Om inte Ulf Kristersson, moderaternas finansministerkandidat, varit den han är hade helgens ekointervju kunnat sluta i en riktig praktpudel. När det gäller ett av den förra regeringens prestigeprojekt gav Kristersson nämligen motvilligt sina kritiker rätt på alla punkter.

I budgetmotionen som Kristersson presenterar i morgon föreslår han att den rabatt som arbetsgivare fått när de anställer ungdomar i praktiken tas bort. Som ett slags fikonlöv vill Moderaterna, precis som Folkpartiet, bara behålla en lägre avgift för de allra yngsta.

Vi vill koncentrera våra insatser på dem som har störst problem, sa Kristersson.
Indirekt medger moderaterna ändå att de speciella arbetsgivaravgifterna för unga varit dyrt, skapat få nya jobb och inte hjälpt de som skulle behöva hjälp.

Alltså precis det till exempel Aftonbladets ledarsida gång på gång sagt.

Den särskilda arbetsgivaravgiften blev en ordentlig bonus till branscher som ändå skulle ha anställt ungdomar – till exempel snabbmatskedjorna eller försvaret – men inte ett sätt att minska ungdomsarbetslösheten.

Allt det där hade Moderaterna ha kunnat räkna ut redan innan systemet infördes. Och i vart fall skulle Anders Borg ha kunnat reagera när utvärderingarna började trilla in.

2013 kom till exempel Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering fram till att varje nytt ungdomsjobb kostat staten minst en miljon kronor om året.

Om arbetsgivaravgiften sänks för McDonalds eller Max betyder det bättre marginaler och kanske billigare hamburgare. Men det betyder inte att fler unga får jobb.

Ändå har de borgerliga regeringarna hållit fast vid systemet som kostade 18 miljarder om året. För ett år sedan räddades rabatten med hjälp av Sverigedemokraternas stödröster.

Det borde som sagt ha slutat i en ursäkt. Men det ligger uppenbarligen inte för Ulf Kristersson att erkänna att han haft fel.

Så är det då bekräftat. Också folkvagnar som sålts i Europa har försetts med företagets speciella dataprogram för att lura utsläppstesterna. Det bekräftar den tyska regeringen.

Ja, fattas bara annat. Varför skulle amerikanerna ensamma få skörda frukterna av högklassig tyskt ingenjörskonst?

För mitt i hela fuskhistorien är det ju precis vad det handlar om. Volkswagen har inte bara konstruerat en bilmotor som klarar att möta de hårdaste avgaskrav något land ställer upp. Företagets programmerare har dessutom lyckats lära bilens elektronik att känna igen när den blir testad.

Och att just då slå på alla de system för avgasrening som motorbyggarna har försett bilen med.
Vi har fått reda på vad skandalen kostar, vilka effekterna på miljön kan bli och faktiskt också hur det fungerar. I alla fall så långt det nu alls går att förstå hur en modern bil fungerar.

Vi har dessutom sett aktien störtdyka och högsta chefen för Volkswagen, Martin Winterkorn, få sparken även om han förstås inte går lottlös. Grandiosa misslyckanden kräver grandiosa avgångsvederlag.

Det är egentligen bara en fråga vi fortfarande inte har fått besvarad.

Varför?

Varför i hela helvetet bygger man en bil som faktiskt klarar avgaskraven för att sedan stänga av systemen?

Varför avsätter man kvalificerade ingenjörer för att räkna ut hur kvävefilter och andra reningsprocesser som för dyra pengar byggts in i motorn ska kunna kopplas bort så snart bilen rullar ut från labbet?

Det kan ju inte precis vara ett sätt att spara pengar, och det är ju inte en prestation man någonsin kommer att kunna skryta med eller göra reklamfilm om.

Det som har hänt i Wolfsburg är naturligtvis en skandal av episka dimensioner, men det är dessutom en obegriplig gåta.

Läs också Daniel Swedins ledare om Volkswagen i dagens tidning.

Gårdagens budgetproposition satte verkligen fart på landets intresseorganisationer, eller särintressen som några skulle uttrycka saken.

I Sveriges intresse eller ett ängsligt värnande om den egna plånboken? Döm själva. Här kommer i alla fall ett urval av gårdagens budgetkommentarer.

Akademikerorganisationen Saco:s ordförande Göran Arrius är upprörd över skatterna.

– Regeringens politik slår mot breda grupper som satsat tid och pengar på att utbilda sig, säger han och vi kan väl gissa att han först och främst tänker på medlemmar i just akademikerförbund.

TCO:s Eva Nordmark är mindre kritisk. Också hon ogillar skatterna och att jämställdhetsbonusen försvinner, men är desto mer entusiastisk över satsningarna på just utbildning.

– Satsningarna på utbildning är välkomna och välbehövliga, säger hon men påpekar samtidigt att också den som har ett jobb måste få utvecklas.

På LO är man – kanske inte helt överraskande – nöjd men lite otålig.

– Jag tror inte regeringen missar något viktigt område, men investeringarna borde vara betydligt större, säger Karl-Petter Thorwaldsson. LO-ordföranden hade också gärna sett fler möjligheter till yrkesutbildningar, till exempel med sikte på yrken som undersköterska.

Ett LO-yrke, som av en tillfällighet.

Carola Lemne på Svenskt Näringsliv förnekar sig inte heller. På organisationens hemsida förklarar hon inte bara att skattehöjningarna – en bråkdel av de senaste årens skattesänkningar – kommer att brandskatta landet. Hon tar dessutom upp ett gamalt favoritämne.

– Jag är också djupt oroad över att regeringen tycks fortsätta att vilja strypa utvecklingen inom välfärden, säger hon.

Strypa betyder i det här fallet att ifrågasätta kvalitén i verksamhet som plockar ut vinster ur den skattefinansierade omsorgen om äldre, från vården av sjuka eller utbildningen av yngre. Kort sagt, att reagera på skandaler som den kring Carema eller konkurser som den på JB-gymnasiet.

Så där fortsätter det. Tvärsäkra och ganska förväntade synpunkter skulle man kanske kunna säga. Men det finns ett undantag, bussbranschens intresseorganisation Sveriges Bussföretag.

Bussföretagen låter i ett pressmeddelande berätta att man ”välkomnar delar av regeringens höstbudget”.
I klartext betyder det att bussägarna är glada över åtgärder som ska öka busstrafiken, till exempel bättre framkomlighet, premier för elbussar och nya laddstationer. Å andra sidan är man missnöjd med andra delar av budgeten, som den höjda skatten på diesel.

Bättre kan det kanske inte sägas. När det kommer till budgettider är alla sig själv närmast.

Direktörerna på Svenskt Näringsliv tycker inte om att Stefan Löfven har synpunkter på organisationens samarbete med Sverigedemokraterna.

“Nu får de skärpa sig lite grann. Det får vara måtta”, säger presschefen Peter Isling som säger till TT att han tycker att det faktiskt finns annat att prata om. Sakfrågor som bostäder, arbete och integration av “människor som kommer från andra länder” till exempel.

Vi får väl anta att det är precis de ämnen som direktörerna brukar pratar om när de träffar Åkesson och de andra Sverigedemokraterna.

Varje år betalar svenska arbetsgivare ut 1 400 miljarder i löner. De pengarna utgör grunden för hela den svenska ekonomin och det är klart att det betyder något hur de fördelas.
På många sätt är det just det som avgör vilket samhälle vi får. Lönebildningen, alltså hur lönerna sätts, borde med andra ord vara en av de saker vi diskuterar allra mest.

Riktigt så är det inte.

Nästa år ska drygt 450 av arbetsmarknadens 650 kollektivavtal förhandlas om. Det gäller bland annat löneavtalen för industrin som de senaste 20 åren varit basen för hela den svenska lönebildningen.

Och som om inte det vore nog, missnöjet och osäkerheten är större än på mycket länge. Riksbanken är bekymrad, fackförbunden oense och arbetsgivarna på krigsstigen. Och dessutom har staten med tre miljarder kronor i ryggen kastat sig rakt in i lärarnas avtalsrörelse.

Det ser ut som nästa år kan bjuda på en holmgång som kommer att påverka Sverige.

Ändå skriver tidningarna knappast om löneförhandlingarna och det offentliga samtalet har helt andra saker att syssla med. Och när löner trots allt diskuteras är det inte alltid så lätt att se hur det hänger ihop med löneförhandlarnas vardag.

I ett försök att placera lönebildningen på den offentliga kartan publicerar journalisterna Anna Danielsson Öberg och Tommy Öberg nu skrivit boken “Ledartröja eller tvångströja?”. Båda har bevakat arbetsmarknaden i årtionden och tillhör Sveriges mest erfarna journalister på området.

I dag presenterades boken på ett välbesökt seminarium i fackförbundet Visions lokaler.

Boken är framför allt en genomgång av de senaste 25 åren som på arbetsmarknadens område dominerats av industriavtal, arbetsfred och reallöneökningar. En slutsats är faktiskt att det på sista raden ändå är arbetsgivarna som vunnit mest.

Men boken innehåller också ett kapitel om ödesåret 2016 och de utmaningar dagens lönebildningsmodell står inför nu. Det handlar om att sätta dagens konflikter i perspektiv.

Nu återstår att se om “Ledartröja eller tvångströja?” faktiskt kan bidra till en bättre debatt om en av våra stora samhällsfrågor, lönebildningen.

På söndag samlas Israels svenska stödtrupp under några timmar på Raoul Wallenbergs torg i Stockholm. Underbar israelisk och judisk musik utlovas, liksom massor av israeliska flaggor. En positiv stödmanifestation som ger israelvänner en möjlighet att komma samman för inspiration och stöd.

Dessutom deltar riksdagsledamöterna Andreas Carlsson från Kristdemokraterna, Mathias Sundin från Folkpartiet och Mats Green från Moderaterna.

Inget ont i att ordna en fest, och att svenska riksdagsmän finns bland talarna skulle inte vara konstigt om det inte vore för en liten detalj. Shaun Sacks från organisationen NGO Monitor står också på talarlistan.

Med sina egna ord levererar NGO Monitor analyser om och utkräver ansvar av frivilligorganisationer som säger sig arbeta med mänskliga rättigheter eller humanitära frågor i Mellanöstern. I förbifarten kritiserar organisationen åsikter från organisationer som FN och EU. Inga klassiska plattformar för extremism.

I klartext är organisationen ett slags högljutt kontraspionage för bosättarrörelsen och den yttersta högern i Israel. Det handlar om grupper som vare sig accepterar internationell lag eller mänskliga rättigheter, i alla fall inte om den internationella lagen ifrågasätter Israels ockupation eller om de mänskliga rättigheterna också omfattar palestinier.

Det är kretsar som med en israelisk bosättares ord till Dagens Nyheter “vill ha alltihop”.

I den värld där Sacks och hans organisation verkar finns inget utrymme för den tvåstatslösning som är grunden för alla internationella förhoppningar om fred. Det är dessvärre just i den världen israelisk politik utspelar sig i dag.

Hittills har svenska politiker – med något undantag – inte velat ha med NGO Monitor att göra. Organisationen har upplevts som alltför extrem också av Israels vänner. Nu kan det förändras.

Att kristdemokraten Andreas Carlsson, folkpartisten Mathias Sundin och Mats Green från Moderaterna vill visa sitt stöd för staten Israel är inget att säga om. Men de borde fundera lite över sällskapet.

Vad är det egentligen åtta år med Anders Borg har gjort med svenskt företagande? Har vi fått en skara fågelungar som reflexmässigt gapar efter statliga subventioner?
De riktigt stora bidragen till enskilda arbetsgivare och särskilda branscher har ju Anders Borg hittat på. Breda stöd till alla hamburgerrestauranger, alla läxhjälpsföretag och hela den växande hemstädsbranschen.
Så gör man av med miljarder.

Arbetsgivarna har tackat och tagit emot. Och när nu regeringen – mycket försiktigt – försöker bromsa miljardrullningen för att i stället använda pengarna till riktade insatser mot arbetslösheten blir det ett herrans liv.

I dag oroar sig till exempel lobbyorganisationen Företagarnas chefsekonom Daniel Wiberg för att regeringens jobbsatsning inte ska ”sippra ner” till företagen. ROT- och RUT-avdragen minskas ju, och dessutom ska ju skatten på bensin höjas.

Enligt Wiberg skapas jobben när ”företagen har råd att anställa”. Det är, om man tänker efter, en lite märklig syn på företagande. Sanningen är väl snarare företag anställer personal när det leder till bättre affärer, ökad omsättning och större vinster.

Statliga subventioner till branscher och företag utan några egentliga krav borde med normal ekonomisk logik mest leda till högre vinster.

Att Stefan Löfven och Magdalena Andersson skulle få frågor om jobben efter dagens presskonferens var
knappast någon överraskning. Inte att en del av frågorna skulle handla om statliga stöd och subventioner heller.

Bidrag är ju – till skillnad från avdrag – ett ifrågasatt verktyg i sysselsättningspolitiken. Särskilt om de i stället för fler hamburgerjobb leder till mer resurser i vården eller omsorgen om de äldre.

Däremot var det lite otippat att Magdalena Andersson skulle finna sig och förklara att hon dessvärre inte hade siffror där till exempel Rot- och Rutavdragen räknats bort.

Det är trots allt där – bland de företag som ska sätta lite guldkant på medelklassens liv – som vi har det verkliga bidragsberoendet.

Förre justitieministern Thomas Bodström är tillbaka efter sommaren. I reklamkanalen Mix Megapol utvecklar han sina tankar om tiggeriet mellan låtar och jinglar.

Tiggeri borde inte förbjudas enligt Bodström. Att bötfälla någon utan pengar är ju ganska meningslöst.
Ett praktiskt argument från en gammal justitieminister.

Bodström tycker däremot att samhället borde ta kontroll över verksamheten. Blanketter, register och tillstånd utfärdade av Länsstyrelsen. Dessutom kunde myndigheterna utfärda certifikat för tiggande vid vissa tider och på vissa platser, funderar han.

Så där gick det faktiskt till, fram till 1800-talet.

Hela idén är så dum att det är svårt att riktigt veta var man ska börja.

Vad har Bodström tänkt sig ska hända med de fattiga människor som inte i god tid lämnat in alla papper till myndigheterna? Spinnhus?

Om tiggeri är fattigdom och vi inte kan förbjuda fattigdom är det väl svårt att tänka sig att det fungerar att belägga den med tillståndsplikt.

Och är det verkligen rimligt att svenska myndigheter ska administrera sociala problem genom att registrera dem och utfärda licenser, men utan att göra några sociala insatser?

Där kan vi tala om organiserat tiggeri.

Det är nog ganska bra att Thomas Bodström lämnat politiken.

På väg till Miljöpartiets kongress äter jag frukost medan tåget svävar fram genom försommaren. Äntligen en vacker dag. Brödet är grovt, smöret kravmärkt och yoghurten ekologisk och kaffet både miljö- och rättvisemärkt.

Däremot vet jag förstås ingenting om arbetsvillkoren hos den firma som fått SJ:s uppdrag att packa den prydligt oblekta frukostboxen. Precis den sortens verksamhet har förekommit när det någon gång berättats om riktigt hänsynslöst utnyttjande av människors skyddslöshet.

Den som påstår att den rörelse Miljöpartiet representerar inte fått genomslag i verkligheten talar helt enkelt inte sanning. Om det sedan främst handlar om ett symboliskt genomslag beror det kanske på att mycket av engagemanget riktat in sig på symboler.

Då är det märkligare att vi pratar så lite om arbetslivet och om hur samhället fått en mörk skuggsida där långa entreprenörskedjor, tillfälliga anställningar, låga löner och – alltför ofta – ett hänsynslöst utnyttjande av papperslösa invandrare gör allt fler rättslösa. Jag antar att det betyder att det finns andra rörelse som varit mindre framgångsrika än miljörörelsen.

När välkammade kollegor på borgerliga ledarsidor ger sig på arbetsmarknaden är det förstås alltid lockande att komma med tillrättavisningar. Att påpeka självklarheter som att krav på kollektivavtal inte är protektionism eller att strejkrätten är en förutsättning för ballans på arbetsmarknaden hjälper förstås aldrig, men det är ändå svårt att låta bli.

När jag i dag läser Erik Hagström i Svenska Dagbladet är det dock en annan tanke som slår mig. Har dagens Timbroskolade opinionsbildare slutat läsa något annat än twitter och rapporter som deras kompisar fått betalt för att skriva?

På något annat sätt kan jag nämligen inte begripa hur någon just nu kan dra ut till oreserverat försvar för dagens regelverk när det gäller arbetskraftsinvandring.

Först varnade kritikerna enligt Hagström för lönedumpning och sedan för att de utländska arbetarna skulle ta “jobb som” svenskar annars skulle ha fått. Argumenten avfärdas förstås prompt, tydligen med stöd i någon Timbrorapport.

Att Hagström missat åratal av rapportering om utblottade bärplockare och lurade skogsplanterar kanske jag kan skriva på hans ungdom. Och att han inte gärna läser rapporter där fackföreningsrörelsen redovisar sina erfarenheter kan kanske skyllas på ideologiska skygglappar. Men det kan varken vara åldern eller ideologin som gör att han missade Josefin Skölds och Niklas Orrenius fantastiska och förfärliga artikelserie i Dagens Nyheter för en dryg vecka sedan.

Dagens Nyheters granskning kommenterades inte bara av ministrar och debattörer. Andra medier följde upp frågan om utsatta migrantarbetare. Daniel Swedin skrev till exempel om den här på Aftonbladets ledarsida.
Men den måste alltså ha gått Hagström på Svenska Dagbladet förbi. Kanske hade han fullt upp att läsa tweets från vännerna på Timbro.