Arkiv för October 2009

- Sida 1 av 4

God maradoniansk jul!

av Martin Ezpeleta

Har pratat om Maradona i P4 Upplands morgonprogram.
Och klockan 14 medverkar jag i P1s Människor och Tro –
temat är Maradonianska kyrkan.

Att resa runt i världen och föreläsa om de maradonianska dygderna är en del av mitt arbete som medlem i den maradonianska kyrkan, Guds hand.

Idag är det nämligen Maradonas födelsedag och då firar
kyrkan julafton. Och nyårsafton!
Idag går vi in i det nya året 49 e.d, Efter Diego.

Så God jul och Gott nytt år!

maradonianos[2].JPG

Hej då, Argentina

av Martin Ezpeleta

Hej då, grillade tunntarmar.
Farväl, älskade barn.
Adjö, sommar och sol.

Hej, hej, långkalsonger.
Hej på dig, synonymfattiga språk.
Hejsan svejsan, novemberdepp.

Om två timmar går planet till Sverige.
Vi hörs.

 

Min hund älskar gruppsex eller Svenska djurvänner suger

av Martin Ezpeleta

Min hund älskar gruppsex. Hon har alltid gjort det.
Om hon smiter ut när hon löper är det kört.
Varken hot eller en saftig biff kan övertala henne.

Nu ska det knullas!

Eftersom alla hundar i kvarteret vet att de kommer
att få sin beskärda del, blir det inte ens bråk.

Hundarna står tålmodigt med sin kölapp och väntar,
som svenskar brukade göra utanför Systemet en avlöningsfredag.

Och Peya – så heter min hund – är så kåt eller
serviceinriktad, att hon inte kommer hem förrän
sista kunden/hunden fått sin beställning.

Men jag trodde att det hade avmattats med åren.
Hon är trots allt 13 år, vilket ju motsvarar en 90-årig tant.

Men en gång Cicciolina, alltid Cicciolina.

För en stund sen hörde jag ett duns mot ytterdörren.
När jag tittade ut, såg jag Peya stå trängd mot dörren
medan tre hundar fäktades framför henne med dragna,
rosa svärd.

Jag misstänker att de var ute efter en repris.
Men när det kommer till mina hundars sexliv har jag
en stenhård policy: Inte hemma hos mig.

Så jag sprang ut och viftade bort två av dem.
Den tredje var så kåt att det krävdes en spark i käften
för att han skulle förstå att det var slutknullat
för idag.

Peya sprang in, på ryggen var pälsen blöt och rufsig
– det hade uppenbarligen gått vilt till.

Nu ser jag henne ligga utmattad i trädgården
och slicka sig själv, medveten om att inget smakar bättre
än ett bra minne.

Och jag funderar:

I Sverige betraktas jag som en usel djurägare.
Jag reser bort flera månader och lämnar hundarna ensamma,
med någon som kommer och matar dem.
Jag badar dom sällan och de har ofta både loppor och fästingar.

De har inget halsband med ett telefonnummer
och springer hundarna bort, kommer jag inte heller ordna
en skallgång för att få tillbaka dem.

Nä, jag är inte en svensk djurägare.
Men är jag en sämre djurägare?

Absolut inte!

För förmyndar-Sverige har glömt bort hundarnas viktigaste rättighet:
Friheten!

Ni lär dem att sitta, att stå, att rulla runt, att hämta tidningen.
Och ni kallar förslavandet för dressyr!
Ni klipper deras svansar och deras öron.
Och ni vågar inte kalla det för tortyr!
Och så försöker ni klippa pudlar så att de ska se ut som lejon.
Och ni kallar förödmjukelsen för frisyr!

Hur vågar ni kalla er djurvänner!?

Ni som håller hundarna inlåsta 23 timmar om dygnet
och med koppel när de är ute.
Till och med en livstidsfånge har mer förmåner!

Nästa gång ni klappar era livegna hundar,
när ni går på promenad med era fjättrade husdjur,
ställ er själva frågan:

Skulle ni vilja leva det liv era hundar lever?
Leva efter angivna och indoktrinerade kommandon?

Eller skulle ni hellre springa fritt i solen
och komma hem några orgasmer senare –
utmattade, skitiga och glada som en bög med två arslen,
som en hund med två svansar?

Tänk efter, vilken hund tror du är lyckligast?

Din renrasiga Fido,
som just nu sitter ensam och kissnödig i farstun;
eller min blandrasiga Peya,
som just nu ligger i skuggan och slickar i sig syndens underbara sötma?

 

Argentinsk språkskola – ett tillägg

av Martin Ezpeleta

Jag tog upp härom veckan hur hijo de puta – horunge – kan kombineras
på kreativa sätt.

Läste nyss en debatt där en mycket arg argentinare,
anklagade en annan för att vara:

Hijo de un submarino de travas con cancer en el orto!

Son av en ubåt full med transvestiter med cancer i röven!

I svordomssammanhang, en trippel Salkov med skruv.

Ett försök att tillämpa evolutionsteorin på svenska bloggar

av Martin Ezpeleta

evolucion-del-hombre copy.jpg

Kissie (Australopithecus):

Bloggandets Lucy – den felande länken mellan apan och människan.
Både i skrift och tanke befinner hon sig i apstadiet –
en huvudfoting som kastar sten, gör märkliga läten
och tillbringar största delen av tiden med att leta efter
något nytt att täcka kroppen med.
Ett tillstånd som många känner igen sig i
och därför är hennes grottvägg den mest besökta i Sverige.

Blondinbella (Homo erectus):

Skrivandet är som en slarvig grottmålning, gjord på ett stenåldersdagis för barn med särkilda behov.
Men hon har utvecklat åsikter och kan, till skillnad från Lucy, ibland överge sin narcissism.
Och när hon lyckas göra en eld med fnöske är hon faktiskt modig och sätter
sig nära.
Men att slå stenar mot varandra kan skada naglarna, därför gör hon det bara i nödfall.

Alex Schulman (Neanderthal):

Har utvecklat skrivandet, men åsikterna är nästan alltid svala, triviala
och lämnar lika mycket eftersmak som mineralvatten.
Förmodligen beror det på att han fortfarande är rädd för elden.
Så även om han byggt en fin och populär brasa, sitter han själv långt ifrån den.
Och nu är det ju så med en lägereld,
att det är bara nära brasan som man berättar bra historier.

Annika Marklund (Homo sapiens):

Övertygelser är åsikter med nervtrådar ända in i själen.
Hos Annika har åsikterna blivit en handfull övertygelser och hon
väljer ut sina strider med omsorg.
När hon går ut i strid är hennes kinder varma av lågorna
och hon slåss med ett vackert och klart språk.

Åsa Linderborg (Homo sapiens sapiens):

Övertygelserna har bundits samman och bildat en ideologi.
Hon dominerar skriften, men ställer orden i idéernas tjänst.
Bloggar sällan eftersom hon har förstått att tystnaden inte
är ett tomrum som måste fyllas till vilket pris som helst,
utan ett nödvändigt andrum mellan två väsentligheter.
Elden har hon inom sig.

Het avskedskyss

av Martin Ezpeleta

Idag sitter solen i min famn,
den sitter gränsle över mig som en het älskarinna.

Den lutar sig över mig
och jag känner andedräkten, varm och fuktig.

Det är vår avskedskyss, vårt farväl.
Vem vet när vi ses igen?

Han vill att sista gången ska vara speciell,
särkilt intensiv.

Och det blir ett hetare avsked än någonsin,
exakt 41 grader i skuggan.

varmt i trädgården 3.jpg

Datorn och mate – everywhere.

varmt i trädgården 2.jpg

Jodå, katter dricker också mate i Argentina.

Historien om Pancho – mardrömmen som vägrar försvinna

av Martin Ezpeleta

– Är Federica där?
Rösten i telefonen var omöjlig att ta fel på.
Lite äldre, lite mognare. Men lika skräckinjagande.
– Nä, vem är det?
– Det är Pancho.

Pancho! Jag visste det!
Mardrömmen är tillbaka!

Några av er vet redan vem Pancho är.
Jag har skrivit om honom många gånger.

Första gången för nästan ett och ett halvt år sen.
Jag var i Sverige, min dotter hade fyllt år
och Pancho gjorde en imponerande entré i mitt liv:

”Min dotter fyllde ju elva år förra veckan.
I lördags hade hon festen.
Minns du klassfesterna i mellanstadiet?
Tjejerna
är sminkade, uppklädda,
och doftar Date flickparfym.
Killarna
har fotbollsstrumpor, flottiga chipsfingrar
och luktar sourcreame & onion.
– Ska vi dansa, frågar hon
och blinkar sensuellt med ögonfransarna.
– Aldrig, svarar han
och sköljer ner ostbågarna med en klunk Trocadero.
Du kanske tror att det hör till.
Småpojkar är lite töntiga och måste växa till sig.
Men det är inte så.
Antingen blir man man som barn,
eller så blir man aldrig man.
Jag pratade med min dotter igår:
– Vad gjorde ni på festen?
– Vi dansade hela kvällen.
– Vad dansade ni?
– Sueltos y lentos (Ordagrant: Lösa och långsamma. Det vill säga att de dansade både vanligt och tryckare.)
– Killarna då?
– De dansade också såklart!
– Jasså? Fick ni bjuda upp dem?
– Näää! (skratt)
– Allvarligt!? Bjöd de upp er??
– Såklart, Pancho bjöd också upp mamma.
– Dansade han tryckare med din mamma???
– Mm…
Pancho är elva år, 130 centimeter lång och
bjuder upp födelsedagsbarnets mamma
för att dansa en tryckare.
Du förstår vad jag menar, eller hur?
Att nu kan du lika gärna sitta kvar i soffan
och trycka i dig ostbågar, marica,
för livet är ändå alldeles för kort
för att du ska kunna ta in ett så stort försprång.”

Då var Pancho, eller Panchi som han också kallas,
fortfarande ett antropologisk studieobjekt för mig.
En möjlighet att studera en latin lover i sina tidiga
utvecklingsstadier.
Så när han några månader senare kom hem till oss,
passade jag på att ta ett samtal med honom:

”Jag vet att några av er tror att latin lovers är en sydländsk myt,
som exporterats med viss framgång.
Jag vet inte om det stämmer eller inte.
Men lyssna på den här anekdoten från ikväll
och dra era egna slutsatser…
Kommer ni ihåg att jag berättade i juni om
Federicas klasskompis, Pancho, som bjöd upp
och dansade tryckare med min före detta på dotterns födelsedagsfest?
Han var här ikväll (målad på bilden).
pancho.JPG
Min dotter har firat den traditionella argentinska Halloween,
med elva klasskompisar.
Jag passade på när han var inne och skulle dricka vatten och tog upp ämnet:
– Pancho, är det sant att du bjöd upp Federicas mamma?
– Ja, det var roligt. Men hennes pojkvän såg lite sur ut.
Men jag är sån: jag har bra smak vad gäller tjejer.
– Jasså?
– Ja, och jag hoppas du inte tar illa upp,
men Federica är riktigt snygg.
– Jag vet det. Men spela inte macho nu, ok.
Glöm inte bort att jag är hennes pappa.
– Det är lugnt. Hon frågade tidigare om vi skulle
vara ihop och jag sa nej. Du skulle ju ha dödat mig, eller hur?
– Jag kommer döda dig den dagen du sårar henne.
Men ni kan väl vänta ett tag till, ni är bara elva år.
– Du, jag vet reglerna. Du vill att jag ska vänta tills hon är 18, eller hur?
– 21, då får hon bestämma själv.
– Nä, när hon är 18 får hon bestämma.
– Hursomhelst får du vänta, Pancho.
– Ta det lugnt, Martin. Jag förstår.
Och när han är på väg, vänder han sig om:
– Men du förstår väl att om vi blir ihop under klassresan
kommer du inte kunna säga någonting?
15 minuter senare går jag ut i trädgården för
att fråga om de ville ha mer mat.
Då ser jag den lilla fjanten, tvärhand hög,
stå nonchalant framåtlutad över min dotter:
– Du är fin. Och trevlig.
Då får han syn på mig. Han suckar och slår ut med armarna:
– Bueno, llegó el adulto y arruinó el clima!
– Ok, då kom den vuxne och förstörde stämningen!
Min dotter fnittrade. Kompisarna skrattade.
Och jag räknade till tio för att inte strypa ungjäveln.”

Hela min forskning rasade. Försökskaninen var på väg att bli min svärson.
Jag kunde inte ens föreställa mig min dotters hjärta,
efter att den här Don Juan i miniatyr kört det genom köttpressen.
Men det var bara början. Någon vecka senare var han i farten igen:

”Pancho, fästingen i min dotters hjärta,
har gått över gränsen. Igen.
Men den här gången rejält.
Titta på bilden.
panchi.JPG
Den lilla latin lover-aspiranten
har skrivit med ett plommon på
min husvägg!
Fede, te amo.
Det är både patetiskt och smaklöst
och jag kan inte fatta att min dotter
faller för sådana enkla tricks.
Killen har inga gränser!
Jag vill inte ens tänka på hur det kommer
att bli när han är könsmogen.
Kommer han att be om min dotters hand
så fort han lärt sig runka med sin egen?
Kommer han att kissa på min ytterdörr
för att markera sitt revir?
Fan, den här killen är läskig.
Han är inte ett vanligt latinskt rovdjur.
Han är en liten Tyrannosaurus Rex.”

Man kan redan här ana min panik.
Och berättelserna som nådde mig,
gjorde inte saken lättare:

”Min dotter har haft sexualundervisning för första gången.
Äntligen!
Det har varit på gång nu ett tag,
men många föräldrar har protesterat.
Vi har till och med fått skriva under ett tillstånd
så att vår dotter ska få delta.
Utan auktorisering, ingen sexundervisning.
Absolut förbjudet, har rektorn sagt.
Förväntningarna bland barnen har varit skyhöga, nervositeten påtaglig,
det har varit samtalsämnet senaste tiden.
Tänk alla förbjudna ord som äntligen ska få se dagsljus!
Penis. Vagina. Onani. Kondom. Orgasm. HIV. Oralsex.
Äntligen ska barnen få ställa alla frågor som hittills
varit diskreta utropstecken innanför byxorna!
Första lektionen. Alla sitter tysta, förväntansfulla. Frågor?
En liten pojke räcker upp handen.
– Ursäkta fröken, men hur gör alla Playboy-tjejer som knullar
med så många killar, för att inte bli gravida?
Jodå, visst är det Pancho som bryter isen med en handgranat. Plommonklottraren!
Fästingen!
Latin lovern!
Dinosaurien!
Svärsonen!? ”

Killen var en finne i röven, ett konstant orosmoln.
Men jag valde ändå att lita på min dotters omdöme.
Vilket jag gjorde rätt i. Några veckor senare:

”Pancho är borta ur bilden.
Och jag hade inget med det att göra.
– Han är skitjobbig, vill bara hångla,
säger min dotter.
Jag blir inte förvånad,
nog fanns det indicier som pekade
på att han kunde vara den typen.
Men jag har aldrig varit orolig.
Egentligen.
Jag vet ju att familjen är en patologisk
konstellation, där dottern i slutändan alltid
kommer att söka efter en man
som liknar sin egna pappa.”

Det har snart gått ett år sedan dess.
De går inte längre i samma skola
och umgås inte i samma kretsar.
Jag hade förträngt Pancho.

Men ikväll förstod jag att Pancho är som Freddie Krueger.
Som Jason. Som Mauro Scocco.
En mardröm som vägrar försvinna.

Han och hon

av Martin Ezpeleta

Hon skriver i sin dagbok:

Jag tror han har en annan. Han var så konstig hela dagen.
Ville inte prata. Jag frågade om det hade hänt något.
Han viftade bara bort mig. Varför är du så tyst, frågade jag honom.
Han svarade ingenting. Tittade bara ner i marken.
Något tynger honom. Vem är hon? Varför har han inte berättat?
Älskar han mig inte längre? Tycker han att jag är ful? Tjock?
Jag övertalade honom att gå ut och äta. Det brukar få honom på bra humör.
Han älskar ju att gå på Max.
Men han åt bara halva hamburgaren och lämnade alla pommes.
Det har han aldrig gjort tidigare.
Usch, jag mår så dåligt. Något är fel.
Om han ändå ville prata med mig.
När vi kom hem tände jag ljus och gjorde i ordning te.
Vi måste prata, sa jag.
Inte idag, svarade han utan att titta på mig.
Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag kramade om honom hårt
och kysste honom. Och vi älskade.
Men det var inte som vanligt.
Han kändes frånvarande, som om hans tankar var någon annanstans.
Han ville inte ens titta på Sportnytt.
Nu kan jag inte somna. Jag har gråtit i timmar.
Jag vet inte vad jag ska göra.
Jag är helt säker på att han har en annan kvinna.

Han skriver i sin dagbok:

Helvete, Sverige kvalade inte in till VM!  Men jag fick åtminstone knulla.

Bevingade ord på MTV-gala

av Martin Ezpeleta

Maradona är en vandrande löpsedel.
Vad han än gör eller säger, sprider det sig snabbt över hela världen.

Hans numera bevingade ord – ”de kan suga av mig” –
har börjat sin himmelsfärd mot evigheten.

På MTV Latino-awards var det sångaren i den
populära reggeaton-duon Calle 13 från Puerto Rico,
som citerade Maradona när han klev upp för att
ta emot priset för ”Mejor artista urbano”:

”Som den store argentinske filosofen Diego Armando Maradona sa igår –
Alla ni som inte trodde på mig: Sug av mig!

 

Sida 1 av 4
  • Tjänstgörande redaktörer: Victor Lindbom och Anders Hovne
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB