Inlägg av Daniel Swedin

Ledarskribent på Aftonbladet.

En stark politisk vilja utan plan och förankring

av Daniel Swedin

Innan Ebba Busch Thor var kristdemokratisk partiledare och talade om ”värderingsrevansch” så var hon kristdemokratiskt kommunalråd och ordförande för äldrenämnden i Uppsala.

Från hennes tid som lokalpolitiker finns det en intressant liten historia som ännu kostar Uppsalaborna stora pengar.

2012 berättade Ebba Busch Thor att landstingets och Uppsala kommuns enheter för palliativ vård skulle samordnas. Så skulle patienterna garanteras bästa möjliga vård.

I fjol – när en rödgrön majoritet tagit över i Uppsala – beslutade sig så politikerna för att avveckla den palliativa vården i kommunal regi. Boendet, som kallas Omtanken, faller utanför kommunens ansvarsområde, menade de rödgröna. Dessutom kunde man inte fylla vårdplatserna och det blev alldeles för dyrt.

Så kunde Omtankens saga var över. Men inte. Som ett arv från Ebba Busch Thor sitter Uppsala kommun fast i ett hyresavtal som sträcker sig till år 2032. Kvadratmeterhyran är 2 225 kronor – eller cirka 12 miljoner om året.

Detta berättar Upsala Nya Tidning om.

2013 köpte kommunen dessutom in en syrgasanläggning för över 3 miljoner kronor, ett utbildningspaket för personalen som skulle hantera syrgasen och man hyrde gastuber för 70 000 kronor per år. Men strax innan syrgasen skulle tas i bruk kom man på att en kommun inte får vara huvudman för en medicinsk gasanläggning.

“De diskussioner som då inleddes med landstinget om att överta ansvaret ledde inte till någon överenskommelse, främst beroende på att landstinget inte var hyresvärd för huset“, skriver den nuvarande äldrenämnden i sin kommentar till en revisionsrapport.

Nu har lokalerna stått tomma i nästan ett år (ett äldreboende ska flytta in) och det var först i fjol man kunde säga upp hyresavtalet på syrgasen man inte fick använda.

Så här står det i revisionsrapporten:

Det är uppenbart att det fanns en stark politisk vilja att bygga upp ett mycket högkvalitativt och värdigt palliativt centrum vilket också gjordes. Intervjuerna indikerar att planeringen gick för snabbt och att all förankring inte var klar (bl a mot landstinget). Någon bedömning av behov, beläggning, intagningsregler och ansvarsfördelning mot landstinget hade inte föregått uppstarten av den nya verksamheten.

Och dyrt blev det. Vi kanske kan kalla det “värderingsrevansch“.

Män möter multijournalister

av Daniel Swedin
p
FOTO: Scanpix

Fler och fler redaktioner tar bort yrkestitlar som reporter, fotograf och redigerare. Nu ska alla som jobbar på en tidning eller en tv-kanal vara ”multijournalister”. En sådan ska ensam kunna skriva, fotografera, filma, redigera, göra poddradio, livesända webb-TV och hålla igång sociala medier.

Om man tar hela Sveriges mediehistoria i beaktande så är det här en ganska ny företeelse, och för människor som tidigare kanske intervjuats av en reporter och en fotograf kan mötet med ”multijournalisten” bli litet ansträngt.

Så här har tre härliga karlar hanterat att intervjuas av en ”multijournalist”.

Kungen möter SVT Upplands multijournalist:
”Jaha, du är en sån.. budgetvariant.”

Rockartisten Ralf Gyllenhammar möter Dala-Demokratens multijournalist:
”Om två sekunder slår jag dig på käften”.

Olle Thorell (S-riksdagsman) möteR SVT Västmanlands multijournalist:
”Plötsligt är det någon som har en kameraman med sig. Vem har de legat med?”

Juristernas kåranda börjar bli ett problem, Expressen

av Daniel Swedin

“Aftonbladets ledarsida är en farlig domstol”. Det slår Expressens ledarskribent, juridikstudenten Johannes Forssberg fast i en ledarkrönika i dag.

Vad står på?

Jo, undertecknad har i en text här i Aftonbladet argumenterat för att det är orimligt att en grupp män som har sex med en ung berusad kvinna mot hennes vilja frias i en våldtäktsrättegång.

Detta är en “ihopslarvad“ åsikt, enligt Expressen. Men det är nog en åsikt jag delar med större delen av svenska folket.

Det var efter en studentkryssning i mars som flera unga män greps misstänkta för att ha gruppvåldtagit en kvinnlig resenär i en hytt. För två veckor sedan friade tingsrätten de fyra män som åtalades, då kraven för våldtäkt inte ansågs uppfyllda.

Kvinnan har vittnat om att hon var så berusad att hon kände sig drogad. Den unga kvinnan har berättat att hon aldrig hade stannat kvar i den mörka hytten med de okända männen om hon hade varit nykter.

Hon har uppgett att hon ”kände sig avstängd och maktlös som ensam tjej bland tre killar.” Hon var rädd och ”visste inte vad de var kapabla att göra”. Utanför hytten höll dessutom ytterligare en ung man vakt under tiden.

Hade den unga kvinnan, ensam och berusad, sig själv att skylla?

Det Stockholms tingsrätt har prövat är om den unga kvinnan befann sig i en särskilt utsatt situation och av den orsaken behövde, som det heter, “straffrättsligt skydd för sin sexuella integritet”.

Här bör vi pausa lite och fundera.

Är inte händelsen som beskrivs själva urtypen för en “särskilt utsatt situation“? Är det inte exakt detta unga kvinnor alltid varnas för? Och är det inte just i sådana situationer samhället inte får svikta i de normer vi står för?

Tingsrätten tycker inte det, och Expressen håller med.

Den fråga vi rimligen borde ställa oss är denna: ville kvinnan ha gruppsex med männen i hytten, eller ville hon det inte?

Om det skedde mot hennes vilja borde det väl rimligen dömas som våldtäkt. Men det är hennes ord mot flera andras. Och om hon inte kan bevisa att hon var i en utsatt situation och att hon inte ville ha sex – så ville hon nog det, egentligen.

Att domen strider mot väldigt många människors rättsuppfattning är uppenbart. Det är därför frågan om samtyckeslagstiftning ofta lyfts efter uppmärksammade våldtäktsdomar.

Jurister, och juridikstudenter, brukar gå i taket när kritik mot domar luftas . Denna kåranda är ett problem, särskilt när den krockar med många människors rättsuppfattning.

Johannes Forssberg jämställer min kritik av tingsrätten med “diverse högerextrema sajter“. De nätsidor han pratar om har ägnat många veckor åt att hänga ut de misstänktas etnicitet och publicerat namn och personuppgifter.

Så fungerar det när kårandan spårat ur. Då dras all kritik dras över en kam och man börjar på allvar tro att jurister inte kan göra fel.

Mer om lönedumparna Orange

av Daniel Swedin

I dag skriver jag en text om bemanningsföretaget Orange, som ägnar sig åt lönedumpning i den svenska vården. Bolaget har även haft verksamhet i vårt grannland Norge, men i början av maj fick man nog.

Här kommer lite länkar om Oranges uttåg ur Norge.

Nå kastes Orange Helse også ut av Oslo (Fagbladet):

Det er tre punkter i kontrakten som er bakgrunnen for at kommunen nå sier opp samarbeidet med Orange Helse:

• Gjentatte brudd på lover, forskrifter og instrukser.

• Gjentatte brudd på forhold som går ut over brukernes helse og trivsel.

• Gjentatte brudd på manglende evne/vilje til å etterkomme Oslo kommunes pålegg om å oppfylle kontrakten.

Sier opp avtalen med Orange Helse (Kommunalrapport)

Millionkontrakter med flere av landets kommuner står på spill for Orange Helse AS fordi vikarer blant annet har jobbet ulovlig mye.

Slutt for Orange Helse i sykehusene (Sykepleien)

Vikarbyrået Orange Helse har rotet med lønnsutbetalinger og brutt arbeids- og hviletidsbestemmelsene på norske sykehus. Nå er rammeavtalene med tre helseregioner sagt opp.

En liberal strejk

av Daniel Swedin

Den 18 maj kan 300 tidningsgrafiker som är organiserade av GS-facket komma att gå ut i strejk. Tidningar som Östgöta Correspondenten, Bohusläningen, Dagens Nyheter, TTELA och Expressen kommer i sådana fall att drabbas. Vad strejken handlar om kan man läsa här.

En som är mycket vred över strejkvarslet är Expressens liberale chefredaktör Thomas Mattsson. Det är ett ”historiskt misstag”, menar chefredaktören i en bloggpost på Expressen.se.

Mattsson tycker inte att en strejk som drabbar företaget där han är chef kan vara rimlig eftersom hans företag gör så viktiga saker. På så sätt är han ingen unik chef, men det finns ett resonemang som är lite intressant.

Så här skriver Thomas Mattsson:

Som chefredaktör för en privatägd kvällstidning på en konkurrensutsatt marknad där den andra aktören, socialdemokratiska Aftonbladet, delägs av LO är det naturligtvis också extra stötande att ett av LO:s medlemsförbund, alltså GS-facket, valt att strejkhota just Expressens tryckeri, men inte Aftonbladets…

Hoppla!

Tydligen vill Expressens chefredaktör ha en generalstrejk.

Tja, det är i alla fall konkurrensneutralt.

Moderater älskar att äga – gemensamt

av Daniel Swedin

Moderaterna vill återställa rut-avdraget. Det meddelar partiledaren Anna Kinberg Batra i dag. I dag är det så att staten betalar till hälften av räkningen om familjens rut-tjänster kostar upp till 100 000 kronor om året, men det är för snålt. Man ska kunna köpa städning för 200 000 och få tillbaka hälften, tycker M.

– Vi såg direkt när taket halverades att antalet företag minskade, säger hon i dag.

Tidigare har Moderaterna mest pratat om höjda rut-tak som mycket viktiga för de människor som köper jättemycket städning. Men när regeringen ändrade reglerna så sa städföretag rakt ut att att vanliga skattebetalare inte behövde oroa sig: Av de drygt 600 000 svenskar som gör rut-avdrag är det ­bara 1,8 procent som slår i taket.

Så vad säger Anna Kinberg Batra då? Jo, att ett antal svenska företag, enligt uppgifter som M har, inte klarar sig om inte staten betalar hälften av deras arbete. För det är så fakturamodellen för rut-avdrag fungerar.

I fjol kostade rut-avdraget staten 3,4 miljarder kronor och en stor del av den summan går alltså till att människor överhuvudtaget ska kunna driva sina städföretag, om man ska tro Anna Kinberg Batra. Är det riktigt rimligt med skattesubventioner till det privata näringslivet?

Ja, Anna Kinberg Batra måste tycka det. Plötsligt blir den debattartikel där M-ledaren öppnade för en ny syn på näringslivet och mer gemensamt ägande begriplig.

Varför inte klippa till och socialisera hela städbranschen i stället? Det är ju samma pengar.

Nobelt hat i en klass för sig

av Daniel Swedin

Just nu diskuterar en stor del av Sverige om det möjligen kan vara så att ett riksdagsparti i all hemlighet blivit infiltrerat av antidemokratiska och religiösa extremister.

Samtidigt, på andra platser det offentliga samtalet, görs uttalanden som får mig att fundera på det här med demokratins tunna fenissa.

I stockholmspressen pågår det just nu ett stort bråk om ett stort bygge. Det gör det ofta, men ibland heter bygget Slussen och ibland heter det Förbifarten. Just nu heter det Nobelcentret.

Exakt vad Nobelcentret är – eller kan bli – kan man läsa om här eller här.

De som ogillar centret tycker att det är för högt, för fult, ska byggas på fel plats och dessutom kommer andra byggnader behöva rivas för att det ska kunna gå att byggas.

Så där får man tycka. Men det finns en politisk majoritet för att centret ska byggas.

Det är då det brister för en del personer, företrädelsevis personer med tillgång till Dagens Nyheters kultursida.

För en månad sedan uppmanade Maria Schottenius kungen att vägra dela ut Nobelpriset och på så sätt pressa fram ett byggstopp. Nu i april var hon ute igen och krävde att kungen skulle markera mot bygget.

I dag skriver Inga-Britt Ahlenius en text i samma tidning där hon ger uttryck för ungefär alla invändningar ovan. Men, hon lägger också till att Nobelcentret aldrig hade byggts om det var far och son Nicodemus Tessin som styrde över stadsbyggnadspolitiken. Herrar Tessin levde i skarven mellan 1600- och 1700-tal, och byggde med kungars mandat saker som Bondeska palatset, Stockholms slott, Tessinska palatset och Södra stadshuset – och det som i dag är Stockholms stadsmuseum.

Mycket kan man säga om dessa byggnader, men något samråd för detaljplanerna hölls nog inte och något beslut i en demokratisk församling som en stadsbyggnadsnämnd togs nog inte heller. Erbjöds alla stockholmare en möjlighet att överklaga byggena? Nja.

Man får förstås älska fördemokratisk arkitektur, men att börja längta efter fördemokratiska tider bara för att det ska uppföras ett nytt hus man ogillar är ändå bara för konstigt.

 

G-P skademinimerar inför veckans mediegranskning

av Daniel Swedin

I ett pressmeddelande som gick ut i veckan skriver Fastighetsägarna, en intresseorganisation för privata fastighetsägare, att Hyresgästföreningens olika lokalavdelningar aktivt motverkar nybyggnation genom att överklaga detaljplaner.

Riktigt illa är det i Göteborg. Sedan 2000-talets början ska Hyresgästföreningen i rikets andra stad ha överklagat nybyggen 1 000 gånger.

Siffrorna har spridits tidigare av Fastighetsägarna och då uppmärksammades de av Göteborgs-Postens liberala ledarsida. Hyresgästföreningen är en del av den ”privilegierade samhällseliten” som också innefattar LO och Socialdemokraterna, och dessa pampar gör sitt bästa för att stoppa nya bostäder, dundrade G-P.

I dag avslöjas det att Hyresgästföreningen inte överklagat en enda detaljplan på tio år. Det ”aktiva motarbetandet” handlar, bland annat, om att man för ett decennium sedan varnade för allt för höga hyror i ett kvarter i Gårda.

David Björnberg på Fastighetsägarna intervjuas av den S-märkta tidningen Ny Tid:

Anser du att ert pressmeddelande ger en sann bild av Hyresgästföreningens agerande i Göteborg?
– Det vill jag inte uttala mig om. Det vi pekar på i rapporten är att vi anser det orimligt att Hyresgästföreningen som organisation kan överklaga detaljplaner. Det borde vara upp till enskilda hyresgäster att göra det.
I pressmeddelandet och i rapporten får man intrycket av att Hyresgästföreningen här i stan aktivt motarbetar bostäder. Är det så?
– Nej, det är det väl inte. De flesta överklaganden i Göteborg var ju i början av mätperioden.
Du menar att alla skedde 2005?
– Ja, så var det nog.

Ojsan.

Och G-P:s rasande text – med rubriken ”Ingen kan höra dig skrika i en flyttkartong” – är helt sonika borta från nätet.
Ja, så kan man också undvika att bli uppmärksammad i Medierna – igen.

Vi vill inte äta på Clock i Borlänge

av Daniel Swedin


Så här 30 år efter att Olof Palme mördades oroas Dalarnas Tidningars politiske redaktör Jens Runnberg för dagens unga i allt för stor utsträckning ska lockas av Palmes politiska arv.

Vet de inte att det fanns en statlig restaurangkedja i början av 1970-talet?

Det är Göran Persson – inte Olof Palme! – som socialdemokratin bör hålla fram, menar Runnberg. Persson stängde inte ned piratradiokanaler och drev inga restauranger. Däremot hyllade han Kina, stängde ned webbplatser och under hans regim sände stats-tv dokusåpor där folk tog livet av sig efter att ha medverkat.

Nej, så där skriver ingen seriöst om Göran Perssons tid som politiker. Det är inte det där som definierar honom. Att binda ihop allt som pågick och skedde under en viss tid med den dåvarande statsministerns politik och person låter sig bara göras om vi talar om Olof Palme. Det är rätt fascinerande.

Jag var bara två år gammal när Olof Palme mördades och jag har inga minnen om hur samhällsklimatet var när han var statsminister. Och jag har den djupaste respekt för att Jens Runnbergs 70- och 80-tal var tråkiga.

Men jag kan ändå säga något litet om vad det är med Palmes socialdemokrati som lockar för någon som inte var med då.
Här är några reformer som drevs igenom under Palmes första fem år som statsminister:

  • Bostadstillägg för barnfamiljer
  • Enhetliga låga avgifter vid läkarbesök i den offentliga sjukvården.
  • 40 timmars arbetsvecka
  • Särbeskattningen infördes
  • Garantibelopp för pensionärer på ålderdomshem
  • Allmän tandvårdsförsäkring och utbyggd folktandvård
  • Allmän förskola för alla sexåringar
  • Lagen om anställningsskydd

Och här är ytterligare några från åren 1974-1976:

  • Sjukpenningsreform som gav 90 procent av inkomsten i sjuklön
  • Fri abort och kostnadsfri preventivrådgivning
  • Föräldraförsäkringen infördes
  • Bättre folkpension, sänkt pensionsålder
  • Lagen om medbestämmande i arbetslivet, MBL
  • Ny lag om barnomsorgsutbyggnad
  • Handikappersättningen infördes

Totalt sju års reformer och mycket med det där lever vi med fortfarande, betraktar som helt väsentliga delar i vårt samhällsbygge.

Det finns något hisnande i det. Utan några jämförelser i övrigt kanske man kan se den där förändringslustan hos regeringen Bildt. Hastigheten på de politiska förändringarna, inriktningen. Politiker som vill och gör något annorlunda, som har en plan och en idé. Även om man som ung moderat levt hela sitt liv med skolpeng och fritt skolval kan man säkert ändå imponeras av dådkraften.

I Kjell Östbergs Palme-biografi ”När vinden vände” beskrivs hur en ung Bo Ringholm intervjuar Olof Palme 1971. Man pratar om reformtakten och Ringholm hisnar till: Herregud, vi håller ju på att bygga ett helt nytt samhälle! Palme svarar undvikande. Nytt samhälle? Det var ju det här socialdemokraterna strävat mot sedan 1920-talet.

Göran Persson och offentliga budgetar som går ihop i all ära, men det Palmes – och för all del Tage Erlanders – socialdemokrati representerar är ju också en politisk rörelse med viljan, kraften och självförtroende nog att säga att de vill förändra samhället.

Så här skrev min då blivande chef Karin Pettersson på 25-årsdagen för Palmemordet:

Kanske är det ironins fel. Kanske budgetsaneringens. Men den politiska retoriken har efter 90-talet aldrig hittat tillbaka till Palmes moraliska anslag. Göran Persson var förvaltare, Fredrik Reinfeldt lågmält bekymrad. Anders Borg är teknokrat, Carl Bildt handelsresande i kommentarer. Samhällsproblem beskrivs på hittepåspråk i termer av incitamentsstrukturer, drivkrafter och andra floskler.

Drömmen om Olof Palme är en längtan efter allvar. Eftersom politik handlar om allvarliga saker. Eftersom det är på riktigt, på liv och död.
Intressen som står mot varandra – kapitalägare mot de som jobbar, besuttna mot förtryckta, demokratikämpar mot diktatorer. Barnfattigdom och sjukförsäkringshaveri är inte samhällsproblem, utan människor som berövas sin frihet.

Vi behöver politiker som säger det, så att det känns.
Drömmen om Olof Palme är också en längtan efter glädje och framtidstro. Den svenska politiken är så förtvivlat fylld av oro, rädsla och nostalgi.

Ungefär så ja.

Vi vill inte äta på Clock i Borlänge. Vi vill ha politiker som säger vad de tycker är rätt och vågar ta strid för det de sagt är rätt.

Skicka Kinberg Batra på samhällsorientering

av Daniel Swedin


Etableringsersättningen – pengar man som nyanländ får om man har en etableringsplan hos arbetsförmedlingen – ska sänkas för flyktingar som inte klarar ett prov i samhällsorientering.

Det tycker Moderaterna.

Först några ord om etableringsersättningen.

Det var den förra regeringen som införde ersättningen och syftet var att få in nyanlända på arbetsmarknaden. I skarven mellan uppehållstillstånd och en första kontakt med arbetsförmedlingen står man som nyanländ utan ersättning i ungefär tre veckor. Sedan kommer en startperiod där man i två månader får 75 procent av etableringsersättningen – 5 082 kronor i månaden.

Sedan ska man ut på en arbetspraktik som kan vara i upp till två år. Då får man 308 kronor per dag – om man arbetar heltid. Kan man på grund av sjukdom, trauman eller annat bara delta till hälften sjunker dagbeloppet till 154 konor. Vi pratar då om en ersättning på 3 388 konor per månad.

För att få full ersättning – 6468 kronor i månaden – ska man plugga svenska och samhällsorientering samt delta i utbildningar eller arbetsmarknadsåtgärder under 40 timmar i veckan.

Den ersättningen vill M nu sänka, om man inte klarar ett examensprov i kursen i samhällsorientering som kommunerna erbjuder nyanlända.

– Bara en tredjedel har genomgått samhällsorienteringen efter mer än 18 månader. Det betyder att väldigt många inte får del av den viktiga informationen som handlar om rättigheter och skyldigheter för att man ska kunna vara en del av svenskt samhällsliv, säger Elisabeth Svantesson, arbetsmarknadspolitisk och integrationspolitisk talesperson till TT.

Att M vill att fler ska gå samhällsorienterade kurser (kanske borde partiledaren Anna Kinberg Batra och tidigare partisekreteraren Sofia Arkelsten erbjudas sådana) är inget att anmärka på.

Men går det verkligen att använda indragen etableringsersättning som incitament?

Om man läser Länsstyrelsernas senaste gemensamma redovisning av samhällsorienteringen så får man en liten annan bild. Först något om varför det dröjer om att få plats på samhällsorienteringen:

Deltagare som omfattas av etableringslagen ska få samhällsorientering så snart som möjligt efter att etableringsplanen upprättats. Normalt ska deltagarna ha hunnit avsluta insatsen inom ett år från denna tidpunkt.

Enligt Arbetsförmedlingens rapportering brister kommunerna i skyldigheten att ge samhällsorientering inom den angivna tidsperioden. Enligt deras uppgifter är det endast 37 procent av dem som haft en etableringsplan i mer än ett år som deltagit i samhällsorientering

[…]

Det finns ingen annan aktör än Arbetsförmedlingen som har uppgifter om hur många som avslutar samhällsorienteringen inom ett år från att etableringsplanen upprättades. Kommunerna saknar ofta kännedom om datumet för etableringsplanens upprättande.

[…]

En majoritet av kommunerna (ca 70 procent) anger att den genomsnittliga väntetiden från anmälan är 10 veckor eller mindre. Endast tio kommuner anger att den genomsnittliga väntetiden är 21 veckor eller mer.

[…]

Den vanligaste orsaken till att nyanlända får vänta på att få påbörja samhällsorienteringen är att kommunen väntar in fler deltagare som talar samma språk innan en ny grupp startas. Detta eftersom det inte är särskilt kostnadseffektivt med små grupper.

[…]

Tillgången till barnomsorg fortsätter också att påverka väntetiderna, men även här syns en minskning gentemot förra året. Förra året angav 40 procent av kommunerna att barnom-sorgen påverkade kvinnors väntetid, i år anger 31 procent samma orsakssamband. Det är framförallt kvinnors möjlighet att påbörja samhällsorientering som påverkas av tillgången till barnomsorg.

Och varför hoppar man av samhällsorienteringen, enligt Länsstyrelsens redovisning?

Kommunernas uppgifter tyder dock på att en klar majoritet av alla deltagare slutför samhällsorienteringen utan avbrott. I 72 procent av kommunerna uppges 0-20 procent av del- tagarna göra avbrott innan samhällsorienteringen slutförts. I 21 procent av kommunerna saknas uppgifter om hur många som avbryter.

De vanligaste orsakerna till avbrott tycks vara att deltagare flyttar till annan kommun, går på föräldraledighet eller får arbete. Även deltagande i andra insatser bidrar till av brott. Att andra insatser prioriteras före samhällsorienteringen, eller att samhällsorienteringen krockar med andra insatser anges bidra till avbrott i 30 procent av kommunerna.

Det verkar finnas en hel del saker man kan åtgärda med samhällsorienteringen, alltså. Och Länsstyrelserna kommer mycket riktigt med en hel del förslag på hur den kan bli bättre. Det handlar bland annat om få reda på hur många som faktiskt har rätt till samhällsorientering, samordna insatserna bättre och göra samhällsorienteringen mer flexibel.

Att sänka etableringsersättningen – som skulle underlätta vägen in i arbete – för människor som inte kan gå på samhällsorienteringen för att de fått praktik är inte ett sådant förslag.

Sida 1 av 42
almedalen annie lööf arbetslöshet centerpartiet dagens lista eu flyktingar fredrik reinfeldt kristdemokraterna moderaterna Robert Nyberg satir serie skola socialdemokraterna stockholm sverigedemokraterna Vilgot vilgot på arbetslinjen vinst i välfärden
  • Tjänstgörande redaktör: Micke Andersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB