Kära Kristina,

en liten hälsning bara, för att önska dig glad vår.

Valborgsmässoafton var en viktig dag när jag var liten. Pappa läste i Lund och mamma växte upp i Uppsala så för oss var Valborg inte bara brasa och fest, som för många av vännerna i Falkenberg. Nej, det var ofta resor till Uppsala och mormor, en bil full av ungar och förväntan. Sång och vita studentmössor i backen nedanför Carolina Rediviva. Middag vid långbord med kusiner, mostrar och morbröder. Genom åren gulnande stundentmössor men sånger och studentikosa snapsvisor som behållit all sin glöd.

På senare år reste vi upp mindre ofta och jag förstår nu, som vuxen, hur instängda mina föräldrar, särskilt mamma, stundtals kände sig mellan småstadens trånga väggar. När jag lämnat hemmet tog jag för vana att ringa mamma strax före klockan 15 och mösspåtagningen, så även i dag. En önskan om god vår och med alla tankar på de som inte längre är med oss där. Outtalade, men ändå närvarande.

Vad är dina minnen från Lund och hur firar du Valborg i Rom?

En italiensk vän konstaterade i fjol när jag skickade bilder på vårt Valborgsbål: ”Har ni tänt eld på hela staden?! Här är vi för trångbodda som du vet, vi kan absolut inte göra upp sådana jättebrasor mitt i bostadsområden”.

”Snart är sommarn här i purpurvågor…”. Som de kommer att sjunga vid elden här nere på ängen i kväll, i mitt grannskap. (Om de får tända på, det blåser friskt). Är inte vackra ord och fraser, antingen jublande som dessa eller de smärtsamt sorgsna, något att samla på?

Inte minst för oss som skribenter. På sätt och vis är jag yrkesskadad, jag kommer av mig mitt i läsningen ibland, för att dröja kvar vid ett ord, en formulering. En strof, en refräng, en dikt, en begåvad rubrik. Vad fantastiskt det är att kunna läsa och skriva; jag är rädd för att det är mina enda verkliga intressen i livet. Utöver det uppenbara: barnen, män, kärlek, familj, vänner, sport, god mat, god dryck, resor. (låter som en kontaktannons snart).

Men annars är språket, driften att berätta, det ständigt närvarande. Känner du också så?

”Purpurvågor”.

”Mig gick livet förbi”. Doktor Glas på sitt svartaste.

”Det är då som det stora vemodet rullar in”.

”Hjärtat ska gro av drömmar”.

Kapitlet om det klappande hjärtat i Kejsaren av Portugallien. Att kunna klä en känsla i ord, på det viset, som Selma Lagerlöf kunde.

”Att känna livet i sig”, som Astrid Lindgrens Farbror Nilsson gjorde just på Valborg.

För att bara nämna en handfull citat, från en bottenlös källa av känslor, i prosa, dikt och sång.

På tal om läsvärt måste jag bara tipsa om Peter Wennmans milt vemodiga, men inte alls översentimentala, text om Strömvallen i dag:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/sverige/allsvenskan/gefle/article20715204.ab

Livet, och fotbollen, så som det var och är. Jag minns också Falkenbergs IP:s gula träläktare, svagt, svagt, som ett eko inom mig mest, av något som för länge sen gått förlorat.

Lyckliga Gatan…Minns du den låten? Pappa spelade den på sin lilla gula transistorradio i köket hemma i Falkenberg. Jag var fyra, fem år och älskade den, fastän den gjorde mig så ledsen, eller troligen just därför. Den berörde mig för att den berättade om något jag då bara kunde ana vidden av: alltings förgänglighet.

I kväll brinner det som nyss var vackra julgranar eller förra årets mest beundrade blomster, på bål, runt om i vårt land. Och det är väl som det ska vara, livets eviga förlopp. Det gamla förtärts av lågorna medan träden runt om ängen där vi samlats redan står i ny knopp.

Vintern rasat ut bland våra fjällar och himlen ler, för en stund. När världen är så ond och svår får man ibland bara nöja sig med det. Att titta på himlen och sjunga med, högt och falskt.

Hälsa Rom från mig,

Baci, bella,

Jenny

Himlen ler i vårens ljusa kvällar. Solen kysser liv i skog och sjö.

Cara, cara Kristina,

vad ska jag säga och skriva som svar på det du berättar? Vad tillägga som inte blir banalt och platt, tomma ord?

Jag förstår att du måste vara trött inombords, på det sätt man blir när man sänds ut på den här sortens jobb. Så länge man jobbar, skriver, redigerar tv, sänder inslag och jagar intervjuer så håller man känslorna borta. I alla fall har det alltid varit så för mig, på den typen av uppdrag. När man kommer hem, slappnar man av och sänker garden och då kommer alla känslorna, på en och samma gång.

Som efter Göteborgsbranden 1998, jag var så ung då, också. Jag minns hur jag var på väg hem i bil, efter tio dagars arbete nonstop. Det kom en låt där, på bilradion, som berörde mig och allt kom över mig: de döda ungdomarnas skor och jackor, alla i en hög vid den smala dörr som blev en dödsfälla, när tonåringarna i panik ville ut samtidigt. Jag minns hur jag bara började gråta och var tvungen att köra in till vägkanten och stå där och tillåta mig att känna efter en stund, vara människa, inte bara journalist. Bara bryta ihop för att kunna gå vidare.

Flyktingströmmen över Medelhavet kommer ju att fortsätta och jag finner det upprörande bortom ord att så många EU-länder totalt vägrar att ta sin del av ansvaret för denna humanitära katastrof. Om detta handlade min nyhetskolumn i lördags:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/jenniferwegerup/article20687498.ab

Till fotbollen så och för att göra övergången lite mindre brysk börjar jag med några rader om Silvio Berlusconi. Din fina bok ”Berlusconi – Italienaren” står på hedersplats i min hylla därhemma. Alla våra samtal om honom och om Italien som land, på gott och ont, fanns också med mig när jag i lördags skrev mitt dokument om Berlusconi och försäljningen av Milan. Som du redan skrivit här, det verkar som en farsartad film med Mr Bee och Mr Lee, men som vanligt överträffar verkligheten dikten. Vi får se vad som händer men att skriva om Berlusconi är ju, som du om någon vet, att låta tanken spänna över allt från simpelt snusk och slugt mygel till storpolitik och scudettonätter med Milan-folket.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/internationell/italien/article20692419.ab

Vi får se vad som händer. I övrigt börjar jag nu annars blicka fram emot VM i Kanada, efter att PSG åkt ur Champions League, som väntat. Jag mötte Zlatan i Barcelona-natten och som så ofta när han eller laget inte gjort bra ifrån sig ville han prata. De gånger jag han gjort hattrick eller skjutit sitt lag till ligaseger kan han däremot segla förbi i triumf. Ja, du vet.

För personlig del känns CL nu lite mindre levande även om fantastiska fotbollsmatcher väntar, att avnjuta med ett glas vårlig rosé och i total frihet. Men ändå… Juventus är sista laget ut som jag har något slags personligt intresse i men de kommer ju att få åka hem, kan inte se dem slå Real Madrid. Senaste gången jag bevakade Juventus-Real var just i CL, 2005. Gamla Stadio delle Alpi och en ung tjurig Ibra som jag hade en liten dust med.

Då var han på väg upp, nu snart på väg bort, från fotbollen. Livet går fort, nyss var det vår, nu skiftar träden i grönt och lovar sommar här i huvudstaden.

Men i Rom vet jag att du har ösregn i dag. Sänder värmande tankar från den svenska, ljuva våren.

Samt några bilder från Barcelona.

Ti abbraccio forte, Jennifer

Vamos alla playa. När livet känns outhärdligt är lite sol ute bästa sättet att få sol i sinne. As simple as that.

Over and out från Camp Nou – och från CL för PSG, för den här gången.

Kära Jennifer,

Det har gått en hel vecka sedan ditt sista brev till mig och det har hänt så mycket att jag inte vet var jag ska plocka upp tråden.

Jag hade precis börjat svara dig i söndags och satt i nattlinnet i soffhörnet när telefonen ringde. En och en halv timme senare var jag på flygplatsen på väg till Catania och flyktingskatastrofen på Medelhavet, en båtolycka där minst 800 män, kvinnor och barn tros ha omkommit. Det är i så fall den värsta tragedin på Medelhavet sedan andra världskriget, lika förödande som Estoniakatastrofen i fråga om förlorade människoliv.

I måndags stod jag i hamnen när båten med de 28 överlevande kom i land. Bland dem fanns två män som de andra pekade ut som kaptenen och hans medhjälpare. När flyktingbåtar sjunker, räddas nästan alltid de som kör de gistna gamla skutorna. Det är inte de som är inlåsta i lastrummen eller trängs i maskinrummet. De kommer lätt av båten eftersom de står på däck och de vill naturligtvis dö lika lite som alla andra ombord. Men det betyder också att de ofta åker dit. Italiensk polis och åklagare har arresterat nästan 1000 så kallade scafisti, alltså människosmugglarnas hantlangare som använder droger och alkohol för att klara av överfarten. Det gör ju sannerligen inte saken bättre, men det är trots allt ett tecken på mänsklighet, en skymt av ett samvete som måste dövas.

Alla människor borde en gång stå på en kaj där en flyktingbåt kommer in för att med egna ögon se och uppleva mötet med de som kommer i land. Det är en oerhört stark och omtumlande känslomässig upplevelse, eftersom den tvingar en att reflektera över var man själv står i den här frågan, att ta in hur enormt stor och oundviklig den är. Vi kan inte springa ifrån detta, hur vi än bär oss åt.

Du skriver om hur kvinnliga kollegor slutar på grund av hat och hot via sociala medier. Det är så fruktansvärt och det gör mig så ledsen. Jag hade tur som halkade in i sportjournalistiken som på ett bananskal, långt innan Internet.

Ibland tänker jag att de där elaka kommentarerna antagligen fanns där då också. De uttalades i vardagsrum, på pubar eller i matsalen på en arbetsplats. Om man tog alla dem och lade ut dem på nätet, skulle de kanske ha varit lika många och förmodligen var de lika råa. Men det som bara sägs försvinner i vinden. Det som skrivs ner finns kvar och det gör det mycket värre. Det är ett småaktigt, vulgärt och avundsjukt litet krig som får enorma proportioner för den som utsätts för det. Just därför borde det straffas mycket hårt. Du skriver att vi kommer att se många andra kvinnor sluta. Jag tror tyvärr också att det kommer att bli så. Därtill kommer de som aldrig ens börjar, därför att de inte vill utsätta sig för detta. Det är också en förlust.

Jag kan inte skriva om fotboll efter detta. Det vore att banalisera både det jag nyss skrev och il calcio, som ju så att säga pågår i en annan division, bildligt och bokstavligt. Vi hörs igen i morgon om Serie A.

Baci e abbracci

Kristina

”Una bandiera si vede quando il vento tira forte”.

Ja Kristina, du behöver ju ingen översättning av Paolo Maldinis ord. Men kanske några av våra läsare.

”En flagga/ett klubbemblem syns bäst när det blåser hårt”. Ungefär så. Una bandiera kan ju också vara ett lags frontfigur, fixstjärnan, ledaren. Som Paolo Maldini var i så många år för Milan.

Jag har bara, via nätet, sett bitar av dokumentären på Sky Sport Italia, om Cesare och Paolo, far och son Maldini. Har du lyckats se hela? Jag längtar efter att göra det.

Det blir se till att se ”on demand” så fort jag kommer till Rom nästa gång.

Hur som helst, Paolo Maldinis ord är så sanna och vackra. Sportvärlden är ju full av högtravande talesätt och djävulska klichéer. Men här når orden fram, har bäring.

Ord och hårda vindar, ja. Tänk, när jag kom som 21-årig praktikant till Expressen, 1994, då fick man bara brev från läsare, ytterst sällan. Den som ville tycka något hade gott om tid att sansa sig medan hen skrev ett brev, lade i kuvert, köpte frimärke och gick och postade brevet. Mejlen kom året efter, 1995. Den som ville tycka något om oss inför publik, hen fick skriva en insändare och då krävdes namn och adress. Det känns inte så länge sen men är världar bort. Jag vill aldrig bli sådan att jag säger att ”allt var bättre förr”. Gud bevare mig. Den snabba kommunikationen av i dag är på många sätt fantastisk, hur vi kan mötas, interagera, nå ut och bli nådda.

Men, och det här är ju ingen ny diskussion, priset vi betalar när sociala medier visar sina asociala sida är stort. Dels faran i när fanatiker kan nå varandra och enas på nätet. Och dels det höga pris enskilda individer betalar, vare sig det handlar om sms-mobbing tonårstjejer emellan eller näthat mot politiker och journalister i offentligheten.

Jag läser just att Johanna Garå lämnar sitt uppdrag för TV4 och det är tråkiga men inte förvånande nyheter. I längden kommer allt fler offentliga personer att fråga sig om det är värt det. Jag lärde känna Johanna 2003 på Sportbladet och beklagar att en av alltför få duktiga kvinnor nu slutar synas i den grabbstuga sportens tv-studior ännu är. Också för att hon inte bara var ett kuttersmycke utan hade något att säga. I Italien är det ju som du vet fullt med kvinnor i sportsändningarna, mer eller mindre lättklädda. Men de cementerar  bara könsrollerna när det viktiga är hur de ser ut, inte vad de kan om fotboll.

Sporten är ett så starkt mansfäste att många killar/män/gubbar lider ont när de ser en kvinna i en roll de tycker att de borde ha. Många inser inte heller att det viktigaste inte är att veta vem som var högerback i Parma hösten 1987 utan att vara en bra journalist: kunna ta sig fram, få kontakter, kunna språk, prata, skriva…Ja, du vet om någon.

Jag minns när jag blev krönikör på Sportbladet 2007, hur en manlig krönikör på Smålandsposten rasade mot utnämningen. Jag var invoterad, jag var kass, jag skrev för personligt: kort sagt jag var för mycket kvinna. Allt osade undertryckt avundsjuka mot att jag på var San Siro och inte han som hade pick och skägg. För att sammanfatta det hela. Då tog jag åt mig, nu har jag en helt annan distans till både jobbet och mig själv och det är oerhört befriande.

Du minns diskussionen vi hade innan vi startade bloggen, om att inte ha kommentarer, vi har helt ense om det? Det är ju trist att det ska behöva vara så. Att man ska missa dialogen med läsarna. Men det är inte värt det. ingen av oss ville behöva öppna kommentatorsfältet och mötas av elakheter eller snusk från anonyma fega människor.

En brännande punkt i den här diskussionen, som ofta missas, är förstås mediehusens eget ansvar. Nu kackar jag i eget bo men det ska en ansvarsfull journalist göra. Det finns och har funnits en oerhörd cynism kring hur tidningar och tv världen över jagat läsare/tittare/klick på sina sajter genom just sociala medier. Att vara snabb och rapptungad på twitter har blivit minst lika värdefullt som att ha förmågan att få känsliga intervjuer eller ha unika kontakter inom polis/klubbar/försvaret. Det är ingen bra utveckling för sann journalistik och i förlängningen för demokratin.

Det ena behöver förstås inte utesluta det andra, men gör det ofta. Jag minns hur några andra krönikörer och jag bad om att slippa kommentarer under våra krönikor, det var hösten 2010. Cheferna vädjade och pressade oss, vi måste förstå hur mycket trafik kommentarerna drog till sajten. Detta var inget unikt för just Sportbladet, samma resonemang förs över allt, på redaktioner världen över.

Om folk skriver om på twitter om Johanna Garå, elakheter såväl som beröm, drar det uppmärksamhet till TV4. Om en läsare hos oss skrev ”Jennifer Wegerup” (eller Simon Bank eller Peter Wennman eller Johanna Frändén)  suger/borde dö/är en hora/är en fet gris så gör det att andra läsare svarar och så fortsätter dialogen och det blir fler och fler klick.

Det bygger i längden ett samtalsklimat bortom alla rimliga gränser och knäcker dem som utsätts för det. Cheferna är pressade av högre chefer som är pressade av ägarna till tidningarna och tv-bolagen. It’s all about the money. Men ägarna  behöver dock aldrig utsättas för näthat och kommentarer om hur de ser ut och låter eller hotas och hatas.

Tilläggas ska i sanningens namn att redaktionerna, både vår och andra runtom i världen, jobbat hårt för att höja nivån på kommentarerna, bland annat genom att kräva FB-konton med namn och bild. Och det har blivit bättre. Men det är ändå häpnadsväckande hur rått tonläget kan vara ibland, även på twitter.

I går skrev en MP-politiker på twitter, om Expressens Niklas Svensson, som avslöjade flygturerna mellan Arlanda och Bromma, att denne nog har en liten penis. Och det är bara ett skrämmande exempel.

Så mitt i allt positivt med de snabba puckarna och det gränslösa nätsamhället så har det skett en otrolig infantilisering  av debattklimatet. Och i en värld där män ännu styr och sätter agendan kommer vi att få se ännu fler kvinnor få nog och lämna det offentliga rummet.

Vad tycker och tänker du om allt det här, carissima?

Nog om detta, nu laddar jag för Milano-derby och i morgon bitti avfärd i ottan mot Barcelona.

Många kramar till dig, baci, baci,

Jenny

Carissima Kristina,

visst gör det ont när knoppar brister. Och drömmar likaså.

I Paris hade knopparna redan slagit ut, staden stod i full blom och välkomnade såväl Barcelonas stjärnor som lilla moi med sommartemperaturer på 27 grader när vi anlände i tisdags. En fin inramning för fotbollsfest men som du såg var partyt snabbt över för de Paris-blå. Klubben som har som motto: ”Dröm större”, såg ännu en gång drömmen om Champions League brista.

Chanserna på tisdag på Camp Nou är mindre än minimala, Barcelona är inte den typen av lag som klappar igenom på hemmaplan och tappar ett sådant försprång. Sant är att PSG saknade Verratti, Zlatan, Thiago Motta och efter en smärtsamt kort stunds spel även Thiago Silva. Men klasskillnaden var ändå påtaglig. Stannar Ibra i PSG kommer han aldrig att vinna Champions League, Parisklubben har en bra bit kvar till den absoluta världstoppen.

Juventus då? Jag såg matchen först efteråt och bara i stycken och tyckte att det var märkbart hur Pogba saknades. Seger, visst, men det blir inte lätt i returen borta i furstendömet.

Jag landade sent i går kväll i ett Stockholm med aprilväder och börjar nu även landa mentalt. Du vet, hur vi kan färdas mellan olika liv och världar. Ena kvällen intervjuer med Sirigu och Van der Wiel och sen skrivande utomhus på restaurant Les Pinces, i väntan på nattamat, med pulsen rusande mot deadline. Och sen samtal i natten med Mediaset-kollegor under Paris himmel med Eiffeltornet glittrande och lockande på andra sidan Seine.

Dagen därpå hem till plikter och vardag, match för äldsta dottern i morgon och bowling-barnkalas med maskeradtema för den lilla på söndag. Dessutom ska jag jobba, hela helgen, till sent söndag natt. Måndag morgon upp 03.30, för tidig flight mot Barcelona. Och på nytt landar man i det andra livet. Det som kan verka som det sexiga, coola, intressanta, glamorösa. Men kärleken, den största, den finns i det som väl skulle kallas ”det vanliga livet”. De där två små människorna som jag gjort och som är ständigt närvarande inom mig och som jag aldrig är riktigt hel utan.

Det sliter en itu att färdas mellan världar men det gör en också rikare som människa, känner jag. Jag skulle inte kunna leva på något annat vis. Just i de största uppoffringarna och avkallen växer du också som människa och därmed även som journalist och skribent.

Nu till mer prosaiska ting. Vi har pratat rätt lite Lazio här på bloggen hittills. Att du inte gör det har ju sina gulröda skäl men jag har lite dåligt samvete. Det fanns ju en tid när Formello var min hemmaplan och jag träffade Mancini, Favalli, Simone Inzaghi, Orsi och gänget så gott som varje vecka. Vilket lag Lazio hade de där åren med Svennis! Innan Cragnottis bluff synades och då scudetton äntligen hamnade i Casa Lazio den där majdagen 2000. Och sen vann Roma året efter… Ljuva år för huvudstadslagen, en skön kontrast mot nords ständiga dominans.

Nedved, Lopez, Couto, Simeone, Veron, Nesta, Crespo…För att bara nämna några i stjärnparaden.

Jag ska skriva mer Lazio snart. Nu måste jag dock bita tag i förhandsjobb inför Milano-derbyt. Hur gärna hade jag inte varit där… Särskilt som möbelmässan pågår just nu, med mycket intressant att titta på och party all night long. För tio år sen hade jag åkt gjort en Paris-Milano-Barcelona. Men den största kärleken har sitt pris och jag betalar det gärna. Därför sitter jag här i min soffa och vet att Milano ligger kvar.

Jag nöjer mig nu med att skicka dig några bilder och börjar med just en Lazio-bild. En ljusblå vän skickade det här fotot från projektet ”Lazio nelle scuole”. Skoleleverna och Olimpia, Lazio-örnen. Jag minns den vidskepliga hetsen kring Olimpia och om hon skulle flyga eller ej på ett derby för några år sen. Allvaret i nyhetsrapporteringen i vissa Rom-tidningar och radiostationer var på krigsrapporterings-nivå.

Mitt i allt detta skickar caro Simon Bank, romanista och ytterst seriös i sitt yrke, som du vet, ett sms till mig: ”Olimpia e’ una putana”. Olimpia är en hora. Det får mig fortfarande att le.

Buon weekend, cara du,

Jenny

PS. Nu finns jag på twitter. Du vet ju det. Men de läsare som vill följa mig, hittar mig alltså nu även där.

Putana? Io?

Ici, c’est Paris. Ett mycket varmt Paris.

Du har ju bott i Paris. Saknar du någonsin staden? Vad är dina minnen därifrån?

Parc des Princes, innan festen kom av sig…

Kristina, buon compleanno! Tanti auguri a te! Grattis på födelsedagen!

Jag vet att solen lyser på Rom och förstås extra mycket på dig, just i dag. Blir det något firande? Tårta? Profiterol? Det fick jag på min senaste födelsedag i Rom, för några år sen och en liten bit av den mumsiga chokladkule-desserten hade inte suttit fel just nu, till dagens tredje mugg kaffe.

I morgon åker jag till Paris men även förra veckan var späckad med jobb, så du måste förlåta att jag inte svarar dig förrän nu. Det var mycket med Zlatan, både artiklar och tyckande, kring hans framtid och runt domen mot honom. Sällan, men någon gång, kan jag bli trött, liksom tom på ord och framför allt på att hela tiden ha åsikter om allt och alla. Det är mitt jobb, fattas bara, jag beklagar mig inte. Men det vara några dagar här när jag kände att orden måste få komma tillbaka till mig. Säkert känner du också så ibland?

Dessutom hade jag min nyhetskolumn i lördags, den som du retweetade så generöst. Älskar att skriva dem och den här är snart redan delad/gillad/kommenterad 6000 gånger. Då känner man att man når ut, att det man gör betyder något. Och i helgen vällde flera hundra mejl in, det var också därför jag inte hann med dig, cara.

Här är kolumnen, för den som inte läst, under rubriken: ”Svenska folket har inget att skämmas för”. Ett svårt ämnen, men just därför desto angelägnare:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/jenniferwegerup/article20609534.ab

Skämmas bör vi dock, Sverige, liksom USA, över att vi ännu inte haft en enda kvinnlig ledare på landets högsta post. Ingen kvinna som statsminister, ingen kvinnlig president. Nu går Hillary Clinton öppet ut och säger att hon vill bli USA:s president och utan att vara vare sig demokrat eller republikan så håller jag mina tummar så att de vitnar, för Hillary.

Jag minns förra omgången, när Barack Obama vann. Några kollegor och jag diskutade över fikat president-valet. Någon sa: ”Hon vinner nog, han är ju svart”. Jag sa: ”Självklart kommer han att vinna. Hon är ju kvinna”. En kvinnlig kollega, som jag respekterar mycket, höll med, hon till och med skrattade: ”Ja, hur kan ni tro något annat. Att vara kvinna är det sämsta du kan vara i den här världen när du ska spela maktspel”.

Så blev det. Och jag ser ju, och du med, varje dag i jobbet hur manliga företräden prioriteras, ofta på en helt undermedveten/omedveten nivå. Män väljer män. Män beundrar andra män. Allt sker så subtilt, men det manliga tolkningsföreträdet slår igenom överallt.

Bäst att snabbt tillägga att jag älskar män. Men inte mansväldet.

Va bene, till fotbollen då. I morgon bitti far jag till Paris och ett stormöte där PSG nu står utan inte bara Zlatan utan även, bland andra, David Luiz. Jag ska skriva förhandskrönika i morgon så jag ska inte orda mer om matchen här. Men jag längtar till Parc des Princes och skulle innerligt önska att de Paris-blå kunde överträffa sig själva, som mot Chelsea, och att få skriva ett annat slut än det väntade.

Annars då, alla rykten om Zlatan till Milan och överallt? Bara just rykten, enligt mina vänner bland rossoneri-folket. Tyvärr. Men allt kan hända, en stor sanning så här på måndagsmorgonen. Ser för övrigt att Boban varit hård mot Milan och Inzaghi i SKY-studion. Bara att vänta. Och Boban har ju rätt när han konstaterar att Milans spelare är ”scarsi”. Problemet ligger ju där, man har inte kvaliteten just nu.

Jag gör som du, ber till Madonnan, om nya pengar men en bibehållen italiensk själ, till calcion. Lite fler svenska spelare i serie A, av hög kaliber, vore inte heller fel. Men det är som bekant rejält armt just nu, på den unga fotbollsfronten.

Önskar dig en underbar dag, när jag kommer till Rom ska vi gå till Tartaruga-baren och skåla för dig och göra stan, natten lång! Och sen,  i sommar, fortsätter vi att fira dig, när jag kommer ner till Abruzzerna. Då ska vi dricka skumpa under stjärnorna vid poolen.

Skål för dig, Hillary och alla andra starka, vackra kvinnor!

Min sommar-oas. Räknar ner dagarna. Här ska vi skåla för oss och livet. Auguri bella!

Carissima Jenny,

Du anar inte hur kallt det är i Rom! Soligt, men med en isande nordanvind som känns mer svensk än italiensk. Jag tycker synd om alla nordbor som har kommit hit på semester i hopp om lite vårväder. Till påsk brukar det vara varmt. Men inte i år.

Juventus är nu i final i Coppa Italia och i kväll avgörs om det blir Lazio eller Napoli som får göra upp med la vecchia Signora. Hon har blivit skrämmande bra och självsäker. Allt är möjligt, med eller utan sådana grund(s)pelare som Pirlo och Tevez. Fiorentina vann den första matchen med 2-1 på Juventus Stadion och var enormt taggat. Men i viola föll ihop som ett korthus så fort matchen började och skådespelet slutade 3-0 till Juve. Ännu en gång såg de ut som ett lag som kom från ett annat lands liga. Otäckt men sant. Det finns dem som talar om tripleta, men Champions League är ju trots allt en helt annan historia.

I går skrev jag min krönika om hur sorgligt det vore, om både Inter och Milan slutar i asiatisk ägo. Moratti sålde ju redan för något år sedan till indonesiern Thohir, medan Berlusconi lär förhandla med en känd thailändsk affärsman, Mr Bee, och en kinesisk, Mr Lee. Det låter som en film, dålig om du frågar mig.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/kristinakappelin/

Nåväl, i morse skrev la Stampa att Moratti vill köpa tillbaka Inter. Moratti dementerar nu på eftermiddagen, men ingen rök utan eld. I love it! Det är som om han hade hört min klagosång. Jag tror nämligen att de flesta av de italienska klubbarna är så starkt förankrade lokalt, att ingenting fungerar när de gamla italienska ägarfamiljerna säljer. Milans supportrar föreslår Berlusconi att låta dem köpa små poster i klubben. Är du med, bella? Ska vi vara med och sala ihop till Milan?

Men Roma då? Där går det faktiskt hyfsat med den amerikanske ägaren, fondmiljardären James Pallotta. Men låt mig börja med att påpeka att en man med ett sådant efternamn har italienska rötter. Banden mellan Italien och USA är enormt starka, eftersom miljoner och åter miljoner italienare emigrerade till Amerika. En amerikansk ägare uppfattas med andra ord inte som lika främmande som en asiatisk. Sedan handlar det naturligtvis också om hur mycket en utländsk ägare vill ändra i klubbkulturen, den som på gott och ont ”gör” hela klubben.

Apropå det har jag valt att inte skriva om den stora grejen i Roma under helgen, några osmakliga banderoller där den döde Napolisupportern Ciro Espositos mamma anklagas för att vilja tjäna pengar på sonens död genom att uppträda i medierna och skriva en bok.

Här har en liten grupp ultràs roat sig på bekostnad av en ensam kvinna som förlorat sin son i ett rått överfall vid stadion inför en match. Alla som har ett hjärta i bröstet förstår vad en sådan förlust innebär. Att hon har valt att framträda för att fördöma våldet på arenorna och att öppet visa sin sorg, är hennes sak. Det måste man respektera.

Nu har hela Curva Sud blivit avstängd i en spelomgång, på grund av att fåtal banditers dåliga smak och bristande omdöme. Det blir klubben och de vanliga supportrarna som får betala notan. I Italien är de dåliga nyheterna så dominerande, att jag till slut inte orkar ta in sådant som bara är imbecillt och som i onödan förgiftar vanliga människors vardag. Det är orsaken till att jag hittills inte har skrivit en rad om detta, men jag kände att jag kanske borde förklara mig.

Nog om detta. Du ska ut på resa. Sköt om dig och njut av det galna men underbara jobb vi har. Kan inte låta bli att visa ett foto från i morse på en nunna som skyndar över piazzan framför presidentpalatset. Som från en annan tid, men sådant är Rom.

Stor kram till dig

Kristina

Kristina, cara du, varför går jag aldrig och lägger mig i tid?

Nu sitter jag här och läser italienska tidningar på nätet, med fullmånen och stjärnorna i vacker nattlig show utanför köksfönstret. Sida upp och sida ner, tidning efter tidning. Max Allegri och Vincenzo Montella inför cupmötet. Banderollerna på Olimpico mot mördade Ciros mamma, under Roma-Napoli. Francesco Lodi om Parmas desperata kris: ”Jag varken spelar eller får lön på två månader”.

Och så Milan då, jag fick en del inside-information förra veckan och jag känner som du; vemod inför en storhetstid som aldrig kommer tillbaka men också längtan till en ny. Vad man än tycker om Berlusconi (och jag har många invändningar) var han en del av Milans och den italienska fotbollens storhetstid. Jag vill också se en stark calcio igen med stort spel och stora stjärnor. Och för det behövs som bekant stora pengar. Tyvärr innebär det ju, som du skriver, att utförsäljningarna lär fortsätta.

Apropå stjärnparader och oljepengar så såg du kanske OM-PSG i går? Jag var på plats hösten 2012 och 20123 i Marseille när PSG gästade då, och det är möten med en helt annan glöd än de flesta andra i franska ligan. ”Upp i röven, PSG”, som en OM-supporter uttryckte det så vackert, inför våra tv-kameror. Många liknar Marseille vid Neapel och jag kan förstå varför men håller ändå inte med. Städerna har en hel del sociala och historiska faktorer som förenar och är på samma gång ruffiga och vackra hamnstäder men ändå, för mig, helt väsensskilda.

Nå, senast jag var där vann PSG och så även nu, med en stark vändning från 1-2 till 3-2. En arg Cavani blev utbytt och han lär inte bli kvar efter sommaren. Frågan är vad som händer med Zlatan, om han också drar. Vet inte om du hunnit med att läsa, men mellan lagande av påsklamm och målande av ägg, skrev jag en nyhetsartikel i lördags, om den gode Ibra och att han sökt immigrantvisum på den amerikanska ambassaden i Paris. Oh la la, liksom.

Vi skriver inte att han är på väg till en amerikansk klubb, vissa källor hävdar att han ska spela in film/reklam i USA i sommar. Hur som helst är det intressant och fick som väntat stort genomslag i såväl England som Italien och Frankrike med artiklar och inslag i allt från SKY Sports till Le Parisien till Gazzettan och Corriere della Sera.

Han berör den gode Zlatan, ännu ett tag till.

Påsken är slut, nu väntar jobb med damlandslaget, mer Zlatan, nyhetskolumn, SVT-soffan och sen två intensiva veckor med resor till Paris och Barcelona. Vad händer hos dig, vad gör du, har pilgrimerna åter lämnat Rom?

Du får en bild från påskbrasan i Vessigebro i lördags kväll. Uppåt landet eldar man ju blott på Valborg men inte här nere. Kanske är det påskens bästa stund för mig, att stå vid elden under den blånande vårhimlen och tänka med milt vemod på det som varit och känna förväntan och förhoppningar för det som ska bli. Elden, så ursprunglig och fundamental för mänskligheten.

Vårdkasar i natten, tysta men trängande meddelanden, från en flammande höjd till en annan.

Hoppas min hälsning når dig nu i nattlig timme, buona notte cara,

Jenny

Fire, walk with me…

Kära Jennifer,

ditt brev rörde mig. När man bor i Rom är det fullständigt omöjligt att bortse från påskens religiösa dimension. Vi hade påven precis runt knuten i går kväll, när Jesus ”stationer” på väg mot döden spelas upp som ett skådespel på Colosseum, med tusentals troende närvarande. Det är stillsamt, vacker och stämningsfullt och upprepas varje år på långfredagen. Flera gånger under ceremonin refererade texten till det enorma lidandet i stora delar av världen, till aktuella krig, konflikter och attentat. Det blev ett tillfälle att stanna upp och tänka efter. Jag kan varken se något ont eller löjligt i detta. Påve Franciskus är en otrolig man. I torsdags tvättade han fötterna på internerna på Roms fängelse Rebibbia. Tänk dig att lägga dig på knä och tvätta och kyssa någon annans fötter, i det här fallet människor som har begått allvarliga brott.

Det var nog en och annan romanista som bad till Gud både i går och i dag i förhoppningen att det skulle gå bra på Olympiastadion, bland spelare och tifosi. Kanske blev det inte den bästa match vi sett, men Roma vann och det var huvudsaken. Ett jättelikt polisuppbåd kontrollerade stadion före, under och efter. Rom är en av de farligaste italienska fotbollsstäderna tyvärr. Förra året sköts en napolitansk tifoso ihjäl här. Men enligt regeln att bara rötäggen märks och uppmärksammas, ser man inte de tiotusentals romanisti och napolitaner som går på match för att ha roligt och som kan ta det för vad det är, ett spel där man vinner ibland och förlorar ibland. Som livet är mest med andra ord.

I skrivande stund ser Milan ut att vinna mot Palermo med 1-0. Men den verkliga ödesmatchen utspelas i Milano. Berlusconi verkar nu fast besluten att sälja sin klubb, antingen till ett thailändskt eller till ett kinesiskt konsortium av affärsmän. Klubben värderas till något i storleksordningen 1,2 miljarder euro. Milan blir i så fall den andra italienska storklubben som får asiatiskt ägande. Globaliseringen förändrar allt. Nu är enormt starka marknadskrafter igång för att göra fotboll till en vinstmaskin i Asien. Klubbar som Milan och Inter har redan gott fotfäste och italienska tränare är högvilt. Detta är ett paradigmskifte. Jag känner ett sting av ledsnad, jag kan inte hjälpa det. Berlusconi gjorde Milan till en fantastisk klubb. Nu orkar han uppenbarligen inte fortsätta och det är konsekvenserna av hans ointresse vi ser i de uteblivna resultaten.

Jag längtar så till Serie A:s renässans. Jag vill att de stora stjärnorna ska stå på kö här igen och vilja spela i il bel paese och ingen annan stans. Jag vill att det italienska ska vara starkt och övertygande, en ny väg mot en mer kreativ och underhållande fotboll, men med de vackra fotbollstraditionerna bevarade. Måtte det inte bara bli en huggsexa för utländska intressen. Il calcio är verkligen en del av det här landets identitet. Den får inte bara säljas ut för att de gamla pamparna har förlorat intresset eller pengarna eller båda.

Det är påskafton och det regnar småspik. Jag målar några ägg till och tänker på dig.

Baci e abbracci

God morgon Kristina och Buona Pasqua! Glad Påsk!

Den stora dagen är ju i morgon i Italien, påskdagen, men hur firar du i dag på påskafton? Ser du rentav stormötet Roma-Napoli på plats på l’Olimpico? Det är ju klokt att ha matchen dagtid, med tanke på bråken med så tragisk utgång i fjol.

Jag fick lite kvällsbilder från Colosseum skickade till mig i går och jag sticker inte under stol med att jag längtar till den eviga staden, din hemstad.

Men samtidigt är livets mening om något att leva här och nu. För ett år sen hade jag precis flyttat, brutit upp från mitt liv, nystartat och var så in i märgen trött, både till kropp och själ. Nu är allt bättre, livet vänder, jag står upp, alla är friska och vi får fira påsk ihop och solen skiner på oss.

Vad mer kan man begära? I går kväll gick jag en kvällspromenad under fullmånen, min barndoms gator, upp och ner. Jag gick förbi ett av husen där det bor en granne som blev änkling i höstas. Frun dog i en hjärtinfarkt, han blev ensam, de hade inga barn. Jag såg hans nyplanterade vårblommor och ljuset över hans ensamma tv-soffa. Vi vet så lite vad som händer. Bylines och stress och hets med kollegor eller synpunkter från läsare, sådant som jag fann så viktigt förr, det berör mig nästan inte alls längre.

Det är en befrielse, tycker du inte? Jag vill alltid göra ett bra jobb, det bästa, men det stannar där. Tycker någon sen inte om mig eller mitt jobb så kan jag inte lägga tid och energi på det. Jag vill rikta all kraft och fokus mot de jag älskar och bryr mig om. Så nu blir det jobb med en viktig nyhetsartikel en stund här, men  sen ska jag sätta mig i solen med barnen runt omkring och skåla lite för våren.

Vet du, för två år sen, just på långfredags kväll, var jag också i barndomshemmet. Pappa och jag hade sett ”Bibeln”, tv-serien som gick då, en maffig och rätt blodig (förstås) historia. Även om man inte är troende är ju bibeln riktigt bra läsning/tv och också så fundamental för oss i väst, eller hur? Så mycket av vår historia, traditioner och talesätt och begrepp härstammar från den.

Oavsett vad man än tror är ju också berättelsen om Jesus på korset mänskligheten i all dess ynklighet och rädsla i ett nötskal. Och sen, det gudomliga förlåtandet, också det så grundläggande.

I alla fall, pappa gick sen ut för att köra in bilen i garaget och då ropade han på mig ”kom ut, Jennifer, skynda dig”. Jag gick ut på yttertrappen och vi blev stående. Hela himlen var upplyst av ett enormt kors. Det var två flygplan, strecken efter dem, som korsade varandra och med fullmånen som lyste blev effekten slående.

Det fanns alltså en  fullt vetenskaplig förklaring. Men ingen av oss hade sett något liknande, det var långfredagens kväll och vi hade precis sett tv-serien där Jesus förråddes och korsfästes. Där och då, under det lysande korset, fick jag ett ögonblick gåshud och eftertanke. Vi stod tysta och tänkte i natten.

Man måste inte tro och religionen står ju tyvärr för mycket av allt ont i världen. Men samtidigt är det tomma tider, när den enda guden är Mammon och våra dagars kyrkor stavas shopping-gallerior. Och när allt i påsk tycks handla om fulla godisägg och groggar framför tv:n.

Jag säger inte att man måste ha svaren i form av en gud och en religion. Och framför allt inte att vilja pracka på någon annan sin tro. Men jag är säker på att vi mår bättre av att våga ställa frågorna och ibland tänka de större tankarna, bortom det dukade bordets och tv-skärmens horisont.

Glad påsk igen, käraste du, snart ses vi,

Jennifer

This is where I come from.