En del politiska svar återkommer alltid, som mygg på försommaren. Frågorna som ska besvaras skiftar, men lösningarna är som sagt alltid de samma.
Så där är det med Almega, SMS-arbetsgivarnas egen organisation. Tillsammans med sina politiska ombud i Centern och Folkpartiet upprepar organisationen med en papegojas envishet samma recept på hur den svenska tillväxten ska öka, ungdomsarbetslösheten bekämpas och pensionerna tryggas.
Privatisera, avreglera och se till att lönerna – särskilt de lägsta – sänks ordentligt.

Nu har Almega hittat ännu en fråga till sina svar. I en rapport som presenterades i går återanvände de sina klassiska förslag, den här gången för att lösa integrationen. I 11 punkter skissar organisationen en ny politik mot segregationen och utanförskap.
Det fungerar, försäkrar Almega redan i rapportens titel “11 reformer som fungerar”.
Bland kraven hittar vi förstås de vanliga önskemålen på ännu mer privatisering, den här gången av flyktingmottagningen och vuxenutbildningen. Almega vill inte ha några sociala krav i offentliga upphandlingar och dessutom vill organisationen behålla sänkningen av restaurangmomsen och skatterabatterna på hushållsnära tjänster.
Dokumenterat ineffektivt och korkat, men helt i linje med hur det brukar låta.
Det stora problemet är att Almega nu också tar invandrare och flyktingar till intäkt för att också upprepa sina krav på lägre löner – eller fler på lägstalön – och uppluckring av anställningstryggheten.
Flyktingar och invandrare görs alltså ansvariga för att det ska bli lättare att ge människor sparken och för att betala dem lägre löner. Det är svårt att föreställa sig ett bättre argument i händerna på de krafter som vill stänga landets gränser.
Att hävda att välfärdssamhället måste bort på grund av invandringen är inte bara dumt. Det är farligt, i alla fall om vi vill undvika större sociala motsättningar och ännu mer främlingsfientlighet.

Valresultatet blev en seger för arbetsgivarorganisationen Almega. Detta låter Almegas näringspolitiska chef Ulf Lindberg och Almegas verkställande direktör Jonas Milton meddela på Aftonbladets debattsida i dag.

Jaha, och vad var det då som gick så bra för Almega?

Jo, när mandaten nu fördelats så har direktörerna noterat att Vänsterpartiet – som parlamentariskt anfört motståndet mot vinster i välfärden – bara fick två nya mandat i riksdagen.

Detta, menar Almega, är ett tydligt budskap: Svenska folket röstade för valfrihet i välfärden och debatten om vinster i välfärden är död. Klappat och klart.

Man får ge direktörerna att det är en kreativ läsning av valresultatet.

Låt-gå-linjen – där skattepengar ska gå till aktieutdelning och räntesnurror i stället för patienter och skolbarn – som har företrätts av Kristdemokraterna, Centerpartiet, Moderaterna och Folkpartiet har knappats segrat.

Eller ska man förstå det som att herrar Lindberg och Milton ser SD:s ökning som en seger för Almegas hållning?

SD – som i ett principiellt uttalande från valkonferensen i mars – säger sig ”slå vakt om valfriheten och de seriösa välfärdsbolagen” var ju det enda parti som står på vårdbolagens sida och samtidigt ökade.

Men så kan väl direktörerna inte resonera? De slog ju redan i början av den här månaden fast att det ”lika viktigt” att isolera SD som det är att isolera V – eftersom de är lika ”verklighetsfrånvända”.

Ja, det är viktigt att vara verklighetstillvänd.

Därför får vi påminna om några faktum från verkligheten.

• Sju av tio svenskar vill förbjuda vinstuttag inom vård, skola och omsorg.
• Svenska väljarna är emot att privata välfärdsföretag ska få använda sina vinster hur de vill.
• En majoritet svenskar är kritiska till vinster i välfärden och vill att frågan åtgärdas.
• Sex av tio svenskar vill förbjuda vinst i välfärden.
• 84 procent av landets rektorer vill förbjuda vinstuttag i skolan.
• 71 procent av landets företagsledare vill begränsa friskolornas möjlighet att dela ut vinst. För vårdbolagen är siffran 73 procent.
• Majoritet av alliansens väljare vill stoppa eller reglera vinster i skolan.
• 85 procent av väljarna anser inte att privata vård- och skolföretag oreglerat ska kunna ta ut vinst.

Detta är vad regeringen Löfven har att hantera och det finns väl en risk att Milton och Lindberg kan bli besvikna på resultatet.

Det får återkomma i en ny debattartikel.

Tågstrejken lockar fram de mest sympatiska dragen hos borgerligheten. Carl B Hamilton – greve, folkpartist och professor – är alldeles särskilt upprörd. I ett överspänt inlägg på sin blogg i går kväll beskrev han facket Sekos hot om strejk i Stockholm som ett både maktfullkomligt och oproportionerligt övergrepp.

I dag får mannen som aldrig fick bli finansminister understöd av Christer Nylander, folkpartistisk talesperson för arbetsmarknadsfrågor. På Aftonbladets debattsida deklarerar det liberala partiet att man nu vill ”begränsa” rätten att strejka med anledning av att fackförbundet Elektrikerna tar ut medlemmar i strejk i sympati med tågpersonalen.

På Twitter får han medhåll av tankesmedjan Timbros vd, Marcus Uvell, som dessutom drar till med att kalla sympativarslen för ”sabotage”.

Det är klara besked och egentligen är raseriet hos borgerligheten inte så konstig. De vet att rätten till sympatiåtgärder är en mycket viktig rest från en tid då konflikterna var fler och värre än i dag.

Vi såg det i praktiken under konflikten i Vaxholm och under striderna mot Toys ’r us och Kellermann – där facket slogs för att överhuvudtaget få teckna avtal för företagens anställda.

Utan möjligheten till sympatiåtgärder skulle fackförbund stå helt handfallna vid konflikter där arbetsgivare vägrar prata med facket och kanske till och med driver verksamheten vidare med oorganiserad arbetskraft.

Utan möjligheten till sympatiåtgärder skulle det i praktiken bli möjligt för arbetsgivare att ställa sig utanför alla uppgörelser och regler som finns på arbetsmarknaden, och man skulle inte behöva besvära sig om bråkiga anställda.

Det är inte svårt att föreställa sig vad som skulle hända. Kollektivavtalens täckningsgrad skulle minska under trycket av konkurrensen och hela den svenska arbetsmarknadsmodellen skulle urholkas.

Den konflikt som pågår nu ser dock annorlunda ut. Här handlar det om rätten till trygga anställningar och det är en fråga som på helt avgörande sätt rör hela den svenska arbetsmarknaden.

Då är breda sympatiaktioner logiska. Kravet på ett stopp för skitlivet riktar sig inte bara till Almega utan mot hela den samlade fronten av direktörer och arbetsgivare. Men det ska inte vara så lätt för Almega att sitta på kontoret på Sturegatan och avfärda tågpersonalens krav, helt enkelt.

Så när folkpartisterna lallar om oproportionerliga övergrepp ska man ha detta klart för sig: en arbetsmarknad utan rätten till sympatiaktioner vore en arbetsmarknad där proportionerna alltid är på arbetsgivarnas sida, så att säga.

– – –
Läs också: Antifackliga partier har inte i regeringen att göra (Agneta Berge, Politism), Om strejkrätt och proportionalitet (Samuel Engblom, Utredarna)

”Med självständig, daglig rapportering från Europa är The Local ett fönster till andra kulturer.” Så presenterar sig den engelskspråkiga webbtidningen The Local.

The Local bevakar Sverige, men särskilt självständigt är det inte.

I en ny artikel berättar The Local att det vore dåligt om Socialdemokraterna vinner valet 2014. Texten är, får vi läsa längst ned, producerad av The Local men sponsrad av arbetsgivarorganisationen Almega.

I en annan artikel uppmanar The Locals redaktör James Savage sina läsare att sprida #kompetensinvandring, Almegas halvdana försök med att få till en viral kampanj.

Herr Savage tyckte inte om att jag twittrade om det där i morse:

@danielswedin Ja, det heter sponsrad innehåll. Letar förgäves på ledarsidan för där det står att dina artiklar är sponsrade av LO.

— James Savage (@jamesstockholm) 16 maj 2014

Ja, men då vet vi.

The Local tycker själva att vi ska jämföra dem med en Almega-ägd ledarsida. Vill man ha självständig, daglig rapportering på engelska får man kanske leta någon annanstans.

Sex promille eller mer exakt 107 låginkomsttagare har utnyttjat RUT-avdraget. Bland medelinkomsttagarna är det bara en procent som köper de hushållsnära tjänsterna.

Det är Svt-programmet Agenda som låtit Statistiska centralbyrån titta närmare på vilka det är som faktiskt utnyttjar Rut-avdraget.

Siffrorna talar för sig själv. Det är bara de allra rikaste som utnyttjar avdraget. Maud Olofsson kan säga att hon slåss för att lägre betalda kvinnorna, men det är inte de som drar nytta av avdraget. Snarare är det de fattigare kvinnorna som via skatten subventionerar rikare familjers städhjälp.

Det var tjänsteföretaget Almega som först spred uppgifterna om att lika många låginkomsttagare som höginkomsttagare utnyttjade RUT-avdraget. En pr-kupp som skulle få även de rödgröna att acceptera pigavdraget. Almega ville ju försäkra sig om goda förtjänster även efter valet.

Men så lätt lurar man faktiskt inte Mona Sahlin. 

Eva Franchell