Vi är inte bara störst – vi är bäst också

blog
Två tonåringar vi mötte i den romska byn Pauleasca i Rumänien. Bäcken bakom dem är byns huvudgata. Foto: Magnus Wennman

I dag kom en rolig undersökning från Omni. De har ställt frågan till  ett antal politiker om vilken de tycker är landets bästa ledarsida.

Aftonbladets ledarsida vann överlägset med 29,5 procent av rösterna. Dagens Nyheter kom på en hedrande andra plats med 20,9 procent och ärkefienden Expressen skrapade ihop 3,7 procent.

Till saken hör också att när politikerna listar vilka de tycker att landets bästa ledarskribenter är, så är fyra av nio verksamma på Aftonbladet.

Slutligen har Omni frågat vilken ledarsida politikerna tycker är sämst. Även denna rankning toppas av Aftonbladet med drygt 30 procent. Den här gången kommer dock Expressen tvåa, med 22,5 procent av sämsta-rösterna.

Jag kan inte tänka mig ett bättre resultat. Eller jo, det är klart att ännu fler på listan borde ha varit Aftonbladet-skribenter. Men att vara både överlägset bäst och sämst betyder att vi är relevanta för både de som gillar det vi skriver och de som inte gör det. Som Omnis politikredaktör Calle Sandstedt sa i en kommentar:

– Båda svaren borde glädja Aftonbladet. Tidningens ståndpunkt väderas högt, samtidigt som man är en nagel i ögat. En ledarsidas mål är väl rimligen att just utmana.

Den här undersökningen fick mig också att tänka på framtiden för opinionsjournalistiken, och vad dess uppgift är. Så här kommer några funderingar.

När jag började på Aftonbladet för snart fem år sedan fick jag ofta höra att det nog inte fanns så mycket framtid för opinionsjournalistik på nätet. Visst, ledarsidor har haft bra placeringar i papperstidningarna, men hur skulle den här typen av text kunna konkurrera på nätet?

Idag vet vi att opinionsjournalistiken är en genre som, rätt utförd, passar väldigt bra i det moderna medielandskapet. Det är material med potential att engagera. Det läses och delas vidare.

Jag tror också så att i en tid där de etablerade partierna ofta har uppfattats vara otydliga, så bidrar ledarsidor till att spetsa samtalet och tydliggöra konflikter.

Det har i alla fall varit vårt mål på Aftonbladet.

Men det är inte bara medielandskapet som förändrats på de här fem åren.

För fem år sedan trodde jag att jobbet på Aftonbladet skulle handla om att ta fajten för vänstervärderingar i ett borgerligt dominerat opinionslandskap. Likvärdig skola, nej till vinster i välfärden, aktiv arbetsmarknadspolitik, progressiva skatter.

Sådana saker.

Idag är det politiska samtalet ett annat. Nationalistiska krafter stärks i Europa och i Sverige. Ökad rasism och främlingsfientlighet. Starka röster till höger som friar till Sverigedemokraterna. En av Sveriges stora ledarsidor som misstänkliggör ensamkommande flyktingbarn.

I stället för en diskussion om högre eller lägre skatter eller storleken på staten hamnar samtalet ofta i ett läge där grundläggande värden måste försvaras. Där man måste opinionsbilda för människovärdet. Det känns ofta absurt. Men där är vi nu

Så hur gör man det?

Den klassiska ledartexten är viktig. Men den räcker inte. Den som vill nå ut måste tänka nytt och utmana både sig själva och läsarna.

Under våren har vi på Aftonbladets ledarredaktion försökt testa nya format förutom det skrivande, poddande, twittrande och panelande som sedan länge ingår i våra arbetsuppgifter.

Vi har gjort filmer, en om arbetsgivaravgiften för unga och  en om Decemberöverenskommelsen. Ett sätt att enkelt försöka förklara komplicerad materia och förhoppningsvis nå en ny publik.

Vi har också jobbat med den klassiska reportageformen, men med ambitionen att försöka landa i konkreta politiska förslag på svåra frågor.

Vi gjorde det när vi reste till Rumänien och skrev om varför människor tigger på Sveriges gator.

Vi gjorde det förra veckan när vi försökte beskriva verkligheten i de kommuner som tar ett stort ansvar för den flyktingkatastrof världen är inne i.

Våra texter har en tydlig värdegrund. Men vi visste inte när vi gav oss ut exakt var vi skulle landa. På vägen tvingades vi också revidera och förtydliga åsikter vi tidigare haft.

De här reportagetexterna har gjort att vi har nått nya läsare. Reportaget om Rumänien var mest klickat  och texterna om flyktingpolitiken var näst mest läst på Aftonbladet förra veckan, med över drygt 450 000 unika besökare. Det är helt fantastiskt siffror.

Sammanfattningsvis tror jag att om ledarsidor vill fortsätta vara relevanta måste vi ta oss en funderare på vad vårt uppdrag egentligen är, vad som når ut och till vem.

Och sen våga och orka kasta oss ut.

Senaste inläggen