ROCK Få har lyckats leva lika länge och framgångsrikt på en skiva som The Strokes.
Debutalbumet ”Is this it” överskuggar fortfarande allt de gjort. Där kändes The Strokes som det sista coola rockbandet från New York. Den nerven, den glöden, den ”wow”-känslan och de låtarna har de aldrig varit i närheten av. Vad har de annars att komma med? Påminn mig. Gruppen kunde lika gärna ha döpt varenda skiva sedan 2001 till ”That was it”.
Bandets gitarrist Albert Hammond Jr är kanske mest känd som det krulliga håret till vänster om Julian Casablancas på scenen. Oavsett om han ger ut album i eget namn eller med The Strokes är fundamentet samma: stressade gitarriff som inte verkar ha sovit på flera dygn och irrar runt med djupa ringar under ögonen på Lower East Side, Manhattan.
Men Albert Hammond Jr förpackar låtarna i ett poppigare, glittrigare och sötare karamellpapper. Titeln, som syftar på att allt är förgängligt, är tagen från boken ”Pale blue dot: a vision of the human future in space” av Carl Sagan. Albert kallar själv musiken för ett ”kärleksbrev till mitt förra jag”.
Låtarna känns även som en hyllning till ett New York som inte finns längre. Det går hela tiden att spåra Blondie och Talking Heads och new wave från början av 80-talet hos Albert Hammond Jr. Och det är kanske talande att den bästa låten är skriven av Bob Dylan.
Hur sympatisk ”Momentary masters” än är blir den aldrig beroendeframkallande. Däremot är skivan en utmärkt liten guide till andra album med andra artister och förebilder.
Det är antagligen dags att återupptäcka ”Is this it” igen.
Bästa spår: ”Don’t think twice”.