POP Om det här är resultatet av att gå in i väggen borde fler artister göra samma sak.
När hade ett svenskt popalbum samma idérikedom senast?
Alla fördomar om att före detta ”Idol”-deltagare gör att för att smälta in i radiostationernas a-listor kommer på skam.
Med assistans av låtskrivare som Annika Norlin och Linnea Henriksson har Styrke gjort en imponerande popskiva där de döda sekunderna kan räknas på handens fem fingrar. I stort sett vartenda spår sprakar som kortslutna spelkonsoler.
Redan i inledande ”Ain’t got no…” tar Tove Styrke ett avstamp från trampolinen som skickar hennes musik till en annan nivå. Låten landar någonstans mellan den funkigaste sidan av Minneapolis, där Prince sedan länge är borgmästare på livstid, och Miley Cyrus.
I ”Burn” känns det både som om datahjälten Super Mario har upptäckt dub och att MIA fått en lillasyster på samma gång. ”Snaran”gör en snygg passning till Beyoncés ”Irreplaceable”. Refrängen i ”Decay” vecklar ut lika stora korpvingar som den senaste skivan med Lykke Li. Jag sliter mitt hår över att jag inte kommer på var den är snodd från.
”Who’s got news” kunde ligga på soundtracket till en mörk science fiction-film släppt någon gång mellan 80-talet och nu. Singeln ”Borderline” seglar fram över baleariska vatten och stiger av i popmodedistriktet Harajuku i Tokyo.
Musiken är en pulserande hipsterdröm, fast med ett stort och glödande hjärta. Melodierna skiner gärna som solen på chartersemesterns vykort, texterna sitter i skuggan med kallsvettiga händer.
Det går säkert att rada upp hundra referenser till. Men det genomgripande intrycket är att Tove Styrke verkligen utnyttjar den strömmade världens enorma tillgång på musik från, ja, överallt.
Ibland låter det som Styrke har gjort en uppföljare till Robyns självbetitlade comebackalbum från 2005, den som Robin Miriam Carlsson själv inte riktigt har släppt ännu.
Eller som om Tove Styrke har lyckats göra en egen sammanfattning av pophistorien, den senare delen som började med att Prince nollställde räkneverken på 80-talet.