Det var minusgrader ute men mina händer var svettiga redan innan vi kom in. Nu satt vi i baren, högst upp i Scandic-hotellet vid centralen, drack glas efter glas av husets röda och stirrade ut över ett Stockholm där mörkret sänkt sig för länge sen. Ritade upp planer och drömmar på en servett med min bruna ögonpenna. Det kan ha varit då jag blev kär.
För ingenting (utom möjligen valet av tatueringsmotiv) berättar så mycket om en människa som drömmarna. Det är dem jag faller för. Inte den lata drömmaren, som bittert fantiserar om allt som kunde varit bättre utan att göra något åt saken. Men den driftige. Han som fascineras av långfärdsskridskoåkare och lagom till nästa säsong inte bara lärt sig åka utan därtill trixat in sig i någon anrik skridskoordern. Som har projekt. Som inte tror att man någonsin blir helt ”klar”, och som gillar tanken på att fortsätta vara ofärdiga ihop.
Vi ritade nästan samma drömmar då, på den där servetten. De flesta av dem har vi checkat av tillsammans. Det kommer förstås också tider då man helt fokuserar på sitt eget, sätter bock efter bock i rutorna på vägen till självförverkligande. Och kanske är det vad som håller en samman, attraktionen till den andra som individ.
Men rätt vad det är ska man förenas igen, i något gemensamt. Kanske en Vera, som genast vänder upp och ner på allt och flyttar världsfokus till sig själv. Kanske börjar man om då, ihop, ritar nya planer med henne, platser och blivande minnen på baksidan av samma fransiga servett. Men allt det där ligger längre fram. Allra först möts man i den trånande drömmen om en hel natts sömn.
… har vi ju aldrig haft som tradition här men från och med nu har vi det. Ska lägga upp de böcker jag tidigare tipsat om i c/o Hannah & Amanda också, det kommer, men här kommer ett första: Livet i familjen – om det viktiga samspelet, av Jesper Juul.
