Jag upptäckte precis att jag har skrivit 703 blogginlägg här.
Precis som med åldern, kommer man till en punkt
då man slutar räkna blogginlägg.
Det ger ångest. Jag är 36 år (jag vet, jag måste uppdatera
bloggpresentationen – ta det lugnt, jag håller fortfarande på
att smälta och assimilera min ålder).
Jag minns en kväll i Buenos Aires förra året.
Jag var på ett tangohak och det kom fram en tjej
och frågade glatt: Är det inte du som är bloggaren!?
Det var smickrande, såklart, att bli igenkänd.
Men samtidigt – bloggaren??
Kan ni tänka er att ni får ett visitkort av någon
som presenterar sig som ”bloggare”?
Kommer ni inte att skratta? Skulle ni inte nypa min
kind och säga ”oj, sötnos, har du fått låna pappas kostym?”.
När någon kommer fram och kallar mig för ”bloggaren”,
känns det som att jag just blivit ertappad med att
leka med playmobil, eller avslöjad i skogen när jag ligger
och trycker i mossan med en kvist som simulerar en AK-47:a.
När jag läser att någon refererat till mig som ”bloggare”,
känns det som om mamma öppnat dörren medan jag
onanerar med fel hand, som om jag blivit påkommen
när jag står och mimar framför spegeln med en deodorant
som mick, eller andra lustigheter som möjligen passar
när man är 13. Men inte när man är 36.
Det är sånt jag tänker på, när jag ligger här under
täcket och släcker ficklampan så att mamma inte ska
upptäcka att jag inte sover, utan just skrivit mitt inlägg nummer 704.
Det är ”kändisars dilemma” att ”tro” dom är ”kändisar”.och att ”alla” älskar dem.tycker du att DU är jobbig eller andra?vad är det man säger på hövligt sofistikerat språk.go fuck your’e self. för det är vad du gör.Du säger inte att Du älskar andra men att andra skaälska Dig. Du är tröttsam.
Roligt och nyttigt med sådana som ovan. Pessimistiska jävlar, haha. I love your work. Och om jag någon dag ser dig på stan lovar jag att springa fram i all förtjusning och fråga; ”Är det inte du som är Ezpeleta?” Tröttsamma jävel, ha det fint.
Maste vara for javligt, som ett slag i ansiktet. Varfor bloggare nar man kan ha ett riktigt jobb som revisor t.ex. Sa skont att kunna ga till ett kontor varje dag. Tryggt med fasta arbetstider sa kan man gora nagot riktigt skoj pa sin fritid istallet. Harligt att halla pa med siffror och papper, man kanner att man lever. Det ar faktiskt praktiskt med egen kaffekopp med namn pa sa blir det inget tjafs i koket om vem som ska diska och sa.Maste kannas schizofrent att bo i ett varmt kottland och ha en svensk kvallstidning som arbetsgivare. Quel bordel! som fransmannen skulle saga.Sen den dar grejen med att ha en massa beundrare. Otrygg kansla. Det slipper man som revisor. Man tackar for sig sjalv i slutet av dagen, slanger en sista blick pa debit och kredit och gar hem i lugn och ro. Inte behover man bekymra sig for stalkers som kanner igen en och vill komma fram och prata.Vada paverka och hjalpa andra manniskor med sitt bloggande? Folk kan val skota sig sjalva. Som om det skulle vara det viktigaste har i varlden. Skriva vackert kan val vem som helst.Slutligen, det dar med att ligga i pool under arbetstid kan ju inte vara normalt. Dessutom ar det ohygieniskt.
Jag skulle tro att bloggandet kommer att gå samma väg som bland annat tecknade serier, science fiction och rockmusik. Klassade som ”inte riktig kultur”, nåt för tonåringar och mindre begåvade människor med dålig smak när konstformerna var unga. Serieromanen Watchmen kom med på topplistan när Time Magazine listade de 100 bästa engelskspråkliga romanerna (alla kategorier) mellan 1923 och 2005. SF tog också steget till (ibland) finkultur och har definitivt varit med och format världen som vi känner den idag. Och Beatles har väl alla hört talas om. Bara för att nämna några. Ditt bloggande är definitivt inte skräpkultur, och en viktig del av bloggandets mognad som konstform.
Känner igen en känsla av skam över bloggandet. Anywhoo något jag tänkte på av de andra kommentarerna: jag skulle tippa på att titeln inte är bloggare, utan journalist. Ni vet. För journalistarbetet? Utbildningen? Dokumentärer, artiklar, debattinlägg, priser? Känns konstigt att läsa andra reducera jobbet som läggs ned till ”bloggare,” även om jag förstår att det blir så när det var så det här blogginlägget skrevs… Man ska inte tro på allt man läser