Martin Ezpeleta

Här får ni en liten saga om en liten pojke med ett stort
och envist hjärta.

Pojken heter Ignacio, är två år och bor tvärsöver trädgården,
i ett hus som jag hyr ut.
Han bor med sin mamma Maria och sin storasyster Lucía.
Maria är ensamstående mamma och Ignacio träffar sin pappa
en helg i månaden.

Jag är enda mannen i närheten.
Kanske är det därför Ignacio alltid tyckt om mig.
Väldigt mycket.

Gulligt, eller hur?
Problemet är att jag inte gillade honom.
Inte alls. När jag såg hon komma rusande över trädgården,
drog jag snabbt för gardinen så han inte skulle se mig.

Han bankade på dörren och väntade på att jag skulle komma ut.
Ibland skrämde min son Ignacio, som gråtandes rusade
tillbaka hem till mamma. Jag fnittrade.

Nä, jag var inte snäll. Inte alls.
Orkade inte med småungar i min närhet.
Jag har redan fostrat mina. Nu njuter jag av friden
och friheten.

Dessutom åt Ignacio hundarnas mat, välte deras vattenskålar
och kletade ner min fina sovrumsdörr i glas som
vetter ut mot trädgården.

Men Ignacio kom alltid tillbaka. Alltid. Alltid.
Så fort han kom hem från dagis, rusade han över
för att se om jag var där.

Jag hörde hans skrik hemifrån, när han ville bli
utsläppt:

- Matiiiiiiiiiin!
- Matiiiiiiiiiiiin!

Det var olycklig kärlek, en sorglig kärlekssaga,
full med obesvarade ömhetsbevis.
Som så ofta. Som så många andra.

Ignacio älskar Martin.
Martin älskar inte Ignacio.

Jag vet inte riktigt när, men någon gång ifjol började acceptera hans närvaro.
Han var ju så lojal, så envis.
I längden är det svårt att tycka illa om någon som
envisas med att tycka om en.

Så vi började öva namnet på hundarna,
så att vi åtminstone skulle ha någonting att prata om.

- Peya, sa han och pekade på den stora vita.
- Luz, sa han och pekade på den lilla svarta.

Sen lärde jag honom att inte äta hundbajs,
och att äta hundmat i mindre mängder.
Istället för att fylla munnen med foder, lärde han sig att äta en och en.
Jag applåderade hans framsteg.

Jag lät honom komma in ibland. Han älskade det.
Det var ett äventyr att gå runt i huset han förgäves
knackat på så många gånger tidigare.
Han fick lära sig att ge hundarna mat.
Det tog ett tag för honom att förstå varför han fick
ta en hel näve foder när maten skulle till skålen,
men bara en och en när han själv skulle äta den.
Men han lärde sig det också.
Och jag gav honom en frukt i belöning.

När jag var i Sverige nu senast, kom jag på mig själv att ofta tänka
på Ignacio. Undrade om han fortfarande gick hem till mig och
bankande på glasdörren.
Och vad tänkte han när jag aldrig var där? Var han ledsen?
Trodde han att han hade blivit sviken av ännu en man?

På Ikea köpte jag en stor tyghund till Ignacio.
Den var jättefin och jag längtade verkligen efter att få ge den till honom.

När jag kom hem till Argentina var glasdörren full
med intorkade yoghurtshänder. Han hade inte glömt mig.
Jag gick över till Ignacio. Han blev överlycklig över hunden.
Och när han är trött, efter att ha ätit hundmat, vällt vattenskålar
och dragit katten i svansen, hämtar han sig tyghund och går och lägger sig.

Varje dag kommer han hem till mig.
Om jag är utomhus, pratar vi om hundarna.
Han räcker mig kläderna jag ska hänga på tork,
håller i spaden när jag plockar upp hundbajs
eller går med krattan när jag klipper gräsmattan.

Jag försöker lära honom att inte plocka
lavendel från busken och förklarar att hibiskusen
är mycket finare om den får behålla sina blommor.
Det går sådär.
Men satan vad jag tycker om den pojken!
När jag hör honom skrika “Matiiiiiiiiiiin! “ slutar jag med
vad jag än håller på med och går ut och hälsar på honom.

Och kommer han själv inte över,
går jag över och kollar till honom.

När jag varit ute och kommer hem,
är min glasdörr fortfarande full med hans kletiga avtryck.
Små, små avtryck över hela dörren.
Det försöker jag inte ens lära av honom.
Jag gillar det.
När jag ser hans små yoghurthänder på min dörr vet jag att
han varit här, att han velat träffa mig.

När Ignacios pappa hämtar honom en gång i månaden,
blir han överlycklig. Och jag är glad för hans skull.
Men jag saknar honom. Oj, som jag saknar honom ibland!

Då går jag över till Maria, Ignacios mamma.
Hon vet varför jag kommer över.

- Har du hört något från honom, undrar jag.
- Han lät jätteglad, säger Maria.
- Mm… vad bra.
- Man saknar honom, eller hur?
- Ja, verkligen.

Det bästa Ignacio vet är när vi sjunger barnvisor på Youtube.
Då ser vi ut såhär: