ROSKILDE. Det är nästan som förr.
Thomas Öberg behöver prata av sig.
Mellansnacket är ofta konsertens bästa låtar.
Det dröjer inte länge förrän Thomas Öberg börjar prata om handleder.
Bob Hunds fans har tydligen rockens slappaste handleder. Därför måste de också klappa dubbelt så hårt.
Jo, jag vet.
Det går inte att skildra Öbergs tugg i skrift. Det blir aldrig lika kul och slagkraftigt som på plats.
Men det regnar verbala guldkorn över alla som sökt sig till tältet längst bort på det gigantiska området. Fånigt underhållande trams om att bandets danska trumset vill ta en öl i baren och rödglödgad politisk ilska krockar lika framgångsrikt med varandra som John Essings och Conny Nimmersjös gitarrer.
Den avundsvärda språkkänslan var och är en av anledningarna till att Öberg blivit en av de mest älskade och beundrade frontfigurerna i Sverige.
I dag svänger Bob hund lite mer i sidled än under guldåren på 90-talet. Postpunkig disco där rytmen och basen får vara stjärnor får stor plats.
Men när gruppen är så här inspirerade är det fortfarande svårt att jämföra dem med något annat än, ja, Bob hund. Kan fortfarande inte komma på ett annat band som får in en cover på Plastic Bertrands ”Tout petit la planete” och Pere Ubus ”Final solution” i samma konsert.
Thomas Öberg sprätter runt som en blandning av tecknad superhjältefrån 50-talet och galningen Jim Carrey. Och när han tar av sig i bar överkropp inför ”Ett fall och en lösning” är det en varningssignal. Publikens öron ska få sig en rejäl knogmacka.
Detsamma gäller för avslutande ”Allt på ett kort”, som Bob hund slänger in för att de bara har två minuter kvar innan arrangörerna rycker ut sladden.
Båda två är små napalmbomber som exploderar utan att skada någon.