Inlägg av Ingvar Persson

Friskolorna tjänar på barn med behov

av Ingvar Persson
När de borgerliga partierna i januari presenterade sin syn på välfärdsvinsterna valde de att göra det på internationella engelska skolan i Uppsala
När de borgerliga partierna i januari presenterade sin syn på välfärdsvinsterna valde de att göra det på internationella engelska skolan i Uppsala.

Internationella Engelska Skolan (IES) i Skärholmen tillhör de grundskolor i Sverige med de allra största klasserna – 21,8 elever per lärare, enligt Skolverkets senaste siffror (läsåret 2015/2016). Som jämförelse ligger det nationella snittet på 12,2 elever per lärare. På svenska grundskolor är 89,6 procent av lärarna tillsvidareanställda, på IES Skärholmen får endast 61,8 procent samma trygghet.
Det mest häpnadsväckande med siffrorna är att friskolan samtidigt tilldelas cirka 6 miljoner kronor extra per år av Stockholms stad i socioekonomiskt tillägg (statistik från åren 2015 och 2016). Kommunen omfördelar varje år en del av skolbudgeten så att skolor med en stor andel elever från svåra uppväxtvillkor ska få förstärkt stöd. För Skärholmens skolor är det ett viktigt tillskott. Men IES verkar inte se lärarna som ett sätt att stärka undervisningen.

Positivt med många lärare
Med tanke på att lärarfacken och bred forskning tillskriver lärartäthet stor positiv effekt just för yngre och resurssvaga elever vore det ju rimligt om IES med ett sådant exempel i sitt skolsortiment åtminstone visar lite ödmjukhet inför Ilmar Reepalus välfärdsutredning. Syftet är ju att se till så att skattepengarna går till sina avsedda ändamål – att skapa förtroende för aktörerna inom skola, vård och omsorg.
Men så är knappast fallet – IES är tvärtom ett av de storbolag som strider allra mest argsint för att riskkapitalister ska få fortsätta göra stora vinster på skattefinansierad skolverksamhet. I koncernens remissvar beskrivs Reepalus utredning som ”totalt grundlös”. Att vinsten som drivkraft skulle ha någon som helst negativ inverkan avvisas helt. Lärartäthet avfärdas som en ”statistisk villfarelse”.

Högt tonläge
Att IES som börsnoterat bolag motsätter sig ett vinsttak är såklart inget häpnadsväckande. Men att kosta på sig ett så högt tonläge när mätningar visar att 80 procent av befolkningen oroar sig över vinsterna säger mycket om vad IES är för typ av aktör.
Exemplet i Skärholmen visar att koncernen inte tar skolans uppdrag att kompensera för olika uppväxtvillkor på allvar. Skolan startade 2013 och mellan de två år de hunnit examinera avgångselever har resultatsnittet sjunkit.
Rektor Alexandra Ohlén menar att Skolverkets lärarsiffror är en gammal ögonblicksbild. I så fall är en förbättring att vänta i kommande mätningar.
Men den stora frågan kvarstår alltjämt – vart tog de extra 12 miljonerna till stöd för utsatta barn de senaste två läsåren vägen?

Kalle Sundin

Nya tider i IF Metall

av Ingvar Persson
I fredags föreslog valberedningen i IF Metall att Marie Nilsson från Stenungsund väljs till ordförande på kongressen i sommar. Historia på mer än ett sätt. IF Metall får en ledare från det gamla industrifacket, och förbundet får för första gången en kvinna i toppen.marienilssonbred
I samband med valrörelsen för drygt två år sedan intervjuade jag Marie inför publik på ABF i Ludvika. Det blev ett samtal som fackligt arbete, ledarskap och jämställdhet. Och det finns kvar som en podd.
Ljudet är kanske inte kristallklart och det har som sagt gått drygt två år, men för den som vill ha en blid av kvinnan som föreslås till ett av de tyngsta uppdragen på svensk arbetsmarknad kan det vara värt att lyssna på intervjun från hösten 2014.

Svenska modellen kräver hög skatt

av Ingvar Persson
Stefan Löfven och Magdalena Andersson i Davos. Foto: Stefan Mattson
Stefan Löfven och Magdalena Andersson i Davos.
Foto: Stefan Mattson

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Efter en dramatisk vecka med Trump och besked om Brexit – 2016 i koncentrat – är det åter vardag för statsminister Stefan Löfven och finansminister Magdalena Andersson. Under förra veckans möten bland alptopparna i Schweiz försökte de ju förmedla budskapet att världen behöver mer av den nordiska välfärdsmodellen.
Trygghetssystem som omfattar alla, skattesystem som jämnar ut skillnader och starka parter på arbetsmarknaden har inte bara visat sig vara receptet för anständiga samhällen. Det är dessutom väldigt bra för den ekonomiska utvecklingen.

Klyftorna ökar
Nu är det dags att ta tag i poliskrisen, vårdpersonalens missnöje och trilskande kommunalpolitiker. Och det i ett samhälle där klyftorna ju faktiskt har ökat snabbare än i något annat OECD-land det senaste årtiondet.
Löfven och Andersson möter en situation där oppositionen ligger i spillror men det hindrar den inte från att spä på människors oro och ilska.
Det är lite svårt att få ihop förra veckans budskap om ett framgångsrikt samhällsbygge, och kanske är det inte så konstigt. Välfärdssamhället är en framgångssaga, men för att fungera kräver det ett par saker.

Resurser
Resurser till exempel. Att driva vård, skola och omsorg av hög kvalitet kostar stora pengar, särskilt om de som utför arbetet ska ha rimligt betalt. Fungerande trygghetssystem kostar också.
Politiker som vill att samhället ska klara det uppdraget måste erkänna att välfärden kräver en hög skatt. Det har Socialdemokraterna haft svårt för på senare tid, och Magdalena Anderssons medverkan i söndagens Agenda bar syn för sägen.
Välfärdssamhället kräver också omfördelning. Om alla ska betala höga skatter är det viktigt att kunna säga att de som kan faktiskt bidrar allra mest.
Då är det inte lätt att förklara att förmögenheter och arv ska vara skattebefriade, eller varför den som lever på sitt kapital ska betala lägre skatt än den som lever på sitt arbete.
Och varför ska den som äger en liten bil betala skatt, men den som äger en stor båt vara befriad?

Kan betala mer
Regeringen har höjt skatterna för högavlönade, men visst skulle Sveriges rikaste kunna betala lite mer för välfärden.
I Davos kunde Stefan Löfven och Magdalena Andersson sälja den svenska välfärden som en riktig framgångssaga. Det borde också fungera för svenska väljare. Men då behövs lite mer mod och mycket mer klarspråk när det gäller fördelningspolitik och välfärdens finansiering.

Paris glömmer inte den 13 november

av Ingvar Persson
Tre månader efter terrorattentaten den 13 november präglar kampen mot IS Paris.
Tre månader efter terrorattentaten den 13 november präglar kampen mot IS Paris.

PARIS
På vägen in mot centrum måste taxin göra en sväng runt Stade de France. Arenan lyser i februarinatten.
Precis här inleddes terrorattacken den 13 november. Klockan 21.20 lät den första självmordsbombaren sin väst explodera. Tjugo minuter senare stormade fyra beväpnade män konsertlokalen Bataclan. Efter ytterligare några timmar hade 139 människor mist livet.
Det finns gott om plats på restaurangerna längst Boulevard Saint-German, och längst Seines västra strand är det inte mycket folk i rörelse. Pariserhjulet vid Place de la Concorde på andra sidan floden badar vackert men lite övergivet i rött, vitt och blått.
Paris bjuder inte på något sprudlande folkliv, men det har nog snarare med februarivädret än med rädslan för terror att göra. Vardagen har återvänt, som den alltid måste göra.

Har inte glömt
Det betyder inte att Frankrike har glömt. Frågan om terrorn och den dragkraft som IS, eller Daesh som man säger här, har på franska ungdomar tycks sysselsätta alla.
Några siffror återkommer. Franska myndigheter hade i november identifierat över 8 200 personer som radikaliserade islamister. Det betyder att de kan vara beredda att resa till Syrien eller Irak för att ansluta sig till IS.
Över 600 finns redan där. Flera hundra har dött.
Extrem och våldsbejakande islamism är inte längre ett hot som kommer utifrån. Det finns mitt i det franska samhället. Och för varje ung fransman eller fransyska som reser till Syrien eller Irak blir hotet större.
De flesta är mycket unga, en allt större del är kvinnor och många har inte ens en muslimsk bakgrund. Den extrema islamismen lockar inte bara unga arga män från storstädernas eländiga förorter. Nu rekryteras ungdomar från stabila socioekonomiska förhållanden.

Propaganda
Via avancerad nätpropaganda kan IS komma med ett skräddarsytt erbjudande – det är en beskrivning som återkommer – som lovar både spänning, hjältestatus och ett slags mening i en meningslös värld. Som en grotesk version av Hemingway. Livet som jihadist i en av världens mest brutala våldskulter har blivit ett lockande alternativ för många franska ungdomar – och för svenska.
Säpo uppskattar att det finns drygt 120 svenskar i konfliktområdet. Ungefär lika många har kommit hem, men 40 är döda. De exakta uppgifterna har säkerhetspolisen efter lång tvekan och påtryckningar från regeringens samordnare Mona Sahlin nu bestämt sig för att dela med den lokala polisen.

Ingen tvekan
Den sortens tveksamhet finns inte i Frankrike. Siffran på radikaliserade franska ungdomar som upprepas i möten med politiker och tjänstemän från olika departement kommer från säkerhetstjänsten. Till största delen bygger den på samtal till den statliga telefonjour dit oroliga vänner, släktingar eller lärare kan ringa. Uppgifterna går raka vägen till polisen, och sedan vidare till andra myndigheter.
Och ja, Mona Sahlin besökte nyligen Paris för att diskutera radikalisering.
Den franska regeringens informationskontor mobiliserar för ett informationskrig med IS på nätet, parlamentet diskuterar att göra dömda terrorister statslösa och olika myndigheter planerar särskilda anläggningar för “avradikalisering”, frivilligt eller med tvång.
Den franska reaktionen på insikten om den extrema islamismens dragningskraft har hittills handlat mycket om tvång, och mycket om övervakning. Och – naturligtvis – om militärt våld i andra länder.
Alla är inte övertygade om att det varit effektivt.

Fundamenten skakar
Terroristexperten Anne Giudicelli menar till och med att polisens insatser har bidragit till terroristernas styrka. Reaktionen har varit repressiv, men inte preventiv.
Det går inte att föra krig där för att skapa fred här, eller att byta minskad frihet mot ökad säkerhet. Själva fundamenten för den europeiska politiken vittrar.
Forskare och personer från myndigheterna talar nu om behovet av individuella program för de som återvänder eller som dragits in i kulten kring IS. Det krävs psykologiska och sociala resurser, utbildning och hjälp med återanpassning.
Motsatsen, att spärra in alla tillsammans, är idioti enligt forskningsdirektören och sociologen Farhad Khosrokhvar som bland annat forskat på radikalisering i fängelser.
Men vem lyssnar på en sociolog?
Bland experterna är Århus i Danmark föredömet. Samtidigt är alla medvetna om att kraven på hårdare tag kommer att finnas där, från allmänheten och från politiker som inte vill stöta sig med opinionen.
Och så är det förstås. De franska experterna skulle ju kunna fråga lokalpolitikerna i Örebro.

PS: En riktig närläsning avslöjar att delar av texten använts i dagens huvudledare. Sådant händer.

Ansvar är dagens lösen

av Ingvar Persson
Ordföranden-1019x420
Foto: Facken inom industrin

Ansvar kunde ha varit dagens lösen när de fackliga organisationerna inom industrin presenterade årets krav på löneökningar.
Våra krav är långsiktige, sa Per Olof Sjöö från GS-facket.
Vi utgår från inflationsmålet, sa Camilla Frankelius från Sveriges Ingenjörer.
Vårt krav är väl avvägt, sa Anders Ferbe från IF Metall.
Så där fortsatte det från podiet i konferenslokalen i centrala Stockholm. Hans-Olof Nilsson från Livs talade om balans och Martin Linder från Unionen summerade genom att landa på siffran 2,8 procents löneökningar för ett ettårsavtal.
Dessutom vill facken se överrenskommelser om både jämställdhet och arbetsmiljö, men det är lönekravet som är riktigt känsligt. Och det är förstås därför de fackliga ledarna låter som om de söker jobb på Riksbanken eller vill hamna i Magdalena Anderssons stab.
Somliga kommer att säga att kravet är för lågt. De numera fem förbund som samarbetar i 6F – bland annat Byggnads och SEKO – lät snabbt och elegant förstå att de inte lät sig imponeras.
Man konstaterar att facken inom industrin valt att prioritera sysselsättningen i industrisektorn. “Facken inom Industrin har gjort denna prioritering och vi kommer inte att ifrågasätta den”, skriver de i ett pressmeddelande.
Inget ifrågasättande, men heller ingen lojalitet. Förbunden i 6F arbetar just nu med sina egna avtalskrav.
Andra kommer med kraft att säga att lönekraven är orealistiskt höga. Det tog inte många timmar för Svenskt Näringsliv och Teknikföretagen att avfärda allt prat om förstärkt konkurrenskraft. “Arbetskraftskostnaderna i Sverige har ökat väsentligt mer än i omvärlden” skriver arbetsgivarna och varnar för att jobben i strid ström försvinner utomlands.
Några lönelyft på 2,8 procent finns det absolut inte plats för när inflationen i praktiken är noll. Inte om vi frågar direktörerna.
Kanske är det egentligen inte så komplicerat. Det handlar om vilken roll löneförhandlingarna ska spela i ekonomin. För spelar roll gör de, vad parterna än tycker om saken.
Somliga vill se extra stora löneökningar, kanske som ett sätt att få den tröga ekonomin att sätta fart. Andra tänker sig mycket små löneökningar och hoppas att det ska muntra upp arbetsgivare och få deras företag att anställa, investera och blomstra. Särskilt i tider när Riksbanken misslyckas med att åstadkomma inflation.
I båda fallen hoppas man att lönebildningen ska bli ett verktyg för att ordna upp ekonomin, och att parterna ska ta ett slags politiskt ansvar för ekonomin. Att lönerna ska fungera som ventil för annat som inte fungerar.
Men det är precis det industrifacken inte riktigt vill göra. Då återstår grundvärden som konkurrenskraft, reallöner och långsiktiga
Vår uppgift är inte att lösa Sveriges ekonomiska problem sa Hans-Olof Nilsson med udden riktad både mot de som vill ha högre och lägre lönekrav med hänvisning till konjunkturer, nollränta och sådant.
Nu återstår att se hur väl den inställningen står sig i avtalsrörelsens verklighet.

Hallå Kinberg Batra – jorden anropar

av Ingvar Persson

NamnlöstJag brukar faktiskt inte beklaga att vi har politiska proffs eller att våra beslutsfattare saknar vanliga människors erfarenhet.

Sanningen är ju att vi alla saknar erfarenhet av något annat än vårt eget liv.

Visst kan jag bli lite orolig över tanken att Annie Lööf, Ebba Busch Thor och Gustav Fridolin ska bestämma över människors vardag. De har ju aldrig hunnit uppleva den. Men för det mesta går det trots allt bra.

Men när nu moderatledaren Anna Kinberg Batra försöker göra sin egen uttolkning av det politiska läget efter att ha brutit uppgörelsen bakom decemberöverenskommelsen måste jag faktiskt fråga hur det är fatt.

Moderatledaren har svikigt en uppgörelse och brutit ett avtal, men på något sätt tycks hon ändå tro att villkoren gäller. I alla fall om de någon gång i framtiden skulle gynna henne.

Decemberöverenskommelsen handlade om att Sverige skulle kunna regeras utan att ge Sverigedemokraterna ett avgörande inflytande. Och som i alla affärer fanns det ett pris att betala för de inbladade.

Kinberg Batra och hennes kumpaner tvingades acceptera att Stefan Löfven besegrade alliansen i valet. Stefan Löfven att han kunde bli besegrad av moderaterna i nästa val.

I gengäld slapp båda parter ett nyval och Kinberg Batra kunde fortsätta att planera för en framtida alliansregering, utan Sverigedemokrater.

Svårare är det faktiskt inte. Inte innan Kristdemokraternas ungdomsförbund och Lars Adaktusson fick riksdagens minsta parti att hoppa av.

Inte ens det hade egentligen spelat någon roll om oppositionsledaren stått för sitt ord. Det gjorde inte moderatledaren.

Ändå säger Kinberg Batra nu att hon förväntar sig att Löfven ska stå för sitt ord.

“Han brukar ju väldigt stolt deklarera att han håller det han lovar och minsann inte bryter sina löften och det får jag ju förutsätta att det gäller även det uttalandet”, säger moderatledaren till Dagens Nyheter.

Men hallå. Kan någon berätta för Kinberg Batra att en affär är en historia med två parter som båda förväntas stå för sin del av avtalet? Det man inte vill betala får man avstå ifrån.

Det är en grundregel som gäller för vanliga människor, vanliga företagare och vanliga fackföreningsledare. Den gäller vanliga politiker också, och någon borde upplysa Kinberg Batra om att den till och med gäller henne.

Ett avtalsbrott borde kallas ett avtalsbrott

av Ingvar Persson

Här drar man sig tillbaka till skogen en ynka vecka och vad händer?

Jo innan man kommit ut från redaktionen bryter hela helvetet lös i det politiska Sverige. Att kristdemokraterna i en kombination av naivitet, opinionspanik och bristande ledarskap skulle rösta nej till decemberöverenskommelsen borde jag kanske ha insett. Men knappast att också de andra oppositionspolitikerna bums skulle drabbas av kalla fötter.

På en eftermiddag offrade Anna Kinberg Batra hela sin strategi för att bli statsminister 2018. Det trodde jag faktiskt inte.

Än märkligare är det hur saken har skildrats. Språkregeln inom politisk journalistik tycks vara att decemberöverenskommelsen fallit. Vad fan betyder det?

Överrenskommelsen från förra julen var ett slags kontrakt, eller avtal för att tala ett språk som väl borde passa de som har störst förhandlingsvana i partiledarkretsen.

Avtal kan löpa ut, sägas upp och till och med omförhandlas. Men ett avtal kan faktiskt inte falla. Avtal gör inte det.

Däremot kan förstås avtal och kontrakt brytas, och det är precis vad Ebba Busch Thor och Anna Kinberg Batra gjorde för en dryg vecka sedan. Att bryta ett avtal är en omoralisk handling, och en omoralisk handling borde kallas vid sitt rätta namn.

Ett avtalsbrott.

Politik beskrivs ibland som en förtroendebransch. Då brukar det handla om väljarnas förtroende, men i vardagen handlar det faktiskt också om förtroendet från politiker med andra åsikter. Vill man åstadkomma något måste man hitta överenskommelser, och då måste handslaget vara något värt.

Decemberöverenskommelsen har inte fallit. Anna Kinberg Batra och hennes allanskollegor har brutit den.
Jag fattar inte varför det ska vara så svårt att säga.

Finns det ingen i KD som förstår politik?

av Ingvar Persson
Bild Kristdemokraterna
Bild Kristdemokraterna

Jag noterar att kristdemokrater i bland annat mitt hemlän Dalarna rasar mot decemberöverenskommelsen. Häpnadsväckande nog får det lite uppmärksamhet.

I allmänhet har jag uppfattat borgerlig kritik mot uppgörelsen som ett diskret sätt att närma sig Sverigedemokraterna. Det är ju trots allt precis det överenskommelsen behandlar, att undvika att ge Sverigedemokraterna makten över svensk politik.

Dessutom gjordes ju uppgörelsen på förekommen anledning. Budgetspelet för ett år sedan gav ingen vacker bild av den svenska demokratin.

Alltså, när gammelmoderater och Dagens Industri har gnällt har det varit svårt att tolka det som något annat än en protest mot att svensk borgerlighet – till skillnad mot borgerligheten i våra grannländer – ännu inte mönstrat de bruna krafterna under fanorna.

Men vad ska man säga om Kristdemokraterna? Att några partidisktrikt nu tillsammans med TV-frisyren Lars Adaktusson mullrar precis nu när de borgerliga partierna lagt fram var sitt budgetalternativ och när frågan om Sverigedemokraternas konkreta makt tycks vara på väg att försvinna in i en dimma av svärmödrar, övervakning och interna uppgörelser är bara konstigt.

Sanningen är ju att det absolut inte spelar någon roll vad kristdemokraterna i Dalarna tycker. Det spelar inte ens någon roll om de mot förmodan skulle få med sig partivännerna vid veckans stämma i Västerås.

Kristdemokraterna med sina 16 riksdagsmandat kan helt enkelt inte förändra det parlamentariska läget ens om de samlat skulle söka medlemskap i Sverigedemokraterna.

Nej, upproret i Kristdemokraterna är nog till sist inte ett tecken på någon ideologisk eller taktisk orientering mot borgerlighetens mörkbruna värden. Det är nog bara ett exempel på att det i vissa partier finns alldeles för få som alls begriper sig på politik.

Moderaterna ger Aftonbladets ledarsida rätt igen

av Ingvar Persson

Om inte Ulf Kristersson, moderaternas finansministerkandidat, varit den han är hade helgens ekointervju kunnat sluta i en riktig praktpudel. När det gäller ett av den förra regeringens prestigeprojekt gav Kristersson nämligen motvilligt sina kritiker rätt på alla punkter.

I budgetmotionen som Kristersson presenterar i morgon föreslår han att den rabatt som arbetsgivare fått när de anställer ungdomar i praktiken tas bort. Som ett slags fikonlöv vill Moderaterna, precis som Folkpartiet, bara behålla en lägre avgift för de allra yngsta.

Vi vill koncentrera våra insatser på dem som har störst problem, sa Kristersson.
Indirekt medger moderaterna ändå att de speciella arbetsgivaravgifterna för unga varit dyrt, skapat få nya jobb och inte hjälpt de som skulle behöva hjälp.

Alltså precis det till exempel Aftonbladets ledarsida gång på gång sagt.

Den särskilda arbetsgivaravgiften blev en ordentlig bonus till branscher som ändå skulle ha anställt ungdomar – till exempel snabbmatskedjorna eller försvaret – men inte ett sätt att minska ungdomsarbetslösheten.

Allt det där hade Moderaterna ha kunnat räkna ut redan innan systemet infördes. Och i vart fall skulle Anders Borg ha kunnat reagera när utvärderingarna började trilla in.

2013 kom till exempel Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering fram till att varje nytt ungdomsjobb kostat staten minst en miljon kronor om året.

Om arbetsgivaravgiften sänks för McDonalds eller Max betyder det bättre marginaler och kanske billigare hamburgare. Men det betyder inte att fler unga får jobb.

Ändå har de borgerliga regeringarna hållit fast vid systemet som kostade 18 miljarder om året. För ett år sedan räddades rabatten med hjälp av Sverigedemokraternas stödröster.

Det borde som sagt ha slutat i en ursäkt. Men det ligger uppenbarligen inte för Ulf Kristersson att erkänna att han haft fel.

En obegripligt skitig historia

av Ingvar Persson

WVSå är det då bekräftat. Också folkvagnar som sålts i Europa har försetts med företagets speciella dataprogram för att lura utsläppstesterna. Det bekräftar den tyska regeringen.

Ja, fattas bara annat. Varför skulle amerikanerna ensamma få skörda frukterna av högklassig tyskt ingenjörskonst?

För mitt i hela fuskhistorien är det ju precis vad det handlar om. Volkswagen har inte bara konstruerat en bilmotor som klarar att möta de hårdaste avgaskrav något land ställer upp. Företagets programmerare har dessutom lyckats lära bilens elektronik att känna igen när den blir testad.

Och att just då slå på alla de system för avgasrening som motorbyggarna har försett bilen med.
Vi har fått reda på vad skandalen kostar, vilka effekterna på miljön kan bli och faktiskt också hur det fungerar. I alla fall så långt det nu alls går att förstå hur en modern bil fungerar.

Vi har dessutom sett aktien störtdyka och högsta chefen för Volkswagen, Martin Winterkorn, få sparken även om han förstås inte går lottlös. Grandiosa misslyckanden kräver grandiosa avgångsvederlag.

Det är egentligen bara en fråga vi fortfarande inte har fått besvarad.

Varför?

Varför i hela helvetet bygger man en bil som faktiskt klarar avgaskraven för att sedan stänga av systemen?

Varför avsätter man kvalificerade ingenjörer för att räkna ut hur kvävefilter och andra reningsprocesser som för dyra pengar byggts in i motorn ska kunna kopplas bort så snart bilen rullar ut från labbet?

Det kan ju inte precis vara ett sätt att spara pengar, och det är ju inte en prestation man någonsin kommer att kunna skryta med eller göra reklamfilm om.

Det som har hänt i Wolfsburg är naturligtvis en skandal av episka dimensioner, men det är dessutom en obegriplig gåta.

Läs också Daniel Swedins ledare om Volkswagen i dagens tidning.

Sida 1 av 51
almedalen annie lööf arbetslöshet centerpartiet dagens lista eu flyktingar fredrik reinfeldt kristdemokraterna moderaterna Robert Nyberg satir serie skola socialdemokraterna stockholm sverigedemokraterna Vilgot vilgot på arbetslinjen vinst i välfärden
  • Tjänstgörande redaktör: Joakim Magné
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB