Hela Stockholm ska försvaras
Utanför bussens fönster svischar vinterlandskapet förbi. Det är minus tio och kristallklar luft. Alla halvsover, eller småpratar lågmält. Folk och Försvar 2014 är över.
Carl Bildt skrev i ett blogginlägg i förrgår att världen är större än Dalarna. Det är självklart sant, men samtidigt finns det nog inget svenskare än detta landskap med sina granar och röda stugor, sina fjäll och sin tystnad.
Det är ingen dålig utsiktspunkt om man ska fundera över vad som behöver försvaras och varför.
En gång, för inte så länge sedan, var svaret en värnpliktsarme på flera hundratusen man och cykelskytte. Här i dalaskogarna skidade pigga värnpliktiga (skidorna kallades populärt ”vita blixten” och påminde lite om avlånga snöskor). Och ville du inte göra militärtjänst fick du skaka galler.
Ibland kanske detta glöms bort när alla nu pratar om hur viktig värnplikten var. Det fanns problem då med…
Idag handlar försvar om det ÖB Sverker Göranson pratade om igår, en ”yttersta garant” mot en ganska diffus och mångfacetterad hotbild. Hur denna hotbild exakt ser ut är svårt att säga, men en sak är helt säker. Osäkerheten och oförutsägbarheten ökar. Till stor del på grund av den oroande utvecklingen i Ryssland, men inte bara.
Jag tar med mig tre saker från årets Folk och Försvar.
Det första handlar om principen att bygga försvaret ”inifrån och ut”, alltså låta försvaret av det svenska territoriet vara politikens utgångspunkt. För ett par år sedan var denna ”nationella dimension” något främst Socialdemokraterna pratade om. Nu verkar det råda närmast konsensus om detta. Så till den milda grad att ingen längre pratar om internationella insatser. Då blir det fel åt andra hållet istället.
Det andra handlar om att värnplikt återkommit i diskussionen. Alliansen avskaffade värnplikten 2010 med tre rösters övervikt och såren har inte läkt än. Varken hos Socialdemokraterna som fortfarande är arga, eller hos Försvarsmakten som inte har någon fungerande personalförsörjning.
Debatten bygger lite på lek med ord, det S förslår är en mer begränsad mönstringsplikt och FP:s förslag är egentligen ett system med reservister. Men färdriktningen är tydlig.
Det tredje är att diskussionen om den svenska försvarsförmågan har nåt en brytpunkt när något måste göras på riktigt. Om inte försvarsberedningen lägger förslag som innebär en verklig förmågehöjning och mer pengar kommer det att bli ramaskri. Hur detta ska lösas konkret är inte lätt men politikerna har pratat in sig i ett läge där de väckt stora förväntningar.
Dessutom är bilden nu grundmurad av att försvaret bara kan försvara Sverige i en vecka när den nya organisationen är på plats tidigast 2023. Nyheten inför konferensen om att bara Stockholm ska försvaras blev också en stor snackis.
Som inriktning känns det något fattigt: Hela Stockholm ska försvaras. I en vecka. Tidigast 2023.
Jag är inte säker på att skattebetalarna är helt nöjda med vad de får för sina pengar.
Folk och Försvar sätter ofta avtryck i svensk debatt. Inte alltid inom försvars och säkerhetspolitiken. Konferensens viktigaste tal kanske ändå var Fredrik Reinfeldts inledningstal.
Det visade att han inte är med i matchen, och att han inte heller vill vara med. Det är en intressant inledning på ett valår.