Eller.. skilj er, i stället?

av Lina

Jag är inte särskilt otrohetsliberal, nej. Och ja, vi har pratat om det här förut, men då har vi främst pratat klassiska fyllerelaterade engångssnedsteg med – förhoppningsvis – svår påföljande ångest.
Nu måste vi prata lite om det här.
Mjo, otrohet må vara moraliskt förkastligt i vilken form det än sker, men otrohetssajter, med betalande medlemmar som aktivt söker nya vägar att svika sina partners, är för mig den största gåtan av alla.
Ett svek långt större än att, låt säga, mot sin vilja bli kär i en annan och så småningom bryta sig loss för att börja om – hur tungt och hårt det än må vara för den som blir lämnad.
Jag läser den här artikeln och blir – förutom trött – förvirrad.
Vad håller folk på med?
Enligt den här boken har de flesta redan, utan framgång, ”vidtagit åtgärder” i sitt förhållande innan de förtvivlat famlar efter denna sista utväg som otrohetssajterna tydligen utgör. Som exempel på åtgärd för att förbättra sitt förhållande nämns, förutom det betydligt mer vettiga ”söka par- eller familjeterapi”, att försöka hetta upp sitt sexliv genom att köpa nya sexiga underkläder och testa nya ställningar.
Detta skulle rättfärdiga noga planerad otrohet?
Att ens prata om planerad och pågående otrohet som ett sätt att ”rädda ett äktenskap” – vad finns kvar att rädda om det hela sker på bekostnad av trohet, förtroende och lojalitet? En part är konsekvent otrogen och därmed sexuellt tillfredsställd, uppdaterade 2.0-bilden av räddaren i nöden.
Var i ligger ”räddningen” – att man slipper sälja villan?
Det är för mig helt ofattbart varför man vill vara gift om man ser på äktenskapet så.
”… genom prasslet kan man fortsätta med en älskad partner trots att man inte får allt man vill eller behöver inom relationen”, skriver Ashley Madisons grundare.
Visst, alla saknar säkert någonting i sin relation. Ett delat intresse kanske, en gemensam dröm, liknande semesterkrav, politiska diskussioner, Seinfeld-humor när allt som bjuds är Stefan & Krister.
Vissa behov får man kanske vända sig till vänner eller övrig familj för att få tillgodosedda. Men håll med om att intressen känns som något mer rimligt att dela utanför äktenskapet, än säng?

Kategorier Kärlek osv |

Om nätdejting och trötta könsroller

av Lina

Jag tycker ju nätdejting som fenomen och tanke är ganska strålande.
Du exponeras för och får tillgång till en bred (nästan oöverskådlig) skara singlar som förhoppningsvis är ute efter ungefär samma sak som du själv – kärlek, i någon form. Du får en träffyta som inte är möjlig någon annanstans, en Amors arena som inte går att mäta sig med hur många gånger man än byter jobb eller börjar i nya kursklasser eller vad man nu dristar sig till för att följa experternas råd och ”komma ut bland folk för att träffa kärleken”.
Du kan avgränsa, välja bort och välja till och du kan i lugn och ro kontemplera över potentiella dejter i skuggan av internetanonymiteten innan du törs stämma träff i det så kallade riktiga livet.
Och mycket gott för de säkert med sig, de där möjligheterna.
Bland vänner som vittjat dejtingsajterna finns både de som nu är lyckligt gifta med sina match.com-snubbar, nyblivna föräldrar som träffades på Spraydate, de som haft tre halvårslånga Happy Pancake-förhållanden på raken samt en ringlande rad välinvesterade casual sex-flingar.
Men problemen finns förstås också där.
Folk som utger sig för att vara någon annan.
Folk som bara söker sex och bekymmerslöst trampar ner en rad kärlekstörstande hjärtan på vägen.
Folk som bara inte är riktigt kloka.
Och som det här.
Gamla, trista könsroller i sin allra tröttaste form.
För mig känns den här dejten, som jag föreställer mig att Stereotyp 1 [kvinna] och Stereotyp 2 [man] med sina 1800-talsundersökningssvar genomlider, så outhärdligt tråkig, ointressant och osexig.
Vet ni vad som däremot inte skulle vara det?
En härlig dejt med en tänkande person.
Jag skulle inte förvänta mig att bli betald för, lika lite som jag förväntar mig att min dejt genomgående vill bli bjuden av mig. Pizza eller oxfilé, du eller jag eller båda, helst faller det där sig bara jävligt naturligt för pengar, och förväntningar eller principer som rör pengar, är bland de mest ospännande samtalsämnen som finns.
Jag skulle faktiskt försöka förvänta mig så extremt lite som möjligt.
Eller – en sak förstås: respekt.
Inkluderat exakt lika mycket respekt om jag skulle ha lust att krypa till sängs på första dejten som om jag blankt låter bli.

Om det var utsidan som var viktig

av Lina

Vi pratade om det igår på lunchen. Vad man har för ”stil” på kille (just i det här fallet blev det killar eftersom vi var fyra killkära tjejer vid bordet) – vad/vem man dras till. Ivern och inlevelsen i detta samtal! Artigt betraktade jag otaliga framgooglade bilder på The Strokes-medlemmar och spensliga, välfriserade popsnören och insåg tillslut att jag i sällskapet var komplett ensam med min fäbless för Jeffrey Dean Morgan-killar. Ytligt, jomenvisst. Men det är ändå lite roligt, hur man skapar sig en bild av sin drömman/-kvinna. Vad man tror att man vill ha och dras till. Eric, en reporter som hjälper oss med ett dejtingknäck, upplyste mig till exempel nyss om att motsatser må dras till varandra – men de håller aldrig i längden. Men det struntar väl feromonerna i, kärleken förblindar och kanske är det därför vi tror att vi vet exakt vad vi vill ha. Vi kanske inte ser något, när vi väl blir kära.

Skärmavbild 2014-03-13 kl. 13.08.43

PS: Om man inte orkar skapa sig en egen bild finns det tydligen en färdig.

Kategorier Kärlek osv |

Bär Foppatofflor: 1 poäng

av Lina

Läste på SvD om den nya appen Lulu, som är ”girls only” och som amerikanska Cosmopolitan beskriver som ”Sex and the city marries Facebook”. Men nej det är det väl verkligen inte. Någon av mina SATC-associationer kan visserligen stavas skvaller men då mer av den analyserande, utlämnande art som delas i förtroende nära vänner emellan – inte offentliga betygsättningar och dryga hashtags som #dudewearscrocs eller slibbiga kommentarer om sexuella färdigheter. Poängen med appen verkar nämligen vara att betygsätta hanar du känner, på olika områden, så att alla andra vet vad de har att vänta sig av just den här manspersonen. Eller person, objekt är kanske ett bättre ord i sammanhanget. Om det varit ombytta (köns)roller hade folk antagligen rasat, men nu är det tydligen bara lite skämtsamt/kaxigt tjejsnack vi har att göra med. På ett litet forum med hur-många-miljoner användare. Blir så trött.

Kategorier Kärlek osv |
Taggar App, Appar, Facebook

Tills… glöden skiljer oss åt

av Lina

Jag skulle tro att vi skiljer oss för lätt. Hur-vet-man-när-det-är-rätt rabblar vi panikslaget i samma sekund som vårt i övrigt lyckligt förhållande stöter på ­patrull eller, ­bevare oss väl, vardagsslentrian. ”Jo men när det är rätt så ­bara vet man det”, ­säger ­någon ­förnumstigt. Och så kraschar en lång rad ­relationer ­eftersom man ens snuddat vid den tanken och då KAN det ju inte ­vara rätt.

Jag vet inte om det är det våldsamt tabubelagda att nöja sig som spelar in. För ­mycket ­värre än så kan man tydligen ­inte bete sig. Valmöjligheter! Världen ligger för ­dina fötter, du kan bli vad du vill, göra vad du vill och glöm för tusan inte att backpacka en vända i Sydostasien först. Gud förbjude att du skulle nöja dig ­relationsmässigt och gå miste om några års glammigt (eller prestationsångestfyllt) sex-and-the-city-liv och de väntande ­”tusen åter”.

Näpp, ständig utveckling
är melodin, neonlysande formkurvor pekandes brant uppåt. Inredning, kläder, barn, ­relationer – statussymbolerna är inte längre bara materiella. Och när allt ­annat i livet ständigt utvecklas blir plötsligt kärleken du valde för ­eoner av utvecklingsfaser sedan så smärtsamt tydligt en konstant. En bromskloss i din utveckling, visserligen med ett visst affektionsvärde, men ändå i behov av att bytas ut för att passa in i ­Livet 2.0.

Nej, jag är aldrig för att stanna för stannandets skull. Är du olycklig i din relation, tar den alltid mer ­energi än den ger, så gör du förstås rätt i att sälla dig till den ökande skilsmässostatistiken. Du är värd bättre. Men för dig som slentriangrubblar kring hur-vet-man-att-det-är-rätt i tid och otid: utgå i från vad du vill ha. Det finns ­lika många svar som det finns relationer. Om jag själv får rabbla utklassande kriterier så tror jag på att ­välja ­någon som är glad. Som bär mig och som jag vill ­bära. Som finns där, inte ­bara ­ibland utan alltid, som tar emot när jag halkar på ångesthala stigar ­eller svajiga karriärstegar och som föser mig framåt när jag inte ­vågar.

Om du har det där, eller ens en tillräcklig del av det begravt bland vab-dagar, vardagsslentrian, romantiktorka och tv-middagar, då är det värt att ta ett varv till. Ett ­segervarv.

Kategorier Kärlek osv |

App-app-app, bro’s over ho’s

av Lina

”Naaaw, kolla vilket supergulligt sms jag fick av Tobbe. HUR kär i mig?!”

”Å få se! Naaa… Men va? Exakt det där fick jag i eftermiddags, av Sebbe!”

”Tihi. Man skulle nästan kunna tro att de är tillsammans, om jag inte hade vetat att Tobbe är och volontärarbetar med ulliga kattungar på Lill-Skansen.”

”Naaw. Och Sebbe är på öppen föreläsning om mindfulness och relationer.”

”Naaw. Älskar att de är så ointresserade av den där stora tv-spelsmässan idag.”

”Höhöhöhöhö. Höhö.”

Kategorier Kärlek osv |
Sida 1 av 43
  • Tjänstgörande redaktör: Joakim Magné
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Lena Widman
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB