Angående Norberg och Demirbag-Sten
Sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen hösten 2010 har integrationsdebatten i Sverige förändrats. En kritik från höger av det mångkulturella har börjat få fäste.
På Aftonbladets ledarredaktion bestämde vi oss förra vintern för tre saker:
Vi ska synliggöra det som sker.
Vi ska försöka höja det politiska priset för dem som använder sig av hatretorikens tankefigurer.
Vi ska argumentera för öppenhet, tolerans och ett mångkulturellt samhälle.
Det har vi gjort. I texter som Vi firar mångfald i dag – inte enfald (6 juni 2011) och Snälla, sluta SD-flörta nu (7 juli 2011) beskrev vi just detta – hur delar av svensk borgerlighet lånar bilder och retorik från den främlingsfientliga högern.
Sedan hände Oslo och Utøya. Diskussionen förändrades. För oss blev det än viktigare att uppmärksamma läsarna på vad som pågått och vad som pågick. Vi skrev texter om den ideologiska mylla ur vilken terorristen Anders Behring Breivik är sprungen. Vi menar att det inte går att första händelserna i Norge om man inte inte förstår det politiska klimat i vilket de utförts. Hatretorikens konsekvenser (25 juli 2011), En fascism för vår tid (26 juli), Europa förgiftas (31 juli 2011) och De tror på vår tids undergångsvision (7 augusti 2011) är exempel på sådana texter.
När media för första gången fick stiga i land på Utøya ställde vi oss frågan Hur mycket rasism klarar demokratin? (9 oktober 2011). Delar av svensk höger hade då kommit till slutsatsen att det inte alls gick att diskutera Breivik och dåden i Norge i termer av högerextremism.
I Norge var tendserna liknande. Vänsterekonomen Ali Esbati – som var på Utøya – skrev i höstas på sin blogg om ett norskt samtalsklimat där varje försök att diskutera den rasism som fanns även innan Breivik nu stämplas som ”ett hot mot yttrandefriheten” av extremhögern och högerpopulister. Vår text Hans dåd var politiskt (11 november 2011) berörde denna förändring i samtalsklimatet.
Efter tragedin på Utøya intervjuade vi den brittiske terrorexperten Jamie Bartlett (8 augusti 2011). Han sa i intervjun att ”Breivik hade på grund av det politiska klimatet större anledning att tro att han faktiskt hade stöd för sina handlingar, än vad han hade haft för tio år sedan”.
I ett blogginlägg med titeln Varför det är dåligt att Sverige blir som Danmark (16 februari 2012) preciserade vi närmare hur och när den demokratisk högern flörtat med den extrema högern.
I april skrev vår politiska chefredaktör, Karin Pettersson, två texter på det temat – Breiviks hat mot en sexmånaders bebis (20 april 2012) och Dags att välja sida (27 april 2012). Texterna skrevs efter att Paulina Neuding – chefredaktör för tidskfriften Neo och kolumnist i Svenska Dagbladet – presenterat en teori om att antisemitismen i Malmö växer i takt med att muslimer föder barn. Ett kollektivt skuldbeläggande, där muslimer beskrivs som en grupp, bärande på värderingar och ideal som är oförenliga med västerländsk demokrati.
Pettersson skrev: ”Terrordådet på Utøya har ruckat på fundamentet till vårt öppna samhälle. Breiviks handlingar kommer, oavsett vi vill det eller ej, att få konsekvenser. Nu avgörs hur.”
Texterna var en uppmaning till den demokratiska borgerligheten att hålla rent, men också en efterlysning av röster från det liberala lägret. Nog borde väl också liberaler oroas över hur liberala kärnvärden öppet ifrågasätts av högern?
I dag kom ett svar, från Dilsa Demirbag-Sten och Johan Norberg, två av svensk liberalisms mest inflytelserika och profilerade tänkare. Läs deras viktiga text på DN Debatt – och särskilt slutorden:
Om vi inte tror på människans förmåga och föränderlighet, vad har vi då kvar av de grundläggande värden från den liberalism som skapade den fria och demokratiska delen av världen?
Vi vill uppmana borgerligheten att besinna vad ett sådant perspektiv kan leda till och vilka krafter som gynnas av det. Och vi vill försäkra alla andra om att det i denna mening inte finns en borgerlig åsiktsgemenskap. I en sådan strid står vi på andra sidan, för traditionellt liberala kärnvärden.