Nyheten att Babybjörns grundare Björn Jakobson, vd på den egna skapelsen konsthallen Artipelag, hotar med löneavdrag för smutsiga skor är inte så helt oväntad. Artipelag är en kombination av monument över Jakobson själv och en ”gåva” till de stockholmare som har råd med resa och inträde. Ett personligt projekt med en hel del prestige inbakat.

När personal är timanställd är den också sårbar, och de vittnesmål om en hård företagskultur som i dag publiceras i Dagens Nyheter talar naturligtvis emot Jakobsons uppgift att mejlet om skorna bara var ett skämt. En vd skämtar inte med maktlös personal, eller rättare sagt en vd som gör det använder humor som härskarteknik.

Babybjörn byggdes upp i en helt annan tid, då fasta anställningar var normen och innan någon hade hört ordet bemanningshelvete. Kanske har Björn Jakobson kunnat skämta och skoja genom åren men inte förstått att de han skojar med nu befinner sig längre bort från hans egen värld.

Artipelag bygger på idén om konsten som ett vackert smycke, som kan upplevas och avnjutas på ungefär samma sätt som mat och natur. Att arbeta med denna förströelse måste då också vara njutbart, en ynnest. Kanske är konstvärldens prekariat, de timanställda, den nya motsvarigheten till sjukvårdens Florence Nightingale-logik: du får jobba med det mest fantastiska som finns, så bråka inte om dina villkor och putsa skorna, för fan.

I söndags gick konstnären Maximo Caminero in på en Ai Wei Wei-utställning på Perez Art Museum Miami, tog upp en vas från golvet, blev tillsagd av vakten och släppte sedan vasen, som gick i tusen stycken.

Protesten, eller om man kan kalla den aktionen, riktade sig mot att museet inte visar konst av de lokala konstnärerna, utan satsar allt på internationellt kända konstnärer av den globetrottertyp som syns på de flesta biennaler, konsthallar och museer världen över.

Caminero riskerar ett tämligen strängt straff (vasens värde sägs vara 1 miljon dollar) och har bara kommenterat att han ska göra ett uttalande senare under dagen (tisdag). Men om det som hittills kommit fram stämmer, är han bara en i raden av förgäves protesterande konstnärer verksamma utanför den väl definierade globala samtidskonstens ram. Han målar i en sorts andlig, surrealistisk tradition och sägs knyta an till en äldre kultur i Dominikanska republiken, där han är född.

Alldeles intill Ai Wei Weis Colored Vases visas på utställningen fototriptyken Dropping a Han Dynasty Urn (1995), ett välkänt verk där konstnären just tappar en värdefull vas (vars skärvor också hör till verket).

Att Maximo Caminero samtidigt både förstör och parafraserar Ai Wei Weis konst är nästan för bra. I stället för att, som Ai, rikta en städad men aggressiv handling mot en nationell symbol och värdefull artefakt, går Caminero rakt in i ett uppburet konstnärskap och använder dess egna metoder. Inte främst för att skada konstnärens verk, utan för att skada museet.

Eftersom Camineros protest har detta citerande drag, skulle det kunna ses som en performance, ett konstverk i sig. Till skillnad från de attacker som utförts och utförs mot konst som av någon anledning provocerar (exemplen är otaliga), är detta vasdroppande mer i fas med när Vladimir Umanets i oktober 2012 saboterade en Mark Rothko-målning på Tate Modern. Umanets har grundat sin egen rörelse, yellowismen, enligt vilken konsten bör överges och i stället levas – och omskapas i sann duchampsk anda.

Yellowismen krockar också den med helt vanlig rättsskipning. Umanets dömdes till två års fängelse. Rothko-målningen tog ett och ett halvt år att renovera. Och Caminero lär inte komma undan han heller. När konstens värde har blivit så svindlande högt även i pengar räknat finns inte riktigt utrymme att appropriera och bygga vidare på andras idéer och konstverk.

När de konstnärsdrivna gallerierna startade en egen mässa som svar på den flashigare och tydligare kommersiella Market, var det i ett par rum på Konstnärshuset, Mini-market. Det var roligt och uppkäftigt. Nybyggarandan följde med till Kulturhuset och de senaste årens stora Supermarket.

Supermarket slutade vara underdog och motmässa för flera år sedan, och i år finns tvillingmässan Market inte längre på plats. Den kommer att öppna på Liljevalchs efter Vårsalongen, i början av april.

Supermarket som ensam herre på täppan, hur fungerar då det?

Ja, under gårdagkvällens öppning fungerade det utmärkt förstås. Ingen splittring, inga jämförelser, en känsla av att vara på rätt plats. Och en känsla av att, jaha, jag är på en konstmässa. För Supermarket har blivit en institution, och som sådan får den finna sig i att inte längre betraktas som busig och uppstickande, utan som en händelse som föregåtts av andra liknande händelser och kommer att följas av flera.

Innehållsmässigt är det mesta sig likt. Det som syns och sticker ut prioriteras av de flesta. I Candylands monter pågår en sorts new age-mässa, Nationalgalleriet satsar på att starta missnöjesparti mot allt. Tegen 2 gestaltar det kommande bokprojektet om Snövit och sanningens vansinne. Konstverket, som landade mitt i terrorismskräckens mörkaste tid, fyller tio år i år och tillbakablicken ger, oväntat, en känsla av att debatten trots allt blivit mer sansad. Kanske är det ett önsketänkande.

Mässa är marknad, och i sina stunder känns Supermarket som en kreativ blandning av Kivik (inte nedsättande menat), gallerirunda och pågående workshop i okänt ämne. Det handlar inte i första hand om försäljning av artefakter, förstås, utan om idéskapande, lobbande, varumärkes- och nätverksbyggande. I sista sekunden ringer utställare och vill puffa för sina montrar.

Det är psykologiskt banalt men ofrånkomligt. Det enda verk som riktigt griper tag gömmer sig längst in i ett stillsamt hörn. AllArtNow, ett oberoende galleri i Damaskus, visar två konstnärers verk. På golvet ett skrin med brev från exilen till staden Damaskus, en bit bort på väggen märkliga tecknade människoskepnader. Så stilla, så sorgset och ändå det bästa med hela Supermarket: här möts vi, ändå.