Senare i kväll väntas ett nytt avtalsförslag i klimatförhandlingarna i Paris.

De tre riktigt svåra frågorna handlar om:

Ambitionsnivån – vilken temperaturhöjning kan accepteras? Så lågt som möjligt givetvis, men här handlar diskussionen om 1,5 grader, under 2 eller just 2. Vad det än blir kommer det att krävas stora insatser.

Finansieringen – pengar från rika länder till fattiga för anpassning och omställning. De rika länderna har redan lovat att mobilisera 100 miljarder US-dollar per år. Vad kommer den ”mobiliseringen” att innebära? Blir det reda pengar?

Differentieringen – hur ska ansvarsfördelningen mellan fattiga och rika länder se ut? Ska de rika avstå eller blir det fattigare länder som får hålla tillbaka?

Förhandlingarna här i Paris visar att klimatfrågan i grunden alltid handlar om rättvisa.

Eva Franchell

Framme i Paris tänker jag bli lite personlig. Det har varit en lång deppig resa för mig. Avståndet mellan Kyoto och Paris är långt, både i tid och i kilometer. Det har gått snart 20 år sedan världens industriländer tecknade det första klimatavtalet i den gamla japanska kejsarstaden Kyoto.

Som jag minns möteslokalen var den avskalad och fylld av allvarliga män som efter en nattmangling i skjortärmarna till slut kom överens. Då trodde jag att världen skulle bli lite bättre, men riktigt så enkelt var det ju inte. Allt blev egentligen bara värre.

Stora länder som USA struntade i avtalet. Värmen steg, isarna smälte och översvämningar hotar numera alla låglänta länder. Ja det finns önationer som riskerar att helt hamna under vatten.

Visst har världssamfundet försökt ta sig samman, förra gången var i Köpenhamn, men inget möte har hittills lyckats stoppa uppvärmningen.

Just nu sitter representanter för världens alla länder återigen inlåsta i olika förhandlingar, den här gången här i Paris. Ett nytt avtal ska ersätta Kyotoavtalet.

Vi som sitter i pressrummet väntar och hör ibland rykten om att avtalet blir urvattnat som en vattensjuk glaciär.

Det blir det säkert. Ändå fortsätter jag att hoppas på ett nytt avtal.

En hel del har faktiskt förändrats sedan det allvarstyngda mötet i Kyoto. Här i Paris sjuder det av liv, miljöorganisationer och företag sätter press på politikerna och även om de är upptagna av så många andra frågor – flyktingkris, arbetslöshet, krig och elände – så måste de ta itu med klimatet.

Även vi måste orka. Det är bara latmaskar som tar bilen till jobbet.

Visst, den rubriken skrev jag för att ni skulle läsa den här texten. All debatt kan inte handla om ett glas rödvin på Södermalm.

Eva Franchell

Midsommarafton hade aldrig passat som nationaldag. Politikerna visste vad de gjorde när de valde 6 juni.På midsommar vill folk bara bort från betongen. Då vill man fyllna till på någon sommarsentimental äng långt från all ära och redlighet.
Den 6 juni däremot, då är människor kvar i stan. Då är medborgarna fortfarande uppkopplade och mottagliga för politiska budskap. Det var säkert därför politikerna valde 6 juni.
För att folk skulle lyssna på dem.
Politik passar inte med fylla.

Fullspäckad
Årets nationaldag var således fullspäckad av statsmannatal, kungen, statsministern och oppositionsledaren slogs om uppmärksamheten. Stefan Löfven och Anna Kinberg Batra talade till och med samtidigt, även om de valda helt olika arenor.
Stefan Löfven gjorde sitt första framträdande i Sveriges radios lördagsintervju. Det handlade om jobb och ordning och reda i skolan. Stefan Löfven har ju redan fått beröm för sina krav på hårdare tag och på nationaldagen gasade han på med ett mobilförbud. Skolorna ska få omhänderta mobiler i klassrummen i förebyggande syfte.

För långt
Kanske tog han det ett steg för långt för lärarna protesterade direkt och ville hellre ha mer resurser. Det är klart att eleverna inte ska hänga på Facebook under lektionstid, men mobilerna kan också vara uppslagsverk i en skolvärld där det normalt saknas moderna skolböcker. Om Stefan Löfven vill styra och ställa kanske han ska undvika detaljnivån. Han behöver ju inte låta som Jan Björklund.
Men nationaldagen var lite upp och ner. Medan Stefan Löfven ville ha hårdare tag stod en svartklädd Anna Kinberg Batra på Södermalm i Stockholm och talade om feminism. Hon pratade om barn och behovet av förskolor. Anna Kinberg Batra presenterade förslag på mindre barngrupper och obligatorisk förskola från två års ålder.
Det vill regeringen också ha, så man kan säga att Kinberg Batra lät lite som Gustav Fridolin.

Lita på kungen
På nationaldagen kan man förstås vara snäll och dela med sig av förslagen, men i dag är det vardag igen. I dag är det Stefan Löfven som ska införa ytterligare en pappamånad medan Anna Kinberg Batra får fortsätta med sina hårda tag mot dem som har det svårast.
Om vi ska tro på någon av alla nationaldagstalarna så väljer vi kungen som ändå lovade vackert väder. Det var ett budskap att lita på.

Eva Franchell

Folkpartistiska Anna Starbrink har tagit över ett politiskt och ekonomiskt moras. Platsbrist, personalbrist och dessutom ett svindyrt nybygge utan plats för fler sjuka. Borgerligheten har härjat länge i Stockholm.
Sjukhusen får plocka in dyra hyrsköterskor för att kunna upprätthålla någon slags rimlig sjukvård. Det blir dyrt, akutsjukhusen överskrider sina budgetar och Anna Starbrink måste tokspara.
Alltså drar hon ner på det mesta, men allra mest på abortvården. Anslagen till de privata abortklinikerna halveras. I onsdagens Aftonbladet kritiserade jag nedskärningarna och nu svarar Anna Starbrink i ett blogginlägg.
Hon menar att de medicinska aborterna numera är så enkla att de inte behöver kosta så mycket. Och det är mycket möjligt att hon har rätt. Frågan är bara hur hon kom fram till just halverade anslag?
Har hon något medicinskt underlag?
Har hon räknat på kostnaderna för medicinska aborter?

Höftar bara
Nej, när Anna Starbrink halverar anslagen så höftar hon bara. Hon skriver att hon vill vara lyhörd, men i abortfrågan är hon snarare lomhörd. Hon kör på trots att professionen protesterar och tillägger: ”Om de förändrade ersättningarna till vårdgivarna påverkar tillgängligheten eller kvaliteten på vården eller bemötandet för patienterna behöver åtgärder givetvis vidtas för att förhindra detta.”
Anna Starbrink är inte säker på att pengarna räcker.
Hon kanske kan göra samma ingrepp i den övriga vården och testa hur mycket det går att pressa den privata hjärtsjukvården?
Nej, det skulle hon givetvis inte göra.

Aborter annorlunda
Men abortvården är annorlunda. Dit kommer unga slarvor som inte hållit på sig trots att Kristdemokraterna i landstinget rekommenderar avhållsamhet. Anna Starbrinks Allianskamrater Kristdemokraterna förespråkar dessutom en nollvision för aborter och misstanken smyger sig på. Kanske är det i Stockholm den kampanjen börjar?
Folkpartiet brukar veta bättre och allra bäst är det om Anna Starbrink tar fram en plan för den framtida abortvården.
En del menar att jag härmed propagerar för privata vårdval, och det kanske jag gör. Viktigast är dock att landstinget tar fram planen så att vi skattebetalare får veta hur mycket pengar som behövs i vården och hur mycket som inte ska ner i vårdkapitalisternas fickor.

Eva Franchell

Vi antar att SVT är i full färd med att bygga om scenen inför slutdebatten på fredag. Då måste alla partiledare vara lika långa så det är väl ett förfärligt snickrande. Eftersom Stefan Löfven kommer att rata pallen återstår bara att jobba med andra former av längdutjämnande.
Vårt förslag är att SVT satsar på fördjupningar.
Fredrik Reinfeldt kan stå i en lite djupare grop, medan Annie Lööf får en grundare. Det går säkert att med hjälp av partiledarnas längdmått matematiskt räkna ut exakt hur hålen ska utformas.
Visst kommer det att se lite konstigt ut när Fredrik Reinfeldts ben slutar vid knäna, men det är inte benen som räknas i SVT.
En snygg bildproduktion är en snygg bildproduktion först när alla människor är exakt lika långa.

Eva Franchell

Alliansen fyllde halva skridskobanan i Kungsträdgården på sin valupptakt i eftermiddags. Valarbetarna trängdes runt scenen där partiledarna så småningom tog plats.
Innan dess fick publiken lyssna på bland annat finansborgarrådet Sten Nordin som sannolikt höll sitt sista borgarrådstal i Stockholm för den här gången.
Han pratade om Bromma flygfält, han ville ha det kvar och publiken applåderade hej vilt.
Föga anar den. För om den insett vidden av Sten Nordins förslag hade i varje fall de från Bromma slutat att klappa i händerna. För Sten Nordin vill inte bara ha kvar Bromma flygfält. Han vill bygga ut det. Alliansen vill ta bort gränsen för hur många starter och landningar som får göras på Bromma.
Flygplatsen som ligger inträngd mellan villaområdena skulle bli den enda flygplats i Sverige som inte har några krav för hur mycket flyget får bullra.
80 procent av Brommaborna störs redan av flyget.
Men Swedavia, som driver Bromma, räkna med en fördubbling av antalet passagerare, tunga plan och 200 starter och landningar varje dygn, eller totalt 80 000 varje år fram till år 2038.
Bromma har den högsta medianinkomsten i Sverige. Här kostar en ordinär villa kanske 15 miljoner kronor trots att den ligger rakt under inflygningen till Bromma flygfält.
Några av oss minns också Kälvestaolyckan 1977 då ett plan under inflygning till Bromma störtade i ett bostadsområde och alla 22 ombord omkom.Om inte piloten lyckats styra planet mot en parkeringsplats hade kraschen fått än större konsekvenser.
Buller, utsläpp och farliga inflygningar hör inte hemma över tättbebyggda områden.
Det är inte konstigt att Sten Nordin talat tyst om utbyggnadsplanerna. Moderaterna dominerar i många av Brommas valkretsar och det är väljare som Sten Nordin alltså vill svika.
Flygplatsen skulle passa mycket bättre som bostadsområde för tusentals bostadslösa stockholmare. Men även de väljarna tänker Sten Nordin svika.
Det är inte konstigt att det går dåligt för Moderaterna i Stockholm. Allt pekar på ett maktskifte i stadshuset.
Eva Franchell

En 46-årig kvinna vårdas för svåra skallskador på Karolinska sjukhuset.

I går eftermiddag rammades hon av en vattenskoter när hon simmade 40 meter ut i vattnet vid Blackeberg i Stockholm. Vittnen har berättat hur föraren bara fortsatte, att han kanske inte ens märkte att han kört på en människa.

Polisen söker nu efter föraren som misstänks för grovt vållande till kroppsskada, vårdslöshet i sjötrafik samt smitning från sjöolycka.
Sjölagstiftningen gäller även för de som kör skoter. Enligt den särskilda vattenskoterförordningen måste vattenskotrar dessutom köras i allmän farled eller på platser som länsstyrelsen anvisat. I Stockholms gäller regeln ”inte närmare stranden än hundra meter”.

Man får inte köra var som helst bara för att man kan.

Men där båtar går på grund kan skoterförarna ta sig fram – och många gör det. Polisen har tröttnat, boende, badande och naturälskande människor protesterar. Ändå blir antalet vattenskotrar bara fler. I Stockholm finns dessutom ett flertal uthyrningsfirmor som hyr ut per timme.

Ni kan se – och höra – dem på fjärdarna mitt inne i huvudstaden. I annonser och på uthyrningssajter beskrivs vattenskotrarna som ”leksaker” som gör 120 kilometer i timmen. Men till skillnad från mopeder och motorcyklar finns inga krav på ålder, körkort eller hjälm. Det är vilda västern fast på vatten.

EU:s regler hindrar Sverige från att förbjuda vattenskotrar till exempel inne i Stockholm. Ändå finns det mycket som kan begränsa framfarten, som åldersgräns och ökad poliskontroll.

Det kan inte råda en ordning på land och en helt annan på vatten.

Eva Franchell

Högsta domstolen stoppar kalkbrytningen på Gotland. Allt arbete avbryts medan överklagandena mot brytningen behandlas. Naturvårdsverket är bara en av 20-talet organisationer som har överklagat den kontroversiella brytningen i Ojnareskogen.
Redan de inledande ingreppen på naturen kan orsakar förändringar av miljön och landskapet som kan vara svåra att återställa, konstarerar HD i sitt beslut.
– Just nu firar vi, men kampen går vidare, säger en lättad Alva Snis Sigtryggsson.
Hon är fältbiolog och hon har varit en av eldsjälarna i kampen för att bevara den gotländska skogen. Det är bland annat därför hon utsetts till Årets Miljöhjälte av Världsnaturfonden. I morgon, torsdag, får hon ta emot sitt pris – men det blir inte ur kungens hand.
Normalt brukar Carl XVI Gustaf dela ut priset, men i år hoppar han av. Han avstår ofta när det gäller större kontroversiella frågor, som hovets informationschef Bertil Ternet uttrycker det.
Att ta ställning för miljön innebär nästan alltid strid mot exploatörer. Greenpeace mot oljebolagen. Naturskyddsföreningen mot kemikalieindustrin. Fältbiologerna mot Nordkalk i Ojnareskogen.
Men kungen fegar ur. Vill väl hellre klippa band och klappa små djur.
Eva Franchell

Nej, ingen vet om Ojnareskogen är räddad.
Inte ens Naturvårdsverket kan på rak arm avgöra vad måndagens besked från Högsta domstolen egentligen innebär. Klart är att domstolen vill pröva en del av rättsprocessen kring det planerade kalkbrottet i Ojnareskogen.
Men det är verkligen en snårig historia.
De juridiska turerna kring kalkbrottet har varit många. Till en början var det lätt. Länsstyrelsen sa nej till kalkbrytning i skogen som ju skulle bli nationalpark. Miljödomstolen sa givetvis också nej.
Men då överklagade Nordkalk till Miljööverdomstolen. Företaget köpte en utredning av expertmyndigheten SGU och till slut fick man dåvarande miljöministern Andreas Carlgren att ändra lagen. Nordkalk fick sitt tillstånd.
Tala om effektivt lobbyarbete.
Naturvårdsverket och ett 20-talet organisationer överklagade domen till Högsta domstolen som i dag tog sitt beslut. Medan Naturvårdsverkets jurister analyserar den verkliga innebörden av det kan vi ändå konstatera att Ojnareskogen har fått en frist.
Nu är det dags att lobba tillbaka.
Miljöminister Lena Ek har hittills mest skjutit ifrån sig frågan, men det finns faktiskt en sak hon kan göra. Hon behöver inte lägga sig i domstolens arbete, hon behöver inte ens ändra lagen utan bara följa de miljölagar som redan finns i Sverige och EU.
Med risk för att anklagas för uppvigling tycker jag att Naturskyddsföreningen, Greenpeace, Fältbiologerna och alla andra organisationer ska öka trycket på miljödepartementet. Det finns många som kan bidra i kampen.
Det är dags att skydda Ojnare för gott.
Eva Franchell

Veckans stora debatt i Stockholm handlar om spärrar. Det vill säga de spärrar vi måste passera för att komma ner i tunnelbanan.
För att stoppa plankarna har Stockholms lokaltrafik, SL, installerat nya höga glasspärrar som inte går att hoppa över. När trafikanterna lägger sitt passerkort mot avläsaren är det tänkt att spärrarna ska glida isär tillräckligt länge för att en normalsnabb person ska kunna ta sig igenom.
I stället får många en smäll i huvudet. Blixtsnabbt slår spärrarna igen och passagerarna blir klämda. Barn och hundar lever särskilt farligt.
Det har gått så långt att SL uppmanar ängsliga passagerare att i stället uppsöka bemannade ingångar (även om man inte går säker ens där).
– Kan vara ett beteendefel, menar SL:s intäktsansvarige Thomas Silvander.
Sug på det ordet. Beteendefel.
Här får stockholmarna betala nästan 800 kronor i månaden för ett månadskort. Sedan får de stå i kö till spärrarna, trängas på perrongerna för att i bästa fall få en ståplats mellan T-centralen och Bagarmossen.
Och så har de mage att bete sig fel.
SL:s jakt på plankare har hämtat sin inspiration i gamla Sovjet. Alla behandlas som misstänkta. De nya brutala spärrarna är bara ett inslag. En annan favorit är att i värsta rusningen noggrant kontrollera vartenda färdbevis. Köerna blir så långa att de sista trafikanterna riskerar att ramla baklänges i rulltrappan.
Alla stockholmare måste kunna resa tryggt och säkert genom staden.
Öppna spärrarna och lägg energin på att få tågen att komma i tid. Var det serviceföretag vi betalar för.

Eva Franchell