Till slut var jag tvungen att räcka upp handen.
Jag hade lyssnat tålmodigt, tro mig.
Hållit igen.
Känt hur orden pressades upp som en sur uppstötning
och ändå lyckas stänga igen munnen.
20 minuter klarade jag av, innan orden börja rinna längs mungipan som en bakfyllespya.

Jag var på föräldramöte.
Vi skulle prata om hur sexualundervisningen skulle utformas.
Vad var viktigt? Vad vill elva- och tolvåringar veta? Vad bör de veta?
Hur ska man prata om sex i skolan?

Jag går aldrig på föräldramöten.
I Argentina är de lika meningslösa som en flygplanstuta.
Dessutom hatar jag hemmafruarna som monopoliserar mötena.
Jag ser dem sitta med sin mate och facturas,
med sin självgoda ignorans och jag blir illamående.

Jag vet inte hur det är i Sverige, här är hemmafruarna en fascistisk organisation,
som använder föräldramötena för att sprida sin ortodoxa kristna propaganda.

Papporna är luft. De ser oss inte. De pratar inte med oss.
De rådfrågar oss inte. Barnen är för viktiga för att blanda in oss.

De talar alltid i Sitt, i Makens och de Heliga barnens namn,
den konservativa treenigheten de dyrkar över allt annat.

Ska jag låta dessa sysslolösa kvinnor, som läser skvallerblaskorna som en Bibel,
utforma min dotters sexualundervisning?
Ska all denna okunskap doppad i florsocker, bli mitt barns rättesnöre?
Ska dessa oanvända klitoris, säga till min dotter hur hon ska förvalta sin kåthet?
Ska dessa orgasmbefriade mammor, vars locktång är det närmsta en massagestav de kommit,
visa mitt barn vägen till en öppen och ansvarsfull sexualitet?

Inte en chans. Inte utan strid.

Så jag befann mig i tid för en gångs skull, krigsmålad och beväpnad med starka argument.
Det var jag och femton mammor. Det var jag mot femton mammor.
En psykolog var också där. Hon gjorde en snabb genomgång av den freudianska synen
på barnens sexuella utveckling. Ni vet, orala, anala och genitala fasen.

Mammorna antecknade med samma iver som de skriver av ett matrecept.
En undrade om ordningsföljden alltid är densamma.
En annan, vars son tydligen aldrig varit förtjust i bajs,
undrade om det var skadligt om barnet hoppade över en etapp.
– Bra fråga, sade psykologen varje gång en bullbaksmamma kläckte ur sig en idioti,
men jag misstänker att hon helst skulle velat blanda cyanid i deras nattvardsvin.
 
En mamma började då berätta att dottern faktiskt redan haft sexualundervisning.
– Jaha, frågade lärarinnan, var då?
– I bibelskolan.
I bibelskolan!? Är det inte brottsligt att låta en 60-årig präst,
som haft pitten som en blindtarm under hela sitt liv (förutom i de fall då djävulen
tvingat honom att knulla småpojkar), undervisa i sexualitet?
Naturligtvis tyckte den här mamman att kärleken borde vara den röda tråden i undervisningen.
Och alla andra nickade instämmande.

De här kvinnorna har teorin att Äktenskapet har två barn:
Kärleken och Sexet.
Kärleken är det förstfödda, önskvärda och duktiga barnet,
fullt av dygder och rent som en engångsspruta.
Sexet är Kärlekens mongoloida lillebror; ett efterblivet barn
som mamma står ut med därför att pappa överbeskyddar det.

För de här kvinnorna är sex ett ont måste, som de klämmer in mellan matlagningen och frisören.
Jag står inte ut med dem.
Om det krävs ett helt revben för att skapa en kvinna,
räcker det nog med ett halvt för att skapa en hemmafru.

Hursomhelst, lärarinnan tog nu ordet.
Hon berättade att de hade gjort en liten enkät för att få en
uppfattning om hur mycket ungarna visste om sex.
Dessutom fick de skriva ner frågor de hade angående sexualiteten.
– De flesta ville veta hur barn blir till, sa lärarinnan
och allmänt fnitter uppstod bland bullbaksfalangisterna.
 
Alla var överens om att det var en mycket bra fråga, en kärnfråga som utgör
både sexualitetens utgångspunkt och ändhållplats.
För sex handlar ju i grund och botten om artens fortlevnad.
Någon hade sett en jättebra barnvänlig kortfilm om hur barn blev till,
där man fick se hur barnet växte i magen med en kort beskrivning
om hur pappas frö överhuvudtaget kunde hamna i mammas mage.
– Den borde vi fixa, tyckte mammorna.

Så såg i alla fall lärarinnan min uppsträckta hand.
– Ja, Martin?
– Jag tror att ungarna egentligen skiter i hur ett barn växer i magen,
jag tror de vill veta hur man knullar, men vågar inte fråga, sa jag.

Tystnad.

Min närvaro hade aldrig varit önskvärd. Nu tittade de på mig som om jag
vore en jude i Tredje riket.
Men det kändes bra. Jag kände mig som Schindler, i full färd med att rädda
judiska barn från att bli bullar i fascistmammornas ugnar.

Men ordet knulla, coger, krävde en förklaring.
Mammorna väntade tysta, med en blick som skiftade mellan arrogans och avsky.
– Jag tror att ni underskattar barnen. Medan ni funderar på hur ni ska förklara hur
pappas frö hamnade i mammas mage, onanerar ungarna a cuatro manos,
fyrhändigt (argentinskt uttryck som betyder för fullt).

Tystnaden blev ännu tystare.

Mamman, vars dotter hade sexualundervisning med den Helige anden, tittade på mig
som om jag just ristat in en trippel sexa på kyrkfasaden.
Att den självförvållade kärleksakten kunde vara del av studieplanen hade ingen mamma ens tänkt tanken på.
Nu var det lärarinnans tur att bryta den obehagliga tystnaden.
– Jo, men visst är onani en viktig fråga vi måste ta upp. Man ser ju att pojkarna börjar fnittra och viska till varandra så fort ordet kommer upp, sa hon.

Jag kom att tänka på första gången jag onanerade.
Egentligen är det ju svårt att minnas en särskild handtralla, de är ju så lika varandra.
Men omständigheterna gör att jag minns den första. ’
Jag låg i min säng och läste Agatha Christies Tio små negerpojkar,
medan jag småpillade på mig själv. Jag förmodar och hoppas på att utlösningen inte hade något med bokens innehåll att göra, även om det säkert har hjälpt mig att minnas det så tydligt.
Min förvåning och den plötsliga rysningen, så plötslig att jag med nöd och näppe hann få bort boken, vilket var tur med tanke på att det var ett låneexemplar.

Återigen hörde jag fnitter bland mammorna, som om de skulle ha läst mina tankar.
Nu när onanin blivit välsignat av lärarinnan, gick det bra att skratta åt det.
Några himlade med ögonen och mumlade något om ”ja, man vet hur pojkar är”.
Men nu hade jag redan grävt upp stridsyxan.

– Vaddå pojkarna? Flickorna då?

Den här gången blev det så tyst att om en spermie skulle ha ramlat på golvet hade man hört det. 
Nu var det psykologens tur att försöka rädda situationen.
– Jo, men visst är det normalt att ungdomar onanerar. Både killar och tjejer.
Åtminstone tills de blir lite äldre, hittar sin sexuella identitet och en partner.

Normalt tills de blir äldre??
– Jag är 34 år och det var länge sedan jag onanerade för att hitta min sexuella identitet.
Sex har att göra med njutning, med frihet. Vad barnen måste lära sig är att så länge det är frivilligt, ansvarsfullt och inte kränker någon annan, så är inget obscent, allt är tillåtet, allt är heligt.

Det var det sista jag sa på mötet. Psykologen mumlade något om att det viktiga var att barnen lärde sig att inte onanera offentligt.
Jag orkade inte svara på det. Det var ingen idé. Vi pratade olika språk, vi levde ett århundrade ifrån varandra.