Mitt varumärke är uppbyggt kring ett påstått hat mot Sverige.
Jag förmodas sitta i utlandet, oåtkomlig för skatteverk
och studienämnd och spy galla över det land jag parasiterat på
under min barn- och ungdom.
Det kanske inte är ett smickrande varumärke
och förmodligen kommer inte SVT ringa mig för
att ersätta Ola Lindholm.
Men vad fan,
bättre att vara ”Idioten Ezpeleta” än ”vem-fan-är-Ezpeleta”.
Eller hur?
Problemet är att jag sitter här, just nu,
med en förbjuden känsla. Något jag knappt
vågar sätta ord på, rädd för att punktera det jag
så varsamt byggt upp.
Jag har ett rykte att leva upp till –
ett rykte som inte är förenligt med den
känslan som tänjer mitt bröst:
Fan vad jag längtar till Sverige!
Sverige är ett paradis i jämförelse….
”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst”.Smärtsamt vackert och mycket sant, eller hur?
Låter lite franskt i mina öron, förutom det där med ambivalensen. Gift med Argentina och Sverige som en lite besvärlig älskarinna vid sidan av. Varför inte vara lite macho-stolt över att du är åtråvärd i (minst) två länder, och tillräckligt potent för att serva bägge två?
JonasA: Visst later det franskt
. En av mina forsta arbetsdagar har i Frankrike skulle jag ga hem kl 17. Nar jag sa hej da blinkade kollegan och fragade ”cinq à sept”? (5-7). Ansiktsuttrycket var liksom You go girl! Jag fick det forklarat att mellan fem och sju gar man inte hem, utan till sin alskare eller alskarinna.
Zorica:Ja herregud, det är ju det Martin gör, på ett ungefär! I Sverige månad 5-7! Haha!