Ibland stöter jag på folk som har något slags tvångsbeteendet att ”alltid säga sanningen”. De värderar ärlighet som det viktigaste i livet och lever därför därefter. Tanken är såklart god. Ärlighet varar (som du vet) alltid längst. Men är det alltid rätt att säga sanningen? Och kan ärlighet förväxlas med skitstövleri?

Ett exempel som jag stött på i verkliga livet var när en kvinna kom fram till mig och sa: ”Du har en ful tröja”. Jag blev givetvis ledsen, men jag blev också riktigt chockad. Varför säger man en sådan sak? tänkte jag. När jag frågade varför, deklarerade hon att hon bara var ärlig och att man inte ska ljuga för folk. Och där stod jag med min ”fula tröja” och en sorgsen blick.

Jag tyckte min tröja var riktigt fin. Faktum var att det var en av mina favorittröjor och att jag älskade att bära den för att den var så skön. Och det var ju min sanning. Varför blev då hennes sanning mer värd än min? Varför var hennes åsikt (att tröjan var ful) mer sann än min åsikt (att tröjan var fin)? Är det alltid så att ärlighet är detsamma som att säga sanningen? Och är min sanning alltid den enda sanningen?

Jag tycker inte det. Vi har alla olika sanningar och jag kan inte anta att min sanning är mer viktig än någon annans. Det är inte okey att säga vad som helst bara ”för att det är sant”. Ärlighet handlar lika mycket om att ta hänsyn till andra och om att lyssna in allas sidor och att respektera olikheter. Lika mycket som att säga sanningen. Därför måste vi ta hänsyn till andras känslor och sanningar INNAN vi ”bara är ärliga”. För din sanning är inte alltid min sanning. Men om du inte tar hänsyn, visar respekt och lyssnar in, är det inte ärlighet du sysslar med.

Det är skitstövleri.

Lycka till!
Tina Löfström

Du känner att hela dagen går fel. Du får fel mat när du beställer lunch, det är rött vid varenda övergångsställe i hela stan. En okänd gubbe tittar surt på dig när du parkerar och du snubblar i trappen. Jäkla skitdag. Du kan lika gärna gömma dig och inte komma fram tills imorgon, för dagen är ju ändå förstörd.

Det är inte så kul när jobbiga saker händer, men det är på något underligt sätt skönt att dras med i oron, ilskan eller irritationen. Det är som en mjuk, välbekant våg som rullar in en i trygghet och man slipper tänka och kan bara åka med.

Och så sitter man där i fikarummet på rasten och berättar för alla om hur jobbigt dagen började. Kollegorna hakar givetvis på, peppar och tycker synd om. Det visar sig till och med att en annan kollega också hade haft en riktig skitdag. Och så pratar ni om det. Och så fortsätter det. Hela dagen är förstörd.

Det pratas ofta om dåliga dagar. Jag pratar om det, du gör det kanske också. Men egentligen: varför ska hela dagen vara förstörd för att något händer? Det räcker ju egentligen att svära, gråta eller deppa en liten stund och sen släppa och gå vidare. Är det verkligen nödvändigt att förstöra en hel dag?

Jag röstar för en omprofilering. Från och med nu röstar jag för att vi ersätter uttrycket ”Dålig dag” mot ”Dålig stund”!

”Idag har jag haft en dålig stund” låter tusen gånger bättre än ”idag har jag haft en dålig dag”. Eller hur?

Lycka till!
Tina Löfström

Tina på facebook!