Slash är en cool katt.
Eller snarare – en cool hatt.
Frågan är om gitarristen med tidernas bästa hårdrocknamn är något mer än just en hatt i dag?

Det råder dock ingen tvekan om vem kvällen handlar om.
Ingen tvekan alls. Nej, sir.
Myles Kennedy och The Conspirators får vara duktiga bifigurer i ungefär 100 långa minuter.
Slash och hans gitarrer, mest olika tjusiga varianter på Gibson Les Paul, får av fullt förklarliga skäl stå i centrum.
Sången är till och med nermixad för att gitarrgudens wah-wah-pedaler och riff ska få ytterligare uppmärksamhet. Ingen, verkligen ingen, ska missa att konserten handlar om att bända strängar, och inte så mycket mer.
Stackars dem som står på scenens högra sida. De får så mycket Slash för pengarna – och ännu mer i sina öron – att de långa stunder måste kunna läsa läppar för att ”höra” vad Myles Kennedy sjunger.
Det går inte att komma ifrån skickligheten. Det är som om Slashs gitarr, precis som hos Jimmy Page eller Prince, är en del av hans kropp.
Men efter att Guns N’ Roses imploderade har Slash mest ägnat sig åt sleaze och rock’n’roll som påminner om husmanskost. Det är lite som om en godmodig bambatant står på scenen och delar ut nyttiga basvaror till barnen. Rätterna är helt befriade på annorlunda smaker och överraskningar.
Fast majoriteten av åskådarna är naturligtvis på plats för Guns N’ Roses skull. Och de får höra ”Nightrain”, ”Mr. Brownstone”, ”Welcome to the jungle”, ”You could be mine”, ”Sweet child O’ mine” och, givetvis, ”Paradise city” som sista låt.  Då bildas snabbt en furiös moshpit nedanför scenen.
Urstarka klassiker, allihop. Men att höra samma låtar utan Axl Rose, som inte ens själv klarar av dem längre, är lite som att lyssna på Thin Lizzy utan Phil Lynott.
Med tanke på konserten – vem var då egentligen den coolaste medlemmen i Guns N’ Roses?
Jag tror fortfarande att han heter Tommy Stinson.