Det är så dött på redaktionen nu, jag har suttit här själv i veckor nu. Tack och lov har jag Viktklubbs webbredaktör Sofia, annars hade jag dött av tristess. I dag är det till och med mulet och regnigt ute så det är helt mörkt här inne. Alla skrivbord har en egen lampa över det som man själv tänder när man kommer på morgonen. Men eftersom alla skrivbord gapar tomma så är det nästan helt mörkt här i dag. Att titta ut gör en helt deprimerad – vart tog sommaren vägen!!??

Nu har jag samlat ihop mina fina kollegor på de andra redaktionerna (som tyvärr sitter alldeles för långt bort för att jag inte ska känna mig ensam) till en liten fruktstund! Eftersom jag gick med i Viktklubb i går så kan jag glömma fika, så då uppfann jag fruktstunden, precis som på dagis! 

Här ska svullas jordgubbar och förneka det faktum att det öser ner ute och att det verkar som att solen aldrig existerat. 

Jag har tidigare inte varit ett fan av dieter. Men sen blev jag lite nyfiken och tänkte att det kan vara en kul grej att testa – utmana sig själv lite och se vad som händer. Men eftersom jag är alldeles för kräsen och matglad har det aldrig lyckats, disciplinen sviker mig på en gång. Jag är nog inte helt olik många andra, man hoppas lite och tänker tänk om jag skulle kunna gå ner ett kilo eller två. Men sedan så skiter det sig. 

Men även om man inte gillar dieter så är det ett ämne som engagerar och intresserar. Inga artiklar på Kropp & hälsas sajt blir lika lästa som de om nya dieter. En läkare jag intervjuade sa att det är så många som söker en ”quick fix” och lever på hoppet, trots att de vet att de kanske inte kommer att fungera i längden. Och det märker jag ofta bland folk jag möter. Jakten på den perfekta dieten, som är snabb, funkar, hållbar och enkel att följa – det är något som folk bryr sig om. Även de som inte alls vill gå ner i vikt har en åsikt om ifall man bör käka kolhydrater eller inte och ifall man ska maxa fettet eller hur bra det egentligen är med light-produkter. 

Förut fick jag ångest när folk snackade dieter när jag käkade kladdkaka. Jag kan fortfarande känna att det finns roligare saker att prata om. Men jag märker mer och mer hur ämnet smyger in i min bekantskapskrets – på fester, fikastunder och middagar. Och det mest intressanta är att det är männen som för samtalet! Förr har det alltid varit tjejerna som struntat i en kaka och pratat om ”jag försöker hålla igen lite” eller knaprat en torr sallad för ”jag skippar kolhydrater”. Nej , nej, nu är det männen som experimenterar med mat, kroppen. matlagning, dieter och recept. Vad beror det på? Är det åldern? Kulmagen? Trettioårskrisen?

Och vad säger det här om oss? Att pressen på männens yttre har ökat vet vi ju. Det är ju trist. Men vi vet också att intresset för hälsosam kost och träning blir allt större. Och det är ju bra. Oavsett så är det ett frihetstecken att den gamla stereotypen blodig biff till männen och sallad till kvinnan börjar luckras upp. 

När jag var tonåring tävlade jag och mina kompisar om vem som var brunast. Åkte man i väg på semestern var det en stressfaktor att pressa hela tiden så man hade schysstaste solbrännan att visa upp när man kom hem. Jag brukade helt ärligt få lite ångest om jag inte var i solen hela dagen. Vi jämförde linjer, tajmade hur länge vi låg på vardera sida och hade inte sällan väääldigt ont när vi skulle gå och lägga oss. När begreppet tanorexia dök upp kunde vi alla känna igen oss. När någon kom hem utan denna hett efterlängtade bränna väntade spydiga kommentarer och man fick dra till med alla möjliga ursäkter: Asså, det regnade typ. Eller; Asså jag blev liksom tvingad att gå på museum den enda dagen det var sol. 

Men det där var då. Jag ska inte förneka att jag fortfarande jagar den perfekta brännan. Jag står framför spegeln varje kväll och vrider och vänder mig, kollar ränderna och smörjer in mig. Men det är just där skillnaden ligger – jag smörjer in mig. Efter idogt solande har min hud sagt i från – snygga pigmentfläckar har dykt upp på kinderna som inget smörj i världen kan förhindra och förnuftet och cancerhypokondrin har för länge sedan kickat in. Jag upptäckte brun-utan sol efter solariedöden (som jag aldrig sörjde). För fem år sedan stank krämerna verkligen – en gång när jag inför en dejt hade preppat kroppen med BUS i flera dagar fick mina kompisar nog – de sa att jag fick gå hem för jag luktade för illa. 

Min skräck har alltid varit att bli som de orangesminkade brudarna som dansar loss på Stureplan ackompanjerade av ett stort knallgult hår. Med min upptäckt av BUS har jag nog varit farligt nära att hamna just där. Men jag vill tro att jag kontrollerar det nu – jag måste, jag jobbar ju nästan hela sommaren. BUS och jag har en seriös och bra relation i dag, där vi ger och tar. Med dagens krämer kan jag välja om jag vill lukta ros, glittra, glänsa eller skimra också. 

Mitt mål nu är det omvända – har jag bränt mig en enda gång i sommar är det ett misslyckande. Men ångesten över att alla kommer tillbaka till redaktionen – brunare än mig, finns ändå där. Men hellre är jag blek än ser ut så här. 

Mitt skrivbord svämmar över av mellanmål i allla möjliga former. Jag har två dagar på mig att knapra i mig de här, sedan går jag in i semesterläge med oregelbundna måltider, sockersöta mellis och flytande kalorier. Ja, inte varje dag kanske, men varannan?!