Det är nästan lite svårt att föreställa sig, men det är faktiskt bara ett par år sedan människor i Stockholm tittade konstigt på en när man ville prata om gruvnäringen som en framtidsbransch.

Det hände till och med att en av mina kollegor på ledarredaktionen (det var Katrine Kielos) fick tillrättavisa en liten direktör från Svenskt Näringsliv när han använde gruvorna som exempel på gårdagens svenska ekonomi.

Vi på Aftonbladets ledarsida framstod nog ibland som lite udda i den stockholmska offentligheten när vi envisades med att skriva om gruvor och industrin. (Läsarna uppskattade dock det vi gjorde. Daniel Swedins reportage från Grängesberg är en av våra mest lästa texter.)

Nu har allt det där ändrats. Den första salvan i Pajala rapporterades för en dryg vecka sedan stort över hela landet, och den som varit intresserad har i höst detaljerat kunnat följa Nordic Irons jakt på malmkroppen under sjön Väsman.

Till sist har gruvorna – om än motvilligt – också hamnat på regeringens bord. På näringsdepartementet arbetas det just nu intensivt med en mineralstrategi.

I februari gjorde till och med statsminister Reinfeldt en blixtvisit i Norrbotten för att på ort och ställe förhöra sig om den nya gruvan.

Det letas malm som aldrig förr i Sverige. Det – inte skattesubventionerade privatlärare eller sänkt krogmoms – är globalisering på riktigt.

I kväll har till och med SVT:s riktiga finprogram – Agenda – lagt märke till gruvnäringens nya betydelse för Sverige. Det krävdes visserligen att Marcus Wallenberg tog plats i LKAB:s ordförandestol, men i alla fall.

Frågan är bara, innebär det nyvaknade intresset hos makthavarna i Stockholm också att vi kan vänta oss riktiga svar på de stora frågor som en expanderande gruvnäring faktiskt ställer? Det är mer osäkert.

Problemen med infrastruktur och bristfälliga utbildningssystem är väl kända. Miljöproblemen lär få allt mer uppmärksamhet. Gruvbrytning är ofta en lortig verksamhet.

Radioprogrammet Kaliber berättade dessutom i dag hur Sverige utvecklats till något av ett lågprisland för internationella gruvjättar. Här betalar bolagen ingen skatt till lokalsamhället, och extremt låg skatt till staten.

Resultatet är inte så svårt att förutse. Utvecklingen av lokalsamhället har svårt att hänga med när gruvnäringen plötsligt blommar ut. Kommunerna har inte råd att bygga bostäder eller bygga ut servicen för gruvarbetarna och deras familjer.

Resultatet kan mycket väl bli ett slags oljeplattformar på land, där arbetarna flygs in och flygs ut utan att bidra till någon verklig utveckling.

I Pajala avvisade Reinfeldt alla tankar på att staten skulle hjälpa till och skapa förutsättningar för att gruvbrytningen ska kunna bidra till att utveckla Tornedalen.

”Vi ligger lite efter”, säger Annie Lööfs statssekreterare Håkan Ekengren till Kaliber.

Dessvärre har han alldeles rätt.

Ingvar Persson

I går handlade det om Orrefors i Småland och Hallstavik i Uppland. I dag är det i värmländska Säffle som de anställda på Volvos bussfabrik får veta att deras jobb inte längre kommer att finnas.

I Orrefors och Åfors förlorade 130 glasarbetare sina jobb. I Hallstavik gällde det 230 jobb på pappersbruket, och i Säffle försvinner nästan 400 arbetstillfällen när bussproduktionen flyttar till Polen.

Det var precis så här det började hösten 2008. Sedan försvann nästan 100 000 industrijobb på några månader. Stefan Löfven, då ordförande i IF Metall, talade om undantagstillstånd.

I Stockholm diskuteras just nu regeringens budget och oppositionens alternativ. Alla tycks överens om att Sverige står inför tuffa tider. Lite tuffa om vi ska tro Anders Borg, mycket tuffa enligt nästan alla andra.

Men i Stockholm talas det ändå om framtiden. Om att Sverige så småningom kommer att påverkas av den ekonomiska härdsmältan i Europa, och av den åtstramningspolitik som gör att det varken går att sälja konstglas, papper eller bussar.

Sverige kommer att drabbas av den ekonomiska krisen, säger man.
I Säffle, Hallstavik och Orrefors har det redan hänt.

Ingvar Persson

Två små observationer biter sig liksom fast efter gårdagens riksdagsöppnande.

Den första, visst har Fredrik Reinfeldt lagt om kursen, trots den traditionellt mörka kostymen och den blå slipsen.

I sex år har alliansregeringen fört en politik för att lyfta fram och subventionera de minst produktiva delarna av ekonomin. Det har handlat om Rut-avdrag och om a-kasseavgifter. För ett år sedan var det stora slagnumret sänkningen av momsen på krogmat.

Samtidigt har exportindustrin gått i strykklass.

I USA yvas presidenten över att bilindustrin finns kvar. I Sverige har ministrarna varit stoltast när de lyckats få en fabrik nedlagd.

I går lät det helt annorlunda. Statsministern talade om exportinkomster och om global konkurrenskraft. Svenska företag skulle tävla med ”kunskap och kvalitet”.

Inte ett ord om småföretagande, hemservice till dem som kan betala eller större subventioner till krogbranschen.

Retoriken borde kännas bekväm för en traditionell moderat, men det är inte så det har låtigt sedan Moderaterna blev sitt nya jag.

Den andra reflektionen handlar om något av det Reinfeldt kunde se när han lyfte blicken från manuset och tittade ut över riksdagen.

På en av de första bänkarna satt hans näringsminister. För dagen bar hon en blå klänning, dock inte den på bilden. Annie Lööf log, precis som hon alltid gör.

Om statsministern ska göra verklighet av en ny inriktning av näringspolitiken får näringsministern naturligtvis en nyckelroll. Det är Annie Lööf – och hennes stab av unga centerpartister – som måste lyssna in förväntningarna från dem som dagligen möter den globala konkurrensen, och omvandla dem till konkreta politiska förslag.

Men om ord som storindustri, produktivitet och internationell konkurrens ligger illa i munnen på nya Moderater är det nog ingenting mot hur de smakar för unga – Timbroskolade – centerpartister.

Då handlar det inte bara om partiets rötter i den förmoderna ekonomin. I dagens Centerparti kryddas vurmen för landsbygdens småföretagande dessutom med en beundran för storstadens glittrande servicesamhälle och Stureplans snurrande nöjespuls.

Varken Annie Lööf eller Maud Olofsson blev näringsministrar för att backa upp industrin eller exporten. De tog jobbet för att tvinga på alla en F-skattsedel, subventionera städning och sänka skatten på krogbesök.
Nu vill statsministern att Annie Lööf ska göra något helt annat.

Och hon bara ler.

Ingvar Persson