Arkiv för May 2011

- Sida 1 av 3

Hej då!

av Martin Ezpeleta

Då är det dags att ta avsked.
Och tacka för de här åren tillsammans.
Om några timmar åker jag till Sverige.
Det passar att avbryta här.

Som sagt, vi kan hålla kontakten via Facebook.
Då får ni också veta vad jag håller på med
och var jag tar vägen.
Såg också att jag fått en egen Facebook-grupp.
60 medlemmar. Det ni. Fler än dom som
startade kinesiska revolutionen.
Vill ni ha tag på mig direkt, så kan ni skriva:
martinhezpeleta@hotmail.com

Tack för all uppmuntran, alla fantastiska
brev, kommentarer och respons.
Vi har haft ganska kul, eller hur?

Här är något jag skrev för några år sen,
då jag, precis som nu, skulle resa till Sverige
och bloggframtiden var osäker.
Den gången fortsatte jag skriva, det gör jag inte nu.
Kanske kommer den tillbaka längre fram,
men kommer i sånt fall inte se ut som den gjort nu.
Man måste förnya sig.

Los quiero mucho.
Saludos
M

Nu slocknar bloggen

Man börjar aldrig skriva dagbok en vanlig dag.
Man gör det när själen brister.
Första raden skrivs alltid med darrande hand,
med smaken av första kyssen kvar på läpparna
eller med munnen full av osagd ångest.
Men ingen börjar skriva en dagbok en vanlig dag.

Min första dagbok skrev jag på flygplatsen i Moskva,
i februari 1995, när jag flyttade till Argentina.
Livet vände blad och jag antecknade det.
Nästa gång var åtta år senare, när jag för första gången
återvände till Sverige.
Återigen en transithall, den här gången i Köpenhamn.
Jag kommer inte ihåg exakt vad jag skrev,
men det var något om att kroppens sökande efter själen
snart var över.
Högtravande, jag vet.
Men vad är en resa,
om inte kroppens flåsande efter själen?
Det är ingen slump att mina dagböcker
föds och dör på flygplatser.
I transithallarna är alla på väg,
men ingen har kommit fram.
Det är ett riktigt ingemansland.

Så har det ofta känts.
Som att mitt liv är långa mellanlandningar.
Alltid på väg hem, men aldrig hemma.
Jag trivs i ingenmansländer.
Då står den stora Pendeln lodrät.
Jag är varken här eller där. Det känns naturligt.

Bloggen är också ett ingenmansland
och min tredje dagbok.
Jag vet inte varför själen brast den här gången,
jag har faktiskt ingen jävla aning.
Men vad den läcker!

Det har blivit drygt 130 inlägg på en och en halv månad.
100 sidor text. En halv roman om ingenting.

Om mig? Ibland.
Till dig? Ofta.
För mig? Alltid.

– Skriv, det är fan det enda du duger till,
sa min före detta innan vi separerade.
Jag tror hon överdrev, men det är i alla fall enda sättet
jag känner tillför att krympa avstånden
mellan en stillastående kropp
och en själ med myror i arslet.

Så det är med lite vemod
jag nu släcker bloggen.
Väskorna står i farstun,
nu är det kroppens tur att röra på sig.
Bloggen kommer nog tillbaka,
den har förmågan att länka samman mina världar.
Bakom bloggen, kan jag vara mig själv:

En ingenlandsman i ett ingenmansland.

IMG_0887.JPG
Jag och Mafalda säger hej då från San Telmo.

 

Sandro, min nygamla förälskelse

av Martin Ezpeleta

Någon undrade vad som hände med Cristian,
min kötthandlare som jag skrivit så mycket om.
Cristian försvann och med honom, kvarterets
idylliska aura.

Jag måste erkänna att det tog månader för
mig att acceptera det sorgliga faktum
att Cristian inte var kvar.

Men så en kväll var jag och handlade
i kvarterets livsmedelsbutik, Il Mercato.
Och jag stod och valde mellan spaghetti och någon skruvpasta
och så hör jag plötsligt någon som säger:
-Ey, gringo!

Jag vänder mig om och där, vid köttdisken,
står Sandro. Sandro! SANDRO!!!
Hijo de puuuuta! Tanto tiempo!!

Här måste vi backa lite.
För en sisådär nio år sedan var köttronen
i Villa Marta delad.
Hertig Cristian och Fursten Sandro
försåg solidariskt sina undersåtar med kött.
Jag gick mellan dem. Jämna dagar hos Sandro,
ojämna hos Cristian. Eller om det var tvärtom.

Men så gifte sig Sandro och flyttade.
Och Cristian blev envåldshärskare i mitt liv.
Så när jag såg Sandro den kvällen började
vifta på svansen som herrelös hund som blir
kliad under hakan.

Och jag lämnade såklart tillbaka skruvpastan
och köpte en fet jävla asado. I Sandros ära.
Och för min nyfunna förälskelse.

sandro.JPG sandro4.JPG sandro6.JPG sandro7.JPG sandro9.JPG sandro10.JPG

Lyckligtvis är Sandros kött alltid mört, för det känns sådär att gå tillbaka och klaga:

sandro5.JPG

Siestan

av Martin Ezpeleta

Jag tar av mig kläderna. Drar för gardinen.
Drar ur telefonsladden. Stänger dörren.
Låser ut verkligheten.

In under täcket. Jag och mina tankar.
Som förlorar verklighetens stränga konturer.
Synfältet minskar. Allt blir suddigt.
Som om jag hade smörpapper framför ögonen.
Och så mörkret. Vilan. En timme. Två.

När jag vaknar finns en tefatsstor fläck
på kudden. Jag drar handen längs den
våta kinden.
Dreglet är sömnens sädesuttömning.
Det undermedvetna som sprutar oss i ansiktet.
Den glansiga kinden är beviset på
att våra drömmar har befruktats.

Hur kan man inte älska siestan?

Intakt virilitet

av Martin Ezpeleta

Jag har, precis som alla andra kreativa
posörer, ett anteckninbsblock av märket Moleskine.

Där skriver jag tankar, ord, ideer,
som jag någon gång tror att jag kan
få nytta av.

Till exempel skrev jag tydligen:

”Mitt stånd har samma vinkel som
när jag var tjugo år: 45 grader.
Men då mätte jag från magen.
Nu mäter jag från pungen”.

Det här har jag tänkt att jag kanske
kan skicka in till något förlag som
ger ut fickalmanackor.
Tänkte att de kanske vill förnya sina
bevingade ord i sidfoten.

Oundvikligt att slå kvinnor ibland

av Martin Ezpeleta

Det pågår en intressant TV-debatt i Argentina.
Susana Gimenez, programledare och en
av de största TV-profilerna, pratade
med en gäst om kvinnomisshandel.
De halkade in på temat och Susana,
känd för sina tumultartade relationer,
hävdade att få en örfil är ”ingenting”.

Många program snappade upp det här
och de flesta var väl överens om det
olämpliga i att Susana, med miljoner
tittare, säger att det är ok att få
en örfil.
Men även om ingen förespråkade eller
rättfärdigade våldet så var det ändå
vedertaget att någon gång kunde saker gå överstyr.
– Det går inte att undvika, sa en prestigefylld
manlig programledare.
-Det viktiga, tyckte en (manlig) journalist, är att man
visar sig ångerfull och inte normaliserar det.
Tjejerna i studion nickade instämmande.

Sammanfattning:
Vi lovar ett ansvarsfullt användande av våldet.
Vi ska inte missbruka makten,
men vi förbehåller oss ändå rätten
att flippa ur någon gång då och då.
 
Är 0-tolerans ett orimligt mål?
Kan och bör man förlåta enstaka övergrepp,
som följs åt av ett  ärligt ”förlååååååt, jag ska aldrig göra om det!”?
Och bör vi betrakta våldet lika – oavsett om det
är en kvinna eller en man som utdelar det?
Ja, vad säger ni?

Omöjliga blogginlägg om mina barn varit svenska

av Martin Ezpeleta

Mina barn har återkommit ständigt
under mina fyra år som bloggare.
Jag har alltid försökt att skydda dem,
har inte berättat saker jag vet att
de inte skulle vilja kommer fram.
Ibland har läsare frågat mig om jag
skulle våga skriva som jag gör,
ifall mina barn kunde svenska och läste
mina inlägg. Eller om deras vänner
gjorde det.

Svar: Självklart inte!

Jag tror jag är en öppenspråkig pappa,
men det skulle ha känts lite svettigt
om något av mina barn frågat vad jag menar med
det här inlägget:

Ett trauma förstörde mitt sexliv

”När jag var liten var jag normal,
som vilken pojke som helst:

När jag var fem satte jag på
min systers dockor för första gången.
(fråga inte hur, ni vill inte veta –
framförallt inte du, älskade syster)

Samma år köade vi på dagis och turades om
att jucka på A. som låg
naken på magen i en koja som vi
byggt med madrasser.
(behöver jag klargöra att jag gick
på ett latinskt dagis? PS. A. var tjej)

Redan då tyckte jag det var barnsligt
att leka Doktorn.
Jag visste att jag ville ha sex, inte hitta på
en medicinsk ursäkt för att stoppa in handen
under en trosa.

Så när jag var sju förförde jag min första mandarin.
men bara en handfull frukter senare, upptäckte
jag apelsinens fruktkött.
(Imorgon kommer ni kunna läsa på Flashback att
knulla apelsiner är typiskt för sefardiska kibbutz-judar)

En passionerad relation, som tog slut när jag var åtta,
och jag satte yoghurt på pitten och lät katten slicka.

Katten drog en lättnadens suck när jag
var elva och blev tillsammans med Maria –
som jag dessutom delade med Anna
och jag minns att de turades om att kyssa
mig och jag skulle blunda och gissa
vem som var vem.
– Anna!
– Åh, Maria, Maria!
– Hm… Maria igen?
– Anna!
Och så vidare.

När jag var tretton drog jag min första handtralla.
En timme senare, min andra.

När jag var 14 lade jag en tröja på över mina lår
när de visade dokumentärfilmer på naturkunskapen,
och så fick A. (en annan) stoppa in handen och
få mig att glömma vad filmen handlade om.

Ja, man kunde inte anklaga mig för att inte bejaka min sexualitet.
Jag har sett den både i vit- och brunögat.
Som vilken annan pojke som helst.

Men något gick snett i min sexuella kometkarriär.
Förmodligen kom ett trauma, som jag inte har minne av, i vägen.

För vet ni när jag blev av med oskulden?
När jag var 19.
19 (nitton)!

Läskigt, eller hur? Vad fan hände egentligen?
Jag vet inte. Det är ett mysterium som förföljer mig.
Var jag fikus under de åren? Vegetarian?
Blev jag utsatt för något sexuellt övergrepp?
Jag vet inte, men jag kan inte släppa det.

Jag känner mig som en förrädare,
en Judas som vänt sin latinska arvsmassa ryggen.”

Eller vad ska jag säga till min dotter
när hon kommer och frågar om Doll Juan
även varit på hennes dockor!

Doll Juans svurna fiende!

Gud ska veta att jag har knullat konstiga dockor!
Som latinskt barn är man inte kräsen.

Har pippat brudar utan hår, med bäbisvalkar,
jag har borrat enögda, rödhåriga och pullat
ett slitet luder som tatuerat ryggen med bläckpenna –
bakifrån såg hon ut som en sjöman.
Ja, jävlar i helvete vad jag var kåt på den tiden.
Hade inte haft problem att slicka upp en Monchichi i brygga
om jag haft en nära till hands.

Eller haft en orgie med hela Matrioshka-familjen om
jag haft brudarna nära – hört att ryskor ska vara heta.
Hade börjat med minstingen och sen tagit systrarna
i tur och ordning ända upp i tonåren.
Min och deras.
Hade till och med kunnat ta ett stadigt grepp på
My Little Ponnys punkiga hästsvans och…
ja, ni fattar.

En riktig Doll Juan.

Jag har bara haft två regler, två moraliska spärrar, när det kommer
till dockpippning:
Aldrig med en kille (inte ens gay-Ken) och, framförallt,
aldrig med en Barbie.

Det lilla imperialistludret skulle jag inte röra ens med tång!
Det har inte att göra med att hennes kropp är så stel,
att man varken kan tvinga ner henne på knä eller
sära på hennes ben sidleds, eller att hon saknar kisshål.
Det är hennes ideologi som gör henne oknullbar.

Det spelar ingen roll om hon är mörk, blond eller rödhårig.
Om hon är tandläkar-barbie, prinsess-barbie  eller Barbie i balklänning,
om hon åker i den stora rosa bilen eller rider på hästryggen.
Det skulle kännas som att göka med fiende,
att befrukta den kulturella dominansen.

Så när jag läste att Venezuelas Hugo Chavéz vill få bort
överklassbitchen från Venezuelas gator, kändes det
som att det inte var en dag för tidigt.

Jag drömmer om min sista text

av Martin Ezpeleta

Jag drömmer om att skriva en text.
Min sista text.
Den ska vara speciell och göra alla
mina andra texter överflödiga.
 
Det ska vara en text där varje ord,
där varje stavelse har en mening
och samma värde.
 
Där versaler inte trycker ner gemener
och där orden är så fulla av mod och självförtroende
att de vägrar brytas av på mitten
av rädsla för att flytta på marginalerna.

I den texten kommer människa vara ett verb,
en handling, och inte bara ett dött substantiv till salu.
 
De stora orden med tomma löften ska få rannsaka sig själva.
 
Frihet.
Vems frihet?
 
Rättvisa.
Åt vem?
 
Jämställdhet.
När?

Demokrati.
Vilken och till vilket pris?
 
En text som vandrar längs raderna,
som Gramsci, med viljans optimism och intellektets pessimism.
 
Det ska vara en text utan författare eller
intellektuella rättigheter – utan moder, men med avkomma.

Något mer?

Jo, det som hamnar mellan raderna ska väcka
nyfikenhet och vackra löften och inte rädsla och misstänksamhet.

Det ska vara en text som tassar frammed barnets oskuldsfulla nyfikenhet
och vågar ställa de enklaste frågorna,

men som också vågar stampa ilsket
när den inte är nöjd med svaren.
 
Jag har länge drömt om den här texten.

Men vad ska en sådan här text heta?
Hur hittar man en rubrik till den?

Jo, rubriken finns långt ner i språkets reservarmé,
där de vackra orden vilar utan att dö,
i väntan på en ny morgon.

Där, längst ner, ska jag damma av
det vackraste av de alla,
ett ord som legat oanvänt länge.
Alldeles för länge.
 
Solidaritet.
 
Jag älskar det ordet.

Ett ord som lyser upp eller bränner i munnen,
beroende på vem som uttalar det.
 
Vad säger ni?

Låter det inte som en underbar text?

(26 sept 2009)

För svårt uppdrag för en man?

av Martin Ezpeleta

Ska också passa på de här sista dagarna
att återpublicera mina egna favoritinlägg –
som märkligt nog, ofta inte är era.
Till exempel det här inlägget, som jag
hade väldigt kul medan jag skrev det.
Och trots att det inte fick stor respons,
hör det till de bästa (tycker jag):

Borde Noak fått uppdraget?

Upptäckte mitt sjätte sinnes begränsningar.
Räddade förvisso mobilen från en säker död i vattnet,
men såg inte två handdukar,en tröja, ett anteckningsblock,
en förlängningssladd och en trästol från matsalen.
Allt låg, stod eller hängde bredvid.
Som sagt,
mannens sjätte sinne verkar vara ett väldigt effektivt sinne,
men ytterst selektivt.

Jag kan inte låta bli att tänka på om inte Gud
tabbade sig när han beordrade Noak den stora Evakueringen.
Var det rätt att ge en man ett så känsligt uppdrag?
Att få med två av varje sort kräver minutiös planering
och noggrannhet.
Det var en hemsk lång lista med både stora
och små djur som skulle bockas av.
Borde inte en kvinna fått uppgiften?
Det kommer vi aldrig få svar på.
Vi har alltid utgått från att Noak utförde missionen med bravur –
men hur kan vi veta det?

Giraffanten, den stora giraffen med snabel är ju inte längre här för
att berätta sin historia.
Och hur många år hann krokodelfinen simma som en ensam strumpa
i havet och jämra sig över Noaks slarv, innan den dog utan arvinge.
Det vet vi inte.
Vi tillhör överlevarna, dom som efter den Stora Torktumlingen
hade den mirakulösa turen att kunna hitta sin andra strumpa.
Jag kan nästan se framför mig hur Noaks fru slår sig för pannan,
när hon i säker hamn inventerar det maken fått med sig i Arken:
– Vart har du huvudet, karl!? Det står ju tydligt på listan:
TVÅ fladderåsnor! TVÅ!!

Bloggbekännelser: Min falska son

av Martin Ezpeleta

Mitt mest uppmärksammande och kritiserade
inlägg, bland de egna läsarna, var utan
tvekan ”avslöjandet” om att jag hade en
son jag inte kände till.

Sällan eller aldrig har jag fått så fina
uppmuntrande brev. Aldrig har besvikelsen
över att ha blivit lurade så stor.

Men jag klargjorde aldrig riktigt vad som hade hänt.
Många, har jag förstått, trodde att jag hade själv hittat på allt.
Men sanningen är att det var mitt ex som lurade mig först.
Hon hade sett på Youtube en video med en kille
som dansade magdans och var en kopia av mig –
för 25 år sen.
I flera dagar gick hon och klurade på hur hon
skulle berätta det för mig.
Och hon har en sjuk humor, så hon skickade ett fruktansvärt brev,
där hon sa att sanningen hade uppdagats, att jag ljugit och att
varken hon eller barnen ville träffa mig igen.
Och jag lovar att jag aldrig känt sådan panik som när
jag läste brevet.
Skillnaden var att hon länkade till bevisen
längst ner i brevet, något jag glömde bort
när jag översatte brevet.

Jag vet inte varför jag drev det så långt.
Ville väl testa en gräns. Samtidigt blev jag
lite irriterad på att så många av er verkligen
trodde något sådant om mig – att jag var kapabel
att lägga ut på bloggen ett så personligt
brev från mina barns mamma.
Efteråt tänkte jag istället – vad har jag gjort
för att få er att tro att jag kan gå så långt.
Självkritik, med andra ord.

En liten anekdot från den händelsen
är att jag aldrig berättade sanningen ens
för min egen familj.
Så en av mina systrar läste inlägget,
ringde till min andra syster som var ute
på landet med min mamma. Och de viskade,
för ingen visste hur de skulle våga berätta det
för morsan. Till slut gjorde de det, mamma
försökte ringa mig, men jag svarade inte.
Jag satt i lägenheten på Sveavägen, utan någon
som helst vetskap om den snöboll som satts i rullning.
De pratade om att anlita en advokat och
de var oroliga att jag blivit knäpp som gick ut
med ett sånt personligt brev.
Samtidigt, här i Argentina, hade min pappa läst
blogginlägget på morgonen och blivit chockad.
Han vågade – såklart! – inte ringa barnens mamma
och fråga vad som hänt.
Han mådde inte bra och behövde dela sin ångest med någon,
så till slut ringde han min faster, som visste
sanningen.
Så när min syster ringde till Argentina, för att
berätta för farsan kunde han lugna ner hela familjen.

Några tyckte att det var en kul grej,
många blev förbannande, en del slutade läsa bloggen,
några vänner bröt kontakten med mig.
Och jag måste medge, såhär i efterhand, att
jag gick alldeles för långt.

Här är han i alla fall, min ”son” Wally:

Sida 1 av 3
  • Tjänstgörande redaktörer: Karolina Strömbäck Horney och Fredrik Palmqvist
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB