Låt Madeleine vara

Madeleine.

Jag känner Madeleine. Jag träffar henne i Luleå på somrarna. Oftast på någon konsert eller jazzklubb. Hon har alltid perfekt målade läppar. Hon är det mest försynta Luleå äger. Samtidigt det starkaste.

För Madeleine döptes inte till Madeleine – utan till Jan-Olov. Madeleine tar sig friheten att rymma ur det fängelse som förväntningarna på könen låser in oss i. Madeleine vill ha kjol och läppstift och örhängen, så då har hon det. Det är inget som behöver kommenteras. Det är självklart. Där kommer Madeleine.

Madeleine (Jan-Olov) vill heta Madeleine även officiellt, alltså lägga till det som extranamn. Det får hon inte för Skatteverket, eftersom Madeleine av tradition är ett kvinnligt namn. Just det. Det är liksom det som är meningen. Jan-Olov vill ha sitt kvinnonamn.  ”Vem störs av att jag byter namn”, säger han.

Det undrar jag också. Däremot har vi anledning att störas av att Sverige har myndigheter som anser sig ha rätt att bestämma vad vuxna människor ska heta. Det är inte Madeleine som stör samhället. Det är Skatteverket som stör Madeleine. Hennes rätt att leva sitt liv på egna villkor.

Både länsrätten och kammarrätten har gett Jan-Olov rätt att även heta Madeleine. Men Skatteverket ger sig inte. De driver ärendet vidare till regeringsrätten. Storebrorssamhället stavas uppenbarligen inte bara FRA eller Ipred.

Jan-Olov Madeleine Ågren är kvinna när hon vill, man när han vill. Istället för att bli förvirrade, provocerade och försöka rätta in Madeleine i ledet borde vi beundra hennes mod. Lära oss av henne. Inget är givet. Inget ”måste” vara. Valet är ditt. Bara ditt.

Inte skatteverkets.

Åsa