Den strategiska frågan om kollektivavtalen

IMG_0385
I Fränsta inte långt från Ö-vik gick de anställda i ett Callcenterföretag i strejk för att få kollektivavtal. Den svenska modellen bygger på att facken själva vill försvarar rätten till schysta villkor.

När fackförbundet Byggnads vice ordförande Lars Hildingsson fick frågan om Stefan Löfven inte borde ha kollat upp att det byggföretag han anlitade hade kollektivavtal fanns det bara ett svar att ge.

“Man bör ju alltid ställa frågan om kollektivavtal” sa Hildingsson, och det har han förstås rätt i. Särskilt när det gäller en statsminister och före detta fackförbundsordförande. Men ska sanningen fram är det egentligen en annan fråga som Hildingsson och alla andra försvarare av den svenska modellen med kollektivavtal borde ställa sig. Varför har inte Hildingssons region i Mellannorrland frågat Löfvens byggare om kollektivavtal? Det är nämligen så systemet är tänkt att fungera. Kollektivavtalen är en frivillig – nå ja, konflikträtten är också en förutsättning för modellen – överenskommelse mellan fack och arbetsgivare, och den kommer inte till av sig själv.

Kollektivavtal är inget de anställda får, det är något man kämpar sig till genom sitt fackförbund. Problemet är att i många branscher fungerar det inte längre. Att kollektivavtalen fortfarande täcker en så stor del av arbetsmarknaden beror till stor del på att arbetsgivarorganisationerna inte tappat medlemmar på samma sätt som facken. Det ger schysta villkor för de flesta, men inte för alla och framför allt inte i alla branscher. Småskalig byggverksamhet är absolut en verksamhet där kollektivavtalen inte längre styr villkoren.

Redan när jag för snart tio år sedan pratade med företrädare för Byggettan i Stockholm medgav att de inte längre betraktade villkoren på privatmarknaden som deras ansvar. Egenföretagare och bolag från andra länder gjorde det i praktiken omöjligt att hävda att det borde slutas avtal. Men byggbranschen är inte ensam. Samma problem finns i transportnäringen, i skogsbruket och på restauranger. Det finns exempel på nytänkande, som Hotell- och restaurangfackets system med Schysta Villkor-märkning av restauranger med avtal.

Märkningen ska göra avtalet till ett försäljningsargument. Men Hotell- och restaurang är undantaget. Det typiska är nog snarare att fackliga företrädare knyter näven i fickan och försöker försvara den terräng man fortfarande behärskar. Samt alltså att man hoppas att någon annan – till exempel statsministern eller kommunens upphandlingsenhet – ska lösa problemet.

Man bör ju, som Hildingsson uttrycker saken, alltid ställa frågan om kollektivavtal. Men den strategiska frågan återstår alltså. Hur ska facken samla mod och organisatorisk styrka för att väga kräva kollektivavtal, också till ett byggföretag utanför Ö-vik? Det är trots all inte statsministerns privatkonsumtion som ska rädda den svenska modellen på arbetsmarknaden.

Senaste inläggen