den omfattande granskningen här intill är Kanadas position som hockeyns ”First Nation” under attack på flerfaldiga fronter.
För första gången i historien är majoriteten av spelarna i NHL, till att börja med, inte från Kanada.
Ingen ljusning för lönnlöven
I den riktningen har utvecklingen visserligen rört sig, i maklig takt, ända sedan Ulf Sterner debuterade för New York Rangers 1965, men ändå:
Att den kanadensiska kvoten droppat under 50-procentsbarriären känns som ett seismiskt skifte.
Samtidigt visade JVM-turneringen i Finland kring årsskiftet, när de unga lönnlöven gjorde praktfiasko och åkte ur redan i kvarten att framtiden, inte nödvändigtvis rymmer ljusning – och samma indikation ger prognoserna inför sommarens NHL-draft. Av allt att döma plockas två amerikaner och två finländare – och kanske, kanske en svensk – innan den första kanadensaren.
Nu ser det dessutom ut som att samtliga sju NHL-lag från norr om 49:e breddgraden – Montreal Canadiens, Toronto Maple Leafs, Ottawa Senators, Winnipeg Jets, Edmonton Oilers, Calgary Flames och Vancouver Canucks – kan missa Stanley Cup till våren.
Kommer vara bättre
Vill man strö extra salt i de rödvita såren går det också att påpeka att det nu gått 23 år sedan Stanley Cup-bucklan – hockeyns helig graal – ”kom hem”.
Självfallet påverkas det nationella välbefinnandet där uppe.
Hockey har samma ställning i Kanada som fotboll i Italien och surströmming i Norrland. Den är i sanning inte bara lättsam förströelse.
Men likafullt:
Jag instämmer helhjärtat med de kloka människor som uttalar sig i artikeln.
Det finns egentligen inget att oroa sig för.
Som allt annat befinner sig hockeyn i ständig förändring, byter skepnad, tar in nya influenser och blir bättre.
Och för ett land där sporten betyder så mycket är det givetvis bara positivt.
Herregud, som Pierre LeBrun från ESPN är inne på;
Tänk om puck och klubba i och med OS-turneringen i Beijing om sex år slår igenom på bred front i Kina.
Vilket monstruöst lyft vore inte det?
Så go, Canada, go.
Inget kommer vara som förr – men det kommer vara bättre.