ROSKILDE. Florence Welch!
Utropstecknet är direkt nödvändigt.
Få slår henne.
Hon är den mest underbart övertända artist jag sett sedan Dave Grohl bröt benet på Ullevi.
Man vet det redan i första låten.
Det här blir inte en vanlig spelning. Det här blir något helt annat. Det här kommer att kännas i hela kroppen.
Blicken, kroppshållningen, attacken – allt i Florence Welchs uppenbarelse skriker att hon vill få publiken att flyga. Det får kosta vad det vill. Hon virvlar fram över hela scenen, springer rakt in en av scenkamerorna, hoppar jämfota som en galning, dansar som det var hennes sista bal på slottet, kramar och vrider ur varenda droppe ur sin röst. Ingen skulle bli förvånad om hennes kläder hade fattat eld.
Redan i fjärde låten kan hon inte hålla sig längre. När ett housepiano börjar hamra mot slutet av ”Rabbit heart (raise it up)” springramlar
hon ner från scenen och kutar allt vad hon orkar långt ut i publikens armar. Det känns inte för ett ögonblick som ett billigt publikfrieri. Det verkar snarare som att hon vill komma närmare och krama alla hon ser. Var ska energin annars ta vägen?
Det är inte sista gången det händer, men där och då gör hon hela jätteområdet framför Orange scen till sin privata fest. Alla som står och tittar får vara med, i nästan 90 minuter är alla medlemmar i hennes kör. Florence Welch gör det teatraliska coolt och det coola tillgängligt für alle. Det är som om både Freddie Mercury, Kate Bush och en flower power-festival får plats i samma person.
På skiva kan jag inte minnas att Florence + The Machine någonsin har varit samma upplevelse. Det finns ett rejält antal luftslott med gargoyles mellan topparna i bandets diskografi. Har bandet verkligen så här många bra låtar? Nej, kanske inte. Men det är egentligen oväsentligt. När gruppen vill och nästan lyckas överträffa sig själva i varje låt blir känslorna så stora att man glömmer bort att andas. Hjärtat dunkar flera gånger så hårt att det gör ont i bröstet.
Det är en konsert där alla former av resignation och cynism blåser bort. Det är en konsert där luttrade norrländska rockjournalister, på order från scenen, står och beundrar den enorma blåa himlen över Roskilde med ett idiotiskt leende på läpparna.
Det är konsert där över 80 000 människor kramar den som står närmast, går loss i sommarens största pusskalas och sliter av sig tröjor och scarfs och vevar dem ovanför huvudet när Florence Welch ber dem om det.
Det är en konsert som slutar med att bandets hypnotiska frontfigur återigen står mitt i publikhavet och får oss att vilja hoppa vett och sans ur kroppen i ”Dog days are over”.
Det är en konsert där fansen längst fram skriker så mycket att tårarna sprutar.
Florence + The Machine gör inga extranummer.
Det behövs inga.