NORRKÖPING. Jaha?

Alltså, på riktigt – jaha?

Det här ska ju vara en unik händelse. Mer än tre decennier efter uppstyckningen i bland andra Stockholms Negrer och Strindbergs är bandets originalsättning, så nära det går att komma i alla fall, tillbaka på scen. En tilldragelse som i alla fall i tanken är värd att fira och samlas runt.

Det gör också publiken. Den är väldigt glad. Hoppar och sjunger berusat med i ”Blått och guld”, ”Tidens tempo” och ”Dörrterror”. Hyllar nostalgin snarare än det som faktiskt sker på scen.

För det är inte bra. Snarare orepat, ofokuserat och förbluffande oproffsigt. Knappast punkigt kaotiskt, bara flamsigt och skämskuddebedrövligt.

Jaha?

Nähä.