Något grundläggande är fortfarande fel

av Robbie Lauler

Ytterligare två förlorade poäng i EM-kvalet, den här gången helt i onödan.

I första halvlek fungerade Sverige bra och då syntes tydligt att Montenegro inte kunde bjuda något motstånd.

I andra halvlek inträffade en rad märkligheter.

Först högerbacken Mikael Lustigs skada, som förbundskapten Erik Hamrén valde att hantera genom att åter flytta över Pierre Bengtsson på en felfotad position. Med tanke på hur starkt Anton Tinnerholm och Johan Larsson gått i år är det obegripligt att Sverige spelat majoriteten av höstens landskamper med en vänsterfotad högerback. Bengtsson var dessutom en starkt bidragande anledning till Montenegros kvitteringsstraff, då han några sekvenser tidigare hade ett alldeles utmärkt tillfälle att få undan bollen men valde en kort bredsida rakt i gapet på en motståndare och Montenegro kunde komma i en ny våg.

Jag tycker dock inte att man ska hänga Bengtsson för det, utan Hamrén får helt ta på sig att situationen uppstår. Vågar han det inför gruppen?

Straffen var en typ av straff som vi ser varje vecka. Offensiv spelare går mellan två försvarande spelare, det är kontakt, det blir ett fall, det blir en straff. Inget att säga om. Går att fria, går att fälla, en bedömning, gårdagens var inte anmärkningsvärd alls.

Att Andreas Isaksson bara har räddat en av 20 straffar i landslaget lägger jag inte heller någon större vikt vid. Straffar ”ska” vara mål. Det är en bonus om målvakten räddar. Finns det svenska målvakter som är bättre på att rädda straffar och samtidigt slår ut ”Isaks” andra kvaliteter och erfarenhet? Visa mig gärna honom. Jag tycker den diskussionen är lite loj.

Så länge Zlatan Ibrahimovic orkade gå i djupled, var Zlatan bra. Men han mattades i andra halvlek. Sedan hände en del konstiga saker runt Zlatan. Han skällde ut Jimmy Durmaz redan i första halvlek för att han inte fick bollen i rätt läge. Så funkar fotbollen, det måste Durmaz kunna ta. Men resten av matchen gjorde Durmaz inget annat än sökte just Zlatan vilket fick negativa konsekvenser för målchansskapandet. Samma gäller Erkan Zengin. Zengin hade ett gyllene tillfälle att sätta bollen på Emil Forsberg som löpte på första stolpen, Durmaz hade ett ännu bättre läge att hitta Albin Ekdal fri framför målet. Båda gångerna gick passningen mot Zlatan i stället. Det är inte Zlatans fel, det är Zengins och Durmaz som måste lyfta sig. Överlag fick Forsberg alldeles för få bollar, han löpte fint flera gånger innan Hamrén tvingade honom att löpa av planen.

…Zlatans utskällningar blir också lätt parodiska emellanåt. När han själv drev upp bollen, slog den rakt till en motståndare, och sedan började vifta mot om det nu var Durmaz eller Zengin som han tyckte skulle rört sig på ett annat sätt. Nä Zlatan, den får du ta på dig själv.

I slutet fick Sverige ett mål bortdömt när Isaac Kiese Thelin gick upp i rygg på en back som föll och domaren föll för det. Och visst ser det billigt ut på repriserna men jag tycker egentligen inte det är så mycket att bråka om. När man ser situationen första gången kan jag mycket väl förstå att domaren får intrycket att Thelin faktiskt trycker till montenegrinen i ryggen med kraft.

Svensk landslagsfotboll har betydligt större problem än att skylla den här poängförlusten på domaren. Sverige har bara vunnit två matcher i år, mot Estland och Liechtenstein. Återigen såg vi en pendlande prestation vilket tyder på att det fortfarande – efter snart fem år med Erik Hamrén som förbundskapten – saknas en trygghet i spelet, en modell där alla vet vad de ska göra.

Annars hade prestationerna inte böljat som de gör i enskilda matcher.

Det lär visserligen inte spela någon större roll för till EM går Sverige ändå, sådan är kvalificeringen upplagd numera. Vad vi nu ska där och göra kan man fråga sig efter 1-1 mot Montenegro.

Så gick frukostsnacket i Blågult

av Robbie Lauler

När landslaget vaknade upp till frukost efter måndagens fotbollsgala hamnade Zlatan Ibrahimovic, Kim Källström och Mikael Antonsson vid samma bord.

Samtalsämnet var givet: Gårdagskvällens fotbollsgala. Zlatan tutade två gånger i tutan och tog till orda:

– Det enda jag ser i tidningarna är att någon klagar och någon annan är positiv. Som det varit i alla år. Jag tycker det var en fantastisk gala även om det var lite sorgligt. Jag har varit på flera galor. Vad vill man ha? Show eller ge utmärkelser till de som förtjänar det? Vad vill man? 

Kim Källström:
Märkligt att man i ett läge efter förra året klipper bort Therese-hyllningsvideo när den är mer än välförtjänt, kanske fanns andra saker man kunde tagit bort? Det är ändå en gala där man ska hylla spelarna, så håller man på med mycket annat istället.

Zlatan:
– Man ger ut priser, sedan är det lite show emellan och sen åker alla hem. Jag förstår inte vad man vill få ut av galan. Ska alla på galan få varsitt pris och vara nöjda? Det är en gala vi pratar om. Man ska visa upp de som är bäst. Jag tycker det är synd. Det är ni som gör det stort, säger Zlatan och blänger ilsket på Källström och Antonsson:

– Hon förtjänar att hyllas för sina 200 landskamper, absolut. Hon ska ha den credden hon ska ha för det är inte många som lyckas göra det, svarar Mikael Antonsson.

Kim fyller i:
– Det är hela tiden viktigt att vi spelare är där, men sedan glömmer man bort dem som ska hyllas. Det känns märkligt.

Zlatan:
– Jag är inte insatt i det. Ingen aning. Jag vet inte vad som händer.

Kim:
– Fotbollsgalan har fått en väldigt negativ klang där vi har de mest negativa glasögonen på oss när vi ser den. Man behöver nog förändra formatet lite för att få en positiv avstamp.

Just då kommer Erkan Zengin förbi med en skål gröt:
– Jag var inte förberedd på det, men det var kul, det var kul. Jag är så van vid den mobbningen. Det är lugnt. Vi tål sådant. Det är ingen fara. Det är lugnt.

Zlatan drar en trippeltut och reser sig för att gå ut till träning:
– TV4 hit och dit. Förbundet hit och dit. Det är inte mitt område. Jag fick mitt pris.

Är det jobbigt att vara lagkapten, Zlatan?

av Robbie Lauler

Gillar Zlatan inte att han får frågor om svensk fotboll? Det hör till jobbet. Om det är för tufft är det bara att lämna över bindeln, finns andra spelare som gärna skulle bära den.

På dagens presskonferens undrade den svenska lagkaptenen om ”Alla ska ha ett pris?” och påstod sig inte vara insatt i situationen där SvFF/TV4 missade att hylla Therese Sjögran för hennes landskampsrekord.

Det är klart att Zlatan vet att Therese Sjögran har gjort 200 landskamper.

Det är klart att Zlatan vet att SvFF/TV4 missade att hylla henne för det.

Han markerade. Igen.

Det fick direkt de här konsekvenserna i mitt Twitterflöde när jag tog upp saken:

Nyaspännandesverige: Ingen förutom några få PK-journalister låtsats bry sig om damfotboll. Gå på dammatcher eller knip”.

Mikael: Snacka skit! Varför ska han behöva bry sig om damfotboll? Varför? Forfarande oviktig fråga för han å svara på”.

Emil: Varför skulle Zlatan vara insatt i damfotboll? Tror du inte han har annat att tänka på?”.

Cedric: Korkade frågor till någon som inte har med det att göra. Helt rättfärdigade svar”

Kasper: ”Men va sjutton, ska hon uppmärksammas nästa gala också för att hon gjort ännu fler landskamper då? Det räcker med förra året”.

Tänk vad saker kunnat bli bättre om Zlatan i stället höjt en lans för Therese Sjögran och damfotbollen, i fall han täppt till truten på alla tonårskids som hö-hö:ar i kör över att Zlatan kaxar mot tjejerna.

Men det ligger tydligen inte i Zlatans intresse.

Däremot borde det ligga i en lagkapten för svenska herrlandslagets intresse. Eller vad säger Erik Hamrén och Karl-Erik Nilsson?

Skojade bara, de skiter förstås fullständigt i sådant. Precis som majoriteten av alla ni som läser det här, är jag rädd.

Zatan vilken dag

av Robbie Lauler

Det spelar egentligen ingen roll vilket sammanhang det skulle vara – idrott, litteratur, konst eller film: Om samma människa vinner samma utmärkelse nio gånger på tio år, varav åtta gånger i rad, drar det ett löjets skimmer över själva priset. Det blir något att skämta om, att raljera kring.

Men det är inte Guldbollen man ska skoja med. Inte heller statuterna. Eller juryn.

Det är konkurrensen.

Zlatan Ibrahimovic har med Zlatan-mått mätt haft vad som skulle kunna beskrivas som ett mellanår. Det beror mest på att han gått skadad i höst. I vintras och våras bar han fram PSG till cup- och ligatitel.

Det finns inget annat svenskt utlandsproffs som är i närheten av det. Då har de ändå haft hösten på sig där Zlatan knappt spelat. Det finns inte ens något svenskt utlandsproffs som är värt att plocka upp och resonera kring i det här sammanhanget.

Jag försökte ett tag övertyga mig själv att Markus Rosenberg skulle ha bollen men kom inte längre än till statistiken. Sedan 11 november 2013 har Zlatan gjort 26 mål i franska ligan, fyra i Champions League och fyra i landslaget (Portugal+Estland).

Markus Rosenberg har under samma period gjort 15 mål i allsvenskan och två i Champions League. Mot de bästa lagen Juventus och Atlétcio Madrid har han haft ett stolpskott.

Visst, Rosenberg var avgörande när MFF tog sig genom kvalet, när föreningen gjorde något inget svenskt klubblag lyckats med på 14 år. Men det är inte samma diskussion. Det skulle uppfylla kriterierna för Bragdbollen, inte Guldbollen.

Det Rosenberg gjort i allsvenskan och Europa är i förhållandet till många andra svenska spelare en enorm prestation men inte om du jämför med Zlatan. Där ligger Rosenberg i lä. Om vi tittar på vem som varit Sveriges bästa fotbollsspelare under 2014 så går det inte att svara något annat än Zlatan.

Tänk dig själv: Du är försteväljare på skolgården, vem väljer du – Zlatan eller ”Mackan”?

När vi någon gång i framtiden tittar tillbaka på den här perioden i svensk fotbollshistoria tror jag att Guldbollen ger en rättvisande överblick. Det var en tioårsperiod då Sverige hade en fotbollsspelare som år efter år var vida överlägsen konkurrenterna (även om jag personligen tycker att Kim Källström skulle haft priset 2011).

För att sammanfatta: Jag accepterar statuterna, ger juryn ansvarsfrihet, gratulerar Zlatan men tycker ändå att man måste få skoja om att samma jäkla lirare har vunnit det där priset åtta år i rad nu. Lite udda är det ju faktiskt.

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

…sedan tycker jag att det är lite orättvist att den här debatten alltid handlar om Zlatan. När ska vi ta itu med att Andreas Isaksson ständigt vinner priset som Årets målvakt? Till att börja med kan väl någon plocka fram alla ”Isaks” 13 tacktal och se hur de skiljer sig åt.

Skämt åsido, jag har inget emot att Andreas har fått det där priset några gånger heller.

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Tycker det var helt rätt att Malmö-Eriksson fick pris för Årets mål. Det absolut svåraste målet att genomföra av de tre finalisterna. Sinnesnärvaro, tajming, split vision. Att Bajen-Perssons gick före Elfsborg-Larssons skriver jag inte alls under på. Real Madrid-Markkanen förtjänade däremot finalplatsen, det är ett gött fotbollsmål som består av fler moment än själva avslutet.

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Kongo Uniteds Yanick Djouzi Manzizila verkade vara en skön snubbe. Efter att ha gjort 21 mål i en och samma match konstaterade han att det handlade om bra förberedelser – inte att motståndet i 30-0-segern kan ha varit svagt…

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Det har inte bara varit fotbollsgala i dag. Ett tag i eftermiddags tänkte jag att det enda som saknas nu är att Glenn Hysén dyker upp i rysk u-båt utanför Nynäshamn.

Satan vad det hände grejer.

Först slutade Henke Larsson som tränare för Falkenberg. Sedan blev han klar som tränare för Helsingborg. Sedan presenterades han som HIF:s nye manager. Till sist släppte Olof Lundh en intervjupodd med Henke som tyvärr var inspelad några dagar innan allt detta. Shit happens.

(Jag skriver om Henke och HIF här).

Mer då? Jo, ”Svennis” lämnade nån Kina-klubb för att ta över en annan Kina-klubb. Och tro det eller ej, med en miljard kineser att välja mellan så visade det sig att Tobias Hysén lirade i just det laget.

Ja det hände så mycket att det som hade varit en bomb vilken annan dag som helst på året kom helt i skymundan: Att Jonas Thern ska vända den negativa trenden för nyligen division ett-degraderade Landskrona Bois.

Och till sist gjorde Mohamed Bangura träningscomeback i AIK. Tanken är att ta reda på om han fortfarande har kvaliteter för att få ett nytt kontrakt med Gnaget. Det bubblades lite på sociala medier om att huliganer och firmamedlemmar inte skulle acceptera detta med tanke på Banguras gästspel i Elfsborg men om spelaren själv vill tillbaka efter all skit han fick i samband med den övergången – och den sportsliga ledning bedömer att han tillför laget rätt saker – ja då ska ju alla AIK:are snarare vara rörda av tacksamhet att han väljer Gnaget igen. Så hade i alla fall jag sett på saken.

Jag har en mycket klar, enkel och tydlig uppfattning när det gäller sådant här med lojalitet och ”svek” som jag gärna delar med mig av: ”Hylla de lojala trotjänarna allt vad det bara går – men sparka inte på den som värdesätter annat”. Det är det bästa sättet att sprida fotbollens positiva budskap som en rörelse som är öppen och inbjudande för alla. Det är positiv supporterkultur.

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Fotbollsgalan är inte min typ av salong. Jag följde spektaklet framför TV:n. Klas Ingessons minne hedrades, det var vackert och rörande men varför inte fick vi inte minnas Pontus Segerström på ett liknande sätt? Synd på en annars fin och värdig inledning som tyvärr avslutades med att Martin Stenmarck slaktade ”Brothers in arms” fullständigt.

Till slut räddades galan upp av något att minnas, ett personligt tacktal av Zlatan som gick rakt genom rutan.

Resten? Nja. För många missar, för dåliga förberedelser, för svagt engagemang av för många prisutdelare och prisvinnare, för få som var där, för trökiga reportage och för dålig planering när galan förlagts så att inte ens Diamantbollen-vinnaren Lotta Schelin var på plats.

Med sitt engagemang mot Sverigedemokraterna har Soran Ismail gjort en insats för mänskligheten. Det ska han hyllas och lyftas för. Han är också en skicklig komiker och radioprogramledare. Soran når dock inte samma höjder när han ger sig in i fotbollsvärlden. Intervjupodden han leder för SvFF:s räkning är emellanåt så insmickrande att jag inte klarar att lyssna på den. Men det är kanske sådant de svenska landslagsfansen vill ha.

Som galaprogramledare var han på sin höjd smårolig och överglänstes av Anna Brolin vars intervjuer med Jonas Eriksson, Zlatan och Olof Mellberg var underhållande.

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Till sist: Tog Sara Thunebro eller Victoria Svensson hand om Schelins tuta – eller fick hon aldrig någon?

Inga nya pengar för Quaison

av Robbie Lauler

Skrev om AIK:s ekonomi i går vilket blev omdiskuterat eftersom jag gick emot fotbollskanalen.se:s uppgifter att AIK skulle få ytterligare en miljon euro för Robin Quaison från Palermo till sommaren. Det stämmer inte, hävdade jag i krönikan.

Nu har jag pratat med vd:n Thomas Edselius som ger mig rätt:

– Det stämmer inte. Hela intäkten är redovisad. Sedan när pengarna betalas ut är en annan sak.

Alltså: Precis som jag och en del andra har konstaterat fick AIK 24 miljoner för Eero Markkanen och Robin Quaison. Dessa 24 miljoner kan sedan vara uppdelade på olika utbetalningar. Men det tillkommer inga nya pengar utan det är 24 miljoner som gäller (utöver bonusar om spelare gör x antal matcher och liknande men det är intäkter på en väsentligt lägre nivå).

Edselius sa också, apropå att summorna var lägre än vissa kanske hade förväntat sig:

– Vi äger inte alltid hela spelaren. Affärerna kan vara större men sedan ska pengarna delas mellan många olika parter.

(Det kan tyckas vara självklarheter men värt att påpeka ändå. Dessutom ska agenter ha betalt, spelaren själv ska ha en del, det finns vidareförsäljningsklausuler, det betalas solidaritetsersättningar och liknande. Tyvärr har också vissa agenter – ni får själva räkna ut vilka – börjat överdriva summorna något våldsamt senaste åren och lättledda journalister har gått på detta. Låt mig återkomma om den saken i en större granskning vid ett senare tillfälle).

Palermo betalade totalt, vet vi efter att kollega Disco publicerat delar ur avtalet på sin blogg, 18 miljoner kronor för Quaison. Av dessa tillföll AIK nio miljoner kronor enligt AIK:s Q3-rapport (totalt 24 miljoner i spelarnetto minus Markkanens uppskattningsvis 15 miljoner).

Men i Quaisons fall fanns inget externt ägande. Enligt AIK:s Q2-rapport fanns då bara externt ägande i Nils-Eric Johansson (50 procent) och Alexander Milosevic (30 procent). Det står till och med i Discos avtal att det inte finns något tredjepartsägande i Quaison. Det fanns heller inga vidareförsäljningsklausuler, och inga solidaritetsersättningar eller restavskrivningar att prata om eftersom Robin spelat i AIK sedan barnsben.

Så var tog de resterande nio miljonerna vägen?

Så här skriver AIK i Q3-rapporten: ”2) Spelarförsäljningar netto efter agentkostnader, restavskrivningar, solidaritetsersättning och vidareförsäljningsersättning till andra klubbar”.

Agenten har fått sin del, hur stor den är får vi ett hum om i nästa ekonomiska rapport. Men om en del av de nio miljonerna också har gått till Quaison, som många spekulerar i, då borde det också redovisas. Väl? Det står ju nämligen klart och tydligt i Discos Palermo-avtal att det är AIK som ska ha pengarna.

Alternativen är att Edselius bluffar om en kommande utbetalning nästa sommar (föga troligt) eller att det förhåller sig tvärtom, att det var Markkanen som AIK ”bara” fick nio miljoner för.

Allt förutsatt att avtalet Disco publicerar är korrekt, vill säga. Man kan också fundera på vilken part det är som har velat att det ska komma fram. Där kan vi utesluta AIK, kan jag lova.

Vi jagar vidare.

Apropå kritiken som rört att AIK hittills i år backat sju miljoner på driften (en summa som kan stiga uppemot femton miljoner på helåret), alltså att verksamheten inte går runt utan spelarförsäljningar, säger Thomas Edselius:

– Det är en av våra uppgifter att förädla och sälja vidare spelare. Det är där vi befinner oss i näringskedjan. Det är en del av vår verksamhet. 
– För att tjäna pengar som fotbollsklubb finns egentligen bara två vägar: Ett: Delta i Europaspel. Två: Sälja spelare.
– Om vi inte hade sålt Robin och Eero, då hade vi fått anpassat kostymen efter det.

Därmed kan vi nog lämna AIK:s Q3-rapport och fundera vidare på om Jörgen Lennartsson är rätt man att ta över IFK Göteborg. Jag kan faktiskt se logiken vilket jag skrev om redan i måndags.

Frågan som gnager: Kunde det ha slutat med poäng?

av Robbie Lauler

Tränaren Åge Hareide hade inför returmötet med Atlético Madrid tryckt på en högre aggressivitet och tuffare attityd, att MFF måste komma närmre inpå motståndaren, att de inte ska kunna rulla in mål mot en samlad backlinje som i andra halvlek senast (5-0).

Och jodå, spelarna hade lyssnat och lärt.

0-5 blev 0-2, ännu ett kliv framåt, MFF måste vara den här Champions League-turneringens lydigaste och noggrannaste elev.

Malmö satt ihop bra, den högre aggressiviteten bet men vid några tillfällen tog spelare kliv tillbaka, inte fram, och då blixtrade Atlético skoningslöst. Överlag var Markus Halsti och Enoch Kofi Adu strålande på mitten, hög internationell klass på framför allt Adu.

MFF fick problem när Atlético Madrid överbelastade på Ricardinhos vänsterkant, det var där chanser skapades och mål kom. I bortamötet var Ricardinho dålig, den här kvällen fick han ovanpå på det en omöjlig uppgift när Arda Turan, Juanfran och Raúl Garcia konsekvent stormade fram.

Bakom 2-0 till fjolårsfinalisten döljer sig alltså en i stora delar kvalitetstung MFF-insats. Gång på annan byggde MFF anfall där outtröttlige tvåvägshögerbacken Anton Tinnerholm spelades loss.

(Ja, det är klart att han är ett bättre alternativ än att som Erik Hamrén gjort, spela en felfotad Pierre Bengtsson till höger).

Frågan som gnager: Kunde det slutat på ett annat sätt, med poäng?

Jag tänker på straffen som Mark Clattenburg berövade Isaac Kiese Thelin på: När förseelsen fortsätter in i straffområdet ska det vara straff även om regelbrottet börjar utanför. Lex Demichelis vs Messi från häromåret.

Jag tänker på Markus Rosenberg som drog sin egen frisparksretur i stolpen, efter att en Atlético-back stoppat bollen med handen.

Jag tänker kanske framför allt på mönsterkontringen strax före halvtidsvilan där Rosenberg hittade Emil Forsberg på ett tillslag och endast en sämre förstatouch skiljde från att få med en kvittering in i omklädningsrummet.

Malmö hade chanser och möjligheter men föll till sist mot ett bättre lag utan att MFF behöver sågas eller kritiseras för det, tvärtom ska de hyllas, berömmas och plussas.

Ibland är fotboll med sina astronomiska ekonomiska skillnader inte krångligare än så.

Det är Mats Grens bygge nu

av Robbie Lauler

IFK Göteborg sparkar Mikael Stahre efter en andraplats och första reaktionen är förstås: WTF?!

(Eller ja, det beror på vem du frågar. När jag messade farsan som tjatat om ”Skecka hem stockholmaren” sedan dag ett lät det annorlunda: ”E det sant? Öppna champagnen”, tyckte farsan).

För oss lite mer neutrala och reflekterande betraktare är det klart att det känns cyniskt och hårt att en tränare som precis grejat en andraplats får sparken. När hans lag är näst bäst i serien.

Däremot går det att förstå hur sportchefen Mats Gren tänker för det här är hans beslut, hans bygge nu. Och föreningen har precis ändrat målsättning: Från ”Topp tre” till ”Vi ska vinna guld nästa år” (även om jag tror att det som sker idag är en del av ett mer långsiktigt tänk).

Det var under gamle sportchefen Håkan Mild som kontraktet med Stahre förlängdes, nu bygger Gren nytt på Kamratgården. Det är Mats Gren som ska ansvara för den röda tråden, för de sportsliga framgångarna, för inriktningen på den fotboll IFK Göteborg ska spela. Varför i så fall vänta ett år med att börja genomföra det?

När jag träffade Gren (och klubbdirektören Martin Kurzwelly) för längre intervjuer häromveckan var de tydliga på att akademiarbetet måste betala sig bättre och jag tror att de söker ett helhetstänk här. En förändrad spelarutbildning, fler egna produkter som når hela vägen fram och en till viss del modifierad spelmodell med större fokus på den individuella utvecklingen.

Exakt vad det innebär får väl Gren & Co. återkomma till men jag skulle kunna tänka mig en tränarlösning med Janne Jönsson som huvudtränare med Niclas Alexandersson och Torbjörn Nilsson som individuella utvecklingstränare vid sidan. Kanske inte just de namnen men ett upplägg i den stilen. Det är uppenbart att Blåvitt också söker namn som är knutna till föreningen ur ett historiskt perspektiv, dock inte nödvändigtvis som huvudtränare.

Skecka hem hallänningen? Nja, jag tror Janne Jönsson skulle slippa Stahres geografiska uppförsbacke. Det samma gäller Jörgen Lennartsson och Tor-Arne Fredheim, exempelvis.

Enligt Martin Kurzwelly, IFK Göteborgs klubbdirektör, söks dock endast en huvudtränare, Magnus Edlund blir kvar som assisterande. Ny chefstränare ska vara utsedd inom 10-14 dagar, enligt Kurzwelly.

Årets bästa spelare och tränare

av Robbie Lauler

På torsdag är det dags för Offsides och C Mores allsvenska gala där vi är ett antal journalister, spelare och tränare som röstat om allsvenskans bästa spelare/tränare i olika kategorier.

Omröstningen gjordes för snart två veckor sedan, vilket är lite synd, och framför allt blir nog Henke Larsson lidande. Tror många hade haft honom högre på sin tränarlista om vi då vetat att Falkenberg faktiskt skulle klara sig kvar. Å andra sidan har både Åge Hareide och Alexander Axén gjort fantastiska insatser. Men som sagt…

I alla fall, så här röstade jag (övriga från Sportbladet som röstat är Simon Bank och Oskar Månsson):

 

Allsvenskans Stora Pris – Årets mest värdefulla spelare

1. Lasse Vibe, IFK Göteborg.

2. Markus Rosenberg, Malmö FF.

3. David Accam, Helsingborg.

4. Alhassan ”Crespo” Kamara, Örebro.

5. Ricardo Santos, Åtvidaberg.

Årets allsvenska målvakt

1. Kevin Stuhr Ellegaard, Elfsborg.

2. Robin Olsen, Malmö FF.

3. Kenneth Höije, Djurgården.

4. Patrik Carlgren, AIK.

5. Emil Hedvall, Gefle.

Årets allsvenska försvarare

1. Filip Helander, Malmö FF.

2. Johan Larsson, Elfsborg.

3. Erik Johansson, Malmö FF.

4. Anton Tinnerholm, Malmö FF.

5. Sebastian Holmén, Elfsborg.

Årets allsvenska mittfältare

1. Nabil Bahoui, AIK.

2. Emil Forsberg, Malmö FF.

3. Markus Halsti, Malmö FF.

4. Simon Gustafson, Häcken.

5. Jakob Johansson, IFK Göteborg.

Årets allsvenska anfallare

1. Markus Rosenberg, Malmö FF.

2. Lasse Vibe, IFK Göteborg.

3. David Accam, Helsingborg.

4. Isaac Kiese Thelin, Malmö FF.

5. Henok Goitom, AIK.

Årets allsvenska tränare

1. Åge Hareide, Malmö FF.

2. Alexander Axén, Örebro.

3. Henrik Larsson, Falkenberg.

4. Jens Gustafsson, Halmstad.

5. Peter Swärdh, Åtvidaberg.

Årets allsvenska nykomling

1. Patrik Carlgren, AIK.

2. Ludwig Augustinsson, IFK Göteborg.

3. Gustav Engvall, IFK Göteborg.

4. Carlos Strandberg, Häcken.

5. Linus Wahlqvist, IFK Norrköping.

Tid för rannsakan

av Robbie Lauler

Allsvenskan 2014 – och mitt tips från i våras inom parantes:

1. Malmö FF (3).

2. IFK Göteborg (2).

3. AIK (1).

KOMMENTAR: Att hitta rätt topp tre-lag är godkänt men med tanke på Malmö FF:s överlägsenhet ser det inte helt lyckat ut att jag hade MFF trea. Å andra sidan inget konstigt tips med tanke på hur förutsättningarna var i våras. Malmö har med tanke på omsättningen bland tränare, ledare och spelare gjort en överjävligt stark säsong. Samtidigt som framför allt AIK presterade sämre än förväntat. Blåvitt kryssade tidigt bort sig från guldstriden.

4. IF Elfsborg (6).

5. BK Häcken (4).

6. Örebro SK (11).

7. Djurgårdens IF (5).

8. Åtvidabergs FF (9).

9. Helsingborgs IF (8).

10. Halmstads BK (15).

KOMMENTAR: Mittenskiktet slutade ungefär som jag tippade med två undantag: Örebro och Halmstad som presterade långt mycket bättre än jag trodde i våras. I båda fallen förtjänar tränarna att nämnas, Alexander Axén och Jens Gustafsson. ÖSK är förmodligen årets största positiva utropstecken med Crespo Kamara i spetsen.

11. Kalmar FF (7).

12. IFK Norrköping (13).

13. Falkenbergs FF (16).

– – – – – – – – – – –

14. Gefle IF (14).

– – – – – –– – – – –

15. Mjällby AIK (10).

16. Brommapojkarna (12).

KOMMENTAR: Här är mitt tips lika underkänt som BP:s och Mjällbys säsonger. Falkenberg den stora sensationen under tränaren Henrik Larsson. Även Kalmar har förstås underpresterat mot bakgrund av den fina vårsäsongen. Jag lovade att renovera om Falkenberg klarade sig kvar, så kommer det att bli. Men alla FFF-fans ska veta att fördröjningseffekten på mina jumbotips kan vara skoningslös. Fråga BP eller Bojan Djordjics basker.

Alla träd växer till himlen

av Robbie Lauler

Jag minns min första intervju med honom. Det var stort. Jag hade som ung fotbollsspelare, precis som många andra, följt och inspirerats av ”Klabbe” i både Blåvitt och landslaget. Skottet som smet strax utanför bortre stolpen mot Costa Rica VM 1990. Hur han växte till ”Baltikums Maradona” under VM 1994 och blev en av de viktigaste bronshjältarna.

Det var januari 2002. Klas var 33 år och skulle sluta med elitfotbollen. Jag hade precis börjat som fotbollsjournalist. Ett av mina tidiga större jobb för Aftonbladet. Jag ville att det skulle bli bra.

På fotograf Lars Rosengrens bild sitter han på en stubbe, armarna över knäna, bössan vilandes mot axeln, blicken riktad in mot skogen. Det är en rofylld bild. En bild av ett Sverige som inte längre finns. Klas nämner tre saker som varit viktiga i hans liv:
– Fotboll, Italien och skogen. Skogen har alltid varit min stora passion.

Jag frågade om karriären verkligen var över? Han var fri från kontraktet med Marseille men Elfsborg, IFK Göteborg och IFK Norrköping hade erbjudit nya:
– Ja, jag svär vid mina barn. Du får komma upp och skjuta mig om jag ljuger, sa Klas och skrattade på sitt karaktäristiska vis. 

I stället tänkte han spela med Ödeshög IK i division fem. Elitfotbollskarriären var över:
– Det skulle vara om Barcelona ringde och behövde mig, då lovar jag att fundera på det, flinade Klabbe.

Han hade humor. Det var en person du lyssnade på. Inspirerades av. Litade på. Tyckte om. Och då kände jag honom inte ens. Jag kan inte föreställa mig vilken förlust det måste vara för alla som stod Klas Ingesson nära.

Våren 2009 skrev jag om honom igen. Cancerbeskedet kom som en chock. Klabbe? WTF? Det var den siste man trodde att sådant bet på. ”Jag hoppas att du vinner den här fajten också”, skrev jag här på bloggen.

Han vann. Hela tiden. Varje dag. 2000 dagar och nätter i rad besegrade Klas Ingesson cancern. Han tränade till och med Elfsborg med framgång under tiden. Sjösatte ett projekt som är att av svensk fotbolls mest intressanta. Samtidigt besegrade han cancern med vänstran.

Klas Ingesson hade i början av karriären en begränsad teknisk talang. Men med okuvlig vilja och inställning i träning och match förädlades han till en av våra största fotbollsspelare i modern tid. Han var skicklig med bollen även om den gamla stämpeln emellanåt levde sitt eget liv.

Det sägs att inga träd får växa till himlen.

Klas Ingesson hade nog svarat att det beror på vilken inställning de har.

I dag har han flyttat vidare, och frågar ni mig är det bara en tidsfråga innan det växer en hel jävla skog där uppe.

Så att Klabbe kan vila i frid.

Sida 1 av 385
  • Tjänstgörande redaktör: Martin Schori
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Lena Widman
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB