Rubriken på Johan Cronemans krönika i Dagens Nyheter i dag lyder: ”Cesar Millan är ett geni inom sitt område – och jag kan inte sluta titta”. Jag hoppades så innerligt att det område Croneman syftar på är programlederiet. Mannen som kunde tala med hundar är på många sätt ypperlig tv, tydlig dramaturgi, en karismatisk person i huvudrollen.

Men det är inte tv-personligheten Croneman syftar på, han vill påstå något om hundtränaren Millan. ”Det är inget flum alls, det är mest sunt förnuft, och jag har svårt att tro att något över huvud taget är riggat. Man kan inte ljuga om sådant här.” Att en tv-kritiker inte blir mer generad över sin egen naivitet är anmärkningsvärt.          

De flesta av oss tycker det är plågsamt att betrakta någon som ger sig på den som är svagare. Att se hundarna flämtande krypa längs med väggarna efter Cesars hantering borde signalera att något är fel, även till de som inte är vana vid att ”läsa hund”. Men Croneman, och många med honom, verkar istället gå igång på att få den betraktelsen sanktionerad. Så mycket att den som sanktionerar det får bli utnämnd till ”geni” utan att behöva uppvisa en enda vetenskaplig tanke.            

Croneman menar att andra framstår som ”glada amatörer” bredvid Cesar. Men Croneman glömmer att han faktiskt inte kan något om vad det är att vara expert eller amatör inom hundträning. Det han kan bedöma är vem som gör bäst tv, och det är också där hans analys borde sluta.

Alice Eggers