Jag satt i TV4-huset, tuggade på en färsk ostfralla och väntade på att kliva in i studion ihop med journalistkollegan Olof Lundh för att diskutera Zlatan Ibrahimovic och landslaget när jag såg den här bilden som pryder hela Expressens förstasida idag torsdag 3 september…

 

 

 

 

…det hände något där, det var som att all vilja att prata och diskutera om annat än just DET bara rann ur mig. Det kändes meningslöst. Ovidkommande. Tomt.

Hur kan man ens bry sig om en ordväxling på en presskonferens? En landskamp mot Ryssland? En allsvensk guldstrid? Ligger håret rätt, ser jag tjock ut?

Det tjänar förstås inget till att alla bara släpper allt de har för händerna. Vardagar ska pusslas ihop, arbeten utföras, matcher spelas och samhällen skötas.

Men något hände där, något händer nu, det handlar inte bara om en bild men jag kände att den öppnade något, att allt det där som dominerat nyhetssändningar och tidningssajter senaste månaderna bara gick rakt in, med kraft.

Människor, barn, dör runt gränserna till det ”öppna” Europa, samtidigt som en rik värld bygger ännu högre murar mot den bråkdel av krigets offer som på olika vägar söker räddning och hjälp.

Vad är det vi inte har råd med? Att uppträda anständigt i en oanständig tid?

För fan, det händer här och nu.

Det är när man frågar sig själv vad man ska göra som man tittar sig omkring, och vad ser man? Jo att man inte är ensam. Överallt dyker initiativen upp. I Stockholm, från MFF-familjen, av Peking Ultras, Vi gör vad vi kan, alla hjälporganisationer, medieföretag, ja snart sagt överallt.

Plötsligt händer det.

Något har gått sönder men ni är många därute som vill försöka laga det. Och det kommer att lyckas, det måste det göra.