För några år sen fick min dotter en svensk barnbok i present.
Den heter Adjö, herr Muffin och handlar om en gammal och sliten
hamster som har hemskt ont i magen.
Han kommer att dö snart får vi reda på snabbt
och blir sen ständigt påminda om detta beklagliga faktum.
Vi får följa Herr Muffins sista tid i livet
och hur han förlikar sig med tanken på döden.
Herr Muffin är ensam, får vi veta.
Hans hamsterfru dog av ett getingstick
och alla hans hamsterbarn har flyttat hemifrån.
När Herr Muffin slutligen somnar in,
ensam i sin skokartong, gör han det med frid i sinnet.
Boken blev utsedd till Årets barnbok 2002.
”Herr Muffin borde få en plats i varje svenskt hem”, skrev DN.
”… en magnifik liten genomgång av en bortgång”, skrev Expressens recensent.
”Denna helt bedårande lilla bok om livet, kärleken och döden” var Aftonbladets omdöme.
Jag tyckte den verkade sympatisk första gången
jag ögnade igenom den.
Tills jag läste den för min då sjuåriga argentinska dotter.
Hon tyckte att den var hemsk och fick ångest.
Jag fattade inte först.
Boken var ju söt. Hade ett fint slut.
På begravningen var det till och med en massa folk som kom för
att visa sin uppskattning.
Men det var inte döden som gav henne ångest.
Det var inte heller Herr Muffins uppgivna kamp eller
illustrationernas dystra pastellfärger.
-Varför tog inte barnen hand om honom,
han var ju så ensam, sa min tröstlösa dotter.
Hon hade rätt!
Herr Muffin hade dött på värsta tänkbara sätt.
I ensamhet.
I Sverige var boken en succé.
Förmodligen var det ingen som reagerade på att barnen
inte tog hand om sin döende pappa.
Eller att alla visade sin uppskattning och kärlek först efter döden,
som min klarsynta dotter också observerade.
En gammal hamster som lider i ensamhet och
de andra som älskar på en armslängds avstånd.
Hur kom det sig att jag inte reagerade på det?
Kanske för att jag är uppvuxen i ett land där vi förväntas
sköta oss själva och inte störa andra.
Där det finns fullt med Herr Muffins i den svenska långvården,
som väntar förgäves på omsorg från sina utflugna hamsterbarn.
Ingen vill känna sig ensam.
Men det är svårt att inte hamna där.
I Sverige är vägen till ensamheten
markerad med stora pilar
och det går bussar dit hela tiden.
Jag har haft så mycket tankar om precis det du skriver om på sista tiden.Tack för att du satte dem på pränt och lät mej läsa.Den svenska ensamheten är förfärlig.I min egen familj campade vi på sjukhuset när först min mamma, sedan min pappa var sjuka och skulle dö.Vi var väldigt OVANLIGA fick vi veta. För att vara svenskar födda i sverige antar jag att de menade.Som ensamstående utan barn och med syskon, vissa av dem i alla fall, som jag aldrig ser undrar man hur ens egen ålderdom och ens egen sista tid på jorden kommer att gestalta sej.Som Herr Muffins förmodligen…..
Det här gav mig rysningar.Precis så det är.Ledde tankarna vidare på det man fått hört om den senaste tiden. Att avlidna får förvaras allt längre tid då släktingar och vänner ”inte har tid” med en begravning! DET är tamefan katastrof! Vad om möjligt kan vara viktigare. Fotbollsträningen? Arbetsmötet?Mänsklighet.Vad är det!?
klarsynt liten flicka! men det är väl som du säger, skillnad från land till land. ju mer accepterat det är från omgivningen att överge sina gamla desto lättare blir det väl antar jag.
Det är ett horribelt faktum att det här är ”vår” verklighet. Vi är sådana individualister att vi inte tänker på vår flockmentalitet förrän vi ligger vårt sista! Bra skrivet Martin. Så in i h-vete bra skrivet!
Men så jävla skönt att du är igång med bloggen, och vilken start sedan. Jävligt bra skrivet. Underbart bra och träffsäkert, som som ofta annars. Skönt att du är tillbaka (om du nu kan anses varit borta)./Kalle
Har spenderat sommaren jobbandes på ett demens boende och det du skriver är bara såååå sant! Jätte tragiskt men sant… Och håller med föregående inlägg, så himla gott att du är tillbaka och bloggar
Och hur tycker du vi ska ta oss ur ensamheten något förslag kanske tack
Välkommen tillbaks Martin. Hade en likadan diskussion med mina småbröder igår. Vi är 4 syskon och det skiljer 17 år mellan yngst och äldst och vi har bott olika stor del av vårt liv i Sverige. Det är så tydligt att våra värderingar har påverkats av hur gamla vi var när vi flyttade hit.Den äldste som var 12 år när han kom till Sverige tycker att vi gör för lite för föräldrarna och lämnar de för mycket ensamma och den yngste som är född här vill helst slippa se föräldrarna så mycket som möjligt och tycker sig ha rätt att leva sitt självständiga liv utan att behöva dras med föräldrarnas bekymmer.Undrar varför det är så i Sverige… det gör alla olyckliga.
jag ska ha det här blogginlägget som en påminnelse , trots att jag ändå är vädligt nära min familj i nuläget.jag har själv jobbat i äldre sjukvården och det är bara tragiskt . Alla materiella bekvämligheter finns dock men inte den största bekvämligheten finns där , kontakten med famlijen -ibland gick man hem förvånad över hur just i slutskedet för många människor var dem som ensammast . Bra Martin , det var en bra start du fick här med denna och det förra inlägget.
En väldigt fin text. Skönt att du är tillbaka, jag har saknat dig.
jag vet, så är det, och jag förstår det inte, hur kan man lämna sina sjuka gamla föräldrar ensamma? jag har aldrig förstått det med svenskarna(är själv helsvensk) jag skulle aldrig kunna göra så mot mina föräldrar. som har burit mig i 9 månader, tagit hand om mig, uppfostrat mig, det är min familj. jag förstår inte det här med att inte ”barn” knappt umgås med sina föräldrar när dom blivit vuxna heller. bra skrivet martin…
jag tycker svenskar är elaka mot sina föräldrar.
Jo, helt sant helt klart. Jag arbetar med dementa och alla som har barn och barnbarn etc pratar om ”varför kommer ingen av barnen och hälsar på” och pga av deras sjukdom frågar de ofta efter sina föräldrar med.. det klart att det måste vara ensamt att vänta på döden med underbetalda utarbetade undersköterskor i 40årsåldern. Själv är jag ung och försöker så gott jag kan att få dem att känna sig sedda.. men inte är det lätt. Det skulle bli både bättre och billigare vård om familjen hade mer ansvar. Men i Sverige tar vi inte hand om gamla.. det gör staten alt. privat om man är rik.
Känner igen detta resonemange/konflikt det blir för de med invandrarbakgrund. Varför ska jag ta hand om mina föräldrar när mina vänner inte behöver det. Ska nog fila på ett testament för att vid en mogen ålder åka in på en klinik i Schweiz, och då med första klass minsan
När jag blir gammal ska jag inte bo i Sverige. Vetefan om jag vill skaffa barn här heller. Ungarna är tydligen också en börda som helst ska bo på dagis. Jag har jobbat som barnskötare och jag såg mer av barnens utveckling än deras egna föräldrar! Varför ska vi lämna bort våra älskade på institutioner i onödan? Svenskar som har sådan medkänsla ibland kan också vara iskalla.
Jag tycker inte att det stämmer, att vi i Sverige skulle vara så väldigt mera ensamma. Jag har tät kontakt med Italien, England och till viss del med Frankrike. I dessa länder verkar vi ta hand om våra föräldrar/äldre/handikappade i ungefär samma utsträckning. De som dör helt ensamma och ligger i veckor döda i sina hem är människor utan släkt och kontaktnät, ofta missbrukare av olika slag. I de länder jag beskrev är de flesta friska upp i 80-års åldern, först därefter kommer krämpor och åldringsboende. Och då behövs speciell kontakt. En förvirrad, sjuk och dement människa är inte så betjänt av frustande släktmiddagar eller att flyttas från sitt trygga boende med fasta rutiner till en sommarstuga. Inte heller kan man ta med dem utomlands. Jag tycker att de vuxna barnen tar sitt ansvar och hjälper sina åldriga föräldrar. Men om man ska jobba till 65 eller längre har man ju rent praktiskt inte mycket tid att lägga på dagliga besök. Måna äldre har tagit till sig ny teknik och håller kontakt med datorn med barn och barnbarn. En stor förändring kom naturligtvis när kvinnor började förvärvsarbeta och hela den obetalda servicen föll bort ur samhället. I allmänhet är män sämre på att sköta den sociala biten med släktkontakt, så det har blivit ett glapp. Och barnbarn och barnbarnsbarn är ganska frånvarande, tycker jag, på de åldringsboenden som jag har jobbat på. Så en lång utläggning avrundas alltså med: är inte den svenska ensamheten en myt?
Har min mamma just nu på sjukhuset. Jag vet inte hur mycket ”beröm” jag fått för att jag finns där för min mamma så ofta. Och?
Är jag ovanlig för att vara svensk? För mig är det självklart att vara där eftersom det också är mig hon gör sig lättast förstådd med.Jag har själv läst den där boken för mn son och reagerade också på Herr Mullvads otroliga ensamhet.
Herr Muffins är ett MARSVIN, inte en hamster.
min syster jobbar på ett ålderdomshem och där så har de fört listor över vilka anhöriga man får störa under natten, ifall att deras anhörige går bort, och vilka man inte får störa. Vad är detta för samhälle? vem fan bryr sig om sin nattsömn om ens mamma eller pappa eller bror eller syster eller moster eller morbror eller kusin till och med håller på att dö? ibland känns det som att man i sverige visar man mer omtanke för sina husdjur än för sina släktingar. en annan grej är att man anses vara konstig om man bor hemma trots att man är över 21, jag är 23 och bor med min mamma och har ingen lust att flytta, varför ska jag bo själv? tyvärr blir man dock mobbad och anses konstig om man har alltför tät kontakt med sin familj, jag tycker att sverige är ett jättebra land men inom det här området så är man konstiga.
martin, varför har du inte ändrat din presentation och bild än?
Vad konstigt att du inte lyckades skylla hamsterens död på Svergiedemokraterna. Börjar du tappa stinget? Eller har du slut på lögner i hatpropagandan?Jag kan garantera, att äldrevården skulle bli väldigt mycket bättre om vi satsade pengarna där stället för att ta hit horder av så kallade ”flyktingar”. Då hade vi råd att ta hand om våra gamla och ingen skulle behöva ligga och dö ensam.( jo jag vet att jag blir bortcencurerad, för så fungerar media i detta landet. Hoppas på en snar och omstörtande ändrig av det )
Sten Olsson, du har missuppfattat texten
Jag kan inte hjälpa det, men jag tycker Martin Ezpeleta ser ut som ett rövhål.
Jag kan inte hjälpa det men jag tycker att Martin är rätt vacker.
Ja gud vad härligt att Martin är i farten igen med sina ytterst obegåvade ”pot shots” riktade mot Sverige och den så förkastliga svenskheten.Jag förstår att du stundvis inte mår så bra och att du är mycket bitter över din uppväxt, men varför då åka hit och utsätta dig för de hemska svenskarna och svenskheten?Tidigare har jag tyckt att du var en liten hycklare, men nu börjar jag allvarligt fundera på om du inte är lite schizofren.
Ser att några SD-kamrater har tajmat att gå in på Martins blogg och skickat lite hatmeddelanden.. med jämna mellanrum.
Hela diskussionen om äldrevåren har ju inget med invandringen att göra, det kvittar om det är en invandrare i Sverige eller 1000. Om ni läste de förgående kommentarer, hade ni förstått att diskussionen handlade om den svenska mentaliteten, attityden och inställningen till åldrandet. Att anhöriga inte har ett behov eller känner sig skyldiga att själv hjälpa till eller vara där för sina föräldrar när de blir äldre. Om det är något Sverige har lärt sig från invandrare när det kommer till just det ämnet, så är det faktiskt att kanske bry sig lite mer om sina anhöriga och döende föräldrar. Ni dumförklarar verkligen er själva när ni börjar skylla allt på invandringen, inga pengar eller resurser i världen kan få en anhörig att börja bry sig mer om sin döende mor. Det måste finnas där från början, i uppfostran, kulturen och i de värderingar personen är uppvuxen med.
Men det är väl ändå bra att man får läsa om sådant. Det värsta jag vet är tillrättalagd barnlitteratur.