Sedan våren 2011 har jag skrivit ledare i Aftonbladet, och det ämne jag kanske oftast återkommit till är barnfattigdomen. I grunden handlar det om ­anständighet. Det är ovärdigt en välfärdsstat som Sverige att en ­enda unge tillåts växa upp i fattigdom. Och vi vet att den som växer upp med fattiga föräldrar löper mångdubbelt större risk att bli fattig som vuxen, med alla de sociala risker det innebär: du är sjuk oftare, utsätts för brott oftare och dör tidigare.

Då, för sju år sedan, var det också en fråga som engagerade svenska politiker. Håkan Juholt var S-ledare och försökte göra kampen mot barnfattigdomen till en av partiets viktigaste frågor. FN:s barnfond Unicef kritiserade Sverige för att låta barn falla djupare i fattigdom än vad man gör i jämförbara länder, och den dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt hade så svårt att försvara sig att han började pladdra om att svenska barn har det bättre än barn i utvecklingsländer.

Då, för sju år sedan, var det också en fråga som engagerade väljare. Och läsare. Det här är förstås anekdotiskt, men när jag skrev om barnfattigdom hörde läsare av sig och de var förbannade. Förbannade på att M-regeringen finansierade sina skattesänkningar genom att försämra för sjuka, arbetslösa och föräldralediga. Förbannade på politikernas handlingsförlamning, trots att det skulle kosta lika mycket att utplåna barnfattigdomen som det varje år kostar staten att betala ut rut- och rot-avdrag. Förbannade på att  barnbidrag och underhållsstöd till ­ensamstående knappt höjts på ­årtionden.

När så den juholtska retoriken inte följdes upp av ambitiösa reformprogram och när partiet bytte ledarskap var det som om barnfattigdomen somnade in som politisk fråga. Att göra något åt denna oanständighet var liksom inte lika intressant. Trots att 234 000 barn fortfarande lever i fattigdom. Trots att 5 000 barn är hemlösa.

Men nu verkar Socialdemokraterna ha återupptäckt barnfattigdomen, och naturligtvis sorterar frågan in i deras nya ”auktoritära dagordning”. I Dagens Nyheter berättar finansminister Magdalena Andersson att barnfattigdomen är ett avgörande skäl till att migrationspolitiken stramats åt.

–  Vi vill inte ha ett samhälle med ökade klyftor, särskilt gäller detta i fråga om barnen som får sina framtida livschanser begränsade, säger finansministern.

Skulle man kunna tänka sig att klyftorna har något med decennier av uteblivna jämlikhetsreformer, åratal av underfinansierad välfärd, en epok av stram ekonomisk politik att göra? Ja, men det kommer inte Socialdemokraterna att säga eftersom man inte vill lägga om den ekonomiska politiken på det som sätt skulle krävas för att utplåna barnfattigdomen.

Andersson försöker säga till väljarna att valet nu står mellan lite invandring och minskad barnfattigdom eller lite mer invandring och fler fattiga barn. Men i förlängningen introducerar man en argumentation som bara leder till att vanliga svenska väljare bekräftas i att att barnfattigdomen är något som inte rör våra ungar, och följaktligen en ickefråga.

Så överger Socialdemokraterna ett samhällsproblem som man för bara sju år sedan påstod var ett av de viktigaste att åtgärda. Det är en oanständighet.

I kvällens Uppdrag granskning försöker Janne Josefsson bevisa att svensk barnfattigdom är överdriven – eftersom svenska barn har det bättre än barn i utvecklingsländer.

Det handlar om konflikten mellan relativ och absolut fattigdom.  

Piteå-Tidningen reder ut begreppen:

Men vad är då den gängse definitionen av barnfattigdom. Den definition som Rädda Barnen använder sig av, och som kan betraktas som mest vedertagna, är framtagen av Tapio Salonen, professor i socialt arbete och dekan vid Fakulteten för Hälsa och samhälle vid Malmö högskola. Denna definition av barnfattigdom bygger på två parametrar, låg inkomststandard och försörjningsstöd, och för att familjer ska klassas som fattiga ska familjen uppfylla kriterierna för en fattig familj enligt någon av parametrarna. Detta innebär att definitionen av barnfattigdom blir ”barn som lever i familjer med låg inkomststandard eller som uppbär försörjningsstöd”.

Marika Lindgren-Åsbrink skriver om varför relativ fattigdom är det relevanta måttet:

Det viktigaste skälet till att man bör använda ett relativt fattigdomsbegrepp är att det inte bara är absolut fattigdom som påverkar människor och deras livschanser. Det gäller i högsta grad även relativ fattigdom. […] Det synliggör att människors livschanser påverkas av var i inkomstfördelningen man befinner sig. Det gäller alla, inte bara de fattigaste. Det är inte så att det bara är de ”absolut fattiga” i ett samhälle som har sämre chanser till ett bra liv än alla andra.

Enligt vår senaste årsrapport lever 242 000 barn i Sverige i ekonomisk utsatthet, eller barnfattigdom. Med det menar vi att deras familjer får försörjningsstöd, det som tidigare kallades för socialbidrag, eller lever med så kallad låg inkomststandard. I 10 år har Rädda Barnen publicerat rapporter om barnfattigdom. I reportaget framkommer ingen egentlig kritik eller belägg för att våra rapportsiffror skulle vara felaktiga.

Själv skrev jag i julas om fattigdom som ”en julklapp som går i arv”:

Din familjebakgrund har alltså stor och långlivad betydelse för både utbildning och inkomster. Att jämna ut ojämlikhet tar flera generationer.
En del fångas inte upp i den komplexa väv av arbetsmarknads-, social-, sjukvårds-, och bostadspolitik som utgör välfärden. En del faller igenom. Och de blir fler. Enligt Kronofogden har 411 barn vräkts i Sverige i år. Drygt ett barn om dagen får lämna sitt hem. Vad sätter det för spår?

Daniel Swedin