Arkiv för tagg sverigedemokraterna

- Sida 1 av 3

Trevligt småprat för direktörer

av Ingvar Persson

Direktörerna på Svenskt Näringsliv tycker inte om att Stefan Löfven har synpunkter på organisationens samarbete med Sverigedemokraterna.

“Nu får de skärpa sig lite grann. Det får vara måtta”, säger presschefen Peter Isling som säger till TT att han tycker att det faktiskt finns annat att prata om. Sakfrågor som bostäder, arbete och integration av “människor som kommer från andra länder” till exempel.

Vi får väl anta att det är precis de ämnen som direktörerna brukar pratar om när de träffar Åkesson och de andra Sverigedemokraterna.

SD-myset en fråga om makt och pengar

av Anders Lindberg
twitter2

I dag skriver jag om Peje Emilssons Kreab och om hur Markus Uvell öppnat dörren åt SD till de fina salongerna.

Men Dagens industris avslöjande om näringslivets hemliga möten med SD bör inte komma som en chock. En liten krets personer kring den borgerliga tankesmedjan Timbro och i den yngre opinionsbildande borgerligheten har förberett detta länge.

En möjlig startpunkt är restaurang Gondolen.

I oktober 2009 samlades gräddan av liberala opinionsbildare på denna klassiska plats för att äta lunch och träffa det norska Fremskrittspartiets ledare Siv Jensen på tu man hand.

”Siv Jensen är en medryckade, engagerad och garvad politiker.” skrev Dick Erixon på sin blogg i en genomgång av mötet.

”Men skulle man avfärda alla partier som har en annan uppfattning i invandringsfrågan blir det svårt att bilda koalitioner.” skrev Fredrik Segerfeldt på sin blogg innan mötet.

På liberala Expressens ledarsida kritiserade Isobel Hadley-Kamptz att svenska liberaler flirtade med ett parti som Fremskrittspartiet.

Några dagar efter valet 2010 skrev redaktörerna för de borgerliga tidningarna Axsess och Neo ett upprop på DN Debatt: ”Vi efterlyser en debatt om invandringens problem

Tillsammans med den borgerliga tankesmedjan Timbro ägnade sedan dessa tidningar flera år åt just detta. Markus Uvell ägnade mycket kraft åt stt försöka få de demokratiska partierna att bjuda in SD till samtal.

Det blev en ganska livad debatt.

I juni på nationaldagen 2011 skrev vi en genomgång av Timbros kampanj, som de vid denna tid förnekade, under rubriken ”Vi firar mångfald i dag – inte enfald”.

Det blev ganska dålig stämning.

Vi följde upp med en uppmaning i Almedalen: ”Snälla, sluta SD-flörta nu

Den sommaren mördade Anders Behring Breivik 77 människor i en högerextrem terrorattack och det offentliga samtalet tog en ny vändning.

Men arbetet för att normalisera SD och deras världsbild fortsatte och i oktober ställde vi frågan ”Hur mycket rasism klarar demokratin?

I april skrev vi om hur hatet bara fortsatte flöda ”Breiviks hat mot en sexmånaders bebis” och att det var ”Dags att välja sida” för Sveriges liberaler eftersom delar av borgerligheten var på väg in i en väldigt otäck tankevärld.

I juni 2012 skrev Dilsa Demirbag-Sten och Johan Norberg på DN debatt ”Sluta generalisera om invandrarna”.

Det var precis den typ av liberala röster vi hade efterlyst och deras text och modiga ställningstagande ändrade förutsättningarna för debatten.

De texter jag länkat till ovan är axplock från 2010 till 2012.

Men efter detta lugnade debatten ner sig några år, valet kom och många av nyckelpersonerna fick nya jobb. En av dem var Markus Uvell, som blev ny Sverigechef på Kreab. Han har hittills misslyckats med att få borgerligheten att öppna dörren för SD och har nu istället lyckats övertyga näringslivet om samma sak.

På kort sikt handlar det om pengar, vinstuttaget ur välfärden ska räddas.

På längre sikt handlar det om regeringsmakten. Utan SD blir det svårt att forma en stabil borgerlig regering inom överskådlig tid.

Men strategin kommer också att förändra Sverige och vårt offentliga samtal i en riktning jag inte tror de flesta liberaler vill se.

Under sommaren har det bränt till ordentligt. Många borgerliga ledarskribenter och debattörer tog ut svängarna rejält mot flyktingar, ensamkommande barn och tiggare.

Samtidigt har de liberala motkrafterna tagit strid på allvar. Särskilt efter att den rasbiologiska bloggaren Julia Caesar startade drev mot två journalister och vissa borgerliga opinionsbildare ställde sig på hennes sida.

”Om min väns vänner är de värsta kräk som finns är de inte längre mina vänner.” Så skrev den liberale författaren Johan Norberg på Twitter.

I en krönika i Metro utvecklade han sina tankar.

”Här och nu måste den som vill ha ett öppet samhälle och pressfrihet ta ställning.” skrev Sofia Mirjamsdotter i Sundsvalls tidning.

Tidigare under sommaren skrev Per Svensson i Sydsvenskan:

”Men jag misstänker att många debattörer också menar något annat när de argumenterar för vikten av ny integration, att de frågor de i själva verket ställer är: Hur ska Sverigedemokraternas utanförskap brytas? Hur ska SD integreras i ett borgerligt regeringsunderlag?”

Han har självklart rätt.

Det tvångsäktenskap som funnits mellan liberaler och konservativa i debatten håller på att sluta i skilsmässa.

Men drömmen om en svensk version av Fremskrittspartiet, som vinner arbetarväljare men stöder en borgerlig regering, hägrar allt närmare.

Och Siv Jensen är numera norsk finansminister i en högerledd regering.

Det behöver inte bli så, men då krävs att ännu fler inom borgerligheten och näringslivet sätter ner foten och höjer rösten. Och att fler inom vänstern är beredda att sträcka ut en hand över blockgränsen. Det vi står inför är en gemensam strid.

Och det är nog ganska bråttom.

Anders Lindberg

SD:s nolltolerans: Not relevant

av Daniel Swedin

Det var i början av februari som Aftonbladet kunde avslöja att den sverigedemokratiske EU-tjänstemannen Joel Ankar under anonymitet ägnade sig åt hets mot både judar och muslimer.

På Flashbacks forum passade han på att kalla professor Jerzy Sarnecki för ”judesvin” och försvara apartheid.

 Här skrev han om sin oro över att invandrare ska invadera svenska hem och bryta sig in hos ”vita människor för att ta för sig av pengar, värdeföremål hos sovande kvinnor och flickor”. Här formulerade idéer om att svenskar borde ”tillåtas skaffa skjutvapen” för att försvara sig mot ”invandrarbrottslighet”. Här lanserade han en teori är att kvinnomisshandel beror på att ”kvinnan inte förmår ta till sig av verbal kritik”.

Hans chef – EU-parlamentsledamoten Kristina ”Räkneexemplet” Winberg (SD) – tyckte att det var beklagligt att Ankar citerats i Aftonbladet, men landade tillslut i att juristen inte kunde jobba kvar för henne. Eftersom SD gärna inskärper att de inte är ett rasistiskt och misogynt parti så kan man ju inte ha tjänstemän som uppträder misogynt och rasistiskt.

Trodde vi ja.

I dag kan Aftonbladet avslöja att Joel Ankar jobbar kvar i Bryssel. Han sitter inte längre i Kristina Winbergs rum, utan har flyttat till rummet bredvid henne och har någon sorts ansvar för hennes kalender.

– Jag är otroligt nöjd med hans arbete. Han är en jätteduktig medarbetar och har skött sig exemplariskt, säger EU-parlamentsledamot Winberg.

Här skulle vi kunna stanna upp och konstatera att den av Jimmie Åkesson fastslagna nolltoleransen mot rasism inte är mer än en innehållslös besvärjelse. Att vi inte kan förvänta oss mer av SD, helt enkelt.

Men låt oss sluta i ett leende. Så här lät det alltså när Aftonbladet ringde upp Winberg för att fråga om Ankar jobbar kvar hos henne:

När Aftonbladet ringer hennes kontor svarar en manlig röst tveksamt, säger sig inte kunna prata svenska och vill inte svara på vad han heter:

– That’s not relevant I think.

Senare bekräftar Kristina Winberg att det var Joel Ankar som svarade i telefon, och att han trots hennes tidigare besked jobbar kvar.

– Han jobbar inte politiskt, utan i dagsläget gör han administrativa uppgifter, som fakturor och kalendrar.

Not relevant!

Den politiska tragedi som är Sverigedemokraterna urartar allt mer i svart komedi.´

Om M fäller Löfven – vad ska de göra sen?

av Anders Lindberg

Politik är att vilja, sa en gång Olof Palme. Men vad vill egentligen Moderaterna?

De lovade i valet att låta största block regera men lägger nu fram ett motförslag till Stefan Löfvens budget konstruerat så att Sverigedemokraterna får makt att fälla regeringen.

I går skrev jag en ledare om detta och uppmanade M att inte ge SD den makten utan istället själva lägga ner sina röster.

Jag tänkte här reflektera något över de svar jag fått från olika håll.

Kräver jag att oppositionen slutar driva sin politik?

Nej.

Men jag kräver att oppositionen tar ansvar för konsekvenserna av hur de röstar.

Om man är beredd att avsätta en regering måste man faktiskt kunna svara på vad man kommer att göra om man lyckas.

I sak har Moderaterna i princip tre möjligheter till parlamentarisk strategi.

1. Låta största block med Stefan Löfven i spetsen regera.

2. Svika sitt löfte till väljarna och själva regera med aktivt stöd av Sverigedemokraterna.

3. Tvinga fram nyval. Att döma av hur opinionsmätningarna ser ut är dock sannolikheten stor att väljarna tackar för visat intresse och väljer en riksdag med ungefär samma styrkeförhållanden. Sedan är vi tillbaka på ruta ett.

Oavsett vilken strategi M väljer är deras grundproblem det samma, M-C-FP-KD har färre röster i riksdagen än S-MP-V.

Det finns goda möjligheter för oppositionen att driva politik i sakfrågor. Men om man konstruerar sina förslag så att de kan fälla regeringen kan man inte samtidigt säga att man inte har något ansvar ifall man lyckas.

Det vore ett ansvarstagande i nivå med Ny Demokrati.

Är det oppositionens ansvar att regeringen sitter kvar trots värdelös politik, Bromma, Förbifart, osv?

Nej.

Men det är oppositionens ansvar att agera konsekvent om den ska betraktas som seriös. Man kan inte släppa fram Stefan Löfven som statsminister och sedan inte låta honom regera.

Man får välja antingen eller.

Dilemmat är även att om oppositionen inte har ett eget regeringsalternativ så kan den inte regera, bara skapa kaos. Frågan är då om deras väljare vill ha kaos eller om de vill att landet trots allt regeras.

Politiskt kaos har ett högt pris för svensk ekonomi, för jobben och välfärden. Det kan ta knäcken på den lilla konjunkturuppgång som nu börjar synas. Detta måste självklart ansvarstagande partier ta hänsyn till. De kan vara helt säkra på att deras väljare tar hänsyn till det.

Varför klagade jag inte på Mona Sahlin när hon la en budget med V och MP 2010?

För egen del började jag på Aftonbladet i december 2010 och missade nog den debatten.

Men oavsett detta är situationerna inte riktigt jämförbara. SD skulle aldrig rösta med Mona Sahlin, den rödgröna motionen var skrift i vatten, vilket alla visste.

Problemet med att de borgerliga partierna nu lägger en gemensam budgetmotion är att SD kan rösta igenom den, inget annat. Det problemet fanns inte 2010 men det finns i högsta grad idag.

Om M skulle lägga ner sina röster, visar det inte bara att SD är den enda oppositionen?

Inte mer än när M lade ner sina röster vid val av statsminister.

Varför tror jag inte på nyval?

Jag tror inte på tomma gester. Enligt de opinionsmätningar som finns skulle ett nyval inte ge regeringen majoritet utan leverera ungefär samma läge som idag. Det betyder det sämsta av två världar, först politiska kaos – sedan ingen lösning på de problem som utlyste krisen.

Det är ett politiskt klimat som påminner lite om det italienska, vilket jag personligen inte ser som en förebild.

Den mest intressanta frågan är nog ändå varför M med flera inte vill svara på frågan om vad de gör ifall de faktiskt lyckas fälla Stefan Löfven.

Vad vill de uppnå med detta?

Vad är deras nästa steg?

Och när jag ändå har er på tråden, vem blir i så fall allansens kandidat till statsminister?

Anders Lindberg

Sida 1 av 3
almedalen annie lööf arbetslöshet centerpartiet dagens lista eu flyktingar fredrik reinfeldt kristdemokraterna moderaterna Robert Nyberg satir serie skola socialdemokraterna stockholm sverigedemokraterna Vilgot vilgot på arbetslinjen vinst i välfärden
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB