Arkiv för tagg allsvenskan

- Sida 1 av 136

This is allsvenskan

av Robbie Lauler

Jag har gnällt en hel del på allsvenskan i år.
Jag har sett tendenser länge som inte har känts bra.
Årets sista kvalmatch blev tyvärr ännu en sorglig bekräftelse att min dåliga känsla är rätt.
////
Halmstads BK är klara för allsvenskan efter en heroisk ”sista minuterna”-vändning, 0-1 till 2-1, jag gratulerar HBK, jag gläds med min gamle tränare från Ljungskile SK, Janne Jönsson, som varit en starkt bidragande orsak till framgången.

Tyvärr är det inte Halmstads triumf vi pratar om nu, utan de svarta scenerna på Olympia där ett gäng fega kryp gav sig på Helsingborgs enda målskytt i matchen, Jordan Larsson, efter slutsignalen.

Tränarens son, Henkes pojk, familjen Larsson som har gjort så oerhört mycket gott för HIF i ett större perspektiv. Det var deras insatser som maskerade våldsmännen i dag pissade på. Fy fan.

Var var vakterna, polisen, säkerheten? Det är oförsvarbart uselt av arrangerade förening Helsingborgs IF. Och hur kunde klubbdirektören knappt få en enda fråga om det i tv-sändningen efteråt? Det är en av de största skandalerna vi har sett i allsvenskan – igen. Maskerade fans använder våld – slag utdelades – mot egen spelare.

De maskerade våldsmännen kan egentligen aldrig kallas för supportrar. Enligt sunt förnuft ska deras agerande diskvalificera dem.

Men så fungerar det inte runt svensk fotboll.

I deras skruvade verklighet har de agerat som de allra trognaste fansen. I firmakulturen som finns runt storklubbarna ingår det nämligen att markera på ett så här sjukt sätt. Vi såg liknande scener på Tele 2 Arena i höstas när Djurgårdshuliganer försökte bryta ett derby genom att slåss med polis. Firmakulturen är alltjämnt stark runt allsvenskan.

Det här kommer inte att försvinna, tvärtom. Det är en del av svensk fotboll. Blir resultaten tillräckligt dåliga för det egna laget så accepteras det bredare. Då rycker även en del riktiga, engagerade, supportrar, på axlarna, ger sitt tysta stöd. Är resultaten tillräckligt usla…bra att någon gör något…och så vidare.

Ingen blir gladare än jag om det här har förändrats, eller om det är på vägt att förändras men det är tyvärr inte de signaler jag får. Och det var inte det vi såg på Olympia denna sorgliga eftermiddag när våldsscener och maskerade män satte punkt för allsvenskan 2016.

Här står vi, hösten 2016

av Robbie Lauler

Efter en rörig sommar där EM, OS och semester har avlöst varandra är det nu dags att kliva upp i sadeln på allvar igen för att ta den allsvenska hösten i mål.

Jag gör det med blandade känslor. Jag var på Swedbank stadion i går, det var en fantastisk match, en seger inte bara för Malmö FF utan för fotbollen.

Men:

Allsvenskan – som jag följt som supporter sedan jag var sex år, siktat mot som spelare under -90-talet och bevakat som journalist hela 2000-talet – är i dag en trasig fotbollsliga som jag är allvarligt bekymrad över.

Våldet har länge varit representerat genom storklubbarnas firmor som fortfarande lever och frodas. Även om uppgörelserna oftast sker bortanför arenorna är våldet ständigt närvarande i form av de stora polisinsatser som krävs för att hålla supportergrupper åtskilda under högriskmatcher (de är många i dag).

Polisbrutalitet är en annan ständigt aktuell fråga, fotbollsmagasinet Offside satte strålkastarljuset på detta i våras, hittills har polisen inte bemödat sig att ens kommentera den allvarliga kritik som min före detta kollega Oskar Månsson lyfte fram. Med tanke på att polisens organisation just nu synas på många andra områden är det högst önskvärt att även denna aspekt tas på allvar.

Hatet är numera allmänt accepterat även utanför firmorna, i de bredare supportergrupperna. Här springer alltså vuxna män (bara män?) runt och skriker att de hatar ett annat fotbollslag iförda skidmasker och rånarluvor. Det hade möjligen gått att förstå om det handlat om 15-16-åriga kids med stökiga hemförhållanden och stängda fritidsgårdar som i brist på annat släppte ut frustrationen men vi talar om fullvuxna karlar som gör samma sak. Inte sällan är droger och alkohol utlösande faktorer, och i de fall det handlar om rena missbruk kan jag bara önska att fler tog del av den resa jag själv har gjort: Det går att vända ett destruktivt liv till något bättre.

Pyroteknikdebatten har lagt sig då matcher inte har försenats i samma omfattning som i fjol. I går buades Malmös Ultrasgrupper ut av delar av övriga publiken när det tändes bengaler under mötet med IFK Göteborg. I slutet av matchen hissades en banderoll i klacken som hänvisade till Norge där pyroteknik nu ska legaliseras. Att tillåta de nödbloss som brann på Swedbank i går är dock inte aktuellt i Norge och lär aldrig bli i Sverige heller. Om en kompromiss ska hittas (likt den i Norge) måste båda sidor bjuda till, även Ultrasgrupperna själva. Tveksamt om de är intresserade av det, rätta mig om jag har fel? En kompromisslösning är hursomhelst önskvärd, så länge pyrotekniken som används är olaglig kan i alla fall inte jag försvara den eller uppmuntra den eller se den som en stämningshöjande faktor.

Matchfixningen är alltid närvarande kring svensk fotboll, jag känner till allsvenska matcher under 2013-2014 som var uppgjorda. I Jönköping fick vi förmodligen se en ny sida av den spelrelaterade brottsligheten när en 17-åring avbröt mötet mellan Jönköpings Södra och Östersunds FK. Här pågår både en rättslig process samt den fotbollsjuridiska om vilket slutresultat det ska bli. Efter Disciplinnämndens välmotiverade beslut att ge segern till ÖFK har J-Södra överklagat till Besvärsnämnden. Jag bevakar frågorna intensivt och är tacksam för alla tips.
Vad jag tror?
Jag tror att 17-åringen är en del av ett större sammanhang och jag ser det som ett ärende för Riksenheten mot korruption. Och jag tror att Besvärsnämnden river upp beslutet och går på 1-1 som slutresultat om J-Södra kan argumentera vettigt för att 17-åringen inte var deras supporter utan en neutral besökare som vistades på hemmasektionen. Och jag tror att Mats ”Jag-har-inte-läst-domen-men-jag-sågar-den-ändå” Enquist behöver lära sig vad juridik är, det finns säkert någon kurs att gå innan Besvärsnämnden är klara med sin bedömning.

Lägg därtill årets sportsliga haveri där inte ett lag är kvalificerat för Europacupernas gruppspel, därmed bröts en fem år lång positiv trend och allsvenskan tappar på rankingen. Inte alls bra för svensk fotboll.

Spelarförsäljningarna från allsvenskan till utlandet är en annan dyster historia. För det är ju inga storklubbar spelarna skeppas iväg till. Marcus Rohdén hamnar i Crotone, Gustav Engvall i Bristol City och Vidar Kjartansson i Maccabi Tel Aviv. Just det här området är egentligen värt en större analys, låt mig återkomma till det.

Nio av sexton lag har i dag plast som underlag, Malmö FF:s förslag om att förbjuda konstgräs (något jag själv föreslog redan i våras) röstades ned av majoriteten, intresseorganisationen Svensk elitfotboll ska nu ”utreda” frågan om hybridgräs men vad är det för förutsättningar när majoriteten ändå vill fortsätta att tillåta plasten?

Sammantaget är detta en bild av en fotbollsliga med enorma problem men den fotbollsjournalist som påpekar det på sociala medier får snabbt en brölande mobb efter sig som inte drar sig för rena personangrepp för att tysta oliktänkande (det kan ses som en del av den allsvenska hatkulturen). Metoden känns igen om man läser Gellert Tamas utmärkta reportagebok ”Det svenska hatet” som just nu distribueras via Aftonbladet plus. Definitivt värd en krona.

Det finns förstås en hel del att se fram emot också.

Guldduellen Malmö FF vs IFK Norrköping är en svensk fotbollsklassiker där jag inte tänker missa en match. Parallellt pågår duellen mellan AIK och IFK Göteborg om den tredje Europaplatsen. Till sist en duell i botten där Helsingborg och Gif Sundsvall med flera slåss om att undvika kvalplats. Just den är kanske inte så rolig men desto viktigare för inblandade klubbar.

Ungefär där står vi, hösten 2016.

Ser inga skäl att sparka Alm

av Robbie Lauler

När det kommer till att söka svar på hur ett bolag eller en fotbollsklubb sköts är det naturliga att titta i toppen, på styrelsen, klubbledningen.

AIK:s högsta höns är i dag Mattias Grundström och Jonny Jergander. Grundström är ordförande i AIK Fotboll AB, Jergander i AIK FF. Jergander valdes till ny ordförande i våras, och har alltså inte suttit länge alls. Det är svårt att så tidigt utkräva något direkt ansvar från Jerganders sida (som även sitter i AB-styrelsen).

Inte heller Grundström har suttit som ordförande särskilt många månader men han har varit vice ordförande bakom Johan Segui desto längre, och ska vi bestämma oss för vilka som sitter på makten i AIK sedan en längre tid är det Grundström och Segui vi landar på.

Det är Grundström och Segui som är ansvariga för att det ser ut som det gör i AIK, oavsett om man tycker att AIK fungerar bra eller dåligt.

Styrelsens viktigaste uppgift i alla bolag är att tillsätta VD för att sköta den dagliga verksamheten. Grundströms och Seguis styrelse anställde i sensomras Mikael Ahlerup som VD. Ahlerup har inte hunnit jobba ett år ännu, vilket är extremt kort tid i VD-sammanhang. Ingen som vet något om bolagsstyrning eller fotbollsklubbar kan med trovärdighet kräva att Ahlerup ska ha hunnit åstadkomma några avgörande resultatförändringar på den tiden. Det enda man med säkerhet kan säga är att om Grundströms och Seguis styrelse skulle vilja göra sig av med VD:n redan efter nio månader så är de ansvariga för en total felrekrytering i somras. Eller så begriper de inte vad en VD:s roll, uppgift och möjligheter i ett aktiebolag/fotbollsklubb är.

Samma sak när det kommer till chefstränaren Andreas Alm. Varken Grundström eller Segui har någon fotbollskompetens att tala om, det tror jag inte ens att de själva skulle påstå. De kan förstås läsa en tabell men ingenstans i deras CV går att hitta något som pekar på några fotbollskunskaper. Inte heller Mikael Ahlerup blev VD i AIK för hans fotbollserfarenheter utan Ahlerup anställdes då han varit framgångsrik som företagsledare inom andra branscher.

Fotbollskompetensen i AIK:s ledning ovanför tränarteamet finns hos sportchefen Björn Wesström. Han har åtminstone en hyfsat gedigen bakgrund inom fotbollen.

Om det är så att Björn Wesström anser att Andreas Alm plötsligt, mitt under pågående säsong, inte längre duger som AIK-tränare, och har rapporterat detta uppåt i organisationen, då är det naturligt att VD Ahlerup och styrelse Grundström/Segui agerar i någon riktning gällande tränarfrågan.

Det är den enda rimliga förklaring VD/styrelse kan komma med om de väljer att göra sig av med Alm.

Det finns ett godtagbart scenario till: Det är om en väsentlig del av spelartruppen har vänt sig mot Alm, och kommunicerat detta till klubbledningen/styrelsen.

Wesström eller spelarna är de enda som med trovärdighet kan begära ett tränarbyte i det här läget. Sedan kan i så fall VD/styrelse agera utifrån det.

Har Björn Wesström slagit larm? Har en väsentlig del av spelartruppen protesterat? Om inte, ja i så fall skulle beslutet enbart tas av personer som inte har kompetens att ta sådana beslut.

Min bild utifrån är glasklar: Andreas Alm har gjort ett mycket bra jobb i AIK under lång tid, han gör fortfarande ett bra jobb med en begränsad spelartrupp. Om det inte finns ett stort missnöje bland spelarna, om Björn Wesström inte har slagit larm, då finns det ingen som helst anledning att AIK sparkar en trotjänare som gjort sitt yttersta för AIK under över sju års tid. För då agerar de som i så fall sparkar honom inte utifrån vad som är sportsligt bäst för bolaget/klubben utan av andra orsaker.

Det finns ytterligare en potentiell utgång av hela historien: Att Andreas Alm helt enkelt förekommer ett beslut om att han ska sparkas genom att säga upp sig själv för att hoppa på ett jobb där styrelsen visar större förtroende för honom. Det får jag i så fall återkomma till i nästa inlägg.

Vad fan håller vi på med?

av Robbie Lauler

Fick mejl från Arne Fredholm, ordförande i Stockholms domarkommitté i går kväll.

Han är upprörd och frustrerad, och det blir jag också när jag läser (även på ordförande Fredholms eget språkbruk om jag ska vara ärlig).

Vad fan håller vi på med?

Den här verkligheten för fotbollsdomare – som SVT också beskrev i en granskning härom veckan – måste vi gemensamt vrida tillbaka.

Det går inte att ha en sådan respektlös attityd mot fotbollsdomare i längden.

Domaren kommer till matchen för att göra sitt bästa – respektera det.

Vi har de domare och den domarkvalitet vi förtjänar – punkt.

Domarkvaliteten i Sverige är skyhög jämfört med de flesta andra fotbollsländer.

Om vi ändå vill förbättra domarstandarden är knappast våld, hot och hat vägen framåt. Konstruktiv kritik, absolut, men lösningen är att göra yrket mer attraktivt, att locka fler multibegåvningar som Jonas Eriksson, att få ett större urval av personer att välja mellan.

Det är dags för en attitydförändring från de aktivas sida, spelare, tränare, från publiken, fansen, från klubbledarna och från medierna. Det går inte att hålla på med uttalanden som Björn Wesströms om snickaren som inte kan slå i spiken. Det är dags att börja acceptera alla domslut, att på allvar förstå att domare kommer göra misstag i matcher men inget blir bättre av att bemöta dessa misstag med våld och hot, hat och raseri.

Att vara fotbollsdomare, särkilt på högre nivå, är fruktansvärt svårt. Om du inte begriper det, ställ där dig själv och döm om du inte är nöjd, svensk fotboll behöver fler domare.

Här är Arnes mejl, jag håller som sagt inte med om allt han skriver, det behöver man inte göra men nog finns här ett perspektiv kring domarnas situation som förtjänar att lyftas, för fotbollens skull:

”Hej!
Jag heter Arne Fredholm och är ordförande i domarkommittén i Stockholms fotbollförbund. En för tillfället väldigt frustrerad sådan. Du, som alla andra, vet vad som hänt i Göteborg de senaste dagarna. Först i matchen mellan Göteborg och Malmö och sedan mellan Häcken och Malmö.

Här i Stockholm fick en 19-årig domare bryta en match i P18/19 efter våld och verbal förnedring. Detta var i fredags kväll. Igår (lördag) blev en 20-årig domare skallad av en spelare som straxt innan hade blivit utvisad. Tidigare i matchen avvisades ledaren i det aktuella laget grovt. Detta var en match i div 7.

Vi inom fotbollen måste agera hårdare mot detta. Även ute i landet har det blivit värre. Där är det dessutom brist på domare. Jag har idag sökt mina kollegor runt om i landet och kan konstatera att av de som svarat (Västernorrland, Uppland, Östergötland och Dalarna) är det bara Norrlänningarna som inte haft några incidenter hittills i år.

Nu måste alla (makthavare, media, klubbar, ledare) gemensamt ta tag i den brist på respekt som finns inom fotbollen.

Läs gärna mina (något frustrerande) rader på http://blog.fredholm.biz

Jag hoppas du kan ta upp detta på ett eller annat sätt”.

Hatkulturen är våldsmännens syre och sammanhang

av Robbie Lauler

I vintras fyllde jag 40. Den största nackdelen med att bli gammal är att håret slutar växa på skallen för att gro på ryggen i stället. Uppe på mitt huvud slår inte ens ogräs rot längre, vad det verkar.

Dessbättre är fördelarna med att bli äldre betydligt fler.

En konkret fördel är att det går att hålla två saker i huvudet samtidigt. Att hålla två tankar i huvudet samtidigt är nödvändigt för att navigera genom den debatt som alltid uppstår i efterdyningarna till att våldsmän på olika sätt förstör allsvenska fotbollsmatcher:

* Å ena sidan riskerar det alltid att bli ordningsstörningar och bråk där stora mängder människor samlas (läs; nattklubbar, festivaler, demonstrationer med mera).

* Å andra sidan, när det kommer till idrott, är problemen överlägset störst runt fotbollens storklubbar, och det beror delvis på att hatkulturen är som starkast där. Det var knappast en slump att det kastades en ”banger” från IFK Göteborgs läktare mot just Malmö FF:s Tobias Sana, och inte mot MFF:s Pa Konate eller Jo Inge Berget. I hatkulturen ingår att hata spelare som lämnat egna storklubben för den andra storklubben.

Hatkulturen tar sig många andra uttryck, den drar till sig män som säkerligen hade stökat i andra sammanhang ändå, den förklarar varför en del supportrar till Blåvitt, Malmö, AIK, Djurgården, Hammarby och Helsingborg med flera slåss mot varandra, medan supportrar till låt säga Sundsvall och Kalmar inte gör det.

Hatkulturen försvaras och förstärks även i bredare supporterlager och supporterklubbar eftersom hatet anses hålla rivaliteten mellan storklubbarna vid liv, och den rivaliteten anses nödvändig för fotbollsupplevelsen.

Men idrott med dess redan inneboende starka känslor är i grunden helt fel forum för hat, rivaliteten runt just fotbollsallsvenskan behöver inte förstärkas utan tonas ned. Hatet blir syret och sammanhanget för män som inte klarar gränsdragningen.

Ett aktivt arbete bland supportrarna för att minska hatet och rivaliteten skulle inte lösa alla problem – i stora folksamlingar finns alltid risken att det sker elände – men våldet runt fotbollsmatcher, på läktare, mellan supportrar hade minskat, man behöver inte ens fyllt 40 för att inse det.

Polis och rättsväsende har en uppgift att identifiera och lagföra individer som begår brottsliga handlingar på och runt arenorna – fotbollen har en stor och bred attitydförändring att göra, det finns otaliga exempel även från klubbföreträdare och i medier där gränser har passerats, där vi har spätt på hat och rivalitet i samband med stormatcher genom dåliga formuleringar (jag är garanterat inte oskyldig själv) men det är aldrig för sent att rannsaka sig, att göra det bättre framöver.

För mycket begärt?

av Robbie Lauler

Matchfixning är verkligen en fråga som har svårt att ta tag i människor.

Jag vet inte hur många artiklar och krönikor jag har skrivit i ämnet genom åren men det är många kan jag lova: Den senaste handlar om Uppdrag Gransknings tredje reportage i serien (UG har aldrig tidigare bevakat fotboll så här intensivt vilket är bra).

Men de breda reaktionerna uteblev även denna gång, jag tror inte ens att programmet trendade på Twitter (det berodde kanske på att UG krockade med Champions League och hockeyslutspelet, vad vet jag).

Nu är Twitter visserligen inget bra verktyg för att mäta vad vanligt folk bryr sig om men jag märker ointresset på reaktionerna jag får. Eller inte får, rättare sagt. Inte ens den här initierade beskrivningen väckte någon bredare debatt, trots den ruskiga bild en ung fotbollsspelare målar upp.

Kanske beror det svala mottagandet från allmänheten på att det hittills bara finns en enda fällande dom, kanske beror det på att händelserna som beskrivs sker för långt ner i seriesystemet: Det handlar om division ett och två, men det finns även polisanmälda matcher i superettan och personligen tror jag att det har skett åtminstone en handfull gånger i allsvenskan och svenska cupen men jag har just nu inte på fötter för att peka ut enskilda aktörer och klubbar under utgivaransvar. Det skulle vara allvarliga anklagelser, det är förhållandevis stora föreningar involverade.

Precis som jag skriver i senaste krönikan, önskar jag att spelare, klubbledare och domare gav sin version av vad de har varit indragna i, i den mån det inte hotar någons personliga säkerhet. Matcherna ligger i dag ett par år bak i tiden även om matchfixningen fortfarande antas pågå för fullt i division ett-serierna som ses som ett riskområde enligt Svenska Fotbollförbundet.

Energi och frustration många fans lägger på hederliga domare och diverse konspirationsteorier efter bedömningssituationer som gått favoritlaget emot kan gott kanaliseras till de betydligt färre men mer relevanta avarterna som verkligen är ett hot mot svensk fotboll och svensk fotbolls trovärdighet.

Men det kanske är för mycket begärt att alla fotbollsälskare ska resonera enligt den logiken?

Brwa, bättre, Nouri

av Robbie Lauler

Ibland produceras konst som får alldeles för lite uppmärksamhet. Det kan vara filmer som Kick-Ass av Matthew Vaughn, det kan vara skivor som Kaos & Skrål med Strebers.

Eller – vilket det här blogginlägget ska handla om: Mårthen Bergmans långa poddintervju med Östersunds mittfältare Brwa Nouri.

Vi skulle kunna nöja oss med att konstatera att 29-åringen har en brokig bakgrund. Det vore dock en stor underdrift.

Som 15-åring dömdes Nouri för olaga tvång efter den uppmärksammade ”galgningshistorien” i ett av AIK:s juniorlag. 19 år gammal fälldes han för narkotikabrott, kort därpå fick han lämna Gnaget efter att ha vägrat ta ett blodprov. Anledningen var att Nouri redan fastnat i drogberoende.

Kanske inga nyheter för den som följer svensk fotboll, Brwa Nouri har aldrig gjort någon hemlighet av sitt förflutna, eller hur han fick hjälp av Dalkurd att resa sig ur sjukdomstillståndet. Mycket av det här pratar han om i poddintervjun med Mårthen Bergman, och det ledde också till rubriker i flera medier i vintras, däribland Aftonbladet.

Vad som inte får plats i artiklarna men som framgår tydligt om man lyssnar på hela tvåtimmarssamtalet är att Brwa Nouri är en människa med väldigt mycket vettigt att säga.

Jag skulle vilja dra det så långt som att det är en av de bättre intervjuerna som någonsin har gjorts med en allsvensk fotbollsspelare.

För det första har vi att göra med en skön jävla lirare, det kan vi slå fast direkt. Han kittlar i alla fall mina värderingar.

Brwa Nouri är mittfältaren som liknas vid Xavi och skrev på för Östersunds FK med motiveringen:
– Efter min första träning med ÖFK skulle vi ha möte, och jag kom dit i Che Guevara-tröja. Kanslichefen Lasse Landin – en kille i 60-årsåldern – pekade på den och sa: ”Fan, vilken fin tröja. Det gillar vi här uppe”. Det var då jag insåg att klubben verkligen var speciell.

I podden får Brwa Nouri frågan hur han vill använda sin position som offentlig person?
– Om någon frågar mig ”Hur gick matchen?” då vill jag svara ”Viva la revolution”. Den kampen vill jag ta.

Om den här kampen pratar Brwa Nouri i en god halvtimme, och den handlar – som så mycket annat i Sverige och världen just nu – om invandring och flyktingar, främlingsfientlighet och rasism:
– Jag kan gå till frisören för att klippa mig, lägga snusdosan på bordet och de kan fråga: ”Är du redan svensk?”. För mig är det grov rasism. Jag har bott här i 29 år. Varför ska jag få höra den frågan? Men det är inte hos frisören jag ska ta min strid. Striden kan jag ta i den här podcasten. Sedan kan folk tycka att jag är något på spåren eller att jag fortfarande är dum i huvudet.

Det är ovanligt men välkommet att höra allsvenska fotbollsspelare prata om sådana här saker, och framför allt sätta det i ett större perspektiv på ett lika enkelt som självklart sätt:
– Svenskarna uppfann inte Sverige, kurderna uppfann inte Kurdistan. Men världshärskarna har dragit linjer och sagt ”Det här är vårt”. Visst, de har byggt lite byggnader och gjort en civilisation av det men vi på jorden bör vara ett enat och gemensamt folk. Visst får man känna en samhörighet med sitt folkslag men att se annorlunda på andra människor – ni får inte komma in här – jag tycker att det är väldigt skevt från början.

Brwa Norui tar egna klubben som exempel, och påpekar att Östersund har spelare från 14-15 nationaliteter, och det är ett utmärkt exempel på vad allsvenskan egentligen är: Hela världens allsvenskan.
– De säger att det inte kommer funka med så många invandrare i Sverige, så många nationaliteter. Men vad fan: Vi tog oss till allsvenskan. Vi pratar alla samma språk. Om fotbollen kan integrera så bra, hur dumt är inte samhället då om man säger ”Det här ska vara vårt”?

Allra mest snackar Brwa Nouri fotboll, och han gör det på ett underhållande sätt. Lars Lagerbäck blir ”Lasse Lagerboss”, och när Erik Hamréns namn dyker upp bjuds vi på en skön anekdot.
– I början av januari var jag i Solna centrum, så såg jag Erik Hamrén, han gick in på Swedbank. Så jag bara ”Nu jävlar ska jag gå och visa honom att jag har shining”. Men nu ska ju han dra i sommar så det var väl lika bra att jag inte sa någonting. Det var massa folk inne på banken och de hade bara trott att jag var en idiot som pratade massa strunt.

Brwa Nouri berättar också om sin tid som så kallad SUPERTALANG men det jag fastnade för vill jag gärna sprida vidare till alla unga tjejer och killar därute, ni som har drömmar och ambitioner: Det går alltid upp och ner, precis som Brwa Nouri säger:
– När jag kom till AIK var jag sämst i P13-laget. Jag var bänkad. Spelade i andralaget. Men något i mig sa: ”Hitta den som är bäst. Jaga honom”. Sex månader senare var jag bäst. Ursäkta min kaxighet, jag försöker vara ödmjuk men sanningen är sådan. Sedan: En innermittfältare i förstalaget kunde inte komma, han skulle spela hockeymatch, och jag fick chansen. Efter det gick det spikrakt uppåt tills jag blev seniorspelare.

Under juniortiden hade Brwa Nouri en viss Mikael Stahre som tränare. I dag är han besviken på sin ”broder”:
– Micke hjälpte mig otroligt mycket. Han lärde mig att spela fotboll. Sedan blev jag besviken när han gjorde IFK Göteborg till ett tjongarlag. Jag ber om ursäkt men det känns konstigt att han gick från att lära mig att bli extrem i min fotboll, till att bli cynisk och tänka på resultat.

Jag ska inte röja ut hela Mårthen Bergmans intervju men jag hoppas att jag väckt tillräckligt med intresse för att ni ska lyssna vidare. Ni har en länk här.

Två miljoner kom i skymundan

av Robbie Lauler

Efter en lugn start, en bra vår och sommar börjar det bli mycket skit runt allsvenskan igen.

För mycket skit.

Det är bara att erkänna det.

Reportage som kändes helt feltajmade i våras speglar tyvärr verkligheten bättre i dag.

Så när Svensk elitfotboll under söndagskvällen skickar ut ett pressmeddelande att allsvenskans totalpublik i år uppgår till över två miljoner människor (nytt rekord) är det svårt att enbart glädjas över det just nu – trots att Sef:s Ola Rydén triumfatoriskt pratar om ”en ny milstolpe”.

Senaste matcherna har det kastats brinnande bengaler i publikhav, maskerade män har blivit en del av arenamiljön, supportrar har misshandlat andra supportrar på läktaren, det har varit bråk utanför arenor och sjungits de värsta av ramsor.

Lägg därtill uppskjutna avsparkar och upprepade förseningar på grund av pyrotekniken vilket egentligen är en annan diskussion men kommit att påverka själva spelet på planen negativt.

Det behövs inte särskilt många fler incidenter för att det bestående minnet av fotbollsåret 2015 blir ett år av våldsamheter och stökigheter.

Argumentet ”Det har blivit bättre” är fortfarande giltigt, jag påstår inget annat, backa ett par år och det var ännu värre. Men samtidigt minskar samhällets toleransnivå för ordningsstörningar i samband med fotbollsmatcher, och reaktionerna från ”sittplatspubliken” blir allt fler och starkare.

Det är sant att en del av problematiken finns i Stockholm men det är bara att titta på senaste tidens händelser och vi kan pila in både Göteborg och Borås på den här kartan.

Ett antal så kallade högriskmatcher återstår, jag hoppas att när de är spelade och den värdiga mästaren är korad, att det här inlägget framstår som alltför dystopiskt betraktat genom backspegeln.

Men jag är uppriktigt sagt orolig.

Skarpt läge för allsvenskan när MFF dundrar vidare i Europa

av Robbie Lauler

Jag ska inte inbilla mig att jag kan sätta ord på känslorna som föreningen Malmö FF och alla deras supportrar måste ha känt i går kväll: Celtic var aldrig ens nära.
Som neutral betraktare kände jag stolthet över ett allsvenskt lag som presterar på den här nivån, som neutral betraktare känner jag också att det finns en sak som behöver diskuteras:
Vad händer nu med allsvenskan?

Det finns naturligtvis många olika förklaringar till att Malmö FF gör det igen. Mest avgörande är att en sönderköpt trupp blev ett LAG bestående av spelare från jordens alla hörn på bara några månader.

Norges bästa tränare, Åge Hareide, och Sveriges skickligaste värvare, Daniel Andersson, kan inte – jag upprepar kan inte – hyllas nog för det.

Bolltrygga och mentalt starka spelare som Nikola Djurdjic och Vladimir Rodic tog Malmö in i matchen i Glasgow, de löste upp knutarna offensivt hemma i Malmö.

Enoch Kofi Adu kom tillbaka från avstängning för att dominera mittfältet och Malmösonen Markus Rosenberg var (som alltid när det gäller som mest) kronan på verket i det här internationella fotbollsbygget.

Det var så hörnan som tog Malmö FF till Champions League skapades, det var på den hörnan Yoshimar Yotun hittade Markus Rosenbergs axel, en axel som tog Malmö FF till Champions League igen.

Andra spelare tog mer uppoffrande huvudroller: Oscar Lewicki gav bort en halv kind, Anton Tinnerholm satte klockspelet i pant, Jo Inge Berget orkade knappt ta sig av planen när han byttes ut på tilläggstid efter att ha sprungit som det inte fanns någon morgondag och Felipe Carvalho…ja ni såg ju själva satsningen efter 2-0 när han kastade sig över kameramän och publikvärdar rakt in i folkhavet.

Publiken ja. De är förstås värda ett eget kapitel. De hoppade och sjöng, vrålade och visslade så att den där hemmaborgen måste rubbats i sitt fundament. Framför allt läste de spelet föredömligt när de uppmärksammade domaren på att Celtics viktigaste försvarsspeleare Virgil van Dijk petat undan en boll som gått död. Holländaren fick spela större delen av matchen med ett gult kort i bakhuvudet.

När Malmö FF nu stormar in i den galet penningstinna Champions League-turneringen för andra året i följd – och garanteras ytterligare 150 miljoner att lägga till ett eget kapital som vid årskiftet låg på över 200 millar – är det klart att vi måste kunna diskutera vad det innebär för maktbalansen i svensk fotboll på kort och lång sikt. Hur påverkas den traditionellt jämna och breda toppstriden i allsvenskan, det som varit ligans signum och styrka utöver publikintresset?

Är det som var bra för svensk fotboll igår, dåligt för svensk fotboll i morgon?

Innan jag ger mig in i den debatten vill jag påminna om alternativen: Det fanns inga.

Malmö har tagit sig dit de är på egen kraft, andra föreningar hade samma möjligheter att lyckas. På så sätt är diskussionen som nu uppstår meningslös, det fanns inga andra alternativ.

Malmö FF har heller inte stått i vägen för något lag.

IFK Göteborg, AIK och Elfsborg hade chansen att kvalificera sig för Europa League i år men lyckades inte med det. Deras satsningar höll inte, värvningarna för svaga, tränarnas taktik inte tillräcklig, intäkterna för låga, sponsorerna för få och så vidare, och så vidare. Malmö har under två års tid varit bättre på allt det där, se och lär.

Varken Blåvitt, Gnaget eller Elfsborg lyckades ta ett mindre steg i år än det steg Malmö FF tog i fjol för att den vägen närma sig, här finns alltså inte något att klaga på, de andra har sig själva att skylla.

Egentligen ska de tacka Malmö FF som nu ror hem viktiga rankingpoäng för framtiden.

Med det sagt så räcker det att titta på staplarna här för att inse att saker kommer att förändras ytterligare i och med gårdagskvällen.

Ett CL-år är inget CL-år men två CL-år innebär så stora intäkter och en så överlägsen position gentemot konkurrenterna att det känns som att MFF nästan måste haverera fullständigt för att inte dominera allsvenskan de närmaste fem åren, typ.

Bra eller dåligt för svensk fotboll?

Mest bra förstås eftersom motsatsen varit sämre och alternativen inte var några alternativ men det ställer stora krav på toppkonkurrenterna här och nu, med start i dag:

Den som vinner årets allsvenska (Malmö lär inte göra det, för långt efter och för många lag framför) har en satsning mot Champions League att rodda ihop. De som tar hand om Europaplatserna behöver klara en satsning mot Europa League för att jämna ut sakernas tillstånd.

Det finns inga marginaler längre, det är skarpt läge när det gäller att ta rygg på Malmö FF.

Lathund i spelarbetyg

av Robbie Lauler

1. Ett matchbetyg är en bedömning av en spelares enskilda match, inte en sammanfattning av en enskild spelares karriär.

2. Jag ser cirka hundra matcher live per år med olika lag. Det involverar ditt lags spelare men också alla andra spelare.

3. Ni ser ibland matcherna i en hoppande, sjungande, rykande klack, eller på tv – jag sitter på arenans mest överskådliga plats (att bedöma en fotbollsmatch från tv:n är i princip omöjligt, kameran följer bollen och en spelare har bollen i snitt en minut av 90 men fotboll och betygsättning handlar handlar väldigt mycket om spelet utan boll).

4. För mig är allt objektivt. Jag har inga favoriter när det gäller betygsättning. Jag försöker bara göra en så rättvis bedömning som möjligt. Jag sågar när det behöver sågas, och hyllar när det är förtjänat.

5. Jag har ingen dold agenda, jag ser allt för vad det är.

6. Jag konfererar med väl insatta kollegor, och vi kommer fram till konsensus i alla betyg.

7. Matchbetyg är ingen exakt vetenskap, det är ett diskussionsunderlag fast inte diskussioner med mig på Twitter i absurdum, utan helst kompisar emellan som när ni diskuterar om en film varit bra eller dålig efter bion.

8. Kriterierna för betyg på Sportbladet för allsvenskan i fotboll är:
+ – Dålig.
++ – Godkänd.
+++ – Bra.
++++ – Mycket bra.
+++++ – Landslagsklass.
(Mål eller direkt avgörande prestationer, även defensivt, kan per automatik ge ett extra plus, precis som direkt avgörande misstag kan sänka ett betyg).

9. Jag har ibland funderat på betygen i upp till tre timmar innan publicering, och kommer bara i extrema undantagsfall (eller vid tryckfel) att ändra mig. Redan när jag ser startelvan börjar jag fundera på vad denna position i denna match kommer att innebära för den enskilda spelaren.

10. Att jag ska behöva ägna upp till 14 timmar efter publicering för att diskutera ett enskilt betyg med olika fans är inte rimligt men jag är beredd att ta det för att försvara mitt betyg. Anton Tinnerholm var en etta mot Celtic men kan ändå vara närmare landslaget än vad Emil Salomonsson är, se punkt ett.

Sida 1 av 136
  • Tjänstgörande sportredaktör: Jonathan Ekeliw
  • Sportchef: Pontus Carlgren
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB