På söndagen flaggade Stefan Löfven äntligen för en tredje månad i föräldraförsäkringen. För alla de kongressombud som på partikongressen i Älvsjö 2009 röstade för en tredelning av föräldraförsäkringen – det vill säga att en del ska vara vikt till den ena föräldern, en till den andra föräldern och en för att användas fritt – kan det tyckas som en liten seger.

Men med tanke på hur ovillig den nuvarande ledningen för Socialdemokraterna har varit att prata om en ökad individualisering av föräldraförsäkringen är det ändå ett viktigt steg.
I TT-intervjun hävdade emellertid Stefan Löfven att han vill pröva en modell där en eventuellt ytterligare pappamånad kombineras med en ekonomisk kompensation för familjer som förlorar mycket pengar på om fler månader måste tas av den ene föräldern.

– Man måste också se att världen inte är svart eller vit, många familjer har det tufft, där den ene kanske tjänar 30 000 och den andra 20 000, ofta kvinnan, säger Löfven.
Den eller de som tänkt ut detta förslag verkar inte har tänkt till ordentligt. Förslaget skulle innebära att ersättningsnivån de facto blir högre för föräldrar med ojämställda inkomster än för de med jämställda.
Ett par där både föräldrarna tjänar lika mycket skulle inte få någon ekonomisk kompensation. De skulle få ut 80 procent i ersättning både två.

Par med ojämställda inkomster däremot, de behöver kompenseras. För att den med högst inkomster i dessa familjer inte ska ”drabbas” om denna tvingas vara hemma med sina barn behöver ersättningen, enligt Stefan Löfven, vara högre just för dem.

Att ge bättre ersättning till ojämställda familjer än till jämställda kan knappast vara feministisk politik. I bästa fall är det hela bara ett olyckligt missförstånd.

Föräldraförsäkringen är en fantastisk chans att få vara hemma med sina barn. Men som den är utformad i dag har den en tendens att konservera inkomstskillnader mellan kvinnor och män. Det är i samband med att barnen är små och kvinnan tar ut det mesta av ledigheten som inkomstgapet mellan kvinnor och män böjar öka.

En ökad individualisering är det enda som kan råda bot på detta. Men att koppla ihop det med en bonus till ojämställda föräldrar är faktiskt vansinnigt.

Gästarbetare från Kamerun som arbetat med att plantera ut skog i Sverige stämmer sin arbetsgivare på 800 000 kronor, rapporterar P4. De har tvingats att jobba tolv timmar om dygnet, utan övertidsersättning, utan semesterersättning eller traktamenten. De ska inte heller ha fått den lön man kommit överens om.

Så här ser utnyttjandet av arbetskraftsinvandrare ut i praktiken.

Sedan reglerna kring arbetskraftsinvandringen ändrades 2008 har vi fått många liknande berättelser och trots löften från reformens ingenjörer – MP:s Maria Ferm och M:s Tobias Billström – att reglerna ska stramas upp har mycket litet hänt.

Visst, teoretiskt finns det krav på att löner och villkor för arbetskraftsinvandrare ska vara schyssta. Praktiskt ser det annorlunda ut.

Erbjudandet om arbete man får är inte rättsligt bindande och oseriösa arbetsgivare kan skicka in ett papper med påhittade siffror till Migrationsverket och sedan är det bara att köra. Sanktionerna mot oseriösa arbetsgivare är i stort helt tandlösa.

Att avarterna blivit en del av systemet är det väl egentligen bara Socialdemokraterna och Vänsterpartiet som förstått, om man talar om riksdagspartier. Och det är en hållning de sannolikt har stöd för hos svenska väljare.

Plats på scen för Urban Ahlin, Socialdemokraternas kandidat till utrikesministerposten. P4 Skaraborg presenterade i veckan en opinionsmätning från Novus som visar att skaraborgare tycker att Socialdemokraterna har en nästan lika bra politik för invandring och integration som Sverigedemokraterna.

Vad beror det på? Urban Ahlin har en teori:

Att Socialdemokraterna kommer så tätt bakom Sverigedemokraterna förklarar riksdagsledamoten Urban Ahlin med att även Socialdemokraterna vill begränsa arbetskraftsinvandringen från länder utanför EU.

– Jag tror att väljarna har noterat att vi socialdemokrater tycker att man ser över om det inte finns möjlighet för någon av de som redan finns i Sverige får de jobben, innan man går utanför Europas gränser.

– Vi hade den politiken innan Sverigedemokraterna ens fanns, säger Urban Ahlin.

Det är för dåligt.

I en situation där lurade bärplockar desperat protesterar mot det sätt de blivit utnyttjade och där skogsarbetare från Afrika inte kan åka hem eftersom de inte får lön är detta vad Urban Ahlin har att ge oss? Svaret på människor som försvinner och handel med arbetstillstånd kan väl inte vara att jobb innanför landets gränser ska gå till  svenska medborgare?

I stället för att hindra människor att komma till Sverige bör arbetarrörelsen se till att alla får jobba på lika villkor. Bland annat bör man göra de erbjudanden – som arbetsgivarna ger för att locka hit folk – juridiskt bindande. Man kan granska arbetsgivarna hårdare, stärka sanktionsmöjligheterna och se till att det blir lättare att få permanent uppehållstillstånd.

Detta, tillsammans med kollektivavtal och starka fackförbund, kommer att konkurrera ut avarterna på svensk arbetsmarknad och göra det mindre intressant och gynnsamt att utnyttja människor.

Detta är vad Urban Ahlin borde säga när han får för sig att prata om arbetskraftsinvandring. Att mannen som vill bli landets näste utrikesminister nu säger att väljarna har rätt när de gillar SD men att de bör rösta S eftersom de tyckt som SD under längre tid är oacceptabelt.

I går kunde Aftonbladet berätta att Socialdemokraterna är störst i sociala medier. I en ny mätning som som Springtime och Notified har gjort visar det sig att det 125-åriga partiet har flest följare på Facebook och Twitter: 93 943 stycken. Sedan följer Piratpartiet, Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ.

Inte riktigt samma styrkeförhållanden som när det röstas i valen, alltså. Det gav mig en idé.

Hur vore det om dessa följare i stället var väljare i ett riksdagsval? Hur skulle då de 349 mandaten i parlamentet fördela sig så?

Jo, så här.

Det skulle nog bli smålurigt för Stefan Löfven att sy ihop en regering med den parlamentariska situationen.

Är tiggeriet organiserat och av vem? frågar sig Lennart Holmlund, socialdemokrat i Umeå på sin blogg.

Holmlund, känd som V75kungen, berättar att han pratat med civilklädda väktare som påstås ha sett tiggare transporteras runt i fina bilar. Människohandel och organiserad kriminalitet, tycks slutsatsen vara.

Håhå, jaja.

Holmlund borde kanske i stället ha talat med lite mer adekvata personer.

Frågar man stockholmspolisen om kopplingen blir svaret att inget tyder på att tiggeriet är kopplat till människohandel eller organiserad brottslighet.

Frågar man Aaron Israelson, chefredaktör för de hemlösas tidning Faktum, är ”tiggarligorna” romska storfamiljer, inte sällan från Balkan, som tigger för att överleva. En av vår kontinents mest förtalade folkgrupper har genom arbetsfördelning inom släkten lyckats överleva i århundraden, trots förtryck och förföljelse. Inom storfamiljen organiserar tiggarna sin försörjning.

Frågar man Räddningsmissionen i Göteborg blir svaret att de inte kunnat kartlägga, se eller bekräfta några ligor eller organiserad kriminalitet bland Göteborgs romer.

Men Holmlund har inte frågat dem. Och han har inte läst Dagens Nyheters granskning av tiggeriet heller. Expressen och Aftonbladet har han inte heller slagit upp.

Det är för dåligt.

Arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson (M) är bekymrad. Hon har tittat på tv, sett socialdemokraten Mikael Damberg säga att Österrike är ett politiskt föredöme när det kommer till att bekämpa ungdomsarbetslösheten.

Detta väcker frågor, enligt Svantesson, eftersom låglönesektorn är så stor i Österrike. ”Ska S satsa på låglönejobb nu?” frågar den oroade ministern på Aftonbladets debattsida och radar sedan upp allt bra henens regering gjort för arbetslösa unga: rut-avdrag, sänkt restaurangmoms och sänkta arbetsgivaravgifter.

Elisabeth Svantesson måste tro att vi är idioter.

Vi vet att orsakerna till de miljarddyra subventionerna beror på att Svantessons regering hoppas att det ska uppstå arbeten på restauranger, på kaféer, i rut-företag och i andra branscher där man aldrig kommer kunna betala ut särskilt höga löner.

Vi vet också att Fredrik Reinfeldt är bekymrad över att en så liten del av den svenska ekonomin består av låglönejobb.

Vi vet att Anders Borg tycker att ingångslönerna är för höga bland kommunalanställda och att anställda i handeln och inom hotell- och restaurangbranschen tjänar för bra.

Vi vet dessutom att regeringens ekonomiska politik – med sänkta ersättningar till sjuka och arbetslösa och skatteavdrag för den som jobbar – redan har lett till sänkta löner för folk som jobbar i Sverige.

Mikael Damberg bör kanske svara på om S vill ha låglönejobb i Sverige.
Elisabeth Svantesson bör svara på varför Moderaterna håller på att införa dem.

– – –
Läs också: Med Lööf-löner får färre ett anständigt liv (Agneta Berge, Politism)

Både finansminister Anders Borg och finansmarknadsminister Peter Norman har kritiserat bankernas ökade utdelningar. De hävdar att de höga utdelningarna inte är långsiktigt hållbara. Det är inte rimligt att dela ut mellan 50- 70 procent av vinsten.  Istället borde bankerna ha en större ekonomisk buffert för att klara framtida kriser utan att behöva springa till staten för att få hjälp.

Den enda som fram till igår hade rusat till bankernas försvar var Thomas Östros, före detta minister och ledamot i det mäktiga VU för Socialdemokraterna. Med tanke på att han nu är vd i Svenska bankföreningen är det kanske inte så konstigt. Det ingår i jobbet att inta denna position.

Märkligare är emellertid att Socialdemokraternas finansminsterkandidat Magdalena Andersson nu stämmer in i kören.

I Dagens Industri uppges att hon inte har några synpunkter på utdelningarna. ”Är man intresserad av att styra banker kanske man ska bli bankchef i stället för finansminister.” Hon fortsätter med att säga att ”jag inte tycker att politiker ska styra utdelningsnivåerna på bankerna. Det är inte deras uppgift att skälla på bankerna.”

En välvillig tolkning av hennes uttalande är att hon föredrar skarpa förslag istället för skäll, något som Aftonbladets ledarsida också har efterlyst.

Riksbanken har i sina beräkningar visat att bankernas halva vinst bygger på de statsgarantier de får av Sveriges skattebetalarna. Det verkar därmed besynnerligt att inte ha några skarpa förslag om vad som behöver göras för att hindra att bankernas ägare gör sig allt rikare på kunder och skattebetalares bekostnad.

Problemet är att Andersson bara vagt kritiserar regeringens sänkning av bolagsskatten och fastighetsskatten. Skatter hon dessutom inte vill höja. Några andra förslag på regeländringar verkar hon inte ha.

Magdalena Andersson har inte några svar på vad som krävs för att förhindra bankernas destruktiva roll i kommande ekonomiska kriser. Socialdemokraterna kommer faktiskt behöva svar på dessa frågor framöver. Förhoppningsvis är det inte genom att gå i takt med Thomas Östros på Svenska bankföreningen som det uppnås.

Socialdemokraterna verkar ha bestämt sig för att utmana Fredrik Reinfeldt och Anders Borgs trovärdighet när det gäller ekonomisk politik. Mikael Damberg fokuserade i partiledardebatten på att den samlade budgetbalansen för den offentliga sektorn har gått från att vara +65 miljarder till att vara -87 miljarder. Att Reinfeldt blev irriterad på detta utspel gick inte att ta miste på.

Men  frågan om man ska tolka irritationen som ett bevis på att det var ett lyckad utspel. Att Reinfeldt blev sur behöver inte vara ett bevis för att man har rätt – även om S-ledningen verkar vara övertygad om att man fått in en politisk poäng. Dagen därpå följde Magdalena Andersson upp utspelet med en presskonferens om budgetunderskottet. Lockelsen i att återanvända Göran Persson retorik om att den som är satt i skuld inte är fri verkar vara oemotståndlig.

Men som PM Nilsson riktigt påpekar i onsdagens ledare i Dagens Industri så är 1990-talet över. Sverige skulle kunna underbalansera budgeten på en måttlig nivå i åratal framåt utan att det skulle skada svensk ekonomi. Det finns tvärtom mycket som pekar mot att det skulle vara ansvarsfullt att göra det. Om dessa resurser används till investeringar som är viktiga – till exempel i infrastruktur och bättre utbildning  – kan det långsiktigt vara bra för Sverige.

De flesta europeiska länder måste föra en åtstramande ekonomisk politik för att minska sina rekordstora underskott. Då blir det ännu viktigare att de länder som har möjlighet att föra en mer expansiv ekonomisk politik också gör det.  OECD  har rekommenderat Sverige att föra en mer expansiv ekonomisk politik för att bidra till att arbetslösheten minskar.

Det finns en risk att socialdemokraterna målar in sig i ett hörn i sin ambition att verka trovärdiga på det ekonomiska området och inte skrämma bort några skatteskygga medelklassväljare. Om budgetunderskotten ska utraderas och nästan inga skatter höjas under nästa mandatperiod riskerar en kommande socialdemokratiskt ledd regering att tvingas till nedskärningar istället för satsningar.  Det är inte 1990-talets politiska lösningar som är svaret på 2010-talets problem. Det en framtida regering behöver hantera är hur Sverige ska kunna göra  investeringar som båda är långsiktigt bra för Sverige, men samtidigt ger jobb till de som är arbetslösa. Det är svårt nog.

Fredrik Reinfeldt är jättearg på LO och Socialdemokraterna. Ja, det är väl inget ovanligt men hans ilska i dag är faktiskt ganska intressant.

Så här är det: LO och S presenterade i onsdags en rad gemensamma krav som som de menar ska leda till schysta villkor på svensk arbetsmarknad, däribland riva upp Lex Laval.

Det där gillade inte Reinfeldt och till Aftonbladet säger han att han är ”bekymrad” och tror att LO- och S-förslaget ”riskerar absolut att landa i att försöka stoppa grupper från att komma in, protektionism och risken av att hamna i ett ’vi och dom’- tänkande.”

Och till Expressen säger Reinfeldt så här:

Sverige är där ett intressant avvikande exempel där en center-höger-regering har liberaliserat och öppnat upp för mer av rörlighet både för arbetskraft och för medborgare både inom EU men också utanför.

Nu till det intressanta i den reinfeldtska ilskan. Det är nämligen så att statsministern själv har varit ganska engagerad i det här med ”vi och dom”-tänkande.

När Polen och de baltiska länderna blev medlemmar i EU skrev Fredrik Reinfeldt en motion i riksdagen där han kände stor oro för att ”den fria rörligheten kan öppna för ett utnyttjande av de svenska bidragssystemen på ett sätt som inte har varit avsikten med bidragen.”

I motionen skriver Reinfeldt också:

Enligt rådets direktiv 68/360/EEG skall en EU-medborgare beviljas uppehållstillstånd om han kan uppvisa ett giltigt identitetskort samt en bekräftelse på anställning från arbetsgivaren eller ett anställningsintyg. När det gäller de aktuella åtta nya medlemsländerna förordar Moderaterna att Sverige därtill skall ställa krav på att arbetstagaren kan försörja sig och eventuellt medföljande anhöriga genom eget arbete.

Dessutom tycker Reinfeldt i motionen att ”inga socialbidrag skall utbetalas till EU-medborgare som söker arbete i Sverige”.

Se där! ”Vi och dom”-tänkandet finns visst hos statsminister också, åtminstone om han fruktar att skattepengar kan hamna hos en polack.

Läs också: Jobbinvandring är inte ett hot (Aftonbladet ledare)

Det var en gång ett rött oppositionsparti som tyckte att Stockholm skulle ha fler bostäder och fler tunnelbanestationer.

Det där tyckte inte deras politiska motståndare om. Finansministern klagade att den röde partiledaren var ”oseriös” och inte hade räknat ut hur utbyggnaden skulle finansieras. Statsministern å sin sida menade att det inte är ”staten som bygger tunnelbana i det här landet, det är landstinget”.

Nu har det gått några år och i tidningen kan man läsa att statsministern nu menar att staten minsann ska bygga både tunnelbana och bostäder.

Den röde partiledaren säger ingenting, för han är inte partiledare längre. Men ett annat oppositionsparti – ett grönt – låter meddela att statsministerns tunnelbaneförslag suger och att han inte räknat ur hur utbyggnaden ska finansieras.

Snart är det val.

Läs också: Tunnelbanecitaten Reinfeldt och Borg verkligen ångrar idag (Alliansfritt Sverige), Så blev rödgröna förslag blå (Södermalmsnytt)

– Gör inga fler socialistiska experiment med det här landet, varnade Fredrik Reinfeldt i sitt tal på Moderaternas bolagsstämma i dag.

Vilket socialistiskt experiment är det han syftar på? Rimligtvis de 44 år (1932-1976) då Socialdemokraterna styrde det här landet.

Vad gjorde då S under de här åren som är så förbrytligt? Det finns ju en del att välja på. Är det arbetslöshetsförsäkring, egnahemslån, förbättrad folkpension (1932)? Förebyggande mödra- och barnavård (1937)? Legaliseringen av preventivmedel (1938)? Statsbidragen till fria skolmåltider (1945)? De allmänna barnbidragen (1947)?

Allmänna sjukförsäkringen (1955)? Arbetstidsförkortningen (1958, 1967, 1970)? Allmän tilläggspension (1960)? Vårdbidraget för barn med funktionsnedsättning (1964)? Enhetliga, låga avgifter vid läkarbesök? (1970)? Allmän tandvårdsförsäkring och utbyggd folktandvård (1973)? Allmän förskola för alla sexåringar (1973)? Kostnadsfri preventionsrådgivning och liberala abortlagstiftning (1974)? Föräldraförsäkringen (1975)?

Eller handlar det bara om att S aldrig sänkt skatterna lika mycket som Fredrik Reinfeldt?