ROSKILDE. Veronica Maggio har en enkel uppgift.
I ordets bästa bemärkelse.
Klockslaget 14.00 på eftermiddagen brukar i regel vara en otacksam tid på festival.
Publiken brukar knappt ha gnuggat sömnen ur ögonen och hunnit in på området.
Men inte här.
Det finns festivaler och det finns festivaler som vars känsla har en färg.
Roskilde tillhör den senare kategorin.
Veronica Maggio har orange klänning på sig, som en hyllning till Roskilde dess atmosfär och slogan –  ”orange feeling”.
Publiken spiller ut långt utanför tältduken och responsen är därefter.
Vid ett tillfälle måste Maggio be om att lamporna tänds så att hon kan stå stilla och tyst titta på skådespelet som utspelar sig framför hennes ögon. Jublet får håret på armarna att ställa sig upp och korka upp champagnen.
Inramningen är underbar. Scenen Arena, där Damon Albarn och De La Soul knockade alla i fjol, måste vara en av världens bästa och mest tacksamma platser att uppträda på.
Hur skulle Veronica Maggio kunna misslyckas här? Det är i princip omöjligt. En bit in i spelningen vet de att varenda hitrefräng är en vinnare.
Och i så fall är versionen av ”Jag kommer” en home run. Det är den alla väntar på. Kan inte minnas om jag någonsin har sett Maggio göra sitt paradnummer bättre.
Två låtar senare tackar hon dessutom för stödet genom att fullkomligen explodera och ta i så att hon svävar minst fyra meter över scengolvet i slutet av ”Sergels torg”.
Varför är inte alla festivaler så här bra?